måndag 30 november 2020

TV-serie: Lost in space #2 (2019)

Titel: Lost in space
Originaltitel: Lost in space
Genre: Science fiction
Skapad av: Matt Sazama, Burk Sharpless, Irwin Allen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Molly Parker, Toby Stephens, Ignacio Serricchio, Parker Posey, Brian Steele
Premiär: 2019-12-24
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Netflix oktober-november 2020





Handling
Familjen Robinson har hamnat på en ogästvänlig planet. En som liknar den som Roboten ritade och kallade "danger". De försöker febrilt ta sig tillbaka till rymdskeppet Resolute och de andra kolonisterna. Men nu har de inte Roboten till hjälp.

Min kommentar
Det känns inte alls som att det var speciellt längesedan jag såg första säsongen av Lost in space. Jag kan inte ens påstå att jag egentligen har längtat efter den andra. Tydligen kom den till Netflix redan förra julen. Jag som tyckte att jag var så snabb på att ta tag i den.

Jag skulle nog påstå att det är karaktärerna som gör den här serien. Speciellt de som det kanske inte är meningen att man ska gilla. Som till exempel Dr Smith. Det är omöjligt att inte gilla henne, men det är samtidigt väldigt svårt att göra det. Hon är definitivt inte lik någon annan och hon är en riktig överlevnadskonstnär. Min stora favorit är dock Don. Han är inte heller alltid så sympatisk, men han har ett hjärta av guld och han är en hjälte, om än kanske något motvillig. Och rolig, han är rolig. Min teori som förklarar varför jag gillar de här två är att den präktiga och duktiga familjen Robinson gör att jag måste ha något annat som motvikt.

Ibland känns det som att det är tur att jag inte är fysiker/kemist/astronom eller någon annan typ av vetenskapsman. Jag är ganska säker på att mycket av det de tar sig för inte fungerar i verkligheten. Det finns också, så klart, en del logiska hål, men det är så underhållande att jag helt enkelt blundar för det. Speciellt spännande är det nog egentligen inte. Man vet ju att präktiga familjen alltid klarar sig. Däremot har jag börjat bli mer och mer orolig för Don.

Lite mer handling och lite färre katastrofer hade kanske inte skadat den här serien. Det enda familjen Robinson sysslar med är hysterisk brandsläckning, känns det som. Jag tror att det kunde vara intressant att se vilka de är när de inte har en smärre katastrof att lösa. Tredje säsongen av Lost in space sägs komma nästa år, men så som läget i världen är så vet man ju inte.

Som vanligt så avslutas den här typen av serie med en rejäl cliffhanger: [spoiler]Familjen Robinson med entourage lyckas fly från illasinnade robotar. Mamma och pappa samt Don är på ett rymdskepp. Dr Smith verkar ha dött i striden med robotarna. På det tror vi inte alls. Alla kolonistbarnen har flytt i samma rymdskepp och Roboten ska ta dem till Alpha Centauri. Men där hamnar de inte. I stället ser de en söndersprängd planet och resterna av ett rymdskepp; Fortuna. Det som Judys far hade befäl över. För 20 år sedan.[/spoiler]



TV Time har serien 9,42 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 71 642 betyg).
Jag ger den 4,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Love, guaranteed (2020)

Titel: Love, guaranteed
Originaltitel: Love, guaranteed
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Mark Steven Johnson
Manus: Hilary Galanoy, Elizabeth Hackett
Skådespelare: Rachael Leigh Cook, Damon Wayans Jr, Heather Graham, Sean Amsing, Lisa Durupt
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 november 2020





Handling
Efter 1000 dejter är han fortfarande singel. Det är även advokaten han anlitar för att stämma företaget som har dejtingsajten.

Min kommentar
Skräcktemat är över för i år och det känns lite som att behovet av feelgood och annat som får mig att må bra är omättligt. Därför blev det Love, guaranteed som blev fredagsfilmen. Kanske är jag svältfödd på filmer som får mig att må bra, men jag gillar det här.

Filmen är smårolig, småmysig, småcharmig, precis lagom av allt. Det finns inga överraskningar, den följer mallen till punkt och pricka. Direkt när den börjar så vet man hur den kommer att sluta. Men vägen till slutet är väldigt underhållande.

Jag skulle säga att man får precis det man kan förvänta sig av en romantisk komedi och jag kan inte låta bli att undra vad andra (de som har gett så usla betyg) förväntar sig av den här typen av film. Själv vill jag bara ha en stunds underhållande verklighetsflykt, som i slutändan får mig att må bra. Det lyckas den här filmen med. Vill jag ha trovärdiga händelser alternativt må dåligt så väljer jag helt klart inte en romantisk komedi.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den fantasilösa och extremt krystade "konflikten" (du vet, den som alltid kommer en bit ifrån slutet). Jag förstår ingenting av den, hur den skulle kunna vara en konflikt och där tappar de mig ett tag. En bonus också för att den utspelar sig i Seattle, en stad som finns på min bucketlist.

Love, guaranteed innehåller osannolika par, långsökta premisser och roliga/annorlunda sidekicks. Det är precis så jag vill ha dem.


Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 9 079 betyg).
IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 10 848 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 29 november 2020

Smakebit på søndag: Flimmer

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår plockade vi fram alla adventsgrejor. Och faktiskt lite till. Det här besynnerliga året behöver lite extra mycket pynt, ljus och något som i alla fall känns som glädje. Det slog mig nu i helgen, när någon klagade på att de inte har träffat sin familj på ett halvår, att till jul så är det ett år sedan jag träffade min mamma och mina syskon. Det var nästan knäckande att få den insikten.

I dag blir det en smakebit från den sista boken i min utmaning Vi möts igen. Det var fem år sedan jag läste en bok av Anne Holt så jag tyckte det verkligen var dags igen. Flimmer har hon i och för sig skrivit tillsammans med sin bror, Even Holt, men för min utmaning spelar det ingen roll. Har jag bestämt.

Min smakebit är från bokens början:
När Sara Zuckerman fick syn på mannen med den ljusblå, urtvättade pyjamasen stannade hon tvärt. Svängdörren in till operationssalen slog tillbaka och träffade hennes vänstra axel. Hon log för att dölja en grimas. Det var onödigt; han hade inte sett henne än.
    Operationssköterskan höll på att hjälpa patienten från sägen över till operationsbordet. Den sjuke rörde sig stelt, som om han var ännu äldre än de sjuttio år han hade fyllt och i alla enkelhet firat på sjukhuset dagen innan. Pyjamasen var formlös och fick honom att se så sårbar ut att doktor Zuckerman fortfarande tvekade inför att gå in. Hans hår, vanligtvis tjockt och tillbakastruket, bar spår av fyra dagars ömklig sjukhusvistelse. När han böjde på huvudet för att sätta sig upp på operationsbordet blottade han för ett ögonblick nacken.
    En gammelmansnacke som hon inte kände igen.

lördag 28 november 2020

Kommande böcker december 2020

I december blir det inte så många nya, spännande böcker. Det brukar det ju inte heller vara. Jag håller till godo med dessa.

