Film: Nomadland (2020)

Titel: Nomadland
Originaltitel: Nomadland
Genre: Drama
Regissör: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder (bok)
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Charlene Swankie, Bob Wells
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 7 november 2021





Handling
Nomadland följer Fern, en kvinna i 60-årsåldern som bor i sin van och reser dit de tillfälliga jobben finns runtomkring i USA. Hon har valt att leva som nomad, en person som inte slår sig ned på en fast plats utan både bor och jobbar dit vägen tar dem. Fern trivs bra med sitt liv och känner sig fri, men som hos de flesta människor bär också hon på ett känslomässigt bagage som puttrar under ytan. Längs med krokiga vägar, klippa berg, lummiga skogar och snustorra öknar skildrar Nomadland sedan några år av Ferns liv på vägarna. Människorna hon möter, naturen hon ser men framförallt sakerna hon lär sig om sig själv.

Min kommentar
Ibland blir jag sugen på den film som vinner Oscar för bästa film. Jag brukar se dem, men ibland så vill jag verkligen. Ibland håller jag med. Ibland inte. Nomadland är en av de där filmerna som jag verkligen ville se och för ett bra tag sedan upptäckte jag att den gick på Disney+. Det här är ju dock en film som jag anade att alla stjärnor måste stå rätt för att orkas titta på. Till slut var det äntligen dags.

Först blir jag förskräckt över hur hon/de lever. Hur hårt och otryggt det är. Sedan inser jag att de faktiskt lever det liv de vill leva. Inte alla, men för de flesta verkar det vara ett medvetet val. De flesta har alternativ. Frågan är nog ändå om inte "de" är lyckligare än "vi".

Detta är ingen historia med en handling, utan mer som en dokumentär road movie. Som ett krasst konstaterande "så här är det". Inget annat än livet händer. "Safety in numbers" får en solklar innebörd, för här är det riktig, som i äkta, gemenskap. Alla finns där för varandra. Trots att de egentligen inget har, rent materiellt, så delar de glatt med sig. Tyvärr så tycker jag att det blir svårt att hänga med i var Fren är någonstans. Det framgår liksom inte när hon flyttar sig, men plötsligt verkar hon vara någon annanstans. Eller inte. Det blir lite ryckigt.

Ibland känns det här nästan som en reklamfilm för USA och då menar jag naturen. Vyerna som dyker upp med jämna mellanrum är helt magiska. De flesta karaktärerna, utom de som spelar Fren och Dave, är på riktigt, alltså äkta nomader, vilket ger en extra genuin känsla. Frances McDormand är fantastisk, men ändå blir hon utspelad av amatörerna.

Filmen vann inte bara Oscar för bästa film, utan även för bästa kvinnliga huvudroll och bästa regi. Om jag håller med? Jag kan inte svara på det, eftersom detta är den enda film, av de nominerade, som jag har sett så här långt. Men bra är den.

Nomadland är vacker, sorglig och hoppfull. Helt enkelt en ocean av känslor. När filmen är slut sitter jag nog ändå där med en liten svag känsla av romantisering av nomadlivet. Kanske tolkar jag det så på grund av att jag inte förstår grejen/det inte är ett liv för mig. En liten del av mig längtar dock efter friheten. Men då helst utan pengabekymmer. Och gärna ett lite bekvämare hem. Och wifi.



På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 296 998 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 132 529 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam