Smakebit på søndag: Dolt i vatten

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har inte blivit speciellt mycket läsning i helgen, tyvärr. Det är lite för mycket sport på TV. Bland annat handboll då, som plötsligt har blivit roligt igen. I dag är det minsann VM-final som spelas. Vilket gäng!

Jag tjuvstartade februaris läsning nu i helgen, eftersom jag i veckan fick veta att jag skulle få ett efterlängtat manus att testläsa nästa månad. Dolt i vatten av Catherine Steadman stod först i den kön och den har börjat väldigt bra.

Min smakebit är från början av boken, trots att jag har kommit betydligt längre. Starten fick mig verkligen att se fram emot att läsa resten:

Har du någonsin grubblat över hur lång tid det tar att gräva en grav? Du kan sluta grubbla nu. Det tar en evighet. Hur lång tid du än tror att det tar - fördubbla den.

Du har säkert sett det på film: hjälten som, kanske med en pistol riktad mot huvudet, svettande och stånkande gräver sig djupare och djupare tills han befinner sig hundraåttio centimeter ned i sin egen grav. Eller de två odugliga skurkarna som under stolligt kaotiska former grälar och pikar varandra medan jorden lekande lätt skvätter omkring dem.
    Så är det inte. Det är jobbigt. Ingen del av arbetet är lätt. Marken är kompakt och tung och trög. Det är så jävla jobbigt.
    Och tråkigt. Och enformigt. Och det måste bli gjort.

"Göra levande" av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Titel: Göra levande
Genre: Skräck
Antal sidor: 17
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 december 2020




Första meningen: Allt jag gjorde var att berätta som det var.

Baksidetext
Han klippte banden med alla omkring sig och isolerade sig i det stora huset. Allt för att ägna sig åt att förberedda mottagandet av sin döda fru. Fem kartonger med sprutor. Bara tanken på att sticka nålar i någons kropp gjorde honom yr. Men allt han kunde tänka på var att få henne tillbaka igen.

Min kommentar
Jag tror att det har blivit något av en tradition att avsluta ett år med noveller. I alla fall så råkade det bli så, igen. Två stycken blev det den här gången och Göra levande av Jens Daniel Burman blev den första. Den dök upp i min inbox för... ganska många år sedan, men så är det det där med e-böcker. De syns inte.

Det här får man nog säga har en viss likhet med Frankenstein och experimentet med hans monster, men värre. Och av betydligt sämre anledning. Kanske är jag för pragmatisk för att fångas av detta. I mitt huvud så är det som är dött dött och även om jag kan förstå att man kan önska att personen inte hade dött överhuvudtaget så är steget till att vilja "få tillbaka" personen gigantiskt. Faktiskt fullständigt obegripligt. Att sedan få för sig att inte göra som de väldigt tydliga instruktionerna säger, utan gå i fel ordning... Nej, det borde han ha begripit hur det skulle gå. Det är ju bara att tänka en liten smula.

Göra levande är en makaber historia, med groteska detaljer. Jag får anta att det "ovissa" slutet är meningen att skrämma mig, men det lyckas inte riktigt. Novellen är förvånansvärt dåligt korrekturläst. Det handlar ju faktiskt om bara några sidor.

På Goodreads hade den 3,00 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Göra levande: Dessvärre så kan jag inte hitta någon.

Läsplanering februari 2021

Ljuset börjar så sakteliga komma tillbaka, det är åtminstone inte becksvart klockan fyra på eftermiddagen längre. Men nu kommer februari, den näst värsta månaden på året. Därför har jag planerat in hela två lite ljusare böcker.

• Dolt i vatten av Catherine Steadman. Boktolva. Hyllvärmare.
• Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand. Bokcirkel Feelgood-Kollektivet.
• Arton grader minus av Stefan Ahnhem. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Tango för vilsna själar av Lucy Dillon. Vi möts igen. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #285

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då har vi gjort en snabb framspolning till april 2017.

Kolibri av Kati Hiekkapelto hade jag med i mitt inlägg om intressanta boksläpp i april 2017, vilket betyder att jag var nyfiken på den redan då.

När jag sökte lite i bloggen på den här boken så upptäckte jag att den har varit med på otaliga listor genom åren. Redan i augusti samma år, alltså 2017, så var den med på en lista över böcker jag såg fram emot att läsa den hösten. Det verkar inte ha hjälpt alls. Jag som dessutom verkligen vill läsa mer böcker från Finland. I år har jag tagit med den i min Boktolva. Då vet jag i alla fall att den blir läst under året.

Så här står det på baksidan:

Anna Fekete har ett förflutet - som barn flydde hon kriget i Jugoslavien - och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.

En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han - eller hon - slår till igen? Och till vilken kostnad för henne själv?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Kommande böcker februari 2021

Det är tur att jag numera kommer ihåg att det inte brukar vara så många intressanta boksläpp i februari. Annars hade jag blivit lite orolig.

Det nya livet av Helena Dahlgren
Genre: Romance
Serie: Ellens val (1)
Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2021-02-08
Förlag: Lovereads

Från Bokus
En stad, många drömmar. Året är 1915 och Ellen har just klivit av tåget i Ljungsala, en universitetsstad i södra Sverige. Hon har rest dit för att träffa sin syster, men blir snart indragen i stadens alla lockelser. Vänskap och kärlek uppenbarar sig och för första gången känner Ellen att möjligheterna är oändliga. Något väcks till liv i henne. Kanske kan även hon bli något? Men vägen mot drömmen visar sig bli svårare än hon först trott. I en värld där nytt och gammalt möts börjar kvinnor upptäcka nya vägar - i livet och i kärleken. Men inget kommer utan svårigheter.

Helena Dahlgren ja... det här verkar vara lite annorlunda mot vad hon brukar skriva och kanske inte riktigt min genre. Men ändå. Och andra delen släpps samma dag.

---

Paradis City av Jens Lapidus
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2021-02-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Sverige i en nära framtid. Motsättningarna har hårdnat: för att skydda de priviligierade har murar byggts runt no-go-zoner. Störst är Järva. När inrikesministern vågar sig dit går allt fel, hon kidnappas. Polisen står handfallen, tills en desperat idé kläcks: att skicka in den häktade, njursjuke Emir. Hållhaken är grym: utan statlig dialys dör han.

Jag har ett par böcker kvar att läsa av Jens Lapidus, men han är alltid intressant.