Luka Modrić - Min berättelse av Luka Modrić

Genre: Självbiografi
Serie: -
Antal sidor: 280
Utgivningsdatum: 2020-12-01
Förlag: Idrottsförlaget

Från Bokus
2018 ledde han som lagkapten sitt Kroatien till silvermedaljen vid VM i Ryssland och vann även sin fjärde Champions League-titel med Real Madrid. När Luka för första gången berättar sin livshistoria får vi ta del av detaljer från barndomen i det hårt krigsdrabbade Jugoslavien. Han berättar om sina första år som fotbollsspelare och avslöjar tankarna bakom viktiga beslut i Dinamo Zagreb, Tottenham och Real Madrid. Han berättar från insidan om bland annat Kroatiens dramatiska väg till den spektakulära VM-finalen.

Fotboll är inte den roligaste sport jag vet, men VM 2018 fick mig att få ögonen på både Kroatien och Luka Modrić.



Nadia av Elisbeth Norebäck

Genre: Thriller
Serie: - Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2020-12-22
Förlag: Bokförlaget Polaris

Från Bokus
Linda Andersson hade allt. Som barn uppträdde hon ofta med sin mamma, den folkkära sångerskan Kathy, och blev Solskensflickan med hela svenska folket. Senare gifte hon sig med Simon, också han en känd artist. Men när Kathy drabbades av en dödlig sjukdom som krävde all Lindas uppmärksamhet avslöjades även Simons otrohet.

Nu avtjänar hon ett livstidsstraff på Sveriges farligaste kvinnofängelse för mordet på sin man. Ingen tror att hon är oskyldig, inte ens hennes egen syster. För att stå ut tvingas Linda glömma sitt tidigare liv. Hon måste sluta älta vad som egentligen hände.

Men så inträffar något som får henne att ifrågasätta allt om natten då hennes liv slogs i spillror. Då hon vaknade upp, omgiven av blod. Då polisen skrek åt henne att komma ut med händerna över huvudet.

Hon var Solskensflickan. Nu är hon Monstret.


Psykologisk thriller. 'Nuff said.



Norr om Beirut av Anna Tell

Genre: Thriller
Serie: Amanda Lund (3)
Antal sidor: 398
Utgivningsdatum: 2020-12-28
Förlag: Wahlström & Widstrand

Från Bokus
Smällkall februarinatt och Amanda Lund skickas till Västerbron i Stockholm för att försöka förhindra en självmordshoppare. Personen i fråga, Jonas Wester, visar sig inte ha anmält att hans barn varit försvunna. Däremot uppges Veronika Bark, chef på SIDA, vara saknad. Båda har de kopplingar till en svensk kontakt i Libanon. Parallellt följer vi en utsatt människas farliga resa från Afghanistan och sedan till olika flyktingläger i Europa. Svårtydda händelser runtom i världen, fjärrstyrda av hot om avslöjande hemligheter.

Tredje delen alltså... Snart dags att läsa första då, antar jag.

fredag 27 november 2020

Anything but books tag

En rolig tag jag hittat hos Vargnatts bokhylla som handlar om allt utom böcker. Nu, i efterhand, så har jag nog insett att de här frågorna inte passade mig alls...

1. Name a cartoon that you love.
Ja, jösses... vad ska jag svara på detta? Jag är inte jätteförtjust i tecknat och är till och med lite osäker på vad som räknas till "cartoon". Min favorit när jag var liten av Aristocats.

2. What is your favorite song right now?
Förstår inte riktigt "just nu"... En låt som jag tror kan bli en riktig favorit är Newkids version av Starkare.

3. What could you do for hours (that isn't reading)?
Jag har plockat fram en barndomshobby det senaste året och jag kan sitta över mitt pussel i hur många timmar som helst.

4. What is something you love to do that your followers would be surprised by?
Jag tror knappt det finns något kvar som någon eventuellt kan bli överraskad av, men själv blev jag lite överraskad av att jag tydligen har ärvt odlingsgenen av min pappa. Sommartid är balkongen överbelamrad av olika kryddväxter och grönsaker. Jag tror att potatis får bli nästa sak att odla.

5. What is your favorite unnecessarily specific thing to learn about?
Det har jag nog faktiskt ingen. I alla fall inget jag skulle klassa som onödig...

6. What is something unusual you know how to do?
Det här är ju helt fel frågor för mig. Jag tror inte att jag kan något ovanligt alls. Men jag kan läsa kyrilliska bokstäver, även om jag inte förstår vad jag läser.

7. Name something you’ve made in the last year (and show us, if you can)
Suttit hemma. Suttit hemma. Suttit hemma.

8. What is your most recent personal project?
Jag har vissa problem att tolka de här frågorna... Mitt senaste projekt, som jag gör för min egen skull, är ett litet program som ska ersätta en book jar.

9. Tell us something you think about often (maybe while staring out of windows)
Väldigt ofta de senaste månaderna så har jag tänkt på vad härligt det vore att få resa någonstans. Jag skulle verkligen behöva se något annat än lägenhetens väggar just nu.

10. Give us something that's your favorite, but make it something oddly specific, not like your favorite food, but like your favorite food when you’ve been studying for hours and forgot to eat. Or, you know, something like that.
När jag pluggade så hade jag alltid med mig cocktailtomater på tentorna. Mycket bättre än choklad när man inte vill hamna i sockerkoma efter en kvart.

torsdag 26 november 2020

Hett i hyllan #276

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Gissa när jag köpte veckans bok. Jajamän, det var på bokrean 2017.
Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell lockade till inköp av flera anledningar.

Den allra största anledningen är att en bokbloggare, som jag väldigt ofta tycker likadant som, har gett boken en femma (jodå, det är dig jag menar Lotten). Kanske är den inte vad jag skulle förvänta mig att gilla och inte en bok jag hade plockat upp utan rekommendationer. Men ibland är det precis det som behövs. Tidsepoken brukar locka, 70-talet har något visst. Värmeböljor gillar jag generellt inte, men det brukar gå bra att läsa om dem. En bok för sommaren nästa år kanske?

