Bok: Mord och ingen julefrid

Författare: Inger Frimansson / Arne Dahl / Amanda Hellberg / Åke Edwardson / Lisa Förare Winbladh / Johan Theorin / Camilla Läckberg / Dag Öhrlund
Titel: Mord och ingen julefrid
Genre: Kriminal
Antal sidor: 175
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Semic
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2024


Baksidetext
En fantastisk samling nervkittlande kriminalnoveller skrivna av några av Sveriges absolut främsta deckarförfattare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Lisa Förare Winbladh, Amanda Hellberg, Camilla Läckberg, Johan Theorin och Dag Öhrlund.

Min kommentar
Varje jul så tänker jag att jag borde läsa mer julböcker och gärna även noveller. I januari förra året så var jag så förutseende att jag köpte antologin Mord och ingen julefrid, som jag då tänkte jag skulle ta mig an när december kom. Den här typen av antologi verkar ha kommit ut med väldigt ojämna mellanrum och just denna är från 2021. Det ska ju inte spela någon roll, för böcker är ju ingen färskvara.

Precis som vanligt i en novellsamling eller antologi så är det både högt och lågt. Det ska ju helst finnas något för alla och det gör det nog här. Någon av novellerna förstår jag inte alls, men så brukar det vara. Något jag tänkte på under läsningen var att jag hade förväntat mig betydligt mer mord/brott. Och definitivt mer jul.

Om det är meningen att detta ska vara nervkittlande kriminalnoveller (som det ju faktiskt står i beskrivningen) så är det ett gång som kanske inte passar in så bra. Novellen ABC passar dock inte in överhuvudtaget. Jag förstår inte alls vad den gör här. Inte ett enda brott inom synhåll. Inte en enda nervkittling heller. Den handlar om någon som heter Astrid och har skrivit ett manus om en Pippi Långstrump, som aldrig har blivit utgivet. I stället står hon och säljer batikkläder på en marknad.

Två av novellerna är riktigt bra. Chokladasken av Amanda Hellberg är den enda med en knorr på slutet. Den hör tydligen till Ulltunasviten och nu blir jag ju på riktigt sugen på att läsa de böckerna. Jag vet ju att jag har gillat hennes skräckböcker. Den andra som är jag vill nämna här är Änkornas kafé av Camilla Läckberg. Vilken affärsidé hon har kommit på! Tyvärr så är ju titeln ganska avslöjande, men novellen är ändå riktigt bra.

Rent generellt så är många av novellerna väldigt vaga. Så vaga att de varken blir spännande eller otäcka. Bara irriterande. Till exempel Här och nu av Arne Dahl och Tomten kommer av Åke Edwardson skapar fler frågor än svar. Inga svar alls, om jag ska vara ärlig. Kanske är det bara är jag, men jag behöver något slags bakgrund att hänga upp historien på och det får jag inte alls här. Det är ju så klart svårt att få med på bara några sidor, men det finns ju många som klarar det. Även de här två författarna som har skrivit andra bra noveller.

Jag måste bara nämna också ... en av mina exter är att samla på roliga, påhittade (hoppas jag) namn. I Svindlande affärer av Dag Öhrlund figurerar en Inge Munther, som nu får göra, exempelvis Inge Naning sällskap i min samling. Tack!

Mord och ingen julefrid blir nog den sista novellsamlingen av den här typen för mig. På något sätt så verkar det vara viktigare att ha med kända författare än att novellerna är bra. Eller ens passar in.

På Goodreads hade den 2,79 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mord och ingen julefrid: Mina skrivna ord och bokbesatt

Bok: Benvittring av Johan Theorin

Författare: Johan Theorin
Titel: Benvittring
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 409
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 5
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 september 2023




Första meningen: Gerlof Davidsson tog en lång paus innan han gick in i rummet.

Baksidetext
En man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor. När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof. Gerlof är sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Hat så starkt att mordet på stranden bara är början.

Min kommentar
Den här serien skulle bara bestå av fyra böcker, var det sagt (därav Ölandskvartetten). Döm om min förvåning när det då plötsligt annonserades en femte del, åtta år efter den förra. Jag är inte den som är den så jag skaffade Benvittring när den kom, så klart. I år kände jag att det kunde vara dags att läsa den och tog med den i min Finish That Series-utmaning.

