Hett i hyllan #433

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en födelsedagsbok från slutet av maj 2020.

Egentligen så är ju Neuromancer-trilogin av William Gibson tre böcker (Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive), men min upplaga är liksom alla tre i en.

Jag har hört väldigt mycket om åtminstone första delen, den som heter Neuromancer. Den utspelar sig i framtiden, eller det som var framtiden när boken gavs ut 1984. Nu är det dåtid för inofficiellt så utspelar den sig 2020. Tydligen är den också upphovet till genren cyberpunk. Allt jag vet om den tyder på att jag skulle gilla, jag menar datahackers, matriser och AI. Vad kan gå fel med det?

Så här står det på baksidan:

Neuromancer är en mörk berättelse som utspelar sig i en framtid inte allt för långt ifrån oss, inofficiellt brukar man säga att den utspelas år 2020. En framtid där multinationella företag och organiserad brottslighet har tagit över makten i samhället, miljöförstöringen har gått mycket längre än i dag och klyftorna mellan rika och fattiga är enormt stora. Här finns Matrisen, en cyberrymd som i mycket liknar Internet som det senare utvecklades. Datoriseringen av samhället har gått mycket långt och neuroimplantat, VR-världar och datahackers är vanliga.

En av dessa datahackers - "tangentbordscowboys" - är Henry Dorsett Case. Han brukade vara den bästa av dem alla. Men när han bestal sina arbetsgivare straffade de honom genom att se till att han aldrig mer skulle kunna logga in i Matrisen igen, något som för Case kändes värre än döden. Men så blir han kontaktad av en mystisk kvinna, Molly, eftersom hennes arbetsgivare behöver honom för ett uppdrag som går ut på att göra en körning på Matrisen och attackera en AI.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Sista bilden av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Sista bilden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 430
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold case 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 oktober 2023




Första meningen: Telefonen dog.

Baksidetext
En ung kvinna försvinner spårlöst när hon är på väg hem från en utekväll i Köpenhamn. Sex år senare dyker ett foto av henne upp på nätet. Hon sitter i en okänd bil, med rufsigt hår och stressad blick. Kort därpå läggs en ny bild ut, denna gång på en kvinna som varit försvunnen i sjutton år. Deras öden vävs oväntat samman med en känd skådespelerskas flytt till Österlen.

Tess Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Casegrupp, har tvingats bort från sin tjänst på grund av ett misstag. Men när profileraren Carsten Morris ber om hennes hjälp kastas hon in i den dramatiska utredningen kring bilderna och de försvunna kvinnorna.

Min kommentar
I augusti, när jag fick Sista bilden, som är fjärde delen, från förlaget, så hade jag bara läst den första boken i serien. Eftersom jag är jag så ville jag ju läsa dem i ordning, vilket betydde att jag fick göra ett litet race. Lyckligtvis så är detta väldigt bra böcker, så det var inte speciellt betungande.

Tina Frennstedt faller inte i en enda deckarfälla enligt mig. Det är så otroligt skönt med en deckare som fokuserar på polisarbetet. De privata problemen finns där, men bara i bakgrunden, och det kommer in på ett mycket naturligt sätt och på en bra nivå. Det känns också oerhört uppfriskande med en polis som känns "normal". Helt utan knepiga och överdrivna egenskaper (som oftast passar dåligt med en polis) bara för att vara "intressant". Jag önskar att alla bokpoliser var sådana. Och äntligen en författare som använder prologen på ett korrekt sätt, tycker jag. Med händelser som utspelar sig innan boken egentligen börjar. Inte efter.

Miljön är en som jag kanske inte känner till in i minsta detalj, men jag är bekant med många av platserna som nämns. Jag uppskattar alltid när jag känner igen mig. Till och med Österlens berömda/ökända (vinter)väder får vara med.

Fallet i den här boken är nog det mest långsökta av de som förekommer i böckerna i serien, men inte på något sätt osannolikt. Mycket ovisst var det också. Det enda jag egentligen var säker på var vem det inte var. Även om jag en sekund eller två funderade över en persons motiv när h*n dök upp första gången. Det visade ju sig att detta var gärningspersonen, men då hade h*n försvunnit från min radar för längesedan.

Det härliga samarbetet mellan Tess och Marie saknas helt i den här historien och jag saknar det. Mycket. Den dynamiken lämnar ett stort hål, men det fylls ganska bra av andra. Adam Wikman och hans roll i serien funderar jag fortfarande på. Vad är egentligen planen för honom? Någon borde det väl finnas? Om jag ska komma på något som eventuellt stör mig så är det faktiskt den där fågeln. Där suckade jag nog lite.

Som vanligt i den här serien så hämtar Sista bilden en hel del inspiration från verkligheten, inte bara vad gäller själva fallet. Även podden, helt utan någon tanke på etik eller moral, känns igen. Samtliga fyra böcker har varit mycket välskrivna och det gäller både intrig, miljö, karaktärer och upplösning. Om du missar den här serien, skyll dig själv. Nu är min enda undran när nästa bok kommer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 58 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Sista bilden: Bokstunder, Kapprakt och Tofflan

Tisdagstrion: Uppväxtskildringar

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Uppväxtskildringar

Jo, det har jag läst några. I alla fall vad jag tycker är uppväxtskildringar, men ibland är det ju lite svårt att bestämma var gränsen ska gå. Dessa tre blev det i alla fall.