Så här står det på baksidan:
London, juli 1976. En värmebölja som verkar oändlig har svept in över staden. Det har inte regnat på månader när den pensionerade Robert Riordan säger till sin fru Gretta att han ska gå och köpa tidningen, men aldrig kommer tillbaka. Robert försvinner och de tre vuxna barnen måste återvända hem döttrarna Monica och Aoife som slutat tala med varandra och sonen Michael Francis som står på randen till skilsmässa var och en med egna idéer om faderns försvinnande. Inget av syskonen anar att deras mor tror sig ha en förklaring, som hon väljer att behålla för sig själv.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 25 november 2020

"Hemsökelsen på Hill House" av Shirley Jackson

Författare: Shirley Jackson
Titel: Hemsökelsen på Hill House
Genre: Skräck
Antal sidor: 224
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The haunting of Hill House
Översättare: Inger Edelfeldt
Serie: -
Förlag: Mima Förlag
Utgivningsår: (original) 1959 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2020




Första meningen: Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer.

Baksidetext
I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något "osunt" med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt - ont.

Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Ända sedan jag var (för) liten har jag gillat skräck. Kanske är det därför som det nu, flera decennier senare, krävs en hel del för att skrämma mig. Det beror definitivt inte på att jag inte försöker hitta de där böckerna (och filmerna) som ska lyckas i alla fall. Månadsskiftet oktober-november passar utmärkt för att gå i skräckens tecken, tycker jag, och jag har upptäckt att jag tydligen har missat en del skräckklassiker. Bland annat Hemsökelsen på Hill House. Sagt och gjort.

Det börjar så bra och uppbyggnadsfasen ger mig lite kalla kårar. Ibland blir det till och med lite läskigt och ja, jag kan erkänna att jag ibland fick rysningar. Sedan, efter ungefär halva boken, så dyker Montagues fru upp och då spårar allt ur. Mrs Montague blir på något sätt läskigare än huset och då försvinner magin som ett brev på posten (ha, det här blev ju faktiskt lite kul) Det blev rent hysteriskt och faktum är att det blir lite buskisvarning här. De vuxna kvinnorna, i 30-årsåldern, beter sig som små barn och de enda vettiga är männen, Montague och Luke. Det är väldigt märkligt, med tanke på att boken ju är skriven av en kvinna. Betedde sig verkligen kvinnor så här 1959? Eller ska Eleanor och Theodora symbolisera de två systrarna som tidigare bott i huset? Huset självt blir som en egen karaktär och det får för övrigt väldigt många mänskliga adjektiv tillskrivet sig.

För det mesta vet man inte säkert vad som faktiskt händer på riktigt och vad som bara händer i huvudet på karaktärerna. Det gör det både läskigt och lite rörigt. Boken svämmar över av dialog, vilket inte brukar störa mig, men här betyder den inte något. De ljuger och yrar om vartannat. Meningarna är hopplöst långa med otaliga bisatser. Ibland har jag glömt början när jag väl kommer till slutet. Dock vänjer jag mig lite efter ett tag. Kommatecken och semikolon överanvänds och det stör läsflytet. Min gamla svensklärare hade fått ett psykbryt.

Något annat som stör mig är den dåliga korrekturläsningen. Bland annat så heter Luke Anderson i början av boken (och även i förordet), i slutet har han bytt till Sanderson. Vilket i sig skulle vara mer logiskt, eftersom hon som äger huset heter (mrs) Sanderson. Då blir det dock problem med något helt annat. Hon sägs nämligen vara Lukes moster. Är det inte lite märkligt om två systrar gifter sig med män som heter samma i efternamn? Är det möjligtvis faster som menas? Och är det då rimligt att de heter samma? Ja, det är sådant här som jag hänger upp mig på...

Slutet på Hemsökelsen på Hill House är också bra, det är andra halvan av boken som är problemet för mig (mrs Montague, närmare bestämt). Förordet läste jag tack och lov sist. Det är inte att rekommendera att få någon annans tolkning i förordet, innan man har läst själv.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 164 595 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Hemsökelsen på Hill House: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och Snowglitter.

tisdag 24 november 2020

Tisdagstrion: Lockande böcker från tre författare jag ännu inte läst

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Lockande böcker från tre författare jag ännu inte läst.

Låt oss bara klargöra att jag har betydligt fler än tre som lockar i alla fall... Jag väljer tre hyfsat nya böcker av författare som jag ännu inte har läst något av.

1. Vinterland av Kim Faber & Janni Pedersen har tydligen vunnit Danska kriminalakademins debutantpris 2020. Den kom på svenska för bara några veckor sedan och är första delen om den tidigare stjärnpolisen Martin Juncker, som har hamnat i onåd.

2. Ek av Frida Andersson Johansson är tydligen något slags skräck, med trådar ända tillbaka till byggandet av Vasa. En favoritgenre. Denna har jag tänkt börja läsa i dag, faktiskt.

3. Slöa hästar av Mick Herron handlar om en grupp misfitspioner som har blivit bannlysta från MI5. Även detta är första delen i en serie.

måndag 23 november 2020

TV-serie: The Passage #1 (2019)

Titel: The Passage
Originaltitel: The Passage
Genre: Science fiction
Skapad av: Liz Heldens
TV-bolag: Fox
Skådespelare: Mark-Paul Gosselaar, Saniyya Sidney, Jamie McShane, Brianne Howey, Vincent Piazza
Premiär: 2019-01-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Viaplay oktober-november 2020





Handling
Serie som kretsar kring Project Noah, en hemlig medicinsk enhet där forskare experimenterar med ett farligt virus som kan leda till ett botemedel mot de flesta sjukdomar - men den har också potential att utplåna mänskligheten. När den unga föräldralösa flickan Amy Bellafonte väljs ut av Project Noah som försökskanin, får den federale agenten Brad Wolgast i uppgift att hämta in henne. Uppdraget går inte som planerat och Brad blir en fadersfigur till flickan.

Min kommentar
För drygt åtta år sedan läste jag Flickan från ingenstans, första delen i Passagentrilogin, och en bok som jag kanske egentligen inte borde ha gillat, med tanke på vad den innehåller. Ibland bryr sig inte logiken om vad man borde för boken var riktigt bra och jag tänker ganska ofta på den. När jag såg att den skulle bli TV-serie, som The Passage, så blev jag väldigt förväntansfull, samtidigt som jag blev väldigt orolig. Är det ens möjligt att filmatisera de här tre tegelstenarna?

En väldigt bra sak med filmatiseringen är att den här säsongen endast fokuserar på år 0, när allt börjar. För mig, som brukar ha svårt för det här med hoppande fram och tillbaka i tiden, är just det en klar förbättring. Även om det nog faktiskt inte hade funkat så bra i böckerna. Som jag minns boken (eller böckerna, eftersom man i åtminstone de två första hoppar rätt friskt i tiden) så är det väldigt mycket som har ändrats. Så mycket är annorlunda att det i själva verket inte stör mig så mycket som det borde. Det blir liksom en helt annan historia. Även om grunden är densamma.

