"Brisingr" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 780
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Brisingr
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Arvtagaren 3
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 6 november 2012





Första meningen: Eragon betraktade det mörka berget där de monster gömde sig som hade mördat hans morbror, Garrow.

Baksidetext
Kampen mot Imperiet blir allt mer intensiv. Samtidigt hotas alliansen av inbördes slitningar. Dvärgarna är splittrade och mellan människor och kuller blir spänningen allt mer spänd. Om den ondskefulle Galbatorix ska kunna störtas måste alla Alagaësias släkten enas.

Men ännu vet ingen hur man ska kunna besegra den mäktiga fienden. Ju närmare slutstriden Eragon och Saphira kommer, desto mer akut blir frågan om varifrån Galbatorix fått sina oförklarligt stora krafter. Och svaret är häpnadsväckande...

Min kommentar
Tredje delen i serien Arvtagaren är en riktig tegelsten med sina nära 800 sidor. Den börjar med en föredömlig sammanfattning och trots att det var drygt ett år sedan jag läste Den äldste så kommer jag snabbt in i vem som är vem och deras olika relationer.

De första 500 sidorna flöt på snabbt och lätt, trots att striderna var så detaljerat beskrivna att det bara blev jobbigt. Lite irriterade jag mig på små, helt ovidkommande händelser som fick väldigt stor plats: Ja, jag förstår att Eragon är god och inte vill döda, jag vet att han kan prata med djur och bryr sig om allt levande och behöver inte korvstoppas med det. En hel del upprepningar blev det också (Eragon är trött och Saphira är trött, hur alver hälsar med mera) och det är inte heller speciellt upplyftande. Trots allt detta var jag fängslad.

Sedan vet jag inte vad som hände, men plötsligt blev allt bara segt och långrandigt. De sista 200 sidorna var nästan en pina. Till exempel ägnas 11 sidor åt hur man smider ett svärd, vilket jag tycker är ungefär 10,5 för många. Mot slutet börjar också alla dessa kursiverade tankeutbyten (jag har egentligen inget emot kursiverat annars) mellan Eragon och Saphira och Eragon och vemsomhelst bli för mycket. Det blev helt enkelt alldeles för händelselöst. Det kan också vara så att boken bara är för lång och att jag tröttnade på grund av det. Trots slutstriden (ja, det är klart att det finns en slutstrid), som känns väldigt snabbt avklarad och ganska abrupt så hämtar sig aldrig boken igen.

Jag brukar ofta ha svårt för fantasy och alla dessa konstiga namn och varelser, men de problemen har jag faktiskt aldrig haft i de här böckerna. Vad det beror på har jag ingen som helst aning om, kanske är namnen bättre eller så är de inte så många, men funkar gör det i alla fall.

Brisingr är trots mina invändningar bättre än de tidigare delarna och om det inte hade varit för det sega slutet så vet jag inte vad betyget hade slutat på.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Brisingr: it's read, Bokdrömmar och Vilse bland bokhyllorna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.