Tisdagstrion: Böcker som gavs ut under olika årtionden på 1900-talet

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker som gavs ut under olika årtionden på 1900-talet (ett årtionde i varje bok)

Jag tycker att Stephen King har varit lite försummad här så jag kör en trio med hans böcker.

1. Carrie fyller 50 år i år. Om en mobbad flicka som har övernaturliga förmågor. Och en skolbal. En förfärlig bok och en riktigt hemsk film (och då menar jag originalet).

2. Jurtjyrkogården gavs ut 1983. Handlar om en lite speciell djurkyrkogård där den man begravt vaknar till liv igen. På sätt och vis. Jag vet inte om jag upplevde den som än mer otäck för att vi faktiskt hade en kattkyrkogård på tomten.

3. Dolores Claiborne gavs ut 1992 och den skiljer sig lite från hans övriga böcker. Främst för att den är så tunn och så också för att den inte är någon egentlig skräck. Den handlar om en kvinna som tar hand om en äldre invalidiserad kvinna. Den gamla tanten är rik och när hon plötsligt dör vill polisen gärna prata med Dolores. De får veta lite mer än de bad om, bland annat vad som egentligen hände när Dolores man dog många år tidigare. Om jag inte minns fel så är den skriven i ett enda textsjok, men den är så bra att man faktiskt kan läsa den i ett svep.

Film: Dark waters (2019)

Titel: Dark waters
Originaltitel: Dark waters
Genre: Drama
Regissör: Todd Haynes
Manus: Nathaniel Rich, Mario Correa, Matthew Michael Carnahan
Skådespelare: Mark Ruffalo, Anne Hathaway, Victor Garber, Bill Pullman, Bill Camp
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 april 2024




Handling
Cincinnati, Ohio 1998: Affärsjuristen Robert Bilott, en ny partner på en prestigefylld advokatbyrå, får besök av en av sin mormors grannar från West Virginia. Den arga bonden Wilbur Tennant ber honom att stämma det multinationella kemiföretaget DuPont. Hans kor, enligt anklagelsen, förgiftas av en närliggande soptipp. Något som egentligen uteslutet för Bilott, eftersom han normalt är på andra sidan.

När han kör till Parkersburg för att se själv ändras hans inställning snabbt. Advokaten ser chockerande bevis på förgiftningen av boskapen med sina egna ögon: svarta tänder, enorma tumörer och fruktansvärda missbildningar. Med stöd av sin chef Tom Terp lämnar han in en stämningsansökan och får tillgång till konfidentiella företagsakter. Medan DuPont rutinmässigt försöker få tiden att gå, avslöjar Bilott en skandal som också äventyrar många människors hälsa. Till sin frus förtret fastnar den idealistiska advokaten i fallet och sätter hans karriär och hälsa på spel. Och ändå ger han inte upp.

Min kommentar
Det visade sig att filmen jag hade valt som fredagsfilm inte alls var en film, utan en serie. Så det fick bli ett akut byte, utan djupare analyser eller eftertanke. Det fick bli en film som jag haft på listan ett tag, Dark waters. Jag hade egentligen inte ens någon koll på vad den handlar om.

Jag är nog rent generellt svag för den här typen av film. Och full av beundran för människor som orkar/vågar ta sig an den här sortens David mot Goliat-kamper. Framför allt så önskar jag att alla advokater skulle ha någon sorts moralkänsla (och politiker).

Ju längre filmen går desto mer upprörd blir jag. För mig är det helt obegripligt att de här människorna kan sova gott om natten. Förmodligen gråter de hela vägen till banken. Det är en väldigt lång film, men jag tycker den är intressant hela vägen. Inte ett dugg utdragen eller seg. Fotot är rejält mörkt och dystert. Något som förstärker hopplösheten på ett bra och effektivt sätt.

Mark Ruffalo är magnifik i den här filmen och han har ju stor vana att spela just den typen av roll. Anne Hathaway har en pytteliten roll, bara som (efterhand) stöttande fru. I eftertexterna visas några av de verkliga personerna, något som jag är mycket förtjust i. Speciellt när det visar sig att de dessutom har spelat sig själva.

Antingen så var den här teflon-affären ingen stor grej i Sverige eller så missade jag alltihop. Jag minns egentligen bara att jag någon gång för flera år sedan läste att det kunde vara farligt att laga mat i teflonpannor. Jag började fundera på om det här PFOA möjligtvis kunde vara PFAS, som ju är ett hett ämne nu. Efter lite googling så visade det sig att det var precis så.

Dark waters är som en John Grisham i toppform och egentligen mer skrämmande än vilken skräckfilm som helst. Det är ju precis sådana här saker som får konspirationsteorier att frodas. Många gånger är de ju tyvärr sanna.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 102 265 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 102K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Flod av döda själar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det fina vädret bara fortsätter och fortsätter. Tyvärr så blåser det otroligt mycket varje dag, så det är lite svårt att klä sig rätt. Men det är ju egentligen bara en bagatell. Nästa vecka kommer att bli kort för mig, jag är ledig på fredag. Hela den här veckan kommer att ägnas, mer eller mindre, åt att förbereda ett kalas här till nästa helg.

Boken jag läser nu, Flod av döda själar (Long bright river) av Liz Moore hade jag helt missat, när den dök upp som en överraskning från förlaget. Tydligen blev boken en New York Times bestseller, på Goodreads var den nominerad i Best Mystery & Thriller 2020 och självaste Barack Obama har valt den till en av de bästa böckerna samma år. Själv blir jag nästan lite avskräckt av alla hyllningar.

Min smakebit är från sida 145-146:

    "Kan jag hjälpa till med något?" undrar jag, samtidigt som Ashley frågar: "Kommer din mormor?"
    "Tror inte det."
    Ashley nickar mot köket. "Jag klarar det", säger hon. "Ta något att äta. Jag är tillbaka om en sekund."
    En liten pojke, fem sex år gammal, kommer fram till Thomas och frågar om han gillar soldatfigurer, och Thomas svarar ja, fast jag är inte säker på att han vet vad det är.
    Så försvinner de ner i gillestugan där fullt krig pågår av oväsendet att döma.
    Alla andra har börjat samtala igen.
    Som alltid på O'Briens släktträffar blir jag stående ensam.