---

Hemligheten på Seaview Cottage av Emily Gunnis
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 334
Utgivningsdatum: 2021-02-24
Förlag: Printz Publishing

Från Bokus
1960: Trettonåriga Rebecca lever i skräck för sin faders ilska. Samma natt som en storm drar in från havet hör hon hur någon knackar på nedervåningen i Seaview Cottage och hur en diskussion följer. När polisen senare kommer är båda föräldrarna döda och besökaren försvunnen. Men ingen tror på Rebeccas berättelse.

2014: Journalisten Iris får i uppdrag att skriva om en kvinna som rymt med sitt nyfödda (och sjuka) barn från sjukhuset. Spåren leder förvånande nog Iris till hennes mammas barndomshem: Seaview Cottage. Och historien som börjar nystas upp har varit begravd länge ...

Jag vet inte vad det är, men det verkar ju som att jag alltid lockas av böcker med ett hus på omslaget.

---

Snöblind av Ragnar Jónasson
Genre: Kriminalroman
Serie: Det mörka Island (1)
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2021-02-25
Förlag: Modernista

Från Bokus
I en isolerad fiskeby på norra Island, en ödslig trakt där ingen låser sina dörrar, upptäcks en ung kvinna halvnaken i snön, blödande och medvetslös. Samtidigt har en äldre, uppburen författare fallit till sin död.

Ari Thór - nybliven polis på sin första postering, långt från flickvännen i Reykjavik - dras rakt in i hjärtat av det lilla samhället. Ett samhälle där det blir allt mer uppenbart att det inte går att lita på en enda människa. Där hemligheter och lögner har blivit ett sätt att leva.

Jag är alltid nyfiken på böcker av Ragnar Jónasson.

Tisdagstrion: Cyklar, bilar & bussar (och andra fordon)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Cyklar, bilar & bussar (och andra fordon).

Jag fick faktiskt ta och kolla upp definitionen av fordon. Tydligen är det väldigt specifikt och betyder "(inte rälsbundet) hjälp­medel för transport på marken". Där försvann ju en hel del transportmedel och därmed böcker. Då får det dessvärre bli inte bara böcker jag tycker är bra.

1. Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist handlar om några damer som åker på bussresa till en julmarknad i Tyskland. Inte riktigt min typ av bok. Lite för mycket buskis för mig.

2. Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt kan eventuellt handla om en röd damcykel i en trådgård. Eller en bok med den titeln, om mäns våld mot kvinnor. Tredje delen i en serie som utspelar sig i Göteborg och det var bara därför jag köpte böckerna. Tyvärr var de inte riktigt min grej.

3. Det som göms i snö av Carin Gerhardsen har en bil på omslaget och den bilolycka är själva grundstenen i den här historien. En riktigt bra bok!

TV-serie: The Big Bang Theory #3 (2009)

Titel: The Big Bang Theory
Originaltitel: The Big Bang Theory
Genre: Komedi
Skapad av: Chuck Lorre, Bill Prady
TV-bolag: Hulu
Skådespelare: Jim Parsons, Johnny Galecki, Kaley Cuoco, Simon Helberg, Kunal Nayyar
Premiär: 2009-09-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 23
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på discovery+ oktober 2020-januari 2021





Handling
Världarna kolliderar i säsong 3! Kärleksaffären med Penny öppnar upp en ny, underbar värld full av romans för Leonard, men Sheldon tycker att världen ska vara som den alltid har varit. Det leder till ett galet komiskt triangeldrama där den smarta men insnöade Sheldon och den praktiska och jordnära Penny slåss om att vara hypotenusan.

Min kommentar
Det var dags för ännu en säsong av The Big Bang Theory, som lunch-TV. Jodå, sambon och jag jobbar fortfarande hemifrån, båda två. Tyvärr så blir det inte mer än två-tre avsnitt i veckan, av olika skäl och det är lite tråkigt när tittandet blir så utdraget. Jag minns ju knappt vad som händer. Får kanske försöka bättra oss där.

Just den här säsongen verkar jag inte ha sett så mycket av tidigare, det kommer flera avsnitt som jag inte har sett något alls av. Det är kul. Ju mer jag ser av Sheldon, desto mer tycker jag om honom. Jag kan så känna igen mig i vissa saker som han gör/säger. Det känns som att jag hade kunnat bli precis så om min inre Monika hade fått fria tyglar.

Om Sheldon är storfavoriten så ligger nu Penny på en säker andraplats. Hon må vara outbildad, men dum är hon inte. På många sätt är hon smartare än alla dessa akademiker. Tillsammans. Leonard kommer nog trea på listan. Han och Penny får äntligen ihop det. De är så omaka att det blir roligt. Howard fortsätter att vara okänslig och otroligt slemmig. Även han lyckas hitta en flickvän, Bernadette. Otroligt nog. Plötsligt är hon dock inte med längre. Raj... jag tycker nog mest synd om honom, faktiskt. Jo, just det. Även Sheldon träffar någon. Howard och Raj tvingar honom att gå på dejt och dejten är ingen mindre än Amy. Jag hade ingen aning om att de träffades så tidigt i serien.

Även tredje säsongen av The Big Bang Theory bjuder på många förlösande skratt. Det bästa är ändå att jag skrattar med, inte åt. Här finns så mycket värme och kärlek att det aldrig (i alla fall väldigt sällan) blir plumpt.

Jag hittar tyvärr inte en enda trailer för tredje säsongen.

På TV Time har serien 8,14 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 719 212 betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The midnight sky (2020)

Titel: The midnight sky
Originaltitel: The midnight sky
Genre: Science fiction
Regissör: George Clooney
Manus: Mark L Smith, Lily Brooks-Dalton (bok)
Skådespelare: George Clooney, Felicity Jones, David Oyelowo, Caoilinn Springall, Kyle Chandler
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på Netflix 31 december 2020





Handling
Ett rymdskepp och dess besättning är på väg tillbaka från ett uppdrag på en av Jupiters månar. Denna himlakropp är nämligen tänkt som ett substitut till Jorden vars levnadsförhållanden kraftigt förändrats till det sämre under de senaste åren. Vad de inte vet är att förhållandena på Jorden försämrats ytterligare under tiden de varit iväg och bortom radiokontakt. Till den grad att det är direkt skadligt för dem att återvända.

På en evakuerad forskningsstation långt ute i ingenstans har forskaren Augustine anmält sig som frivillig att stanna kvar. Hans uppgift är att informera besättningen på rymdskeppet om de förändrade förhållandena på Jorden så fort de återfår radiokontakt. Augustine upptäcker att signalerna han skickar ut är för svaga. Han måste därför försöka ta sig till en annan forskningsstation som har möjlighet att skicka ut starkare signaler.