Bland annat så har Babcock bytt kön och med det så har de skapat en helt ny sidohistoria. Könsbytet bryr jag mig inte om, men tråden de skapar med det har jag blandade känslor för. Brad har fått en (före detta) fru med namnet Lila. Jag har inget minne av att det fanns en sådan, men namnet Lila känner jag igen. Dock i ett helt annat sammanhang i boken. Säkerhetsvakten Richards (som inte hade någon större betydelse i boken, om jag minns rätt) får en väldigt stor roll här. Faktum är att (efter Brad och Amy) det är honom jag gillar mest. Hans historia/person är nog den mest intressanta av alla.

Relationen mellan Brad och Amy är fantastiskt skildrad. Just att Brad inte behandlar henne som ett barn (som hon ju normalt borde vara) känns väldigt bra. Han försöker bara lära henne allt han vet om hur man överlever. Allt.

Sista avsnittet slutar med att Amy står utanför det där inhägnade området, år 97. Tyvärr så lär jag inte få veta hur allt går i den här versionen. The Passage har tydligen lagts ner, vilket är mycket tråkigt. Jag hoppas att Netflix plockar upp även den här nerlagda serien och då helst med Liz Heldens idéer. Detta har hittills varit en snygg lösning på det här epos och jag skulle gärna sett hur hon tänkte gå vidare.



TV Time har serien 9,2 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 10 328 betyg).
Jag ger den 4,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Annabelle (2014)

Titel: Annabelle
Originaltitel: Annabelle
Genre: Skräck
Regissör: John R Leonetti
Manus: Gary Dauberman
Skådespelare: Annabelle Wallis, Ward Horton, Tony Amendola, Alfre Woodard, Kerry O'Malley
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på Netflix 31 oktober 2020





Handling
John Form har hittat den perfekta presenten till sin havande fru Mia, en vacker docka med vit klänning. Men Mias glädje över Annabelle blir inte långvarig.

Min kommentar
Det har blivit mer eller mindre tradition här att se på skräck till Allhelgonahelgen, även om det kanske inte är sambons favoritgenre. Läskiga dockor har alltid fascinerat (skrämt) mig så Annabelle verkade vara ett bra val. Den hör till Conjuring-universumet och är väl tänkt att förklara hur Annabelle blev Annabelle. Jag har sett lite spridda skurar av alla de här filmerna och försöker väl få lite ordning på dem. Det är lite rörigt med de här filmerna, vad gäller tidslinjen, men längst ner i inlägget kan man hitta vad som gäller om man är intresserad.

Filmen har väldigt låga betyg på olika filmsajter och det kan jag väl inte riktigt förstå, så dålig är den inte. Däremot så innehåller den inget splatter överhuvudtaget, vilket skulle kunna vara förklaringen till de mediokra betygen. Jag upplever inte heller att det är några fjantiga jump-scares här. Det är mer att bilden liksom stoppar upp (oftast på den läskiga dockan) och stannar där en bra stund. Det skrämmer mig mycket mer och för mig blir det väldigt obehagligt, på det långsamt smygande sättet och det är så jag vill ha det.

Skådespelarna är helt okej, mer eller mindre okända, men de har varit med i lite TV-serier och mindre kända filmer. Förutom Alfree Woodard. Hon är verkligen ingen bra skådespelare. Eller så har jag bara otroligt svårt för hennes sätt att agera.

Så klart finns det en del ganska rejäla luckor här, men jag köper det (skräckfilm har en något snällare måttstock, verkar det). Det jag egentligen tycker allra märkligast av allt som händer är att någon skulle vilja ha den här gräsligt fula dockan. I barnkammaren. Jag fick lite ångest ibland, vissa scener var på riktigt skrämmande. Slutet lämnar en del att önska, men det är i sammanhanget helt okej.

Annabelle är långt ifrån Conjuring-filmerna, men den är ändå sevärd och jag tycker att den är en bra bakgrund, om än något krystad, till hur det blev som det blev.

I den här ordningen ska man tydligen se filmerna, i rätt kronologisk ordning, enligt Wikipedia.

Utspelar sigTitel
1952The Nun
1955Annabelle: Creation
1967Annabelle
1971The Conjuring
1972Annabelle Comes Home
1973The Curse of La Llorona
1977The Conjuring 2
1981The Conjuring: The Devil Made Me Do It



Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 96 074 betyg).
IMDb hade den 5,4 i genomsnitt (beräknat på 138 813 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 22 november 2020

Smakebit på søndag: Det slutna ögat

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I veckan påmindes jag om exakt varför jag planerar vilka böcker jag ska läsa varje månad. I onsdags läste jag ut den sista planerade boken för november och sedan stod jag där. Som en åsna mellan två hötappar (eller boknörd mellan 500 olästa böcker). Beslutsångesten drabbade mig och vankelmodet satte in. Till slut slog det mig att jag för ett par månader sedan, i Tisdagstrion, hade med tre böcker jag ville läsa under hösten. Bara en av dem har jag läst hittills (ojdå, vilken miss!), därför föll valet på Det slutna ögat av Belinda Bauer. Hon brukar vara ett säkert kort.

Min smakebit är från sida 194:
James Buck vaknade av skriken från hustrun som låg vid hans sida.
    "Ta bort den! Ta bort den!
    Hon kastade sig omkring som en galning, slog sig över ansiktet och huvudet, grep nävarna fulla av hår och försökte rycka upp det med rötterna.
    "Anna!" skrek han. "Anna! Vakna!"
    Det gjorde hon inte. I stället började hon slå och sparka honom, hysterisk av fasa.
    James rullade ut ur sängen, tände lampan, valde ut ett ställe.
    Och slog till.
    Bara en gång, men exakt. En örfil som i samma ögonblick väckte henne och hejdade henne.
    Hon tittade på honom med uppspärrade, chockade ögon.
    "Tack", sa hon, och brast i gråt.

lördag 21 november 2020

Läsplanering december 2020

December är snart här och min tanke är att jag (nästan) för första gången ska läsa julböcker. Även om alla kanske inte är så glättiga och juliga som de man oftast tänker på när man tänker julböcker. Förra veckan fick jag veta att jag får vara ledig i mellandagarna och då hoppas jag få läst riktigt mycket. Speciellt som det inte kommer att bli något julfirande att tala om.