Bok: På ett ögonblick av Jo Callaghan

Författare: Jo Callaghan
Titel: På ett ögonblick
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 336
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: In the blink of an eye
Översättare: Hanna Williamsson
Serie: Kat & Lock 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2024




Första meningen: Han ser ingenting.

Baksidetext
Var nittionde sekund försvinner en person, och kriminalintendent Kat Frank vet en del om förluster. Som änka och ensamstående mamma har hon lärt sig att lita på sin magkänsla, en egenskap hon har nytta av även i polisyrket. När Kat blir vald till ett pilotprogram där hon paras ihop med den tekniska landvinningen Lock - en AI som projiceras som ett hologram - ställs hennes instinkt och erfarenhet mot Locks logik.

Samarbetet är långt ifrån friktionsfritt, men snart sker ett genombrott i ett kallt fall gällande två försvunna personer, och Kat och Lock måste hitta ett sätt att förena sina olika egenskaper innan ytterligare människoliv förvandlas till offer i statistiken. Lock är dessutom den enda som kan hjälpa Kat när fallet tar en oväntat personlig vändning.

Min kommentar
Redan när jag gick igenom boksläppen för augusti förra året så hamnade På ett ögonblick på min rader. När boken sedan dök upp som en överraskning i oktober så blev jag riktigt glad och tänkte att jag ville läsa den ganska snart. Det har inte kommit så många recensioner av den, men de jag har sett har verkligen varit bra.

AI är väl något jag ser på med skräckblandad förtjusning, tror jag man kan säga. Ända sedan filmen/boken År 2001, där datorn HAL9000 gjorde entré. Vad som står för förtjusningen i det hela är ju själva AI. Skräcken står människorna för. Om något kan missbrukas så kommer någon att göra det. Redan nu kan man ju använda AI till rent illvilliga saker. Det skrämmer mig.

Den här historien utspelar sig i Birmingham, det är ju inte den vanliga miljön i Storbritannien så det tycker jag är kul. Jag tror knappt att jag har läst någon bok som utspelar sig där förut. Det är också en liten bit in i framtiden, inte speciellt många år, men kanske mellan fem och tio gissar jag.

Karaktärerna är inte speciellt många. Faktiskt väldigt få för att vara en brittisk deckare. Jag tycker om Kat, hon verkar vara en bra person. Dessutom en bra polis. Det är ju inte direkt något det vimlar av i deckare. Hennes mänskliga teamkollegor, Hassan och Debbie, verkar också sympatiska. Även om jag nu hade en del problem med Hassan i början. Han hade en exceptionell oförmåga att inse att han gjorde exakt det som han beskyllde Kat för. Men så är det ju, alla utgår från sina egna erfarenheter. Något annat vore ju bara konstigt.

Om man nu kan kalla det Kat har med AI-assistenten Lock för en relation så gillar jag den också. Det blir ju en del humor, eftersom det är en maskin inblandad. De tenderar ju att ha problem med nyanser, ironi och humor. Eftersom poliser jobbar med människor så funkar det inte så bra att bara vända sig till statistiken. Det blir ju lika fel som när fördomar får styra. För visst är det ju så att intuition och magkänsla "bara" är all ens samlade erfarenhet som gör snabba kvalificerade gissningar och drar slutsatser. Så gör jag också i mitt jobb. I alla fall så gillar jag Lock också. Han blir nästan lite mänsklig.

Jag tycker om att inte alla förhör/utfrågningar sker i "realtid". Det brukar ju bli både tjatigt och krystat. I stället så används förhörsprotokoll på ett mycket bra sätt när man snabbt ska tillgodogöra sig information.

När jag skulle skriva ihop det här inlägget så upptäckte jag att Jo Callaghan tydligen har en bakgrund som AI-forskare. Det förklarar ju en hel del och det känns tryggt om fler i den branschen är så här insiktsfulla.

På ett ögonblick behandlar AI-problematiken på ett väldigt bra sätt, utan att egentligen komma med några värderingar. Än mindre lösningar. Jag vill hemskt gärna fortsätta läsa om Kat och Lock så nu undrar jag när översättningen av nästa bok kommer. Snart, hoppas jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,25 i genomsnitt (beräknat på 4 322 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om På ett ögonblick: Bokstunder och Kapprakt

Önskelista

Snart är det min födelsedag och precis som vanligt så har sambon fått en diger lista att göra inköp från. Han insisterar på att få den rangordnad och det var ett elände att sätta dem i viktighetsordning. Det var tillräckligt svårt att inte plocka ut typ femtio stycken. Jag kommer ju inte att få alla (om han inte har delat listan med min familj), men jag räknar kallt med de första sex i alla fall.

Har du läst någon av dem? Någon som du tycker är placerad på fel plats?

Det här första gänget tror jag att jag kan vara ganska säker på att jag kommer att få.

Kanske kan det bli någon även härifrån. Jag hoppas på den första åtminstone.

Dessa har jag nog inte så stort hopp om ska dyka upp på födelsedagen, man kan ju alltid hoppas.

Hett i hyllan #457

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Än är de inte slut, de olästa böckerna från bokrean 2021.

Jag minns inte längre på vilken blogg jag hörde talas om Wicked game av E L Dezmin, men intresserad blev jag.

Man kanske inte tror det, men det är faktiskt en svensk bok, trots den engelska titeln. Den beskrevs som en psykologisk thriller och det är jag ju oerhört svag för. Det förutsätter ju att det är bra gjort och det vet jag så klart inte om denna är. Betyget på Goodreads är i alla fall väldigt högt. Vilket ju inte alltid betyder att jag kommer att gilla den, men oddsen förbättras väl i alla fall. Det kanske är dags att plocka med den i en Boktolva.

Så här står det på baksidan:

Jag är en rättsvrängare. Det finns flera av oss i världen, men jag är den nationellt skickligaste. Jag kan få den blint övertygade att tvivla och den största skeptikern att tro. En rättegång där jag finns med är avgjord redan innan den börjat.

En annalkande domstolsförhandling. Två nämndemän: en sverigedemokrat och en kristdemokrat. Men någon bär på en dold agenda med uppsåt att påverka. Om slutsatserna ska förbli orubbliga måste det mentala spelets osynliga fallgropar undvikas.

Har du någonsin undrat hur ett till synes uppenbart brottsfall, plötsligt kan börja svaja betänkligt?

Här har du svaret.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Islossning av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Islossning
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 407
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sam Berger & Molly Blom 5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 april 2024




Första meningen: Trots ögonbindeln är det som om han ser allt.

Baksidetext
Vårvinter går mot försommar. Sam Berger, Molly Blom och inte minst deras poliskontakt Deer, som måste lära sig gå igen efter attacken som förändrade hennes liv, tycker sig märka ett oklart samband mellan de kroppar som en efter en hittas i den upptinande skärgården. Någon kommer att mörda igen. Kan Sam, Molly och Deer ingripa? Eller är sanningen bortom vad de kan föreställa sig?

Min kommentar
Då var det till slut dags att sätta tänderna i sista delen om Sam Berger och Molly Blom, Islossning. Efter att ha blivit lite besviken på förra delen så lockade väl inte denna jättemycket, men det är ju ändå en Arne Dahl. Och jag ville ju veta hur det skulle sluta.

Hela den här serien har ju varit lite av en besvikelse för mig. Mycket oväntat, inte minst för mig själv. Jag som älskade serien om A-gruppen och därför jämför alla senare böcker med dem och faktiskt väntar mig att de ska vara lika fantastiska. För mig hade nog dessa passat mycket bättre att se som film/TV-serie än som att läsa. Det hjälper inte ens att kasta in självaste Paul Hjelm i sista meningen.

Sam och Molly har varit två karaktärer som jag aldrig har gillat. Varför vet jag faktiskt inte. De engagerar mig inte och jag bryr mig helt enkelt inte. Deer är väl den jag har tyckt bäst om, men hon blir nog lite för mycket övermänniska för att jag ska fortsätta tycka om henne här. Den där familjen som kommer in i handlingen består av fullständigt vidriga människor. Just den delen kan jag dessvärre tro på. Även om jag inte vill.

Mitt allra största problem med den här historien (ja, hela serien tror jag) är att det händer så många osannolika saker, helt utan någon som helst (trovärdig) förklaring. Jag bara förväntas acceptera det. Hur kunde de komma in, osedda, på sjukhuset? Hur kunde de "jobba" ostört? Det torde ha tagit en stund och låtit ganska mycket. Hur kunde de komma in i polishuset? Hur visste de att Deer behövde hämtas? Bara för att man är grovt kriminell så får man inte magiska förmågor. Och på tal om magiska förmågor ... Hur håller man ett vapen höjt när man går på kryckor?

Allt här känns så konstruerat och fullt av osannolika sammanträffanden. Något jag verkligen ogillar (liksom korrumperade poliser). Om man känner att man måste låta sina karaktärer förklara allt som hänt för varandra så har man kanske komplicerat historien för mycket. Hela härligheten påminner lite om en pizza med extra allt. Det blir inte godare ju mer man lägger på. Det enda som händer är att de enskilda smakerna försvinner i ett illamående "för mycket".

Tempot är högt och historien är trots allt spännande, dock inte direkt oviss. Det var ganska uppenbart vem och även varför. De kursiva kapitlen tillförde inte så mycket, förutom att de avslöjade vem och varför, men de var väldigt mycket samma sak, om och om igen.

Islossning sägs ju vara sista delen och det mesta knyts väl ihop. Egentligen så är det svårt att veta. Jag önskar att jag kunde säga att upplösningen är smart, men eftersom allt hänger på brottslingarnas orimliga förmåga att bli osynliga så går inte det. Men det är svårt att sluta läsa för det är ju spännande och full fart. Dessutom är det mycket lättare att hänga med i alla turer när man läser i längre sjok. Jag ser i alla fall fram emot att läsa hans nästa bok och jag kommer att fortsätta hoppas att den kommer upp i samma nivå som A-gruppen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 587 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Islossning: Lottens bokblogg, Tankar från en samlares hjärna och Kapprakt

Tisdagstrion: Omslag i rött, blått och vitt

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Omslag i rött, blått och vitt

Det borde vara enkelt, men genast smyger det sig in funderingar på exakt hur mycket som måste vara rätt färg och när går egentligen blått över till lila ... och så vidare. Gillade dessutom tanken på att ha med färgen även i titeln och då blev det faktiskt lättare.

1. Röd drottning av Juan Gómez-Jurado är en riktigt bra spansk deckare. Så bra att jag ska läsa andra delen i höst.

2. Blå gryning av E P Uggla är första delen i serien Första hösten. En dystopimonstersplatter.

3. Vita nätter av Ann Cleeves är andra boken om Jimmy Perez på Shetlandsöarna.

TV-serie: Foundation #2 (2023)

Titel: Foundation
Originaltitel: Foundation
Genre: Science fiction
Skapad av: Josh Friedman, David S Goyer
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Lou Llobell, Jared Harris, Lee Pace, Leah Harvey, Laura Birn
Premiär: 2023-07-14
Produktionsland: Irland, USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Apple TV+ mars-maj 2024





Handling
Mer än ett sekel efter händelserna som avslutar första säsongen ökar spänningen i hela galaxen. När den styrande dynastin börjar splittras planerar en ung drottning sin hämnd. Samtidigt utgör en koloni av människor med speciella förmågor ett nytt hot. Och allt leder spikrakt mot krig.

Min kommentar
Länge klämde jag på andra säsongen av Foundation. Min hjärna vill mest ha avkoppling när jag tittar på TV och det visste jag ju att jag inte skulle få med den här serien. Till slut tyckte jag att jag väntat länge nog, det fick bära eller brista.