1. Radhusdisco av Morgan Larsson är den jag tänkte på direkt. Den passar perfekt. Och den är något så ovanligt som en ljus och positiv uppväxtskildring. 70-tal, har jag för mig att det är här.

2. Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson handlar om Charlie, som ser tillbaka på sin uppväxt i Malmö på 80-talet.

3. En väktares bekännelser av Elin Säfström (och resten av trilogin) är faktiskt en uppväxtskildring. Också. Oavsett om den 15-åriga huvudpersonen sysslar med magi så får hon gå igenom alla de saker som man måste gå igenom.

TV-serie: Silo #1 (2023)

Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost, Hugh Howey (bok)
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Common, Tim Robbins, Harriet Walter, Chinaza Uche
Premiär: 2023-05-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Apple TV+ oktober-november 2023





Handling
Detta är berättelsen om de sista tiotusen människorna på jorden. Deras milsdjupa hem skyddar dem från den giftiga och dödliga världen utanför. Men ingen vet när eller varför den underjordiska silon de lever i byggdes – och alla som försöker ta reda på det möter ödesdigra konsekvenser. Juliette är en ingenjör som söker svar kring mordet på en närstående. Sökandet leder in henne i ett mysterium som går långt mycket djupare än vad hon hade kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Jag var otroligt sen med att läsa boken som serien bygger på, det var först i år som jag kom till skott. Den golvade mig, skulle man kunna säga, och när jag såg att Silo fanns som TV-serie så placerades den omedelbart på listan. Ett tag var jag osäker på om jag skulle se den på egen hand eller om jag skulle bjuda in sambon i den här fantastiska världen också. Jag beslutade mig för det senare och det kan ha varit ett misstag.

Sambon har inte många fel, men ett av dem är att han inte alls är lika förtjust i science fiction som jag. Han var inte helt såld och det, i kombination med att TV-hösten startade ungefär samtidigt som vi började titta på serien, gjorde att det blev ett väldigt långt uppehåll i tittandet. Det i sin tur gjorde eventuellt att betyget blev lägre än det kunde ha varit.

Det är väldigt mycket som är ändrat jämfört med boken. En hel tråd har helt sonika tagits bort och det valet förstår jag inte alls. Den biten var ju en del av mysteriets lösning. För det finns även ett mysterium här. Hur hamnade människorna i silon? Hur länge har de varit där? Varför?

Karaktärernas bakgrund är mycket tydligare i serien än i boken. Det läggs en hel del tid på det i början. Det hade kunnat betyda att serien hade varit ett bra komplement till boken. Om inte så mycket hade varit annorlunda. Jag vet inte om vissa saker var otydliga (om man inte läst boken) för jag fick förklara en del för sambon. Men han är å andra sidan ofta väldigt ouppmärksam så det är omöjligt att veta om det berodde på det.

Hierarkin i silon är väldigt uppdelad och tydlig. De "fina" och onyttiga högst upp och de "fula" och nödvändiga längst ner. Lika tydlig är den mänskliga naturen, som inte har låtit sig påverkas av att vara instängd i generationer. Detta må vara långt in i framtiden, men människan är precis likadan. Både de bra sidorna (som nyfikenhet, medmänsklighet) och de dåliga (som despotism).

Rebecca Ferguson har synts väldigt mycket det senaste året och hon har väldigt snabbt klättrat på min favoritlista. Hon bär i stort sett hela serien på egen hand. Alla andra är bara i bakgrunden. Även om de också kan vara viktiga. Den uppbyggda miljön är fantastisk och jag önskar att jag hade haft med mig de bilderna när jag läste boken. De hade hjälpt mig, mycket.

Att det ska bli en andra säsong av Silo är redan klart, när den kommer är oklart, men att jag ska se den är solklart. Fast då tittar jag nog själv. Faktiskt. Det finns mycket att fundera på här och det är inte speciellt svårt att översätta detta till vår tid. Vart vi är på väg. Mitt starkaste intryck är nog faktiskt att tänk att inte veta vad stjärnor är ... Egentligen skulle jag vilja läsa den andra boken också, men den har ju, i sedvanlig ordning, inte översatts.



På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 3 500 betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 97k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Plane (2023)

Titel: Plane
Originaltitel: Plane
Genre: Action
Regissör: Jean-François Richet
Manus: Charles Cumming, J P Davis
Skådespelare: Gerard Butler, Mike Colter, Yoson An, Tony Goldwyn, Evan Dane Taylor
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 3 november 2023





Handling
Piloten Ray Torrance lyckas på ett heroiskt sätt landa ett svårt stormskadat flygplan på en avlägsen ö utanför Filippinerna. Snart inser de att de befinner sig i en laglös krigszon och de blir snabbt måltavla för hänsynslösa terrorister som vill ta planet och dess passagerare som gisslan. Det blir upp till Ray att lösa ytterligare en livsfarlig situation och föra passagerarna i säkerhet.

Min kommentar
Som vanligt så kändes det betungande att försöka hitta fredagsfilmen. Ända tills jag fick syn på Plane. Det är väl lika bra att klara av alla de där flygplansfilmerna när man vet att det är länge tills det är dags för en flygning igen.

Förmodligen så har jag nämnt det tidigare, men jag är allt lite svag för Gerard Butler. Visst har han varit med i sin beskärda del av dåliga filmer, men detta är helt klart inte en av dem. Denna är en gedigen action, väldigt rak och enkel. Utan en konstruerad komplicerad intrig. Faktum är att det känns lite som en 90-talsaction och det menar jag på ett bra sätt.

Några felaktiga beslut orsakar egentligen allt och är även anledningen till att det blir värre. Det hela börjar, så klart, med att bolaget vill spara pengar. Lite undrar jag om man verkligen skickar ett flygplan igenom ett oväder, men i övrigt är det inget här som är helt osannolikt. Bara oerhört korkat. Jag tycker det kommer trovärdiga reaktioner från passagerarna. Dessvärre så tror jag att samtliga dessa människotyper brukar finnas representerade.

Det enda jag egentligen har att klaga på är att Gerard Butler borde ha tryckt på mer med sin skotska accent. Den kommer och går genom hela filmen. Det finns en del roliga kommentarer och de är på precis rätt nivå. Jag gillar killen som flygbolaget kallar in för att lösa problemet. Han är handfast och lösningsorienterad. Vilket är mer än man kan säga om de andra på huvudkontoret.

Med Plane så är Gerard Butler tillbaka. Skulle jag vilja ropa. Det som händer på planet är det som är läskigast, för mig. När de skjuter ihjäl varandra på marken så bekommer det mig inte. I alla fall inte lika mycket. Eventuellt kan det vara så att filmen blir extra bra eftersom det är ett flygplan med. Flygplan är, per definition, läskiga.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 58 470 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 69k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Bortförda

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Veckan som gått har inte varit kul, den har helt och hållet ägnats åt förkylning/influensa. Feberhjärnan har inte varit kul att umgås med. Men det allra tråkigaste är att i stället för att vara på något så kul och ovanligt som deckarafton i Malmö, så låg jag nerbäddad med feber. Faktum är att jag är ganska sur på sambons kollegor som går sjuka till jobbet så han blir sjuk, för att sedan smitta mig.

Boken jag läser nu är inte den som smakebiten kommer ifrån. Jag råkade visst läsa ut Bortförda av E P Uggla, men den är så bra att jag tyckte att den förtjänade att få vara med här. Den är spännande och klurig. Invecklad, kan man nog säga.

Min smakebit är från sida 337:

    Han öppnar datorn, och Sima drar sig upp bredvid honom. Niko låter handen glida över hennes lår. Kärleksfullt. Sima får en varm känsla i kroppen. För några sekunder slåss hon mot den. Sedan ger hon efter. Unnar sig själv att njuta om så bara för en stund.
    Tillsammans går de igenom utredningsmaterialet. Sida upp och sida ner. Förhör efter förhör. Bild efter bild. Det är som om regnet utanför återupptas inne i lägenheten när Sima ser bilden på honom. Ett isregn som strilar ner över henne och dränker själva andetagen.
    Det kan inte vara en slump.
    Han, skriker en röst i hennes huvud. Det var han hela tiden.

Kommande böcker december 2023

Precis som vanligt så är det nästan inga nya (och intressanta) böcker som släpps i december, men jag hittade faktiskt tre stycken.

Outpost 2 - Uppbrottet av Dmitrij Gluchovskij
Genre: Science fiction
Serie: Utpost
Antal sidor: 365
Utgivningsdatum: 2023-12-04
Förlag: Ersatz

Från Bokus
?

Det finns varken omslagsbild eller beskrivning på svenska, men jag hittade det polska omslaget. Oavsett så vill jag ha den.

---

De utvalda av Helena Kubicek Boye
Genre: Kriminalroman
Serie: Profileraren (1)
Antal sidor: 363
Utgivningsdatum: 2023-12-07
Förlag: Norstedts

Från Bokus
En välkänd Malmöprofil hittas mördad i hissen i ett nybyggt lägenhetshus i Västra hamnen. Han har ett märkligt brännsår över munnen. Martin "Gulte" Guldström från Malmöpolisens specialgrupp för grova brott är en av de första på plats, och det som till en början framstår som en urspårad konflikt mellan två grannar visar sig snart vara något betydligt större.

Vid Stockholmspolisens avdelning för grova brott toppar Truls Reimer statistiken över uppklarade fall, men hans buffliga attityd uppskattas inte av alla. Då klagomålen blir för många får han ett erbjudande om förflyttning till Malmö, och hans chef gör det klart att det inte är ett alternativ att tacka nej.

Psykologen Kattis Olsson har lagt jobbet som profilerare på hyllan. Numera arbetar hon på en samtalsmottagning och försöker hantera livet som ensamstående mamma. Men när hon blir tillfrågad om att hoppa in i sin gamla roll och hjälpa polisen att ringa in gärningspersonen som brännmärker män i Malmö, kan hon inte motstå erbjudandet. Ganska snart inser dock Kattis att hon behöver köra en parallell utredning utan att informera sin nye chef. Ett beslut som kan få katastrofala följder om det visar sig vara fel ...