Flimmer av Anne Holt & Evan Holt. Vi möts igen. Hyllvärmare.
Hur ljuset tar sig in av Louise Penny.
Stjärndamm av Lars Wilderäng. Finish That Series. Hyllvärmare.
Sonja och Maggan firar jul av Åsa Hellberg.
Eileen av Ottessa Moshfegh. Hyllvärmare.

fredag 20 november 2020

Två, förhoppningsvis, riktigt bra böcker

I år är ju min målsättning att inte köpa fler böcker än vad jag läser på ett år. Det målet går stick i stäv mot min önskan att stötta bokhandeln detta underliga år (och även min natur, faktiskt). Ibland så vinner den här önskan, då slår jag två flugor i en smäll och passar på att stötta svenska författare. Helgen som gick blev det besök i bokhandeln.

Kristina Ohlsson är en av mina favoritförfattare. Hennes serier om Fredrika Bergman och Martin Benner är bra på riktigt. Därför stod hennes Stormvakt överst på önskelistan. Detta är första delen i en ny serie och jag har nog bara hört i det närmaste lyriska ord om den.

Anna Karolina är en annan favorit, så när hennes nya, Försvararen, kom så åkte den rätt in på önskelistan. Och nu fattar jag plötsligt varför jag tidigare inte har lyckats hitta hennes böcker i bokhandeln. Givetvis så kollar jag ju på A, hennes författarnamn är ju Anna Karolina. Av någon anledning så har bokhandeln bestämt att hon ska sorteras in på sitt efternamn. Som hon ju inte använder på sina böcker. Nåväl, jag är glad att jag känner till vad hon heter och att jag till slut kom på att titta där.

torsdag 19 november 2020

Hett i hyllan #275

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ytterligare en från bokrean 2017.
Cress av Marissa Meyer är tredje delen i Månkrönikan.

Jag har läst de två första delarna och så långt är detta en fantastisk serie. Det finns egentligen bara ett problem. Fjärde och sista delen är inte översatt till svenska och verkar inte bli det heller. Jag har försökt dra ut på läsningen, trots att böckerna är bra, för att förlaget ska komma till insikt om att de borde översätta även fjärde delen. Det har dock inte hänt än. Hur tänker man när man struntar i att översätta sista delen i en serie? Just nu vet jag inte ens om det är lönt att läsa denna tredje. Jag kommer ju uppenbarligen inte att få veta hur allt slutar. Och nej, jag nöjesläser inte på engelska. Det gör jag bara på jobbet.

Så här står det på baksidan:
Cinder och kapten Thorne är på rymmen med Scarlet och Wolf i släptåg. Tillsammans planerar de att störta drottning Levana och hennes armé. Deras största hopp ligger hos Cress, som sedan barnsben varit instängd i en satellit med bara dataskärmar som sällskap. All denna tid framför datorer har gjort henne till en lysande hacker. Men tyvärr har hon precis fått order från Levana om att spåra upp Cinder och hennes snygge medbrottsling.

När ett våghalsigt räddningsförsök slår fel splittras gruppen. Cress får till sist sin frihet, men den visar sig ha ett högt pris. Samtidigt kommer drottning Levana inte att låta något stå i vägen för sitt äktenskap med kejsare Kai.

Cress, Scarlet och Cinder har inte precis bett om att få rädda världen. Men de är nog de enda som kan göra det.

Cress är en futuristisk version av sagan om Rapunzel. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 18 november 2020

"Den första frosten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Den första frosten
Genre: Thriller
Antal sidor: 245
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kiruna-trilogin 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 oktober 2020




Första meningen: Hon är på väg nu.

Baksidetext
Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom.

I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Den första frosten fick jag ögonen på för någon månad sedan. Psykologisk thriller lockar alltid och denna utspelar sig någonstans utanför Kiruna, något som också alltid lockar. En debut sas det vara också, men det är en sanning med modifikation. Jag upptäckte att denna tydligen har getts ut tidigare, på egen hand fattar jag det som. Hur glad jag blev när den dök upp här på hallmattan, plötsligt en dag, är helt omöjligt att förklara.

Jag vet inte vad det är med miljön norröver som får mig att längta dit som en tok. Så är det i alla fall och så även den här gången. Naturen spelar en väldigt stor roll och nivån på miljöbeskrivningarna passar mig väldigt bra. Naturen är så vacker och den blir en skarp kontrast till människorna som vistas i den. Jag skulle nog ha trivts bra i Allis stuga. Ett tag. Minus läskiga grannar och oväntade gäster då. Det är en väldigt obehaglig stämning som osar ut från sidorna. Alla karaktärer verkar dölja något, jag gissar och gissar, men vet inte säkert. Jag känner att det är fara å färde, men jag vet inte vad den är eller ens vilket håll den kommer ifrån. Det förhöjer läsupplevelsen, kan man säga.

Vi får följa, växelvis, Allis, Raumo, Lars och Jonas. Och katten, faktiskt också. Jag får så läskiga vibbar av alla (utom katten). Alla männen är mer eller mindre läskiga och jag får olustiga rysningar längs hela ryggraden. Och alltså... att bli kallad "lilla gumman" gör även mig rabiat. Allis är nog den jag tycker bäst om, hon är inte utan fel och brister, men alldeles i början av boken tänker hon, vid ett tillfälle: Det finns inget att tala om längre. Ibland kanske man bara måste gå vidare. Där föll jag för henne. Så pragmatisk är hon. Hela tiden.

Jag var tidigt ganska säker på att jag hade förstått vad som hänt. Om man läser mellan raderna och lyssnar på den inre rösten så var det faktiskt det enda alternativet. Pusselbit efter pusselbit hamnar långsamt på rätt plats. Det är riktigt bra gjort att inte göra allt övertydligt och det är fantastiskt snyggt ihopknutet. Kapitlen är för det mesta bara någon sida långa, vilket gör det nästan stört omöjligt att sluta läsa. Bara ett kapitel till... det var en vanlig tanke under läsningen. Som inte varade så länge, eftersom jag läste ut boken med raketfart.

En del av det som händer i slutet gillar jag inte alls, men egentligen gör det bara boken ännu bättre. Den första frosten var inte alls vad jag förväntade mig, men så här ska en psykologisk thriller vara. Nu längtar jag efter nästa del.

Goodreads hade den 3,17 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Den första frosten: Mina skrivna ord, Tankar från en samlares hjärna och Läsa & Lyssna.

tisdag 17 november 2020

Tisdagstrion: Mord & mysterier

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Mord & mysterier.

Nej, men... det här blir ju alldeles för svårt. Jag läser massor av böcker som handlar om mord och mysterier. Jag får försöka koka ner det så att bara tre återstår... alltså håller jag mig till böcker lästa i år.