Samtidigt uppe i rymdskeppet kämpar besättningen för att ta sig helskinnade hem. Oförutsedda händelser tvingar dem att ta en alternativ rutt hem, vilket innebär att de färdas genom outforskat och potentiellt farligt rymdterritorium.

Min kommentar
Vi skulle egentligen sett en annan film den här nyårsaftonen, men sambon glömde att hyra den för sina SJ-poäng och när han kom på det (när det var dags att börja titta) så var filmerna "slutsålda". Det fick bli att snabbt hitta något annat och då föll valet på The midnight sky, som redan fanns på Netflix-listan. Trots de ganska dåliga recensionerna som jag sett skymta förbi. George Clooney är ju ändå alltid George Clooney. Eller?

Det är otroligt rörigt i början. Fokus skiftar mellan forskaren på Arktis, hans tillbakablickar och ett gäng i rymden. Det kändes väldigt splittrat. Lite som att filmen inte visste vad den ville bli när den blev stor. Jag tror att det hade blivit mycket bättre om man hade fokuserat på en av historierna. Nu kändes det som att två olika handlingar knöts ihop på ett väldigt krystat sätt.

Någon bakgrund får man inte och det gäller både händelsen (The Event som den kallas i filmen) och karaktärer. Då är ändå karaktärerna inte speciellt många. Ingen av dem blir tillräckligt intressant för att engagera mig. Faktum är att jag i stort sett skiter i hur det går för dem. Jag fick nästan känslan av att detta var mitten av en film för det finns vare sig början eller slut. Ingen poäng alls. Ungefär som det är att vara människa, faktiskt.

Mitt allra största problem med den här filmen är ändå vilken otur de måste ha haft när de tänkte. Hur kan man tycka att mänskligheten kan räddas med en kvinna, en man och ett ofött barn? Efter några generationer kommer de att vara så inavlade att de önskar att de inte hade överlevt. Och det förutsätter då att förlossningen går bra, att de får fler barn och att alla är fertila.

Det finns egentligen en stor potential att göra något känslomässigt och bra av The midnight sky. Tyvärr slarvas det bort med besked.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 30 572 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 43 241 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Med hjärtat som insats

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Just nu läser jag en bok som inte alls är i min genre... Med hjärtat som insats av Simona Ahrnstedt är romance och när jag läser så är det inte utan att jag förstår varför jag generellt sett inte gillar det. Men... ibland måste man utmana sig själv (dessutom så ändras ju smaken ibland) och så är den januaris bok i Feelgood-Kollektivet.

Min smakebit är från sid 355 i e-boken:

Dessie drack av kaffet och lyssnade på den persiska musiken. Hon sträckte sig efter en liten baklava med pistage. "Är de från din mamma?" frågade hon. Hon kom ihåg att hon blivit bjuden på liknande bakverk i familjen Aminis lilla kök. Sams mamma hade pratat på sin brutna svenska, frågat om läxor, bett om hjälp att uttala ett ovanligt svårt svenskt ord, lagat mat och sedan gått iväg till något av sina jobb. Medan Dessie hade undanhållit för sina föräldrar att hon och Sam var ett par, så hade Azita nog ändå anat vad de betydde för varandra. De hade smugit med sin kärlek, velat behålla den för sig själva. Som ung hade Dessie inte riktigt fattat vilken enorm insats Sams mamma gjorde, hur hon startat om i ett nytt land och så småningom lyckats läsa in det som saknades för att hon skulle kunna ta upp sin forskargärning igen - samtidigt som hon försörjde sin son.

"De vackra döda" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: De vackra döda
Genre: Thriller
Antal sidor: 348
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The beautiful dead
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2020




Första meningen: Beskåda den skönhet som bara döden skänker.

Baksidetext
Eve Singer är beroende av döden. Hennes karriär som kriminalreporter på TV är på väg att dala, och hon är beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att tillfredsställa sin blodtörstiga publik.

Mördaren är också beroende av döden. Inte nog med att han fortsätter att döda. Han tillkännager dessutom sina makabra framträdanden i förväg, i syfte att visa upp döendets skönhet för världen. När han kontaktar Eve tar hon tacksamt emot erbjudandet om att få vara först med varje nytt och blodigt spektakel. Tills hon inser att mördaren har två besattheter - och att hon är den andra.

Min kommentar
När jag har läst ut alla de planerade böckerna för en månad så blir jag lite vilse. Det är svårt att välja en av alla olästa böcker i hyllan, on the fly, eller vad man ska säga. Belinda Bauer har alltid varit ett säkert kort och det var inte längesedan jag läste henne. Av någon anledning kände jag att jag inte hade fått nog, utan ville ha mer och då fick det bli De vackra döda.

Liksom förra boken så befinner vi oss i London. Kanske har vi förflyttats dit för gott. Det gör mig inget, även om jag egentligen föredrar hedarna. När jag började läsa så hade jag ingen aning om att boken faktiskt passade rent tidsmässigt. Den utspelar sig i december, fram till juldagen. Hon har en alldeles speciell ton, Belinda Bauer. Det är cyniskt och ironiskt, men samtidigt mycket kärleksfullt. Det vimlar av skarpa iakttagelser av vardagliga ting och företeelser. Som den om Liam Neeson, som gör samma roll om och om igen. Precis vad jag själv har tänkt i några år nu.

I Belinda Bauers böcker brukar det inte vara speciellt många karaktärer, vilket egentligen är ovanligt för en brittiska spänningsromaner, rent generellt. Dessutom har hon för vana att återanvända några av dem. Här träffar vi, bland annat, polisen Emily Aguda, som var med i Det slutna ögat. Jag ville ju veta mer om henne efter att ha läst den. Det var roligt att se att det har gått bra för henne. Även Dougie Trewell har varit med i en tidigare bok, Skuggsida, men jag kan inte påstå att jag minns honom. Jag gillar det här greppet. Det känns så slösaktigt att skapa en karaktär för en enda bok.

För en gångs skull så är det inga barn inblandade. I stället handlar det om de val många oss måste göra. Moraliska dilemman kombinerat med vad ett moraliskt rätt val kommer att kosta mig. Har jag råd att förlora jobbet för att göra det som är rätt? Det handlar också mycket om medias, och folk i allmänhet, känslokyla (och faktiskt också mördarens beroende av media). Allt ska filmas och läggas upp så alla kan se. Utan en tanke på att det är riktiga människor som har råkat illa ut. Personligen så önskar jag att fler gjorde som Kevin Barrs pappa när okänsliga "journalister" knackar på dörren.