Egentligen så var jag nyfiken redan när jag såg namnet på serien. Sedan såg jag Turning Torso också.

---

Den sista utgrävningen av Elly Griffiths
Genre: Kriminalroman
Serie: Ruth Galloway (15)
Antal sidor: 323
Utgivningsdatum: 2023-12-12
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Under renoveringen av ett kafé hittas kvarlevorna efter en ung student inmurade i väggen. Man ringer genast in Dr. Ruth Galloway och benen visar sig tillhöra Emily Pickering, en ung arkeologistudent som försvann för nästan tjugo år sedan. Misstankarna riktas snart mot Ruths vän Cathbad.

Men det finns ett problem.

Cathbad är försvunnen.

Ruth och Nelson måste nu hitta Cathbad för att kunna frikänna honom. Kommer de att hinna avslöja sanningen i tid för att rädda sin vän?

Sista delen om Ruth 😱

Läsplanering december 2023

December är bara en vecka bort och i år kommer det att bli minst en julbok 😲 Det blir också två böcker som utspelar sig i Göteborg (om inte julboken också gör det, för då blir det tre), eftersom det blir inte mindre än två besök i min kära gamla hemstad. Förhoppningsvis blir det månad kvar när alla fyra är lästa. Då kan det kanske bli en julbok till. Vem vet.

• Fädernas missgärningar av Åsa Larsson. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Hur blir det med julen? av Jessika Devert & Annika Devert.
• Vigilante av Andreas Roman. Hyllvärmare.
• Slutet var bara början av Anders Nilsson.

Hett i hyllan #432

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Då blir det ytterligare en av födelsedagsböckerna från slutet av maj 2020.

Jag tvekade inte ett dugg när jag la till Redemption Point av Candice Fox på min önskelista.

Första delen i den här serien läste jag för drygt 3,5 år sedan och den var mycket, mycket bra. Många speciella inslag gjorde att den verkligen tilltalade mig. Eftersom den här andra delen utspelar sig på samma ställe, med samma personer så har jag gott hopp. Jag har faktiskt planerat in den i min Finish That Series-utmaning för nästa år. Det har kommit ytterligare en del, men så klart har den inte översatts.

Så här står det på baksidan:

När den före detta polisdetektiven Ted Conkaffey blir oskyldigt anklagad för att ha fört bort en tonårsflicka hoppas han att Crimson Lake, en stad tätt omslingrad av regnskogen i Queensland, är den perfekta platsen att försvinna till.

Men det visar sig snart att han inte är skyddad någonstans på jorden från flickans otröstliga far. Dale Bingley har en brutal och noga uträknad hämndplan, och om Ted inte hjälper till med sökandet efter den verkliga förövaren är det han som står först på tur.

Samtidigt, på det klibbiga, öltäckta golvet i ett skjul vid vägrenen, ligger två unga bartendrar döda. Under mordutredningens gång kallas Ted och hans osannolika bundsförvant Amanda Pharrell in för att assistera.

Medan Ted kämpar för att rentvå sitt namn dras han och Amanda allt längre in i ett ondsint spel - och strävan efter återupprättelse kan komma att kosta dem livet.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Kastanjemannen av Søren Sveistrup

Författare: Søren Sveistrup
Titel: Kastanjemannen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 556
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Kastanjemanden
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 oktober 2023




Första meningen: Gula och röda löv dalar ner genom solljuset mot den våta asfalten som skär genom skogen likt en mörk, spegelblank flod.

Baksidetext
En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. Vid kroppen finner man en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor. När figuren undersöks upptäcker man fingeravtryck från en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan.

Samtidigt som polisen jagar en mördare letar de också efter spår som kan leda dem till den lilla flickan – tänk om hon fortfarande lever?

Min kommentar
Danska deckare brukar passa mig och det händer att jag vill ha dem utan att egentligen veta exakt vad de handlar om. Så var det med Kastanjemannen. Jag fick den i födelsedagspresent samma år som den släpptes. Ett par år senare så hade den hunnit bli TV-serie utan att jag hade läst den. Då plockade jag faktiskt fram den och ställde den i det som jag kallar för min prioriterade hylla. Det tog ytterligare två år innan jag började läsa.

Vi kom lite på kant, boken och jag. Kanske är det översättningen, kanske är det så i original, men det är väldigt många upprepningar och då menar jag samma ord som förekommer mycket nära varandra i texten. Ofta finns det bra synonymer att använda i stället. Dessutom är korrekturläsningen dålig och det ger ett slarvigt intryck. Nästan som att den svenska översättningen stressades fram.

Tyvärr så var inte detta det enda som störde mig. Värst av allt var nog de korkade poliserna. Den enda som överhuvudtaget tänkte själv var ju Hess. De andra verkade bara vilja ta den enkla och snabba vägen. Själva sättet att berätta på var ytterligare något som irriterade mig. Merparten av historien är i presens och då vill jag vara med där det händer. Det fick jag inte vara här. Nästan varenda gång det hände något riktigt spännande så avbröts den tråden och man blev kastad in i en helt annan. Sedan berättades allt det rafflande för mig i stället. Om man gör så ett par gånger så gör det inget, men här var det precis hela tiden.