Med tanke på att det var nästan två år sedan jag såg första säsongen så kanske det inte är så konstigt att mitt minne ställer till det i början. Det enda jag egentligen minns är att jag fick något slags uppenbarelse i slutet. Plötsligt förstod jag allt. Av det minns jag ingenting. Mycket kommer ändå tillbaka till mig, lite i taget.

Persongalleriet är gigantiskt, men det är ändå inte speciellt svårt att hålla ordning på alla. Jag tycker alla gör det bästa av det. När jag skulle skriva ihop det här inlägget så råkade jag hitta att Mikael Persbrandt tydligen är med. Jag fick ju snabbt kolla vem han spelade och jo, där var han ju, men jag hade helt klart inte känt igen honom.

Otroligt snyggt är det i alla fall. Kanske är det till och med så att det är mer yta än innehåll. För min del kunde det gärna ha dragits ner på action-bitarna. Det är inget jag behöver för att uppskatta en serie. Det är, som sig bör, väldigt mycket politik och det stör mig inte alls. Här är så många twister och turer att man ibland blir lite yr. Det är bara att åka med och njuta av färden.

De som fortfarande kommer ihåg böckerna säger att nästan allt är ändrat. För en gångs skull så är det inget problem för mig. Jag läste böckerna någon gång på 80-talet och minns bara att jag älskade dem. Och att jag drog efter andan på sista sidan (jo, jag minns varför också). Om jag hade vågat så skulle jag verkligen vilja läsa om dem, men eftersom de står mycket högt på min favoritlista så är jag mest rädd för att de ska åka ner därifrån.

Det är riktigt svårt att sätta betyg på Foundation. Medan jag tittar så tycker jag det är riktigt bra. Så fort jag har stängt av så slutar serien att locka. Det är liksom inte den som poppar upp när jag ska välja något att titta på. Förmodligen på grund av att den kräver en del av tittaren och det är inte alltid man vill ha/orkar med det. Men detta är trots allt sci-fi när den är som bäst. Och inte en enda alien i sikte.



På Trakt.tv har serien 3,85 i genomsnitt (beräknat på 5,1k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 96k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Tillsammans 99 (2023)

Titel: Tillsammans 99
Originaltitel: Tillsammans 99
Genre: Dramakomedi
Regissör: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Skådespelare: Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, David Dencik, Anja Lundqvist, Jessica Liedberg
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Sverige, Danmark
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Netflix 12 april 2024





Handling
1975 var kollektivet Tillsammans en storfamilj. 24 år senare, 1999, har det förvandlats till världens minsta. Kvar finns bara Göran, världens snällaste, och Klasse, som väver sina trasmattor. När Klasse i hemlighet bjuder in till Görans födelsedag, återförenas alla för en kväll.

Min kommentar
När jag såg att Tillsammans 99 var på gång och började visas på bio så förberedde jag mig på en lång väntan tills den skulle komma till någon streamingtjänst. Att jag ville/skulle se den var utom tvivel. Jag blev minst sagt förvånad när den plötsligt dök upp på Netflix, bara ett knappt halvår senare.

Nu i efterhand så inser jag ju att jag kanske borde ha sett om den första filmen innan jag gav mig på denna. I mitt minne så är originalfilmen riktigt bra. Framför allt rolig. Det är inte den här nya. För mig är det omöjligt att skratta åt mycket av det som händer här. De är bara patetiska. Inte roliga.

En del har rört sig framåt och en del står fortfarande på samma plats. Så som det väl brukar vara. Här finns massor av olösta konflikter, både nya och gamla (som jag ju då inte minns). I mitt tycke hade nog de nya varit mer intressanta. Som när den principfasta gamla TV-motståndaren nu visar sig jobba på SVT. Det nämns egentligen bara och blir aldrig en grej, bara en axelryckning.

Trots allt så blev det några skratt för det glimrar till ibland, men det mesta göms bakom tråkig och seg dialog (monolog?). Tyvärr så var inte skratten av den hjärtliga typen, utan mer pinsamma och generade. I stort sett så är den här filmen lite som svenska filmer var förr. Den är otroligt pratig, mycket grubblande och navelskåderier. Dystert. Och mycket dialog (har jag redan nämnt det?), som inte tillför något alls.

Tillsammans 99 sätter ändå fingret på en del svenskheter, tycker jag. Bara alldeles för länge. Den är ett tvärsnitt över hur det var i Sverige 1999. Det var inte roligare än så här, om man hängde med den här typen av människor. Som motvikt finns den "riktiga" festen. Så kul var det för resten av oss.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 686 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 1,3K betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Ingen utväg

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en märklig vecka är (nästan) slut. Visst är det skönt att vara ledig en dag mitt i, men jag blir så förvirrad. Egentligen skulle jag ha varit ledig även i fredags, men jag bytte den dagen mot en annan, som passade mig bättre. I torsdags hann vi i alla fall fixa i ordning balkongen, med nyinköpt trall och ett litet caféset. I dag kommer hela dagen gå åt till att fira en svärfar, som fyller 80 på måndag, borta i Blekinge. Det var ett tag sedan vi träffade alla så det ska bli trevligt.

I dag har jag börjat läsa Ingen utväg av Cara Hunter. Den är tredje delen i serien om Adam Fawley och de två tidigare böckerna har varit riktigt bra. Jag ska försöka hålla nere mina förväntningar bara ...

Min smakebit är från början av boken:

Fy fan för julen. När jag var liten måste jag väl ha tyckt om den, men det har jag inga minnen av. Så fort jag var stor nog gick jag ut - vart som helst, bara jag kom hemifrån. Jag hade aldrig någonstans att ta vägen, men till och med att gå i cirklar längs gatorna var bättre än att sitta hemma i vardagsrummet och stirra på varandra, eller den raffinerade tortyr som ännu ett julavsnitt av 'Allå 'allå 'emliga armén innebar. Och ju äldre jag blir, desto mer avskyr jag den här tiden på året. Hurtfrisk helgskit från slutet av oktober till långt efter nyår. Du kommer att ändra dig, sa folk. När du får barn får du se - att fira jul med sitt eget barn är magiskt. Och det var det. När vi hade Jake var det faktiskt magiskt.