I början känner jag lite att Eve förtjänar det hon får, men längs vägen börjar jag tycka om henne. Speciellt när jag läser om hur hon tar hand om sin demente far. Hon verkar egentligen inte gilla det hon måste göra för att behålla jobbet. Nu när hon börjar bli gammal (30) och inte längre ung och vacker nog för att synas i TV. Även om jag inte alltid tycker att hon agerar rätt så kan jag förstå henne.

De vackra döda är enormt spännande och för mig var det bladvändarvarning. Det är en makaber historia och jag undrar om jag inte rankar detta som Bauers hittills bästa.

Avdelningen för olika funderingar:
Vems huvud var det egentligen i lådan? Fick man veta det?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 3 942 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om De vackra döda: Lottens bokblogg, A bookaholic Swede och Kulturnästet.

Stranger Things Book Tag

Bloggen Vargnatts bokhylla är en aldrig sinande källa av olika roliga taggar man kan göra när inspirationen tryter. Denna hittade jag, som vanligt, för ett bra tag sedan.

1. Episkt intro - En bok som fick din fulla uppmärksamhet redan på första sidan
Bambi av Mons Kallentoft & Markus Lutteman startar, bokstavligt talat, i 160. Sedan ökar det.

2. Dungeons and Dragons - En fantasyvärld som du skulle vilja uppleva
Jag tycker att man kan kalla världen som Stephen King byggt upp i serien Det mörka tornet för fantasy. Om jag hade fått besöka den under beskydd av Roland så hade jag gärna gjort det.

3. Squad goals - Nämn din favoritbokvänskap
Det här är ju svårt, men jag tror att jag väljer Ove och Parvaneh i boken En man som heter Ove av Fredrik Backman. För att de båda behövde den så mycket och båda mådde så bra av den.

4. ABC's & Julbelysning - Nämn din favorit bland mentalt rubbade karaktärer
Jag tycker "mentalt rubbad" låter så negativt så det känns omöjligt att ha en favorit bland dem. Om jag ändå ska krysta fram någon så får det bli Tomten i novellen Rent-a-Claus av Johan Ring. Dock inte favorit i någon positiv bemärkelse, men en rubbad tomte måste ju vara något av det läskigaste som finns.

5. The Upside Down - En bok som var motsatsen till vad du förväntade dig
En mors bekännelse av Kelly Rimmer fick vänta väldigt länge på att bli läst, eftersom jag trodde det var en helt annan typ av bok.

6. Galna vetenskapsmän - Nämn den läskigaste dystopiska regering du kan tänka dig
Det finns ju så många... Jag tror faktiskt att det får bli den som bestämmer i Vi av Jevgenij Zamjatin. Den kallas för föregångaren till Orwells 1984, som kommer in som god tvåa på den här frågan.

7. Demogorgon - Nämn en läskig varelse från en bok som du inte vill ska komma genom dina väggar
Även här finns det ju en hög att välja mellan. Mitt problem är lite att så fort monstret beskrivs så förlorar det sin otäckhet. En novell jag läste lyckades med konststycket att inte beskriva vad "det onda" var så jag väljer Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist.

8. Cliffhanger - Nämn en bok som lämnade dig med en känsla av att vilja ha mer
Sovande jättar av Sylvain Neuvel slutar med en cliffhanger av episka proportioner. Trots det så har jag fortfarande inte läst fortsättningen.

Hett i hyllan #284

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tro det eller ej, men här är den sista från bokrean 2017.

Christer Lundberg är ju en ganska känd radiopratare, som jag gillar. Kanske var det bara därför jag köpte Bläckfisken.

Den där jobbiga dagen i mars, när jag hade suttit och gjort en massa olika tester (datortester alltså) hela dagen och "råkade" gå in på varuhusets bokavdelning och köpte förra veckans bok så blev det även denna. Jag har läst en annan bok av honom, Gräspojken, som jag kanske inte gillade jättemycket, men som ändå var rätt hygglig. Jag vet ju att jag verkligen gillar honom när han pratar, eller kanske snarare pratade, på radion och ibland behövs det liksom inte mer för att köpa en bok. Som man tycker att man har gjort sig förtjänt av efter en extremt påfrestande dag.

Så här står det på baksidan:

Den 34-åriga Jimmy förlorade för 15 år sen sin bästa vän och är fast i det förflutna. Större delen av sin tid sitter han på sitt rum och spelar WoW. Han bor fortfarande hos sin mamma och kan knappt ta hand om sig själv, men efter att ha fått en praktikplats på Sjöfartsmuseet i Göteborg blir ingenting sig likt. Där möter han Lisa, och där gömmer han också den lilla bläckfisk som han får i sin vård. Bläckfisken är dock inte så söt och ofarlig och den växer med oroande hastighet.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Vinterland" av Kim Faber & Janni Pedersen

Författare: Kim Faber & Janni Pedersen
Titel: Vinterland
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 478
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Vinterland
Översättare: Svante Skoglund
Serie: Martin Juncker 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2020




Första meningen: Den ljumma sommarbrisen smeker henne i ansiktet.

Baksidetext
Det är dagen före julafton och Signe Kristiansen, utredningschef på mordroteln i Köpenhamn, blir uppringd av chefen. Semestern är slut: En enorm explosion har ägt rum vid julmarknaden på Nytorv. Nitton personer är döda, många fler skadade.

Danmark är skakat, och man satsar allt för att ta reda på vad som hänt och vem som ligger bakom dådet. Den tidigare stjärnpolisen Martin Juncker, Signes gamla mentor, har efter ett gravt tjänstefel blivit förflyttad långt ut i provinsen. Där bor han med sin demente far och har i uppgift att leda den nyupprättade lilla polisavdelningen.

Det borde vara odramatiskt, och är det också, tills ett spektakulärt fall hamnar på hans bord. Utredningen i Köpenhamn trampar vatten, och man byter ständigt spår, fram till att Signe får ett tips som pekar i en riktning hon inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Min kommentar
Jag har ju en liten svaghet för danska deckare, de brukar vara väldigt bra. När jag såg Vinterland bland de nya böckerna i oktober så blev jag så klart nyfiken på den. Några veckor senare så dök den överraskande nog upp på hallmattan. Nya böcker har en förmåga att förbli olästa ett bra tag, men när jag förstod att den utspelar sig runt jul så tänkte jag att om tid finns så läser jag den i december, när allt planerat är läst. Tid fanns och nu är den läst. Jag blev inte besviken.