Mycket av handlingen känns konstruerad och ibland går det bara inte ihop. Som det här med att Rosa inte kom ihåg något alls om kastanjer. För att plötsligt minnas en extremt stor händelse. Jag saknar också bakgrund till en hel del. Kanske är det inte nödvändigt, men för att förstå karaktärerna så hade det underlättat. Åtminstone så att man kan förstå deras drivkrafter. Vem är till exempel pappa till Le och var finns han nu? Vad hade egentligen Hess gjort som fick honom hemskickad? För mig blir det som att jag är inkastad mitt i en serie.

Därmed inte sagt att detta är en dålig bok, för det är det inte. Tempot är förhållandevis högt och det finns ett driv framåt. Jag blir inte uttråkad, men mitt intresse hade helt klart varit större om jag vetat mer om människorna. Sättet allt berättas på får mig inte att känna att jag bara måste läsa vidare, oftast blir jag bara trött och irriterad. Gärningsmannen kunde jag inte gissa och det är i alla fall positivt.

En liten undran har jag och det är om det är en vanlig sysselsättning bland barn i Danmark att göra kastanjemän. Ingen undrade vad det var utan det var liksom solklart för alla. Jag har aldrig någonsin hört talas om dem och då växte jag ändå upp bara ett par hundra meter från ett gigantiskt kastanjeträd och var alltid ute i skogen och lekte. Djur av tallkottar har jag gjort, men inga kastanjemän.

Det märks att författaren brukar skriva filmmanus, Kastanjemannen är väldigt visuellt berättad. Det är många detaljer om miljön och det känns ibland som scenanvisningar. Jag vill inte säga att jag blev besviken, men jag blev inte heller överväldigad.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 65 727 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kastanjemannen: Lottens bokblogg, Bokstunder och Fredrik Bankler

Tisdagstrion: Förbjudna böcker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Förbjudna böcker

Jag fick faktiskt ta och googla för jag visste inte ens om jag har läst någon förbjuden bok. Det har jag, visade det sig. I alla fall enligt den här listan.

1. Harry Potter-serien av J K Rowling. Böckerna har förbjudits i bland annat USA, Bulgarien, Förenade Arabemiraten och Grekland. Förbuden har framför allt skett på skolor med religiös inriktning. Anledningarna till förbuden har beskrivits som hädelse mot religionen, svartkonst och satanism. Även en privat kristen skola i Örkelljunga har plockat bort Harry Potter från sitt skolbibliotek.

2. Satansverserna av Salman Rushdie. Förbjuden i Egypten, Iran, Bangladesh, Indien, Indonesien, Kenya, Kuwait, Liberia, Malaysia, Nepal, Pakistan, Senegal, Singapore, Sri Lanka, Tanzania och Thailand på grund av hädelse mot islam.

3. Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Förbjöds i Sydafrika mellan 1950 och 1970. Har förbjudits från olika skolor i USA med motiveringen att språket upplevs vulgärt.

Film: Uncharted (2022)

Titel: Uncharted
Originaltitel: Uncharted
Genre: Äventyr
Regissör: Ruben Fleischer
Manus: Matt Holloway, Art Marcum, Rafe Judkins
Skådespelare: Tom Holland, Mark Wahlberg, Sophia Ali, Antonio Banderas, Tati Gabrielle
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA, Spanien
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 28 oktober 2023





Handling
Den gatusmarte Nathan Drake blir kontaktad av den erfarne skattjägaren Victor “Sully” Sullivan för att hitta en skatt som förlorades för 500 år sedan. Vad som börjar som en kupp förvandlas till en spännande jakt världen över för komma före den skoningslöse Moncada, som anser att hans familj är den rättmätige ägaren. Om Nate och Sully kan tyda ledtrådarna och lösa ett av världens äldsta mysterier kan de hitta en skatt värd 5 miljarder dollar och kanske även Nates försvunne bror.

Min kommentar
När jag letar efter en fredagsfilm att se så brukar jag gå igenom alla streamingtjänster för att se vad som känns rätt. Den här gången trodde jag att jag hade hittat den, men sedan kom jag till Amazon Prime, där det stod att Uncharted bara skulle finnas kvar i tio dagar till. Ibland är det annat som bestämmer åt en.

Den här filmen har legat på listan väldigt länge och det var ett tag som jag funderade på att köpa den. Ända tills jag såg betyget på olika filmsajter. Se den ville jag ändå, men det dröjde alltså till jag mer eller mindre blev tvingad. Den korta versionen är att filmen inte alls är lika dålig som betyget antyder, men den verkar uppskattas mer av folk som inte har spelat spelet. Jag visste inte ens att det var ett spel ...

Man skulle kunna kalla det här för en fusion mellan Indiana Jones och National Treasure, med en liten gnutta Pirates of the Caribbean. Specialeffekterna var riktigt bra, det kändes påkostat och det är snyggt. Det ger faktiskt en extra halva i betyget.