1. Sovande jättar av Sylvain Neuvel är ingen deckare, men innehåller ett mysterium och är årets hittills enda fullpoängare. En gigantisk metallhand hittas i en djup grop. Efter sjutton års undersökningar av både forskare och militären har man fortfarande inte fått några svar.

2. Crimson Lake av Candice Fox är en... ja, kanske en thriller, kanske en deckare, kanske ett drama. Flera mysterier finns det här. Inte riktigt en fullpoängare, men nästan. Ted Conkaffeys liv blir ödelagt när han åtalas för våldtäkt och misshandel av en 13-årig flicka. Han döms inte, men han flyr till en liten avkrok. Där folk snart får reda på vem han är.

3. Kungariket av Jo Nesbø är ingen Harry Hole och det är heller ingen deckare, men det finns både mord och mysterier. Roy lever ett enkelt liv uppe i bergen, men när hans lillebror Carl återvänder efter (ganska många) år i USA väcks gamla hemligheter till liv igen.

måndag 16 november 2020

TV-serie: Björnstad #1 (2020)

Titel: Björnstad
Originaltitel: Björnstad
Genre: Drama
Skapad av: Peter Grönlund
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Miriam Ingrid, Oliver Dufåker, Tobias Zilliacus, Otto Fahlgren, Aliette Opheim
Premiär: 2020-10-18
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på HBO oktober 2020





Handling
Den lilla staden Björnstad håller sakta på att försvinna in i den omgivande skogen. När stadens juniorhockeylag har chansen att vinna rikssemifinalen landar hela bygdens drömmar på några tonårspojkars axlar. Denna tunga börda blir startskottet för en våldsam handling där en flicka blir traumatiserad och en stad försätts i kaos. Anklagelserna sprider sig som ringar på vattnet och lämnar ingen opåverkad.

Min kommentar
Tidigare i år så läste jag boken Björnstad. Jag fick väldigt bråttom, eftersom jag upptäckte att den skulle bli TV-serie. Antingen så blev den försenad eller så minns jag fel, för jag trodde den skulle kommit redan i våras, men nu spelar det ju ingen roll längre. Trots att jag oftast blir besviken på filmatiseringar så var denna ett måste.

Egentligen är jag nog ganska tacksam för att jag har en hjärna som inte minns detaljer (i alla fall inte den typ av detaljer som de flesta brukar komma ihåg) och det är likadant nu. Grundhistorien är åtminstone inte förändrad. Det jag tycker har ändrats är fokuset och känslan. I boken var det mycket fokus på jargongen, speciellt den på läktaren men även den mellan killarna i laget. Det tycker jag inte att det är här, snarare är det så att den helt saknar betydelse i serien. Jag tycker också att det är mycket tydligare i serien att Kevin vet om att han har gjort fel. Det har jag inget minne av i boken. Lyt-tanten (som jag kallar henne, officiellt) är väldigt nedtonad. Och Bobo, en av mina favoriter i boken, märks knappt av i TV-serien. Den lilla lågmälda humor som finns i boken saknas helt.

Skådespelarna lär vara lokala förmågor, många av dem. Bland annat ungdomarna, om jag har föstått det rätt. De är riktigt bra och känslan av att vi befinner oss långt norrut förstärks av att nästan alla pratar rätt dialekt. I alla fall i mina öron. Det är åtminstone inte stockholmska man hör. Tobias Zilliacus, som spelar ärkesvinet Mats Erdahl, gör sin roll perfekt. Min avsky för honom känns väldigt äkta.

För mig blir det lite för förmanande och inte alls lika subtilt. Det är betydligt mörkare och inte på långa vägar lika tankeväckande/berörande som boken. Främst beror det nog på att jag upplever det som att jag blir styrd, hur jag ska tolka/tänka/känna. Det känns lite som att man har velat skildra hockeyn som en värld där männen härskar. I boken är det betydligt mer nyanserat. Med tanten Lyt som en av de drivande. Det som sker här existerar för övrigt inte bara inom hockeyn, det finns överallt. I hela samhället och definitivt inte bara bland pojkar/män.

Jag blir så vansinnigt upprörd över hur de vuxna beter sig, det är de som ska vara mallarna, förebilderna. I stället beter de sig som svin och deras barn gör likadant. Naturligtvis. Så här blir det när barn inte får lära sig att allt man gör får konsekvenser, för att sedan bli truliga tonårspojkar som får härja fritt. Vad man än tror i den åldern så är man inte mogen det ansvaret.

De otroligt vackra vyerna i serien förstärker människans litenhet och uselhet, det blir väldigt effektivt. Den stora frågan är nog om en bys överlevnad är värd ett förstört människoliv. Jag gillar i alla fall serien. Även om boken är bättre.



TV Time har serien 8,94 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 727 betyg).
Jag ger den 4,0.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: 1922 (2017)

Titel: 1922
Originaltitel: 1922
Genre: Skräck
Regissör: Zak Hilditch
Manus: Zak Hilditch, Stephen King (novell)
Skådespelare: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid, Kaitlyn Bernard, Neal McDonough
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 102 min
Serie: -
Såg den på Netflix 30 oktober 2020





Handling
Här får vi träffa en lantbrukarfamilj, anno 1922. Mannen, Henry, äger en bit land som varit i hans släkts ägo i generationer. Frun, Arlette, äger också en bit land, men hon vill sälja och flytta till stan. Det gillar inte Henry alls så han manipulerar sonen, Henry, att tycka som han och avsky sin mor.

Min kommentar
Nu var det ett bra tag sedan jag såg något filmatiserat av Stephen Kings verk. Det passar alldeles utmärkt att ta upp den tråden under Allhelgonahelgen. Tycker jag. Novellen 1922 finns med i novellsamlingen Nattsvart, stjärnlöst och som novell skulle jag nog kunna kalla den för skräck. Som film... kanske inte. Jag läste novellen för drygt sex år sedan och jag kan inte påstå att jag minns några detaljer (som vanligt), men den stora bilden kommer jag ju ihåg och den stämmer väldigt bra med filmen.

1922 är egentligen inte så mycket skräck utan kanske mer ett psykologiskt drama. Det handlar om girighet, skuld och samvete. En visualisering av "den som gapar efter mycket.." skulle man nästan kunna säga. Det här sorgliga och lite patetiska ödet berättas i ett makligt tempo. Lite läskigt blir det, men det beror på vad man tycker om råttor. Och majsfält. Dessa majsfält alltså... det är förmodligen Stephen Kings fel att jag tycker att de är så läskiga.