Nattfåk var den första jag läste, trots att den är andra delen, och ingen av de jag har läst efter den har klarat jämförelsen på något bra sätt. Det gäller även denna, även om den är bättre än förra boken, Rörgast, men den har mycket långt kvar till Nattfåk. Jag saknar nog allt som gjorde Nattfåk så bra och som Theorin gör så bra. I den hade han en förmåga att få in folktro och sägner så att det blir alldeles särskilt spännande. Även om jag nu, mer eller mindre, har slutat förvänta mig övernaturligt/folktro så finns det inte ett spår av det här. Tyvärr.

Drömmen hade ju varit att läsa denna på Öland, men dit bar inte vägarna i år. Faktum är att det för min del hade kunnat vara mycket mer Öland, både av miljö och den där speciella mystiken. Nu blir det bara en ordinär deckare. Inklusive en huvudkaraktär som hamnar i livsfara och motiv som kan härledas femtio år tillbaka i tiden.

Gerlof är ett mycket trevligt återseende, jag tycker så mycket om denna knarriga gamla man. Han är en speciell karaktär, som genuint bryr sig om sina medmänniskor. Han är nästan den enda som känns mänsklig. Rent generellt så gillar jag inte privatpersoner som lägger sig i polisens arbete. Speciellt inte om den enda anledningen till att de får information är att de är släkt med polisen. Som i det här fallet. Det Tilda gör gillar jag inte alls. Det är så många fel, på så många sätt.

Här har polisen mer än ett fall att jobba med samtidigt och det känns ju trovärdigt. Även om det blir lite spretigt. Fantasilöst nog så hör fallen ihop. I alla fall på sätt och vis. Det känns både långsökt och konstruerat. Jag har så svårt att tro att så många skulle kunna vara tysta så länge.

Benvittring lunkar på, lugnt och stillsamt. Det är inte blodigt och actionfyllt utan egentligen ganska trivsamt. Den tar aldrig tag i mig på riktigt, men jag tapper heller aldrig intresset. Det är ändå härligt med en 80+ i en huvudroll, som visar att bara för att kroppen är trött så behöver inte huvudet vara det. Och tro det eller ej, men nu har det faktiskt kommit ytterligare en del, den sjätte i kvartetten alltså. Om jag ska läsa den? Så klart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 701 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Benvittring: malins bokblogg, hyllan och deckarlogg.

"Svart advent" svenska deckareliten skriver nordic noir

Författare: Inger Frimansson / Magnus Montelius / Åke Edwardson / Malin Persson Giolito / Cilla Börjlind & Rolf Börjlind / Stieg Larsson / Dag Öhrlund / Maj Sjöwall & Per Wahlöö / Åsa Larsson / Anna Jansson / Veronica von Schenck / Johan Theorin / Eva Gabrielsson / Carin Gerhardsen / Sara Stridsberg / Henning Mankell & Håkan Nesser / Tove Alsterdal / Katarina Wennstam
Titel: Svart advent
Genre: Kriminal
Antal sidor: 376
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2015

Baksidetext
Arton berättelser. Arton kusliga möten, ofta med oväntade utgångar. En djupdykning i nordisk noir som inte lämnar någon läsare oberörd. Svart advent har redan gjort internationell succé och hittills sålts till mer än femton länder.

Det är bara i Svart advent du kan läsa om julafton då Kurt Wallander och Van Veeteren blir insnöade vid vägs ände och får spela kort med Henning Mankell och Håkan Nesser.

Stieg Larsson skriver om framtiden i en aldrig tidigare utgiven novell och Sjöwall/Wahlöö minns ett möte med en skamlös man på en båt. I Åsa Larssons snötyngda morddrama är det inte den norrländska kylan som ger kalla kårar…

Varje berättelse gömmer en ny värld, fylld med dramatiska öden. När svenska deckareliten tar till pennan är det inget som är riktigt så enkelt som det verkar. Aldrig förr har så många av Sveriges främsta deckarförfattare gått att läsa i en och samma bok.

Min kommentar
Den här antologin köpte jag 2014, inte bara för att den sas innehålla hela svenska deckareliten utan även för att den säljs till förmån för Sveriges Stadsmissioner. För varje såld bok skänks fem kronor. Det är ju ett berömvärt ändamål och kan man förena nytta med nöje så är det ju ännu bättre.

Dock blev den inte läst 2014, jag köpte den i början av december och kände inte att jag hade riktigt med tid att ge mig på ett gäng noveller just då. I år var jag förberedd...

Som vanligt, skulle jag nog vilja säga, är det väldigt skiftande kvalitet på novellerna. Förmodligen är det så för att det ska finnas något för alla, det som inte jag gillar faller någon annan på läppen.

Min solklara favorit är Se till mig som liten är av Malin Persson Giolito och handlar om mamman som går på julmarknad med sin dotter. Plötsligt har dottern försvunnit. Den här är så lurigt skriven att jag faktiskt inte vet om den är läskig eller trevlig. Slutar den lyckligt eller ej? Det här är faktiskt det första jag läst av Malin Persson Giolito, men jag har två böcker stående i hyllan och jag ser verkligen fram emot att läsa dem.

Ännu en favorit är Sent ska syndaren vakna av Katarina Wennstam. Den handlar om polisen Charlotta Lugn som på självaste julafton får en bekännelse rörande ett gammalt, oläst mord. Nu har jag inte läst böckerna om Charlotta Lugn, men visst måste det vara samma polis? Men denna utspelar sig i Göteborg (en oväntad bonus), så jag gissar att den måste ligga före romanerna. I alla fall så är den väldigt mörk. Egentligen gillar jag inte slutet, det blir för enkelt för de inblandade, men förmodligen är det det mest trovärdiga.

Både Se till mig som liten är och Sent ska syndaren vakna fick faktiskt full pott av mig. De som jag tycker var väl över medel är Ett alibi åt señor Banegas av Magnus Montelius (väldigt suggestiv och småläskig), Aldrig i verkligheten av Åke Edwardson (noveller verkar vara hans grej, jag tror jag läst två nu och de har varit riktigt bra), Superhjärnan av Stieg Larsson (japp, Millenium-Stieg, läskigt och intressant tema som kanske inte ligger så långt bort i framtiden), Postskjutsen av Åsa Larsson (som vanligt fantastisk miljö), Jungfruns hämnd av Johan Theorin (äntligen lite öländsk mysrys och Gerlof), Pauls sista sommar av Eva Gabrielsson (Millenium-Stigs sambo, som minsann kan skriva hon också, ännu en novell som jag inte vet om den slutar bra eller dåligt), Ett osannolikt möte av Henning Mankell & Håkan Nesser (väldigt meta, Van Veeteren, Wallander, Nesser och Mankell träffas på en pub) och Återförening av Tove Alsterdal (väldigt fantasieggande och mysrysig).

Ett par av novellerna förstår jag inte alls, precis som det brukar vara och någon kan jag undra vad den gör i den här boken som beskrivs som nordic noir. De flesta novellerna är inte egentliga deckare, de är nog mer åt skräckhållet, men inte riktigt det heller. Så nordic noir passar nog faktiskt riktigt bra. En del är berättelser med välkända huvudpersoner, som Maria Wern, Gerlof och kanske då även Charlotta Lugn. Generellt sett så gillar jag det greppet.

John-Henri Holmberg berättar lite om det svenska deckarundret i ett eget kapitel först i boken. Det är nog det bästa "förord" jag har läst. Även om jag sparade det till sist. I slutet av boken kommer det författarpresentationer, som också är väldigt intressant att läsa. Det här är en antologi som är en bra presentation av den svenska deckareliten.

Och så håller jag på att bli tokig på blogspot som inte låter ha fler än 200 tecken, sammanlagt, i etiketterna. 21 författare blir betydligt fler, kan jag säga. Jag fick inte ens plats med alla de som redan har etiketter i mitt moln...

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2,77 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 261 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svart advent: Mysterierna..., Jennies boklista och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Rörgast" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 453
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 4
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juni 2015






Första meningen: Gerlof Davidsson gick ut den sexåriga svenska folkskolan när han var fjorton år, och till sjöss som jungman två år senare.