Lite tveksam till om jag verkligen ville se den blev jag när jag såg Mark Wahlberg i rollistan. Han är inte någon speciellt bra skådis. I mina ögon. Han är i alla fall helt okej. Det kändes som att han inte var med särskilt mycket. Tom Holland tog det en stund innan jag kopplade vem det var. Jag tycker han är bra, så även här.

Detta är en rolig och underhållande film, som inte är ett dugg trovärdig. Som det här med att två skepp skulle kunnat stå oupptäckta i 500 år. I en hyfsat lättillgänglig grotta. Och detta är ändå inte det största problemet. Nåja, ingen förväntar sig väl trovärdighet i en sådan här film. Det finns inte direkt några tråkiga stunder, det händer något mest hela tiden. Precis som sig bör i en äventyrsfilm.

Uncharted innehåller så många hål, logiska luckor och rena felaktigheter att det hela mest påminner om ett durkslag. Ibland så slutar till och med alla naturlagar att gälla. Om man väljer att bortse från det så blir filmen mycket roligare att titta på. Den är charmig, med en hel del hjärta, men inte så mycket hjärna. En film för hela familjen.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 323 753 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 240k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Skinn

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vädret den här veckan har varit under all kritik. Vissa dagar gick det inte ens att gå ut och då är jag väldigt glad för att jag kan jobba hemifrån. I torsdags så regnade det faktiskt horisontellt, nästan, och jag var inte ute på hela dagen. Igår var det lite bättre, men då var vi på 12-årskalas, vilket ju också är kul. Det hade kanske ändå varit kul att vara ute i ljuset och inte sitta i en bil i tre timmar. Nåja, vi passade på att göra en del stopp längs vägen, bland annat Gummagården. Vi har fått fina ätbara presenter därifrån i några år nu, men hade aldrig varit där. Det kommer att bli fler besök, vi har ju ofta vägarna förbi.

Förra boken jag läste var inte speciellt bra så nu känns det härligt att läsa något som jag nästan säkert vet att jag kommer att gilla; Skinn av Sara Strömberg.

Min smakebit är från sida 80:

"Hej mamsen, vad sen du är, stängde ni inte salongen tidigare i dag?"
    Sammy såg upp från köttfärsen han höll på att steka. Tjockt, lockigt hår, stort smajl med bred glugg mellan tänderna. Så mycket av det mesta, men tunna handleder, alldeles för tunna, och jeansen hängde i grenen. Mammahjärtat ömmade, men hon påtalade aldrig hans vikt längre.
    "Jo, men det var någon störning i tunnelbanetrafiken. En plåt som ramlat ner på en strömskena, läste jag. Lokföraren kom inte med mycket information, men passagerare på andra tåg fick vänta i över en timme, så jag hade ändå tur", sa hon och betraktade sonens hårda skulderblad som spelade under T-shirten medan handen rörde med stekspaden i pannan.

Bok: Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Sekten på Dimön
Genre: Thriller
Antal sidor: 540
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Via Terra 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 oktober 2023




Första meningen: Hon har legat vaken länge i mörkret.

Baksidetext
På en dimmig och vindpiskad ö utanför Bohusläns kust, har en New Age-rörelse slagit sig ner. Deras karismatiske ledare, Franz Oswald, har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans. Rörelsen har en magnetisk dragningskraft på kändisar och makthavare i höga positioner. Sofia Bauman, som precis tagit sin universitetsexamen, blir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv, och charmad av Oswald, antar hon hans jobberbjudande. Snart blir hon dock varse de enorma uppoffringar som engagemanget kräver. Och när sommaren ger vika och höstdimman driver in och slukar ön, börjar hon undra om hon blivit indragen i en sekt. Samtidigt anar hon att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter, och ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut. Men Oswald styr med järnhand och ett elstängsel har rests runt sektens ägor. Vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas långsamt till en mardröm. För ingen har någonsin lämnat Via Terra.

Min kommentar
Många var de som läste Sekten på Dimön när den kom. Och typ alla verkade vara överens om att den var vansinnigt bra. Själv köpte jag den när den kom i pocket och sedan har den blivit stående. Under åren som gått så har jag läst två andra böcker av Mariette Lindstein och de har varit bra, men denna tog det emot lite att börja läsa. För några år sedan plockade jag i alla fall fram den och ställde den i den prioriterade hyllan. När jag planerade vilka böcker jag skulle läsa i september så tyckte jag att det fick vara nog.

Från början har jag för mig att den här serien skulle bli en trilogi, men nu är det uppe i sju böcker. Något som påverkat min lust att börja läsa. Förmodligen så har min ovilja också haft sin grund i tjocklek, upphaussning och tema. Jag har så otroligt svårt för att tycka att psykopater är intressanta. För mig är de bara skrämmande och läskiga. Och tyvärr alldeles för vanligt förekommande i verkligheten för att jag ska tycka att det är spännande.

När jag började läsa så gav boken ett lite rörigt intryck. Jag tyckte det var oklart om saker hände nu eller om det var en tillbakablick. För att göra det värre så dök det upp kursiva kapitel med en jag-person med jämna mellanrum. Jag tyckte det var solklart vem denna jag var.