Jag trodde inte att jag kände till en enda av skådespelarna här, men det visade sig att Thomas Jane, som spelar Wilfred, har jag sett i en del filmer. Bland annat The Mist och Drömfångare. Han är i alla fall lysande här. Molly Parker (Arlette) kände jag inte heller igen, men hon spelar i Lost in space som jag just nu ser andra säsongen av. Till och med Dylan Schmid (som spelar Henry, alltså Henry James, är det namnet en slump?) har jag sett tidigare, i Horns.

1922 är väldigt snygg och tidsandan är perfekt återgiven, en tragedi, som inte känns helt otänkbar och egentligen mer av en karaktärsstudie än en handlingsdriven film.



Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 49 673 betyg).
IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 51 339 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 15 november 2020

Smakebit på søndag: Kallbrand

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har nu börjat på den femte delen om Tom Stilton och Olivia Rönning, Kallbrand, av Cilla och Rolf Börjlind. Det är den sista jag har, men det kom en ny del för någon månad sedan. Det här är en väldigt bra serie så den kommer med all säkerhet att bli läst, den också.

Min smakebit är från sida 181 i e-boken:
Han hade drömmar, mardrömmar, ilande osammanhängande bilder av en kvinna i rullstol som satt i ett stort akvarium och skrattade, en buddhafigur som rann ner från en hylla och förvandlades till en krokodil som viskade, på tyska, små mörka pojkar som sprang på vattnet och jonglerade med underliga taggiga frukter.
    Det var ingen bra natt.
    Han vaknade ett par gånger, kallsvettig, med kliande bett i ansiktet, och fattade inte var han befann sig. När han kom till insikt försökte han somna om. En gång hörde han röster, viskande röster på ett språk han inte kände igen. Det lät som om de var precis utanför hans dörr. Han var på väg upp för att öppna när rösterna försvann.
    När han vaknade nästa gång kände han en lukt som han vid det här laget var välbekant med.
    Sötsur och sval.
    Han försökte somna om.

lördag 14 november 2020

"Lockdown" av Peter May

Författare: Peter May
Titel: Lockdown
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 268
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lockdown
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 oktober 2020




Första meningen: Hennes skrik ekar i mörkret, tränger ut genom en strupe som blivit trång av rädsla.

Baksidetext
London - epicentret för en global pandemi - är en stad i total lockdown. Undantagstillstånd har utfärdats, gatorna sjuder av våld och ingen går säker för det dödliga virus som redan krävt tusentals offer. På en byggarbetsplats där ett akutsjukhus håller på att uppföras hittas en tidig morgon kvarlevorna av ett mördat barn. Den hemlighet som uppenbarligen var tänkt att begravas under den nya byggnaden ligger nu i öppen dager, men under rådande omständigheter har mördaren fortfarande oddsen på sin sida och polisen har en minst sagt svår utredning framför sig.

Det otacksamma uppdraget faller på kriminalkommissarie Jack MacNeil, som om bara lite mer än ett dygn ska sluta som polis. Hans karriär ligger i spillror, äktenskapet är över och under sin sista dag tvingas han också konstatera att den till synes ohejdbara pandemin nu även drabbat hans egen familj. När han börjar nysta i fallet inser han snart att någon där ute övervakar honom på mycket nära håll. Någon som är beredd att döda igen för att dölja sanningen.

Frågan är vad som kommer att stoppa MacNeil först - viruset eller mördaren?

Min kommentar
Det känns som att jag har ett lite komplicerat förhållande till Peter May. Jag har tyckt väldigt mycket om hans senare böcker, men de tidigare... inte så mycket. När det då kommer en ny bok, som dessutom handlar om ett mord under en pandemi, så kan jag ju bara inte stå emot. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att Lockdown egentligen är gammal, den skrevs 2005 och det är fågelinfluensan som har orsakat pandemin i boken. Då var det inget förlag som ville ge ut den, tydligen var den alldeles för orealistisk. Inte skulle väl ett land behöva stänga ner för ett litet virus? Nu har världen drabbats, på riktigt, och Peter May är en känd författare. Så bråttom de måste ha fått att ge ut den.

Egentligen är det inte pandemin som är det viktiga i den här historien, den är bara en bakgrund. För mig blir det en del av trovärdigheten, att befolkningen har lärt sig att leva med pandemin, att den liksom har blivit normal. Så har det ju, mer eller mindre, blivit på bara ett halvår i verkligheten. Vad jag vet så har jag inte läst något liknande innan, så det känns nytt.

Med hans bok Ett kallt fall i ganska färskt minne så var jag lite orolig för att läsa Lockdown, som ju är skriven i ungefär samma veva. Den största anledningen var att kvinnoporträtten i den var, minst sagt, sexistiska. Så var det tack och lov inte i den här. De kvinnor som är med är starka och självständiga. Karaktärerna är inte speciellt många och jag tycker att de är hyfsat bra. Många är lätta att tycka om och oftast får de liv genom sina tankar och sitt agerande. Det är inte mycket som berättas för mig. Jag kan inte påstå att jag gillar karaktären Pinkie, men jag tycker om hur han gestaltas med sina inre demoner och, trots allt, sin känsla för rätt och fel. Det är honom jag kommer att minnas längst. Personligen tycker jag att jag får lagom mycket bakgrund till dem allihop, i alla fall tillräckligt för att förstå dem.

Något som är likadant i Lockdown som i Ett kallt fall är känslan av att Peter May är en Dan Brown-wannabee, att han förväntar sig att att det ska skapas en fotvandring i MacNeils fotspår. Varenda gata de kör/går på är med, varenda sväng. Jag har visserligen varit i London, men inte i de här områdena så de flesta gatorna säger mig absolut ingenting. Tyvärr så är Peter May mycket, mycket sämre på detta än vad Dan Brown är.

Lockdown är spännande, men inte speciellt oviss. Den kunde ha behövt någon mer redigeringsvända, men de hade nog bråttom att få ut den. De kunde gott ha tagit det lite lugnare för verklighetens pandemi lär vara kvar ett tag till.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 4 016 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Lockdown: Jag har inte lyckats hitta någon.

fredag 13 november 2020

En ny bok

Det är alltid spännande när det dimper ner en avi i brevlådan. Är det en bok? I så fall, vilken? För jag har inte beställt någon...
Jag kan ju villigt erkänna att Tidvatten av Philippa Gregory ligger en bit utanför min bekvämlighetszon, som den ser ut i dag. Förr läste jag väldigt många historiska romaner, men av någon anledning så slutade jag, mer eller mindre, med det. Vid en snabb titt så kände jag att den verkade likna Gabaldons Främlingen (minus tidsresa), vilket för mig inte är en bra sak. Kanske blir det bättre utan tidsresa. Vi får helt enkelt vänta och se. Tack till Louise Bäckelin Förlag!

torsdag 12 november 2020

Hett i hyllan #274

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi närmar oss inte direkt slutet på de olästa från bokrean 2017.
Om döda ont av Hans Koppel var på något sätt ett självklart inköp. Just då.