Bok: Problemet med får och getter av Joanna Cannon

Författare: Joanna Cannon
Titel: Problemet med får och getter
Genre: Drama
Antal sidor: 349
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 april 2024




Första meningen: Mrs Creasy försvann en måndag.

Baksidetext
En återvändsgata i en förort i East Midlands i England, 1976. Mrs. Creasy har försvunnit och hela gatan surrar av viskningar och rykten. Grannarna skyller hennes plötsliga försvinnande på den intensiva värmeböljan, men tioåriga Grace och Tilly är inte lika övertygade, utan bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Den energiska, livfulla Grace och den tystlåtna, tankfulla Tilly inspireras först av den lokala kyrkoherden till att söka Gud efter svar, och knackar sedan dörr på jakt efter ledtrådar. Det visar sig att alla på gatan tycks ha något att dölja, skäl till att inte riktigt passa in. Men efter hand börjar de avslöja sina hemligheter, sådant som de två amatördetektiverna aldrig hade kunnat föreställa sig.

I det eviga sommargasset börjar så grannarnas liv stegvis uppdagas, och en egendomlig historia, full av svek och lögner, kommer i ljuset.

Min kommentar
Smaka på den här titeln ... Problemet med får och getter ... och säg sedan att du inte blir ett dugg nyfiken. Jag kommer inte att tro dig. Min nyfikenhet väcktes, men sedan började jag fundera på om jag verkligen var intresserad av en bok om får och getter. Det var jag inte. Inte förrän jag läste en recension av Anette på Just nu - just här. Jag köpte den senare samma år, 2017, och nu är den äntligen läst.

Först och främst så kan jag dementera att den handlar om just, riktiga, får och getter. De är högst metaforiska. Om jag hade haft koll på Gamla testamentet, Bibeln alltså, så hade jag kanske förstått titeln bättre. Nu i efterhand så är den inget annat än perfekt. Och kanske är det inte så enkelt att dela upp får och getter. Kanske är inte gränsen knivskarp.

Barn som berättare funkar väldigt sällan för mig, men här går det förvånansvärt bra. Jag tycker att Grace är en trovärdig tioåring, på 70-talet. Annars var inte jag en normal tioåring, mitt tioåriga jag har en hel del gemensamt med Grace. Och vuxna är faktiskt helt obegripliga i ett barns ögon. De gör allt så krångligt. Så klart kommer allt att lösa sig med mrs Creasys försvinnande. Bara Grace och Tilly hittar Gud. Som ju, enligt kyrkoherden, ska finnas överallt, men han verkar vara så svår att hitta i grannskapet.

Språket är lite krusidulligt. Här finns otaliga adjektiv, nästan allt beskrivs med minst en egenskap, och det strösslas även med liknelser. Det görs i alla fall så bra att det i stort sett inte stör mig. Bara ibland.

Det är ganska tydligt att författaren är psykiatriker, man gräver djupt i det mänskliga psyket. Det handlar om att passa in och hur andra dömer en om de tycker att man inte gör det. Gruppdynamik och grupptryck, hur alla triggar varandra. Lite som viskleken, allt förvrängs, och blir värre, längs vägen. Man skulle nog nästan kunna kalla det här för masspsykos.

I stort sett ingenting sägs i klartext, insinuationer och antydningar är allt vi får. Ibland visserligen rätt starka sådana, men kom ihåg att det är barn som lyssnar och tolkar. Man får tänka lite själv. Det här är finurligt, både vad gäller intrig och humor.

Problemet med får och getter är ingen deckare, mer en relationsroman. Eventuellt en uppväxtskildring. Den är full av underbara reflektioner från en tioårings perspektiv, oförstörd av fördomar och förutfattade åsikter. Som vuxen läsare tolkar man givetvis allt på ett helt annat sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 27 992 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Problemet med får och getter: Just nu - just här, Bokstunder och Skriftligt talat

5-4-3-2-1 Book Tag

Den här roliga taggen hittade jag hos Lotten.

5 books you love
Fem stycken alltså? Bara 😱 Helt omöjligt ju. Trots att jag inte har så många fullpoängare så är det fler än fem i alla fall. Dessa får det bli.

Sovande jättar av Sylvain Neuvel
En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson
Ensam på Mars av Andy Weir
Pestens tid av Stephen King
Den långa flykten av Richard Adams

4 auto-buy authors
Ett nästan lika omöjligt val, faktiskt, men de här fyra kvalificerar sig.

Stephen King
Mattias Edvardsson
John Ajvide Lindqvist
Fredrik Backman

3 fav genres
Åh, ja, jag gör det enkelt för mig och använder inte samlingsgenren spänning.

Science fiction
Skräck
Deckare

2 places you read
Egentligen så läser jag överallt där det finns möjlighet och tillfälle. Dessa är nog de vanligaste i alla fall.

I läsfåtöljen
I sängen

1 book you promise to read soon
Snart? Vad är snart? Om vi definierar snart som innan året är slut så tror jag att jag kan lova att jag ska läsa denna:

Svart varg av Juan Gómez-Jurado

Hett i hyllan #456

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Några böcker till från bokrean 2021, detta är den nionde.

Samlaren av Fiona Cummins är andra delen i serien om kriminalinspektören Etta Fitzroy.

Första delen har jag faktiskt läst, för snart sex år sedan. Som jag minns det så var den inte fantastisk, men den gav mersmak. Det är ju inte alltid som en debut är felfri, om man säger så, och första boken innehöll en hel del underligheter. Saker som jag hoppas ska vara borta i den här fortsättningen. Och (nästan) alla författare förtjänar ju en andra chans. Kanske är denna ett fall för Vi möts igen-utmaningen?