Det är fullt möjligt att det kan vara precis så hör, jag har inga egentliga problem att tro på det. Men det blir en aning för mycket, för snabbt. Personligen så tycker jag att en mindre psykopatisk ledare hade funkat mycket bättre. Antagligen vill jag ogärna tro att människor låter sig behandlas så här, utan att reagera. Samtidigt vet jag ju att gränserna för normalt hela tiden flyttas, tills de mest absurda saker verkar fullkomligt normala.

Sektens teser kan man, välvilligt, tolka som livsvisdom. För mig låter de som floskler. Historien tappar egentligen aldrig fart och det blir inte heller vare sig tråkigt eller ointressant, men likväl blir det lite för långt. Det blir en del upprepningar och ibland är det en aning för detaljerat.

Mitt största problem är nog Oswald själv, eller snarare hans helt osannolika karisma som får varenda kvinna på fall. Bara genom en enda blick. Visst kan säkert vissa män ha den effekten på vissa kvinnor, men inte alla. Och då menar jag verkligen alla. Män påverkas dock inte alls. Jag har ännu inte träffat på någon man (eller kvinna) med sådan dragningskraft och har nog svårt att tro att jag är ensam om det, men vem vet.

Jag önskar så att jag kunde hävda att det som händer i Sekten på Dimön aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Tyvärr så räcker det ju att bara titta på nyheterna för att bli överbevisad. Världen är full av psykopater och andra vettvillingar. Om serien håller för sju delar återstår att se. Jag har i alla fall de fem första, men kanske skulle jag ha varit nöjd med bara den här första boken.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,70 i genomsnitt (beräknat på 4 355 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Sekten på Dimön: Boktanken, Sladdertackans bokblogg och Som en spegelboll

Fullbordad utmaning 2023:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är trettonde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Målet, vartenda år, är att få ihop en så bra blandning av genrer som möjligt. Allra mest nöjd blir jag om jag kan hitta böcker som jag normalt inte brukar läsa. Det är inte alltid lätt att få till, eftersom jag ju köper böcker av en typ som jag oftast läser. Ibland hör jag dock så mycket om någon bok så att jag måste köpa den, även om det inte är min vanliga genre. I år blev det några sådana, plus några science fiction, en mycket eftersatt favoritgenre.

Betygsmässigt blev det oerhört stor spridning, med lägsta betyget 2 och det högsta 5. Flest hamnade, förvånansvärt nog, så högt som 4. Författare som jag med all säkerhet vill läsa mer av är trots detta endast tre stycken (Hugh Howey, S A Cosby, Blake Crouch). Ytterligare en vet jag att jag kommer att läsa minst en bok till av (Sebastian Avindell) och ett par som jag kan tänka mig, om det dyker upp något intressant (Susan Abulhawa, Emily St John Mandel, Eowyn Ivey, Chimamanda Ngozi Adichie).

Naturligtvis så finns det även besvikelser, märkligt vore det ju annars, och egentligen är det nog bara en som jag spontant känner att jag inte vill läsa något mer av (Joyce Carol Oates), men det är faktiskt inte helt otänkbart. Jag har hört att hon är synnerligen ojämn (eller att hon helt enkelt skriver många olika typer av böcker). De andra författarna (Siri Pettersen, Maria Ahlqvist Ruokolahti, Ellen G Simensen) är inte heller otänkbara i framtida läslistor, men det är inget jag kommer att prioritera.

Betygen blev en 5:a, en 4,5:a, fem 4:or, två 3,5:or, två 3:or och en 2:a, vilket ger ett genomsnitt på smått fantastiska 3,71. Trenden med att genomsnittet sjunker varje år är därmed brutet (3,33 för 2022, 3,41 för 2021, 3,62 för 2020 och 3,71 för 2019). Fullpoängare är definitivt inte vanligt bland mina Boktolvor, detta är bara fjärde gången det händer.

Betyg 5

Betyg 4,5

Betyg 4

Betyg 3,5

Betyg 3

Betyg 2

Hett i hyllan #431

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Från början av april tar vi ett jättekliv till slutet av maj och födelsedagsböckerna 2020.

Friheten av Arne Dahl är fjärde delen i serien om Sam Berger och Molly Blom.

Ända sedan jag läste min första bok av Arne Dahl så har han hört till mina favoriter. Speciellt böckerna om A-gruppen var riktigt bra. Den här serien är det väldigt många som har tyckt om också, men jag har faktiskt bara läst första delen och det finns fem. Faktiskt är det så att det redan är klart att serien kommer att finnas med i min Finish That Series-utmaning nästa år.

Så här står det på baksidan:

Sam Berger är en bra bit från lyckan. Molly Blom är spårlöst försvunnen, sannolikt bärande på deras barn. Sam försörjer sig som understimulerad utredare av försäkringsbrott, och drömmen om ett gemensamt liv med Molly som privat brottsbekämpare tycks mer avlägsen än någonsin.

Så får han ett lukrativt uppdrag av det gåtfulla slaget. En kvinna, Nadja, har kidnappats och hennes terapeut söker Sams hjälp – polisen måste absolut hållas utanför.