För ganska många år sedan läste jag Kommer aldrig mer igen och jag tyckte bra om den. Tanken var att jag ville läsa mer av honom så när jag hittade Om döda ont så köpte jag den så klart. Först efteråt upptäckte jag att den är tredje delen i serien som tydligen börjar med Kommer aldrig mer igen. Och däremellan kommer ju alltså en del som jag inte har. Något tyder dock på att de här böckerna inte är någon "riktig" serie, alltså med samma karaktärer, utan kanske mer en temaserie eller vad man ska kalla det. Är det någon som kan upplysa mig om hur det ligger till?

Så här står det på baksidan:
Möjligen inbillade hon sig. Hon fick lätt för sig saker. Som nu när hon stack nyckeln i dörren och kände att något inte stämde. Det var en svag känsla, flyktig och inte tillräcklig för att agera utifrån, men den fanns där. Mona öppnade och klev in. Föraningen växte till visshet, någon var i lägenheten.

- Hallå? ropade hon försiktigt och kikade mot vardagsrummet.

När hon såg kvinnan ryckte hon till och drog in luft vilket var opraktiskt eftersom hon inte fick till något skrik under den bråkdel av en sekund som hon ännu hade chansen.

En påse pengar på avvägar, en dansk nattklubbsdrottning utan skrupler och ett gammalt ouppklarat dödsfall. Allt korsar Calle Collins väg och snart är hans eget liv i fara.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 11 november 2020

"Höglandet" av Steinar Bragi

Författare: Steinar Bragi
Titel: Höglandet
Genre: Skräck
Antal sidor: 296
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Hálendid
Översättare: Inge Knutsson
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 oktober 2020




Första meningen: Hela naturen var stilla.

Baksidetext
Island, efter börskraschen. Två par gör en utflykt till det ensliga isländska höglandet i öns inre delar. Landskapet är kargt och ogästvänligt och i den tjocka dimman kör de rakt på ett hus. Bilen går sönder och de tvingas övernatta hos husets ägare, två gamlingar som lever isolerade. De beter sig märkligt, låser om sig och verkar vara rädda för någon ute i mörkret. De fyra försöker komma därifrån, men misslyckas gång på gång. Snart blir sprickorna inom gruppen uppenbara.

Egill och Hrafn är sedan länge rivaler. De har båda tillhört finanseliten på Island men har i kraschen förlorat allt och försöker dämpa sin ångest med alkohol, droger och porr. Journalisten Anna är avundsjuk på psykologen Vigdis. Samtidigt är hon den enda som försöker ta reda på vad paret i huset egentligen döljer. Allt tyder på att mannen flytt upp på höglandet för att gömma sig efter att ha begått ett fruktansvärt dåd. Den mardrömslika situationen intensifieras. De fyra måste samarbeta och själva ta sig därifrån, samtidigt som deras förflutna hinner ikapp dem i allt snabbare takt.

Min kommentar
Höglandet är en bok som jag blev väldigt sugen på för några år sedan. Den lät precis som något för mig. Bara miljön gör ju att i alla fall jag blir lockad, Islands högland är ju liksom det perfekta stället för skräck. Nästan folktomt och kargt. Dumma stadsbor som ger sig ut i naturen. Vad kan gå fel med det? Väldigt mycket, visade det sig.

Miljön är det dock inte alls något fel på, det är precis så ödsligt, kargt och ogästvänligt som jag förväntar mig. Resten däremot... Vi kan väl börja med karaktärerna. De är inte många. De två paren plus gubben och gumman i huset. De där två paren, de beter sig verkligen som idioter. Deras respektive bakgrunder berättas i långa, onödiga, långrandiga avsnitt. För mig är detta helt ointressant och det gäller särskilt deras olika sexuella preferenser. Vad har det med resten av historien att göra? Absolut ingenting. Det läggs ofantligt många sidor på att beskriva hur, var, när, varför de har sex. De två kvinnorna i paren är skrivna lite som jag tror att män eventuellt kan uppfatta kvinnor. Eller önskar att de vore. Det som ändå stör mig mest, eller kanske att jag har mest problem med det, är hur de springer ut och in i det där huset som om det var deras. Om någon, okänd människa, visade mig vänligheten att upplåta en sängplats till mig så hade jag varit otroligt tacksam och visat en hel del hänsyn och respekt.

Det kan vara så att den här historien är full av symbolik, men det kan också vara så att han har rökat på. Alternativt fått en rejäl snedtändning. Ingenting betyder något. Jag blev inte rädd en enda gång, inte minsta lilla rysning bevärdigade sig att dyka upp. Jag brydde mig inte tillräckligt för att ens orka fundera på vad som egentligen hände. Det är lite tråkigt, för det började ganska lovande och det finns en del moment som kan kvalificera sig som skräck, men väldigt snart stack det iväg. Ordentligt. Det är bara att konstatera att symbolik/metaforer inte passar mig alls. Om det nu är det det är.

Höglandet är ingen tjock bok, precis under 300 sidor, men jag får ändå känslan av ordbajseri. Därtill osar det av bitterhet, mot vem eller vad är inte helt solklart. Dessutom anar jag ett politiskt budskap och jag gillar verkligen inte när politiska åsikter skrivs mig på näsan. Det passar mig ytterst sällan, men speciellt inte när jag förväntar mig en skräckhistoria.

Goodreads hade den 2,65 i genomsnitt (beräknat på 799 betyg).
Jag ger den 2,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Höglandet: Bloggbohemen, LitteraturMagazinet och Läsa & Lyssna.

tisdag 10 november 2020

Tisdagstrion: Slott, kojor & andra hus

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Slott, kojor & andra hus.

Egentligen finns det ju något slags boning i nästan varenda bok, så det här blir ju tufft. Alltså väljer jag att fokusera på böcker med boningen i titeln.

1. Svarta huset av Stephen King & Peter Straub är i mitt tycke en av Kings svagare böcker och är fortsättningen på Talismanen. Jack Sawyer är nu pensionerad polis. När en seriemördare härjar i området kallas han in igen. Detta är ingen skräck, utan mer åt fantasy-hållet.

2. Mannerskiölds herrgård av Oskar Källner skulle jag nog vilja kalla för en monsternovell (som i tentakelmonster). Förvånansvärt mycket trycks in på den här få sidorna.

3. Huset av Jens Daniel Burman handlar om Mårten, som tar med sin i stort sett komatösa fru för att fira jul mitt ute i ingenstans under ett riktigt busväder. Det är rejält obehaglig stämning här.