Så här står det på baksidan:

Jakey Frith - pojken med den ovanliga sjukdomen -lyckades komma undan med livet i behåll och flyttade till en ny stad. Att han kunde räddas den gången var ett mirakel. Men hans föräldrar vet att Samlaren fortfarande finns där ute någonstans. Att han väntar, betraktar.

Clara, den flicka Jakey lämnade efter sig i fångenskap, klänger sig fast vid hoppet om att någon ska rädda henne. Hennes mamma är nära att gå under av förtvivlan, men vägrar att ge upp hoppet.

Samlaren har hittat en lärjunge som ska ta över arvet efter hans familj. Men han kan inte sluta tänka på pojken som kom undan - och på den polis som krossade hans drömmar ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Mullvaden av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Mullvaden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 399
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Amanda Paller 4
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 april 2024




Första meningen: "Område tre från tre noll. 33-6110, kom."

Baksidetext
Polisen Amanda Paller får i uppdrag att infiltrera Benny Berg, Sveriges största tillverkare av metamfetamin som lever ett nedtonat Svenssonliv. Operationen leds av aktionsgruppen i Stockholm. Amanda ska tillsammans med kollegan Tony Seger spela ett nygift par som flyttar in i familjen Bergs radhusområde.

Relationen till kollegan försvårar uppdraget Tony avskyr Amanda. För det är ju ingen hemlighet inom kåren att Amanda har barn med värdetransportrånaren och polismördaren Adnan Nasimi.

Min kommentar
Serien om Amanda Paller har jag läst med nöje och när jag såg att det plötsligt dök upp en som hette Mullvaden så trodde jag att det, återigen, var det här oskicket med att byta titel på en gammal bok (av förklarliga skäl, eftersom det gjorts på de tre tidigare delarna). Det var det inte, till min stora glädje. På förra årets Skånska deckarmässa passade jag på att köpa den. I år tog jag med den i min Finish That series-utmaning.

Sex år dröjde det mellan tredje och fjärde delen (bara fem mellan läsningen av dem) och det har ju så klart gjort att jag har glömt ganska mycket. Det mesta kommer tillbaka till mig ganska snabbt, det är bara detaljer som gått förlorat. I bokens värld har det emellertid bara gått ett pyttelitet tag. På sin höjd någon månad. Allt är i stort sett som det var när vi lämnade dem.

Karaktärer finns det i rimlig mängd (många av dem dör, dessutom) och de är alla väldigt tydliga och har sin alldeles egna röst. Det gör det också enklare att hålla isär dem. Speciellt Blondie är en minnesvärd karaktär, som tydligen har verklighetens Blondie, också känd som Birgitta Backlund, som inspirationskälla. Jag blir riktigt sugen på att läsa hennes självbiografi. Amanda vet jag faktiskt inte vad jag ska säga om. Bara att jag är sjukt less på hennes oförmåga att stå emot Adnan. Bestäm dig!

Ett mycket ovanligt sätt att ta död på en karaktär blir det också, mycket innovativt. Jag tycker det är tråkigt att just den fick sätta livet till, just när h*n började bli intressant.

Korrumperade poliser är något jag har otroligt svårt för. Förmodligen får att jag inte vill tro/tänka på att sådana finns. En annan störande detalj är hur korkat poliserna beter sig. Som att de inte har något konsekvenstänk/impulskontroll överhuvudtaget, det gör mig nästan löjligt irriterad. Då tänker jag speciellt på de två som jobbar under cover. Herregud.

Kapitlen är härligt korta. Man hinner nästan alltid (bara) ett till. Jag tycker det förhöjer min läsning. Tempot är också högt, det händer något mest hela tiden. Allt kanske inte är logiskt eller trovärdigt, men helt omöjligt skulle jag inte säga att det är. Väldigt spännande är det i alla fall.

Mullvaden är betydligt snällare än sina föregångare. Vilket inte alls betyder mindre spännande, bara mindre rå. Till och med lite smårolig ibland. Båda de sakerna är faktiskt något jag uppskattar. Kanske är det till och med så att detta är den bästa i serien. Hittills? Kommer det kanske fler?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 114 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mullvaden: Författare Peter Westberg, Breakfast Book Club och Frölids bokhylla

Tisdagstrion: Bok nummer 3, 14 och 23 i valfri bokhylla

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Bok nummer 3, 14 och 23 i valfri bokhylla

Att räkna är ju enkelt ... det blev hyllorna 1, 7 och 9.

1. Den långa flykten av Richard Adams läste jag för evigheter sedan, men jag minns fortfarande hur svårt det var att läsa med tårdränkta ögon.

2. Himlen är nära av Dean Koontz kan jag inte påstå att jag minns så mycket av. Det har ändå gått tjugo år sedan jag läste den. Men den har fått ett högt betyg.

3. Isbrytare av Kristina Ohlsson har jag inte läst, än, men det kommer.

TV-serie: Schitt's creek #1 (2015)

Titel: Schitt's Creek
Originaltitel: Schitt$ Creek
Genre: Komedi
Skapad av: Dan Levy, Eugene Levy
TV-bolag: CBC
Skådespelare: Eugene Levy, Catherine O'Hara, Dan Levy, Annie Murphy, Chris Elliott
Premiär: 2015-02-11
Produktionsland: Kanada, USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 20 min
Såg den på Viaplay mars-april 2024





Handling
Familjen Rose är vana vid ett liv i lyx. Men allt förändras över en natt för Johnny, Moira och deras vuxna barn Alexis och David. Hela familjens förmögenhet har försvunnit och det enda de nu äger är den lilla lanthålan Schitt’s Creek, som Johnny en gång köpte på skoj. Familjen har inget annat val än att flytta dit och försöka anpassa sig till sitt nya, betydligt, simplare liv.

Min kommentar
Eftersom jag alltid är på jakt efter TV-serier att titta på så blir jag glad när jag får tips om bra sådana. Schitt's Creek är en serie som @enligto skrev om för ett tag sedan. Roliga serier växer ju inte på träd och jag känner att jag alltid vill prioritera dem så den började vi titta på nästan direkt.