Jakten leder Sam till en försvunnen skatt, ett byte som lockat många kriminella genom åren. Och Nadja är kanske inte den enda som befinner sig i fara. Hur kommer det sig att denna dödliga skatt också leder till Molly Blom?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

Författare: Karin Alvtegen
Titel: Fjärilseffekten
Genre: Drama
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 oktober 2023




Första meningen: Flera döda i svår tågolycka.

Baksidetext
En bil krockar av en oförklarlig anledning med ett tåg. Elva människor dör. Vad ledde fram till olyckan? Finns det något som ett exakt startögonblick? Vem mer än bilens förare bär skulden?

Bodil är 55 år gammal när hon drabbas av en obotlig sjukdom. Hon bestämmer sig då, efter ett långt och krävande äktenskap, att lämna sin man. Själv börjar hon förbereda sig på att inte längre finnas. Tanken på döden skrämmer henne inte men hon behöver förstå varför livet blev som det blev. Varför har hon så ofta gjort det som förväntats av henne istället för att göra det hon själv faktiskt vill?

Bodil bestämmer sig för att försöka närma sig sin högpresterande dotter Viktoria, som präglats hårt av uppväxten med en dominant far och en undfallande mamma. Men innan hon hinner berätta om sin sjukdom bryter Viktoria kontakten. Fjärilseffekten handlar om att våra gärningar verkar långt utanför våra egna liv. Om den fria viljans kamp mot barndomens kraft, och om vår ovilja att försonas med tillvarons villkor. Att vi alla en gång måste ta farväl av livets angelägenheter.

Min kommentar
För en väldig massa år sedan (15!) läste jag Karin Alvtegens S-böcker. Jag tyckte om dem, väldigt mycket. Därför är det ju självklart att jag vill läsa allt hon skriver, vilket ju tyvärr inte längre är så mycket på grund av hennes sjukdom. Kanske är det därför jag har låtit Fjärilseffekten stå oläst så länge, för efter denna har jag inget mer oläst av henne.

I Karin Alvtegens böcker handlar det om vardag och vanliga människor, det är liksom hennes signum, och det är också det som gör att det är så intressant att läsa. Det blir lätt att relatera, trots att jag inte känner igen mig i den här berättelsen.

Det är inte många karaktärer med här, i stort sett är det bara de tre det handlar om. Och så en del bifigurer. Den som berör mig mest är Viktoria. Hon har ett så klassiskt duktig-flicka-syndrom att det gör ont i hjärtat. Tänk så lätt den där osäkerheten förs vidare från generation till generation. Relationen mellan mor och dotter beskrivs på ett sätt som känns. Både Bodil och Viktoria är väldigt tydliga, men Marcus får jag egentligen inte veta något om. Jag förstår inte varför han gör som han gör. Hans berättelse är också den som jag tycker minst hör ihop med de andras.

Krister, som egentligen faktiskt inte ens är med, tar störst plats. Han är en rent förfärlig människa. Han använder härskartekniker till fulländning. Det är svårt att förstå att en sådan person kan hitta någon att gifta sig med. Det är svårt att förstå att någon stannar kvar hos en sådan man. Dessutom förs den skeva relationen vidare till parets barn. För barn gör ju inte som du säger, utan som du gör. Och det gör mig mest ledsen av allt, att föräldrarnas misstag upprepas av barnen när de har blivit vuxna.

Boken består mest av tillbakablickar och de förklarar hur allt och alla blev som det/de blev. Lite trist tycker jag nog att det är med en sådan typ av historia, när allt liksom berättas för mig, men det är mycket intressant. Och berörande.

Fjärilseffekten visar visserligen fjärilseffekten, att precis allt vi gör får konsekvenser, men det blir för långsökt. Alla val och beslut känns inte riktigt förankrade och det hela blir en aning fragmentariskt. Allt hänger inte heller ihop riktigt. Eller så har jag redan glömt det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 506 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fjärilseffekten: malins bokblogg, En fiktiv resa och enligt O

Tisdagstrion: Hattar, mössor & andra huvudbonader

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Hattar, mössor & andra huvudbonader (i handling, titel eller på omslag)

Jag trodde veckans tema skulle bli jättesvårt och det blev det kanske, men av en helt annan anledning än jag trodde. Det fanns ju massor av omslag att välja bland. Så jag valde andra huvudbonader 😁

1. Nomadplaneten av Emanuel Blume är en framtidsskildring, tidigt 2100-tal. När allt ser som mörkast ut, i en värld där den ena krisen efter den andra avlöser varandra, så upptäcks en nomadplanet på himlen. I ett försök att flytta fokus från eländet på jorden så sätter man ihop en internationell rymdexpedition.

2. Nelson DeMille var något av en favorit i min ungdom och hans Vid Babylons stränder tyckte jag mycket om. Ett plan lyfter från Tel Aviv, på väg mot New York. Med på planet finns en bomb.

3. Det mörka tornet av Stephen King är den sjunde och sista delen i den helt magnifika serien med samma namn. Bland det bästa jag någonsin har läst.