onsdag 24 november 2021

"Inkräktare" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Inkräktare
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 572
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The trespasser
Översättare: Christian Ekvall
Serie: Dublin Murder Squad 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2021




Första meningen: Mamma berättade alltid historier för mig om pappa.

Baksidetext
Det ser ut som ett typiskt partnermord. Ett bord dukat för två. En ung kvinna i festklänning, med skallen spräckt mot gaskaminen. En förutsägbar variant av en gammal historia, den sortens fall som man ger till dem som befinner sig längst ner i hackordningen på mordroteln.

När mordet på Aislinn Murray landar på Antoinette Conways och Stephen Morans bord på Dublins mordrotel ser det först ut att bli lätt att lösa. Aislinns pojkvän ljuger uppenbarligen i förhören. Men Antoinette är övertygad om att något inte stämmer, och att hon har sett Aislinn någonstans förut. Kanske är det här fallet som hon har väntat på. Fallet som ska bli avgörande för hennes karriär. Som den enda kvinnan och den enda icke-vita utredaren på mordroteln tvingas hon ständigt kämpa mot fördomar och jargong, och mot känslan av att alla bara väntar på att hon ska misslyckas. Samtidigt som Antoinette blir allt mer säker på att någon saboterar utredningen dyker en mystisk man upp utanför hennes hus. Är hon bara paranoid eller är det någon som förföljer henne?

Min kommentar
Jag har ju sagt det tidigare, men jag säger det igen: Jag är så glad att jag, egentligen mot bättre vetande, fortsatte läsa den här serien efter att jag hade blivit besviken på den första delen. Inkräktare är sjätte boken. För ovanlighetens skull så stämmer det där med fristående delar, även om huvudpersonen i denna förekom även i den förra, men fallen har inget med varandra att göra.

Det har tagit mig några böcker, men med denna så kan jag se ett tydligt tema. Jag tyckte först att det påminde väldigt mycket om det i Otrygg hamn. Sedan slog det mig att det påminner om temat i alla böckerna. Egentligen handlar det inte så mycket om själva brottet, som brukar vara en ganska enkel intrig trots allt, utan mer om den utredande polisens kamp mot sina demoner.

I En hemlig plats dök Antoinette Conway upp för första gången och som jag gillade henne där. Här har hennes paranoia nått nya nivåer. Det är oerhört svårt att tycka om en så taggig person, som hela tiden har samtliga taggar utåt. Hon tror att hela jorden roterar kring henne (och hur alla avskyr henne och vill ha bort henne från mordroteln). Allt som händer, allt alla gör är för att skada henne. Hon stöter bort alla som försöker närma sig, som att hon inte tror att hon är värd att tycka om. Just den biten kan man nog härleda till hennes uppväxt. Paranoian får nog skyllas på sömnbrist, som ju kan orsaka psykoser. Det är sannerligen inte lätt att misstro alla. Hennes kollega Moran, som också var med i förra boken och även en tidigare, är så mycket lättare att tycka om.

För mig blir det här lite som att frossa i en utredning, det är på riktigt liksom. Jag älskar hur förhören beskrivs, hur de tänker och kommunicerar. Ordlöst. Man är verkligen med i utredningen, typ vartenda ord av den. Här finns inget av det som jag kallar för fusk, att läsaren undanhålls information. Kanske är det därför som jag tyckte att det var självklart vem. Eller så var det för att jag inte var förblindad av konspirationsteorier och upptagen med att gissa vem av kollegorna som eventuellt gjorde vad för att jävlas med mig. Varför var däremot inte så solklart, men det klarnar mot slutet.

Layouten i den här boken är inte den bästa. Det är tätskrivet, med mycket långa kapitel och i stort sett ingen styckeindelning alls. Det gör att det blir tungt att läsa. Ofta får jag bryta mitt i texten och ja, jag vet, det är förmodligen fjantigt, men det stör mig oerhört mycket.

Inkräktare är en spännande bok, om man gillar utredningar, med en riktigt deprimerande och lite läskig historia. Den är på tok för lång, men underligt nog så funkar det ändå.

Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 74 446 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Inkräktare: Just nu - just här, Kulturnästet och Fantastiska berättelser.

2 kommentarer:

  1. För mig är det tvärtom, Till skogs har varit den bästa jag läst i serien. De andra två, bland annat den här, har inte varit lika lätta att fastna för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är inte den första som säger precis så. Det verkar nästan vara något generellt. Om man gillade första boken så gillar man inte resten och tvärtom.

      Radera