Köpenhamn är en av mina favoritstäder och även om jag inte hittar så fantastiskt bra så har jag ju, så klart, varit på Nytorv. Det är för övrigt inte speciellt mycket vi befinner oss i Köpenhamn, utan mestadels befinner vi oss någonstans längre söderut på Själland. Där har jag nog bara passerat på min väg ännu längre söderut. Det är i alla fall ett väldigt kallt och snöigt Danmark vi får möta. Det känns som att det händer lika ofta som i Skåne, men det händer ju faktiskt. Ibland.

Språket flyter på bra, det är effektivt. Man fastnar aldrig i ointressanta och ovidkommande detaljer. Trots att man får ta del av en hel del personliga problem, men det tar aldrig över. Kanske är det lite för många och för långa föreläsningar, om än det ena, än det andra, men det stör mig egentligen inte. Det är ju många samhällsproblem som avhandlas och det är väldigt tydligt att författarna hämtat inspiration av Sjöwall & Wahlöö. Ett författarpar som faktiskt nämns i boken.

Det är väldigt många karaktärer här, ändå har jag inga som helst problem att hålla isär dem. Både Martin Juncker(sen) och Signe Kristiansen känns som verkliga människor, de har både bra och mindre bra sidor. Nabina Khalid, som jobbar med Juncker på närpolisen, påminner väldigt mycket om paret Börjlinds Olivia Rönning. Hon är snabb att döma människor, ilsken och bara hennes sätt att se på saker och ting är rätt. Jag gillar henne lika mycket som jag gillar Olivia Rönning. Inte alls.

I början är det många olika trådar, som sticker iväg åt alla möjliga håll och jag funderar på hur i hela friden allt kan hänga ihop. Det blir aldrig rörigt, utan bara väldigt spännande. Här finns inga tillrättalagda politiskt korrekta åsikter, så får det ju vara i danska böcker. Helt oavsett hudfärg, religion och politiska åsikter hos den som utför det onda så är det ont. Och tvärtom gäller också, det goda är gott oavsett vem som utför det. Framför allt så ska man inte vara så snabb med att döma andra utifrån sagda egenskaper. Det finns alltid en bakgrund till allt. Kanske inte alltid en ursäkt, men en förklaring.

Jag är egentligen fast i Vinterland ända från början till slutet och det blev mer eller mindre sträckläsning så jag är glad att jag var ledig i julveckan. Allt känns väl inte riktigt uppklarat, men detta är ju en serie så det kanske kommer. Man får väl hoppas på att andra delen översätts snarast för jag vill läsa mer om Juncker och förhoppningsvis även Signe.

På Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 724 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vinterland: hyllan, Mina skrivna ord och Systrarna Boktokiga.

Tisdagstrion: Böcker med titlar som börjar på S

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker med titlar som börjar på S.

De lästa böckerna i min hylla som har en titel som börjar på S uppgår till 184 stycken... En populär bokstav. Om jag filtrerar ut de som jag läst sedan jag startade bloggen så är det fortfarande 97 kvar. Hur får jag ner det till tre? Vi kollar väl på betygen härnäst. Alla som har fått 5 eller 4,5 i betyg. Då blir det bara sju kvar. Onekligen mer hanterbart. Då väljer jag de som fortfarande väcker något slags känsla i mig.

1. Sovande jättar av Sylvain Neuvel är jag så glad att jag till slut läste. Jag var fullständigt trollbunden och de två nästkommande delarna inhandlades omedelbart. Dock är de inte lästa än.

2. Större än störst av Andreas Roman är en vemodig berättelse och vansinnigt vacker. Jag kan inte uttala mig om huruvida min förtjusning har att göra med att huvudpersonen utvecklar datorspel.

3. Små svarta lögner av Sharon Bolton är, enligt mig, hennes bästa. Jag vet att inte alla håller med, men den passade mig väldigt bra. Kanske lite för miljön (Falklandsöarna), men nog mest för att det är en fascinerande historia, med ett mysterium.

TV-serie: Catch-22 (2019)

Titel: Catch-22
Originaltitel: Catch-22
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Luke Davies, David Michôd
TV-bolag: Hulu
Skådespelare: Christopher Abbott, Daniel David Stewart, George Clooney, Kyle Chandler, Austin Stowell
Premiär: 2019-05-17
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på C More januari 2021




Handling
På en soldränkt ö i Medelhavet ligger en amerikansk flygbas där soldaterna får utstå såväl livsfarliga uppdrag som äregiriga befäl och en helt absurd militär byråkrati.

Min kommentar
Någon gång på 80-talet, förmodligen mer i början än i slutet, så läste jag den fantastiska boken Moment 22 av Jospeh Heller. Under åren så har jag tänkt på den ganska ofta och när jag såg att den fanns som TV-serie, som Catch-22, så la jag ögonblickligen till den på listan. Där har den mognat ett bra tag, men nu har jag äntligen sett den.

Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket av boken, det var ju några år sedan jag läste den. Det jag minns är att jag tyckte den var otroligt rolig. Det är inte TV-serien. Eller jo, detta är ju satir, osannolikt svart sådan, så det finns tillfällen till skratt. Också. Antingen så har min humor förändrats eller, mer troligt, mitt sätt att se på saker och ting. Vad jag helt klart inte minns från boken är att Yossarian, ibland, framstår som en riktig fegis. Speciellt vid de tillfällen när han utsätter sina kollegor för fara, i sina försök att själv smita undan.

Skådespelarinsatserna är lysande. George Clooney, Hugh Laurie, Kyle Chandler, men framför allt Christoffer Abbott. Det finns så många scener som går rätt in i hjärtat. På så många olika sätt. Det är dessutom väldigt snyggt alltihop, både tidsanda och -markörer är perfekt skildrade.

Det är en speciell historia och jag önskar att jag verkligen kunde tro att detta är överdrivet och bara satir, men dessvärre så tror jag att detta inte är jättelångt från sanningen. På ett väldigt bra sätt så visar den hur meningslöst krig är. Hur absurt allting blir. Att, hur illa det än är, så finns det alltid någon som lyckas tjäna pengar på det. Jag kan riktigt känna Yossarians frustration när han slåss mot byråkrati och den osedvanligt inkompetenta, och fåfänga, ledningen.

Även Catch-22 sågs i rekordfart, med två avsnitt om dagen. Det är svårt att förklara känslorna jag får när jag tittar, men ganska snart så är jag lika uppgiven som Yossarian.