Den här serien har samlat en stor del av familjen Levy. Pappa Eugene (pappa Johnny i serien), sonen Dan (sonen David i serien) och dottern Sarah (Twyla i serien) finns alla i den här lilla byn med det extremt passande namnet. En by som verkar ha samlat alla original på ett enda ställe.

Eugene Levy är fantastisk som pappan. Hans minspel är obetalbart. Det är minimalistiskt, men det säger allt. "Barnen" David och Alexis är ungefär så bortskämda man kan bli. 30+, tror jag, och har inte jobbat en enda dag i sina liv, men är vanan att få precis allt de önskar. Det blir faktiskt humor av det. David tycker jag mest synd om och Alexis är bara odräglig. Mamma Moira är inte heller speciellt lätt att tycka om. Detta gäller för övrigt samtliga i hela byn.

Vissa karaktärer är vansinnigt överdrivna, hoppas jag. Som borgmästaren Roland. Förmodligen finns det sådana människor bland oss.I stort sett alla känns som karikatyrer och det blir ju ofta ganska kul. Här blir de dock lite för mycket karikatyrer och för lite människor.

Schitt's Creek är lite för hysterisk ibland och en del skämt är på tok för låg nivå för mig, men ganska mycket är riktigt kul. Efter vad jag har hört så blir det bättre i andra säsongen.



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 4,9k betyg).
På IMDb har serien 8,5 i genomsnitt (beräknat på 146k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Oppenheimer (2023)

Titel: Oppenheimer
Originaltitel: Oppenheimer
Genre: Biografi
Regissör: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, Kai Bird, Martin Sherwin
Skådespelare: Cillian Murphy, Matt Damon, Robert Downey Jr, Emily Blunt, Gustaf Skarsgård
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 180 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 5 april 2024





Handling
Historien om den amerikanske forskaren J. Robert Oppenheimer och hans roll i utvecklingen av atombomben.

Min kommentar
Jag var nog lite osäker på om jag ville se Oppenheimer, sedan gick den ju och vann Oscar för bästa film och jag försöker se de som gör det. Av en händelse så upptäckte jag att den streamade på en tjänst som vi har. Alla planer ändrades. Det var tur att vi började titta tidigt. Filmen är tre timmar lång..

I mitt tycke finns det ingen som helst anledning för någon film att vara tre timmar lång och denna hade lätt kunnat ha kortats ner till hälften, sedan kunde man ha lagt till andra intressanta saker så att den blev två timmar.

Om man, som jag, bara vet de mest grundläggande saker om Oppenheimer och atombomben så var det tufft att hänga med. Det kändes som att man förutsattes ha järnkoll på hans liv. Hela början på filmen (en timme, eller så) går igenom hela hans historia när han flyger runt i hela världen och träffar otaliga människor. Allt gick i ett rasande tempo så jag fick ingen ordning på någonting..

För att göra det hela ännu besvärligare så hoppar vi friskt fram och tillbaka i tiden, mellan tre(?) olika trådar. Jag hade ingen aning om när vi var i någon av dem, egentligen. Om det var före eller efter kriget. Om den svartvita tråden var före eller efter det i färg. Det var otroligt rörigt. En väldigt enkel och tydlig hjälp hade varit att visa ett årtal. Hela första timmen, ungefär, kändes nästan onödig..

Rollistan här är gedigen, minst sagt. Det vimlar av kända skådespelare. Det finns inget att klaga på där, det är fantastiskt välspelat. Oppenheimer verkar ha varit en mycket naiv person, idealistisk, med kass verklighetsförankring. Jag är osäker på om han verkligen trodde att atombomben skulle få slut på alla krig eller om det var en försvarsmekanism. Inte speciellt många av de andra karaktärerna får något kött på benen och det är rent hopplöst att hålla ordning på alla gubbar i kostym. Något känslomässigt djup finns inte (förutom när det gäller Oppenheimer) och det är svårt att veta vad de egentligen tyckte..

Tempot är genomgående underligt, tycker jag. Det går oerhört långsamt, men samtidigt så sker allt snabbt, när det väl händer något. Det mesta är bara prat, prat, prat. Visserligen ofta intressant, men väldigt högt över min kunskapsnivå..

Det hade varit mycket intressant att veta vilka delar i Oppenheimer som är fakta och vilka som är fiktion. Personligen så hade jag velat ha mer fokus på Oppenheimer och byggandet av bomben, i stället för hela bakgrunden i racerfart. Rent generellt så är det mer politik än bombbyggande. Det känns inte helt bra att sätta ett så här lågt betyg på filmen, men det är omöjligt för mig att sätta ett högre.


På Letterboxd hade den 4,2 i genomsnitt (beräknat på 2 026 834 betyg).
På IMDb hade den 8,3 i genomsnitt (beräknat på 708K betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Patrioterna

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

En märklig vecka har det varit, det krävs verkligen inte mycket för att jag ska bli alldeles veckovill. I onsdags morse/förmiddag trodde jag att det var lördag, på kvällen trodde jag att det var söndag. Följaktligen så trodde jag ju att det var måndag i torsdags. Och sedan var det ju fredag. Sommaren har kommit till Skåne, över 20 grader, men en helt osannolik vind som ändå på något sätt var varm. I fredags såg jag utslagna syrener.

Smakebiten den här veckan kommer ur en bok som jag inte har börjat läsa än, men i morgon blir det dags. Patrioterna av Pascal Engman har stått länge i min hylla. Jag vann den i någon tävling 2018. Han har ju skrivit ganska mycket sedan dess, men jag har inte läst något alls av honom. Bara blivit otroligt nyfiken. Nu är det äntligen dags.