Baksidetext
Mitt i natten bultar en pojke på den gamle skepparen Gerlof Davidssons dörr. Pojken, som kommit staplande över stranden, beskriver ett skepp fyllt av döda eller döende sjömän, och en galen man med yxa. Så inleds högsäsongen på norra Öland, en het, tryckande period då tusentals turister kommer för att fira midsommar på ön. Men bland besökarna finns en hemvändare som kommit för att utkräva betalning för en mycket gammal skuld. Efter sig i sommarnatten lämnar han död och skräck. Det är bara Gerlof som börjar misstänka vem hemvändaren är, och varför han vill hämnas på en hel släkt. Och det är bara Gerlof som mött personen förut - i ungdomen. De båda stod vid en nygrävd grav på kyrkogården och hörde plötsligt ett knackande ljud från kistan...

Min kommentar
Jag kanske har fattat fel, men jag har fått för mig att Ölandskvartetten marknadsförts som mystisk med en dragning åt spökhållet. Nattfåk är hittills den enda som det har stämt på och det kan ha påverkat min bedömning av de andra tre.

När jag börjar läsa så undrar jag nästan direkt var det övernaturliga är, det finns inte ens några tendenser åt det hållet. Jo, kanske om man är tolv år, men det var det längesedan jag var. Det är synd att Theorin verkar ha tappat bort den biten, det var ju den som gjorde Nattfåk så bra.

Tempot är långsamt, trots de korta kapitlen och det är lätt att förstå vad som hänt och vad som kommer att hända. Och vilka de skyldiga är. Det hela känns lite ljummet, jag dras aldrig in i berättelsen för det finns egentligen inget som jag är nyfiken på. Det är varken kusligt, mystiskt eller läskigt. Egentligen inte heller speciellt spännande. Det enda som får mig att fundera är när Sven och Aron åker till Stockholm för att utvandra till Det nya landet. Där blir jag faktiskt lite lurad och överraskad. Bra tvist där.

Karaktärerna är mestadels väldigt tunna och konstiga. En del förstår jag inte ens varför de är med. Som Lisa. Hon tillförde absolut ingenting. Inte heller Jonas pappa Niklas hade behövt vara där. De enda som känns som riktiga människor är Jonas och Gerlof, även om också de fattar underliga beslut.

Det är inte heller så mycket Öland som jag skulle ha önskat, eftersom halva handlingen utspelar sig i ett annat land. Det är lite tråkigt att en viktig karaktär mer eller mindre försvunnit. Theorins beskrivningar av det öländska har ju varit halva behållningen i de andra böckerna.

Slutet gillar jag inte alls. Själva upplösningen blir lite för mycket och ligger farligt nära ett Hollywood-slut. Och varför ta död på [spoiler]John Hagman. Det var ju bara sorgligt. Och om man nu tog död på John så kunde väl även Gerlof ha fått dö[/spoiler]. Rörgast är ändå bättre än både Skumtimmen och Blodläge, men Nattfåk har den långt kvar till.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 324 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 324 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Rörgast: Lotten, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sankta Psyko" av Johan Theorin

Genre: Thriller
Antal sidor: 399
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2014






Första meningen: Käre Ivan, kan man skriva ett kärleksbrev till någon man aldrig har träffat?

Baksidetext
Till en stad på svenska västkusten kommer den 29-årige Jan Hauger för ett vikariat som förskollärare. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset. Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.

En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.

Min kommentar
Theorin är en författare som jag uppskattat tidigare, även om jag tycker att han varit lite ojämn i Ölandskvartetten. Jag har uppskattat de övernaturliga delarna i de böckerna och tycker att det är det han gör allra bäst, det där med att bygga upp en otäck stämning där man inte riktigt vet vad som är sant eller ej, det kan han.

Den här boken är varken deckare eller skräck och övernaturlighet finns överhuvudtaget inte, men otäck stämning finns det gott om. Hela tiden när jag läser har jag en obehaglig känsla och har ingen aning om vad som ska hända härnäst. Bara att det ska hända något. Och att detta något är otäckt.

Boken har tre olika trådar; nutid, Bangen (en psykiatrisk klinik, när Jan är runt 14) och Lodjuret (Jans första jobb, när han är runt 20) och bytet mellan trådarna sker på ett föredömligt sätt. Det är aldrig någon tvekan om när vi befinner oss. Sakta men säkert kommer vi Jan inpå livet och det är egentligen ingen sympatisk person som tar form, men vi får också reda på varför allt är som det är. Det är lite som att skala en lök, hela tiden dyker det upp ett nytt lager. Jag är väldigt svag för den här berättarstilen, när det görs på ett bra sätt. Som i den här boken.

Spänningen och obehagskänslan byggs hela tiden på så det är en fördel att kapitlen är korta vilket gör att läsningen går väldigt snabbt, det hinns alltid med ett kapitel till. En viss del av boken är ganska förutsägbar, men slutet är fullkomligt ovisst och överraskande. Vilken tvist! Jag är fortfarande lite osäker på vad som egentligen hände, hur det gick och om sanningen till slut kom fram. Ett slut i min smak.

Det är en väldigt intressant idé med en förskola bredvid ett säkerhetsklassat mentalsjukhus och inte heller speciellt trovärdigt. Just det faktum att boken inte är en spökhistoria utan en "vanlig" roman gör att jag kanske har lite högre krav på trovärdighet och vem skulle placera barn i närheten av våldsbrottslingar för att de ska kunna umgås? Om man bortser från det så är detta en spännande historia som är svår att sluta läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7. På Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt. Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sankta Psyko: Lotten, Eli och Bokmalen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"De odöda" en skräckantologi

Genre: Skräck
Antal sidor: 156
Originalspråk: Svenska och engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Semic
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 december 2013






Baksidetext
Isande skräckberättelser av våra bästa författare!

Skräcktrenden har nått Sverige! Under de senaste åren har en mängd skickliga skräckberättare etablerat sig.

Vi har samlat skräckberättelser av de allra bästa: John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Åke Edwardson, Amanda Hellberg, Anders Fager, Andreas Roman och Caroline L. Jensen. Dessutom de klassiska skräckförfattarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft samt en spöklik historia av Selma Lagerlöf. Läskig underhållning av högsta kvalitet!

Min kommentar
Skräck är min egentliga favoritgenre, men det är oerhört svårt att hitta en bra skräckroman nu för tiden. Jag gillar mest den subtila sorten och splatter göre sig icke besvär. När jag började läsa denna var jag lite orolig eftersom jag hört både bu och bä om den. Själv hamnade jag nog någonstans mitt emellan.

Min första fundering gällde emellertid varför i hela friden man stoppar in två gamla amerikanska noveller bland dessa svenska (att man tagit med en gammal Selma Lagerlöf är också ett frågetecken, dock bara ett litet). Det är som att man tror att de moderna svenska skräckberättarna inte räcker till. Men det gör de. Det är i och för sig ganska ojämn skrämselkvalitet på berättelserna, men det är väl för att det ska finnas något för alla.

Sju års olycka av Caroline L. Jensen gillade jag, men den var lite för mycket splatter för mig. Slutet däremot är helt underbart, även om det är förutsägbart. Den börjar i alla fall med att en spegel beter sig konstigt, den krullar sig och håller på. Till slut spricker den. Och det visar sig att det finns något där inne. Som vill komma ut. Jag gillar när man tar vardagliga saker och gör dem skrämmande. Jag har läst en annan novell av henne också, Söker sig hem, och jag kan nog tänka mig att det blir fler.

Andreas Romans novell Alla sorters monster var också bra. Fyra män hyr en stuga vid en sjö. De är där för att pilka en helg. Men de har inte räknat med att det bor något annat än fisk i sjön. Eller? Jag kunde ha uppskattat den mer om det inte hade varit så mycket "Lars sa...", "Janne tänkte...", "Gilbert sa...", "Jesper sa...". För att inte tala om att Janne förmodligen hette Bo från början, för något var inte långt Jannert och någon rullade ihop sig till en Jannell. När man gör Sök och ersätt så bör man kolla att allt blivit rätt efteråt. Skrämmande. Typiskt sådant som drar ner betyget rejält.

John Ajvide Lindqvist har jag läst och uppskattat tidigare och hans Equinox är kanske lite för grotesk för mig, men egentligen den enda novellen som skrämmer mig lite. Den handlar om en kvinna som blir ombedd att se till grannens hus under tiden de är bortresta. När hon gör det upptäcker hon att hon gillar att snoka och börjar ta sig in i andras hus. I ett av dem hittar hon en naken, död man.

Mina självklara favoriter, och det inte för att de innehåller otäcka monster och är äckliga, är Amanda Hellbergs och Åke Edwardsons noveller. Sparven och svärdet (Hellberg) utspelar sig 1648 där Jarl försöker lösa mysteriet med den försvunne Herr Leif. Hans vän Kasper försökte berätta något på sin dödsbädd. Jag vet inte hur hon gör, Amanda Hellberg, men hon lyckas fängsla mig från första meningen. Miljö och karaktärer är knivskarpa. Jag kan riktigt känna dofter och höra elden knastra. Ingen riktig skräckhistoria dock, men det gör inget för stämningen är som den ska vara. Fönstret (Edwardson) handlar om en man som står och tittar ut genom sitt fönster. Han ser en familj gå där nere på gatan, en mamma och tre barn. Flera år går, men familjen ser exakt likadan ut. Denna älskade jag. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör den så speciell, men stämningen och mystiken är på topp.

Den enda novell som egentligen inte tilltalade mig var Anders Fagers Vilen och jätten. Jag förstår helt enkelt inte meningen med den. En massa krigare är ute på mossen för att döda en jätte. Alla är döda utom Vilen. Och jätten. Nej, gillar den inte och det får mig att fundera på om jag verkligen ska läsa hans novellsamlingar.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De odöda: Eli, I Elinas hylla och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Blodläge" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Ölandskvartetten 3
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 22 januari 2012

Första meningen: Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar.
Sista meningen: Framför Per vreds låset plötsligt om, och dörren öppnades.

Baksidetext
Våren har kommit till Öland. Vid kanten av det övergivna stenbrottet i byn Stenvik har två enorma lyxhus byggts under vintern. I skuggan av dem hukar stenhuggarnas vindpinade baracker.

I påsktid, när snön smält, flyttar nya invånare till stenkusten. En av dem är Per Mörner, som ärvt en gammal stenhuggarstuga och hoppas få vara ifred för sin hjärtlösa far. En annan är Vendela Larsson, uppvuxen på ön och tillbaka som vuxen med en enda önskan; att få möta älvorna på alvaret igen och be om deras hjälp. Här finns också den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson som återvänt till barndomsbyn för att njuta av vårsolen, kanske för sista gången.

Allt Gerlof vet om sina nya grannar är att de har byggt sina hus mellan trollen som sägs bo nere i stenbrottet och älvorna som dansar ute på alvaret. Gränslinjen mellan dem går vid det röda stråket i kalkstensklippan, blodläget, och det har alltid fört olycka med sig.

Min kommentar
Jag är lite besviken. Här hade jag väntat mig en spökhistoria med det öländska alvaret som scen och vad får jag? Jo, en ordinär deckare. Den var inte dålig på något sätt, men jag börjar fundera och undra varför jag fått för mig att Theorin skriver spökhistorier. Jag vill att han ska skriva som Nattfåk, den älskade jag.

Theorin har också använt sig av ett beprövat "trick" inom filmens värld, att börja i slutet. Det funkar sådär i en bok. Det är hyfsat enkelt att klura ut vad som ska hända, eftersom man ju faktiskt redan fått en stor del av slutet berättat för sig. Det mesta är ganska förutsägbart och jag blir inte överraskad eller förvånad en enda gång.

Vendela och hennes man Max är ett underligt par, där jag retar mig fördärvad på Max. Den dryge "författaren" som egentligen inte verkar kunna någonting, utan det är frun som fixar allt. Men munläder har han och han skryter vitt och brett om allt han gör. Det andra paret, Kurdins, är om möjligt ännu underligare och dem får man knappt veta något alls om. I bästa fall kan man säga att författaren "planterat" dem. Per, ensamstående halvtidsfar till tvillingar har också en otroligt jobbig och ganska osympatisk far, som Per avskyr och knappt umgåtts med alls. Ändå tycker Per att det är viktigare att ta hand om sin far och flänga runt och jaga skuggor i hela södra Sverige än att vara med sin svårt sjuka dotter på sjukhuset. Vilket ju gör att Per heller inte är så väldigt sympatisk.

Deckardelen och mystikdelen hålls väldigt avskilda från varandra och vävs inte ihop på något sätt, det är helt enkelt två olika trådar. Själva kriminalhistorien är en mordbrand i Pers fars företagsbyggnad. Och varför Per får för sig att gräva i den röran fattar jag inte. Inte heller förstår jag hur Per kan luska fram saker som inte ens polisen kan ta reda på. Det "mystiska" inslaget ska då vara älvorna, som Vendela tror så benhårt på. Egentligen blir det aldrig speciellt läskigt, ruskigt eller spökligt, jag tycker det framgår ända från början vad det handlar om.

Trots att jag saknar det mystiska, gåtfulla och spökliga så är det ändå spännande. Theorin har en förmåga att berätta en historia så man hela tiden vill veta mer. Men jag hoppas verkligen att fjärde delen blir lite mer lik Nattfåk, jag vill ha mysrys.

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodläge: Eli läser och skriver, ...med näsan i en bok... och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Skumtimmen" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 1
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2008
Förlag: Månpocket






Första meningen: Muren var byggd av stora och runda stenar av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.
Sista meningen: Men om någon senare frågade honom hur begravningen av den lille pojken hade varit, skulle Bengt Nyberg kunna svara att den hade känts ljus och värdig och fridfull, som - ja, som en sorts avslutning.

Baksidetext
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Min kommentar
Även i den här boken har vi två olika berättare, den ena berättelsen sker i nutid och skrivs i imperfekt. Den andra berättelsen är då följaktligen dåtid och den berättas i presens. Jag har aldrig funderat på det här, men nu känns det ju lite som att det är ett vanligt berättargrepp. Jag har ett lite tudelat förhållande till böcker som har två berättelser, men jag tror att det är mest positivt. Om det görs på ett bra sätt. Som i Skumtimmen.

Jag, som aldrig brukar gilla miljöbeskrivningar, blev riktigt sugen på att åka till Öland, Visserligen har jag varit där tidigare och till och med åkt runt hela ön, men jag tror jag skulle titta med andra ögon nu, på ett bra sätt. Ödsligheten fullkomligt hoppade ur boken och slog mig i huvudet. Det gjorde han bra, Theorin.

Persongalleriet var precis lagom stort, det går alltså att skriva en bra historia utan att blanda in mer än ett 20-tal människor. Utan att för den skulle göra den skyldige för tydlig. Även om jag var den på spåren, men tyckte att det skulle bli ett för jobbigt slut. Det gjorde han också bra, Theorin.

Tempot var långsamt. För det mesta passade det historien, men ett tag i mitten tyckte jag att allt bara gick i stå. Jag kom inte framåt alls, allting bara stod och stampade, men det satte lite mer fart igen efter ett tag.

Slutet ja, det blev så där jobbigt som jag inte ville tro. Ett extra plus för att det var, trots allt, lite oväntat i en bokvärld full av lyckliga och tillrättalagda slut.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att jag inte visste när "nu" var. Jag fick för mig att jag i början av boken läste tidigt 90-tal, men det kunde jag inte hitta igen när jag letade (i eftertexten står det mitten av 90-talet). För mig är det viktigt att det anges tydligt när "nu" är, om det inte är riktig nutid, vilket betyder när boken skrevs, runt 2007-2008 i detta fall. Ingenting stämde för mig vad gäller priser och användnig av mobiltelefoner. Det var lite störande, men överkomligt.

Jag har tidigare läst Nattfåk av Johan Theorin f.bl (före blogg) och den gillade jag så mycket att den fick en fyra i betyg. I Skumtimmen saknar jag det som skrämde mig i Nattfåk. Inget spökligt, rysligt eller mystiskt. Bara en sörjande mamma, hennes gamle far och en försvunnen pojke. Inte så bara kanske, boken var bra, men den var lite för "lagom".

Boktipset estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Skumtimmen: Boktradition, Bokgalleriet och Boktoka.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Skumtimmen av Johan Theorin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.