På TV Time har serien 9,26 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 26 011 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Mulan (2020)

Titel: Mulan
Originaltitel: Mulan
Genre: Äventyr
Regissör: Niki Caro
Manus: Rick Jaffa, Amanda Silver, Lauren Hynek, Elizabeth Martin
Skådespelare: Yifei Liu, Donnie Yen, Yoson An, Jet Li, Li Gong
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 27 december 2020




Handling
När Kinas kejsare skickar ut en order att en man från varje familj måste tjänstgöra i den kejserliga armén för att bekämpa ett anfall som hotar Kina, tar Hua Mulan, den äldsta dottern till en stor krigare, sin åldrande fars plats. Utklädd till man under namnet Hua Jun blir hon prövad till det yttersta.

Min kommentar
Jag har inte sett någon annan version av Mulan, men jag har ju så klart hört talas om den gamla versionen och att den bygger på en kinesisk dikt. Huruvida dikten bygger på verkligheten är tydligen oklart. När jag läser om den "riktiga" Mulan så förstår jag i alla fall ganska snabbt att den här filmen inte har speciellt många likheter med den.

Jag kan ju direkt bara säga att jag har så oerhört svårt för det där springandet uppför lodräta väggar och liknande. Så har vi liksom det avklarat. För det förekommer här, tyvärr. Annars gillar jag det här med chi, som hur tydligt som helst är en version av The Force. Eller tvärtom då egentligen. Däremot så tycker jag det är väldigt trist att Mulan tydligen är magiker och litar på den, i stället för talang och hårt arbete.

Om man skalar bort en hel del distraktioner så kan man hitta ett budskap, som de har gjort sitt bästa för att dölja bakom "fräcka" scener. Och den där magin då. Jag gillar i alla fall det budskapet, men det kanske borde ha framgått lite tydligare. När filmen är skut så kan jag inte låta bli att fundera lite över varför det skulle vara bättre att slåss för en diktator som trycker ner sitt folk och inte låter kvinnor vara vad de vill. I stället för att slåss för en uppstickare som uppenbarligen inte har något emot kvinnor som slåss. Det är lite oklart där och kanske hade de bara otur när de tänkte.

Det finns många snygga scener här och faktiskt även lite subtil humor. Bra där! Däremot så är jag rejält less på att det måste pratas engelska. Visserligen utan den där löjliga brytningen som är så vanlig, men ändå. Funderar på om jag kanske borde se den gamla versionen av Mulan, som sägs vara mycket bättre och mycket mer sann mot dikten.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 74 887 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 95 616 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Blodig januari

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag skulle vi egentligen ha gått ut på restaurang, vi firar 24 år tillsammans, men om Mohammed inte får lov att gå till berget så får ju berget komma till Mohammed. Alltså blir det matleverans senare här i dag. Vi har inte riktigt bestämt än vad det ska bli, men förhoppningsvis blir det gott i alla fall.

Vintern har äntligen kommit även till Skåne och det har varit kallt i några dagar nu. Tyvärr började vintern med det typiska snöfallet, som följdes av töväder som i sin tur följdes av minusgrader. Det har fått effekten att det enda nöjet vi har haft i snart ett år, att gå ut och gå, inte längre är något (bra) alternativ. Än så länge är det varken sandat eller saltat på gångbanorna i området. Benbrott ska ju undvikas just nu, säger de, så...

I stället får man ju vara inne och, bland annat, läsa. Det funkar ju ett tag. Boken jag läser just nu är Blodig januari (Bloody January) av Alan Parks. Den utspelar sig i 70-talets Glasgow. Jag har bara precis börjat läsa så jag har än så länge inga åsikter om huruvida den är bra eller ej.

Min smakebit är från bokens början:

McCoy fortsatte korridoren fram mot trappan; det klapprade om klackarna när han gick ut på gångbryggans golv av metall, andedräkten stod som en plym av vit ånga framför honom. Barlinnie var sig likt. Iskallt om vintern och bastuhett om sommaren. Det gamla viktorianska fängelset sjöng på sista versen. Det var inte byggt för så många fångar som man hade proppat in i det. Tre, ibland fyra, interner inlåsta i en cell avsedd för två. Undra på att hela fängelset stank. Lukten från överfulla slaskhinkar och gammal svett var så stark att den fastnade längst ner i halsen på besökaren så snart de stora dörrarna öppnades, och den satt fast i kläderna när han lämnat stället.

"Eileen" av Ottessa Moshfegh

Författare: Ottessa Moshfegh
Titel: Eileen
Genre: Drama
Antal sidor: 232
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Eileen
Översättare: Alva Dahl
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2020




Första meningen: Jag såg ut som en flicka man ser på en innerstadsbuss, med näsan i en inbunden biblioteksbok om växter och geografi, kanske med ett nät över det ljusbruna håret.

Baksidetext
Det är inte mycket med julen som gör Eileen Dunlop särskilt glad. Hon är en försynt men djupt bekymrad ung kvinna fångad mellan rollen som sin alkoholiserade pappas vårdare - i ett hem vars eländighet folk pratar om i grannskapet - och ett dagjobb som sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som är fullt av sina egna vardagliga fasor.

Eileen håller på att förtäras av bitterhet och självförakt, och kompenserar sina dystra dagar med perversa fantasier och drömmar om att fly till storstaden. Samtidigt fyller hon sina nätter och helger med snattande, förföljelse av en fängelsevakt vid namn Randy, och med att städa upp efter sin pappas alltmer förvridna fyllor.

När den smarta, snygga och gladlynta Rebecca Saint John dyker upp som Mooreheads nya kurator blir Eileen hänförd och lyckas inte motstå det som till en början framstår som en mirakulös, knoppande vänskap. I en Hithcock-artad vändning drar hennes tillgivenhet för Rebecca slutligen in henne i ett brott som går bortom hennes vildaste föreställningar.

Min kommentar
Eileen dök upp här som en överraskning för ganska längesedan. Det är nog ingen bok jag själv hade plockat upp och därför har den blivit stående oläst. Jag visste att den utspelar sig i jultid så i år planerade jag in den i december. Speciellt julig är den inte. Jag skulle nog sträcka mig så långt som att kalla den för motsatsen till julig.