Min smakebit är från början av boken:

Hannah Löwenström satt vid skrivbordet i sin lägenhet i Hägerstensåsen och läste reaktionerna på den artikel hon skrivit i landets största morgontidning Sveriges Allehanda.
    Den hade väckt stor uppmärksamhet. Twitter kokade. Hennes inkorg svämmade över av ilskna mejl. På Facebook var tonen råare. Folk hånade hennes utseende, skrev att hon var en fet kossa och undrade varför hon gillade sin arabkuk.
    "Hora!!! Hoppas du blir våldtagen av ett gäng sandnegrer", skrev en Olof Jansson.
    Hon gick in på hans profil. Tittade på hans bilder. Olof Jansson hade fru och två barn - en son och en dotter. Bodde i Bengtsfors, gillade veteranbilar, arbetade på ett lager.
    Hon bläddrade förbi bilder från en semester på Gran Canaria, från en grillfest, Olof framför en bil. Under bilderna hade släkt och vänner skrivit glada kommentarer.
    Olof Jansson var en helt vanlig man med ett helt vanligt liv.
    Hannah begrep det inte: Varifrån kom allt hat?

Just nu - maj

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... sista delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Gissar att jag är sist på den bollen, men jag var tvungen att vänta eftersom jag såg TV-serien och jag ville inte ha den i alltför färskt minne. Trots att det har gått mer än tio år sedan jag såg den så är det ganska uppenbart att det inte har hjälpt.

... ser jag på ... fortfarande på en hel del TV. Det är Sveriges Mästerkock VIP, Hela kändis-Sverige bakar, Robinson, Superstars, Masked singer ... En serie hinns med också. Vi har börjat titta på andra säsongen av Loot.

... lyssnar jag på ... ja, det är ju tystnaden då. Om det någon gång skulle lyssnas på musik (bara på jobbet egentligen, för att dölja alla tiotals småmöten som pågår i min närhet, hela tiden) så har jag hittat All Out 80s på Spotify.

... njuter jag av ... våren. Eller sommaren, som det plötsligt kom i Skåne. Trots kliande ögon och rinnande näsa. Tänk att jag glömmer allergin varenda år. Och så njuter jag verkligen av att lusten att pussla äntligen har återvänt. Det är så otroligt avkopplande att pussla. Timmar bara förvinner.

... längtar jag efter ... inget i närtid, men första delen av årets semester närmar sig med stormsteg. Den längtar jag efter. Och min födelsedag också, lite kanske, i slutet av den här månaden.

Månadsbokslut april 2024

Antal lästa böcker i april 2024: 7

22. Mullvaden av Anna Karolina
23. Problemet med får och getter av Joanna Cannon
24. Islossning av Arne Dahl
25. På ett ögonblick av Jo Callaghan
26. Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen av Jonas Gardell
27. Den sista utgrävningen av Elly Griffiths
28. Järtecken av Christoffer Carlsson

Sidor
Totalt lästa	2533
Genomsnitt/dag	84
Genomsnitt/bok	361

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	0
300	-	399:	5
400	-	499:	2
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	1
4:	6
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,92

Serier
Ingående i serie:		6
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		4

Genre
Drama:		2
Fantasy:		0
Feelgood:		0
Humor:		0
Kriminalroman:		4
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		1

Utmaningar
Boktolvan:		1	(4/12)
Finish That Series:		2	(7/18)
Hyllvärmare:		4	(17/42)
Tre på tre:		1	(2/3)
Vi möts igen:		0	(2/6)

Författare
Olika författare:		7
Ej läst tidigare:		2

Kvinnor:		4
Män:		3
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		6
Ljudbok:		0
Pocket:		1

Språk
Originalspråk (svenska):		4
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		7
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		1
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Järtecken av Christoffer Carlsson
Månadens överraskning: Problemet med får och getter av Joanna Cannon
Månadens besvikelse: Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen av Jonas Gardell
Månadens roligaste: På ett ögonblick av Jo Callaghan
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Islossning av Arne Dahl

Kommentar:
Jag tyckte jag läste som en tok, men speciellt många sidor blev det ju inte. Eller ja, mitt nya normala. Ungefär. Hyfsat många blev böckerna i alla fall, sju stycken får jag vara nöjd med. Bra var de allihop och alla utom en fick en fyra i betyg. Betygssnittet blev 3,92 och är mycket bra för att vara jag.

Sex böcker (Anna Karolina, Carlsson, Callaghan, Griffiths, Dahl, Gardell) ingår i olika serier. Två av dem (Callaghan, Carlsson) är första delen i sin respektive serie och hela fyra (Anna Karolina, Callaghan, Griffiths, Dahl) är den senast utgivna/översatta. Två av böckerna (Anna Karolina, Dahl) ingår i min Finish That Series-utmaning. En Boktolva (Cannon) hann jag med också samt även en Tre på tre (Gardell). Jag ligger i fas eller före i alla utmaningar.

Hyllvärmarläsningen, med målet 10% av samtliga hyllvärmare jag har, går också bra. Jag ligger lite före där. Det enda som har gått dåligt är läsningen av recensionsexemplar. Bara ett enda läst i april.

En enda ny bok köpte jag på hela månaden och den hade jag gett mig själv lov att köpa under Skånska deckarmässan. Inte en enda bok fick lämna mina hyllor, även om ett relativt stort antal ligger och väntar på att bli bortadopterade vid nästa kalas. Ett nettoresultat på +1 alltså. Jag måste ju säga att inköpsmässigt så har jag gjort mig själv mycket stolt, hittills i år.

Om månadens bästa: Med sex böcker med samma betyg så är skillnaden mellan dem hårfin, men Järtecken tar hem det här priset.
Om månadens överraskning: Jag hade nog förväntat mig att tycka om Problemet med får och getter, men den var mycket bättre än vad jag trodde. En helt annan bok, faktiskt.
Om månadens besvikelse: Det känns inte alls bra att vara besviken på Torka aldrig tårar utan handskar, men alla tidshopp gjorde mig bara förvirrad. Och ganska irriterad.
Om månadens roligaste: Så fort det är något slags konstgjord varelse med så uppstår humor, alltså tar På ett ögonblick hem detta.
Om månadens mysigaste: Jag funderade mycket, men kunde inte komma fram till att någon bok varit speciellt mysig.
Om månadens otäckaste: Islossning är kanske inte otäck på det blodiga sättet, men brottet i sig och människotypen som utför det skrämmer mig.