Vi befinner oss någonstans i New England. Året är 1964. Det är snöigt och kallt. Rejält kallt. Förutom det så får jag egentligen ingen känsla för miljön. Jag vet nog inte ens om jag befinner mig i en stad eller i en by, men jag tänker nog hela tiden by i betydelsen liten småstad. Berättaren är Eileen själv, femtio år senare, när hon är 24 år. Hon är en verkligt underlig människa. Hon är gnällig och självupptagen, men samtidigt nästan självutplånande. Med tanke på hur hon är så borde jag ha avskytt henne, men helt ärligt så lyckas inte boken väcka så mycket intresse hos mig att jag orkar engagera mig så mycket.

Tonen är full av självömkan, vilket passar karaktären Eileen förträffligt bra. Väldigt ofta hintas om saker som kommer att hända och det är ett svårt grepp. Jag vet inte så många författare som klarar det, men Ottessa Moshfegh behärskar detta. Boken är nästan som en dagbok, men mycket, oändligt mycket, mer detaljerad. Här händer i stort sett ingenting och det hela verkar inte heller gå ut på någonting. Förutom att frossa i elände. Det är otroligt mörkt, nästan deprimerande, och skitigt. Eventuellt är den rolig. Om man har den typen av svart humor. Vilket jag, uppenbarligen, inte har.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inte med själva historien att göra, utan mer med typografin, eller vad man ska säga. Det är som en stor textmassa alltihop, som går från den ena marginalen till den andra. Här finns nästan inga nya stycken eller andra uppdelningar, det jag brukar kalla pausställen. Det gör att jag läser mycket kortare stunder, eftersom jag måste sluta när boken bestämmer det. Inte när jag vill.

Eileen är lite som en olycka man passerar på vägen. Om man är den typen av människa så tittar man, trots att man inte vill. Boken är som en psykologisk studie i en trasig människas tankevärld och det är nästan omöjligt att inte förfasas över denna människospillra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 34 269 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Eileen: Litteraturkvalster, och dagarna går och Bear Books.

Årets första böcker

Jodå, jag vet att jag egentligen ska vara väldigt restriktiv med bokinköp, men nu kunde jag bara inte stå emot längre. Dessutom är ju detta e-böcker så de tar heller ingen plats i hyllan.

För ganska många år sedan så läste jag min första Sara Lövestam och jag blev väldigt förtjust. Både handling, ton, språk... och så vidare, passade mig väldigt bra. Så jag läste en till, som var första delen i serien om Kouplan. Även den gillade jag. Så jag tänkte ju så klart att jag måste läsa vidare. Det har jag inte gjort, men del tre och fyra saknades. Inte nu längre. Inköpet av Luften är fri och Finns det hjärterum gör att det nu känns tryggt att fortsätta läsa serien. Hade jag vetat att jag skulle köpa dem så skulle jag nog ha tagit med dem i min Finish That Series-utmaning.

Hett i hyllan #283

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den näst sista från bokrean 2017.

För ganska många år sedan (wow, det är snart nio!) läste jag första boken i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid där Frostskymning är fjärde och sista delen.

En väldigt jobbig dag i mars, då jag suttit och gjort mängder (femton stycken) av olika tester (inte den sorten som har med sjukdomar att göra, utan med datorer) från tidig morgon till eftermiddag så var jag helt slut. På hemvägen passerade jag ett varuhus och eftersom bokrean fortfarande var igång och jag tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av det, så gick jag in. Det här är en bok som jag faktiskt letade efter väldigt länge, men den var helt omöjlig att få tag i. Alltså köpte jag den. Av någon okänd anledning så har jag fortfarande inte läst den. Inte heller har jag läst de två delarna som föregår denna. Det var väldigt nära att serien kvalificerade sig för min Finish That Series-utmaning i år, men den slank inte igenom det allra sista nålsögat. Kanske något annat år.

Så här står det på baksidan:

När Sunia och Wulf återvänder efter tio år i underjorden har krig brutit ut. Kylan hotar allt i sin väg och frostskymning, galgmännens kallaste illdåd, råder. Det gamla förbundet med de underjordiska är brutet men framför tvillingarna skuttar det märkliga Sommarynglet som har en karta istället för ansikte. Tyngda av Blodets mörka historia beger de sig mot Isträsket för att försöka finna Blodets gamla regalier. Kanske kan de på något sätt hjälpa dem i kampen mot Kylan. På vägen möter de vänner och fiender och tvingas gång på gång ompröva tankar och sanningar. De slåss mot en krypande insikt att deras döda far fortfarande styr dem från andra sidan graven och att ingenting är vad de tidigare trott. Finns svaren i det frusna palatset med den tomma tronen?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Sonja och Maggan firar jul" av Åsa Hellberg

Författare: Åsa Hellberg
Titel: Sonja och Maggan firar jul
Genre: Feelgood
Antal sidor: 120
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sonja 5
Förlag: Bonnier Bookery
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 17 december 2020




Första meningen: Maggan grät floder när Sonja kom in i rummet på rehabiliteringshemmet.

Baksidetext
Utspelar sig sex år innan livet vändes upp och ner för Sonjas tre väninnor - Rebecka, Maggan och Susanne - i och med Sonjas död. I denna fartfyllda feelgoodberättelse är Maggan är deppig och ligger på sjukhus med brutna ben efter en bilolycka. Sonja - som har bestämt sig för att göra något åt sitt testamente - har fullt upp med både julpyssel i Maggans hem i Farsta och förberedelser för sin sista vilja. Maggan kommer aldrig mer att kunna jobba som förskollärare och när Sonja är i ett julglittrigt Paris förstår hon vad Maggan ska få ärva. I den här förhistorien till succéromanerna om Sonja får vi äntligen veta hur det gick till.

Min kommentar
I somras hittade jag ju tre kortromaner som handlade om Sonja och hennes väninnor. Då tänkte jag att denna, Sonja och Maggan firar jul, skulle vara lämplig läsning till julen. Så fick det bli.

Jag lärde ju känna Sonja genom hennes väninnors ögon, i de där tre "riktiga" böckerna och det är intressant att få veta mer om henne, när hon lever. Vilket jag började göra redan i förra kortromanen. Hon blir inte direkt trevligare och hon är inte lätt att gilla. Faktum är att jag egentligen inte gillar någon av de här fyra kvinnorna. Inte bara i alla fall.

Det måste i alla fall vara fantastiskt att ha så nära och lojala vänner, men just de här hade förmodligen inte funkat alls för mig. Dock gillar jag deras relation. Hur de alltid finns där för varandra och tack vare sina olikheter så kompletterar de varandra. Själva konceptet tycker jag är jättebra, att de tre väninnorna får varsin bok med Sonja innan hon dör.

Sonja och Maggan firar jul är snabbläst, småputtrig och småtrevlig. För att ha en titeln som innehåller "firar jul" så är det anmärkningsvärt lite julfirande här.

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 44 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sonja och Maggan firar jul: Bina's Books, Mysterierna och Villa Freja.

Tisdagstrion: Färgglada omslag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Färgglada omslag.

Som vanligt (nästan) så sitter jag och undrar hur jag ska tolka temat. Man skulle kunna tycka att färgglada omslag inte borde vara så krångligt, men vad är egentligen färgglatt? Är det en glad färg? Många olika färger? Jag går på många olika.

1. Bekännelsen av Jessie Burton har ett omslag som jag hade kunnat tänka mig som tavla. Innehållet är inte heller så dumt.

2. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan är ungefär likadan; snygg utsida, bra innehåll.

3. Jag är en tjuv av Jonas Karlsson är väl inte hans bästa bok, men definitivt den mest färgglada som jag har läst av honom.

TV-serie: Devs (2020)

Titel: Devs
Originaltitel: Devs
Genre: Science fiction
Skapad av: Alex Garland
TV-bolag: Hulu
Skådespelare: Sonoya Mizuno, Nick Offerman, Jin Ha, Alison Pill, Karl Glusman
Premiär: 2020-03-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO januari 2021





Handling
Den unga mjukvaruingenjören Lily Chan utreder den hemlighetsfulla utvecklingsavdelningen hos sin arbetsgivare Amaya: ett toppmodernt Silicon Valley-baserat teknikföretag, döpt efter grundarens döda dotter, vilka hon tror ligger bakom mordet på hennes pojkvän.

Min kommentar
Devs är en serie som jag har haft på min vill-se lista ganska länge nu. Jag har egentligen inte haft någon koll på vad den handlar om, utan det var namnet som lockade. Devs är ju utvecklare. Som jag. Och sambon. Serier om sådana står högt i kurs i det här hushållet. Nu handlar den väl egentligen inte om utvecklare, men på sätt och vis gör den det också. I efterhand upptäckte jag att den som skapat serien inte är någon mindre än samma man som gjorde Ex Machina. Och nej, det är ingen deckare. Trots att ett mord nämns i handlingen.

Det första avsnittet satt vi nog mest och undrade vad det egentligen handlade om. Det ger sig så småningom. Vi blev i alla fall, direkt, imponerade över hur snyggt allt var (förutom den groteska statyn av Amaya, den gav mig rysningar varje gång den var i bild) och hur otroligt påkostat det känns. Tekniken är också riktigt fräck. I övrigt är detta en typisk serie som jag blir trött i hjärnan av, det är många teorier att hänga med i. Det är många sanningar och en del tankevurpor (inte logiska, utan från Forest, grundaren av företaget Amaya).

Nästan alla i serien verkar ha ett Gudskomplex att tampas med. Forest besatthet är otäck och jag ger inte ett vitten för hans teori. Världen är inte deterministisk. Jag tror benhårt på människans fria vilja. En hel del läskiga dörrar öppnas, kan man säga. I alla fall om man funderar för mycket. Det här är typiskt sådant som jag kan gå och fundera över. Personligen så hade jag förstört den här... apparaten.

Slutet vet jag inte riktigt vad jag tycker om, förutom att det ger mig huvudvärk. Så jag antar att det är bra. Det är i alla fall perfekt för en mini-serie. Jag hoppas innerligt att det inte görs fler säsonger.

Vi såg Devs i vad som nästan måste betraktas som rekordfart. Det blev två avsnitt varje gång. Mindblowing är ett bra ord i sammanhanget. Öppna ditt sinne och tänk "Tänk om...".



På TV Time har serien 9,18 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 26 011 betyg).
Jag ger den 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Just mercy (2019)

Titel: Just mercy
Originaltitel: Just mercy
Genre: Drama
Regissör: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham, Bryan Stevenson (bok)
Skådespelare: Michael B Jordan, Brie Larson, Jamie Foxx, Tim Blake Nelson, Karan Kendrick
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 25 december 2020




Handling
Efter att den unge advokaten Bryan Stevenson han tagit examen från Harvard har han en rad välbetalda jobb att välja på. Istället åker han till Alabama för att försvara felaktigt dömda människor, och människor som inte haft råd med ordentligt juridiskt försvar, med stöd av den lokala advokaten Eva Ansley. Ett av hans första, och mest uppseendeväckande fall är Walter McMillians, som 1987 dömdes till döden för ett uppmärksammat mord på en 18-årig flicka trots övertygande bevis på hans oskuld.

Min kommentar
Det är något märkligt med den här filmen och jag förstår egentligen ingenting... I augusti förbokade jag Just mercy, det lät precis som en film för mig. Sedan väntade och väntade jag. Ibland kollade jag när den var planerad att släppas, men det kom aldrig något datum. Vad som kom, däremot, var ett mejl om att min beställning blivit annullerad. Filmen skulle tydligen inte släppas i Sverige. Jag blev oerhört besviken, men sedan hittade jag den på SF Anytime, att hyra, och eftersom jag hade några SJ-poäng som skulle gå upp i rök om jag inte använde dem så slog jag till.

För mig är det helt obegripligt att detta handlar om något som hände för bara runt 30 år sedan. Det är många känslor som bubblar upp till ytan och det är inte speciellt många positiva. Jag kommer aldrig någonsin att förstå mig på den typ av människa som kan göra något, som man ju uppenbarligen måste förstå är fel, mot någon annan människa.

Skådespelarna är väldigt bra. Det känns lite ovanligt att se Jamie Foxx i en så här seriös roll, jag tror inte jag har gjort det tidigare, men han gör det med den äran. Michael B Jordan är inget annan än lysande. De där vita gubbarna (åklagaren och sheriffen) måste också ha varit bra för de gjorde mig rejält arg.

Detta är ju en film som bygger på sanningen, en bok som Bryan Stevenson har skrivit. Alla ni som kaxigt hävdar att det inte finns något rätt/fel, sanning/lögn utan bara tolkningar, ni är så galet ute. Ni borde tvingas se den här filmen. Människor som Bryan Stevenson, som utan att tänka på sin egen säkerhet, slåss för sanningen är på riktigt hjältar.

Just mercy är oerhört provocerande och inte en film man tittar på lite lättvindigt, med ett halvt öga. Den går rätt in i själen. Samtidigt är den enormt motiverande och jag kände mig nästan beredd att ge mig ut på korståg mot världens orättvisor.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 43 610 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 44 433 betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam