"Först när givaren är död" av Anna Jansson

Författare: Anna Jansson
Titel: Först när givaren är död
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 10
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 februari 2016




Första meningen: Sedan Helges kista sänktes ned i mullen på Roma kyrkogård har Frida Norrby burit ovissheten ensam.

Baksidetext
Somliga anser att Frida Norrby blivit förvirrad och paranoid efter makens död och kanske är det sant. Natt efter natt ger hon sig ut för att gräva enligt de kartor hon funnit i hans bankfack. Med stigande förvåning inser hon att de dokument hon fått i sin hand kan skriva om Sveriges historia. Bara man finner biskopsgraven.

Men allt är inte idyll i det skira landskapet runt Roma Kungsgård. En natt brinner Frida Norrbys lilla stuga ner till grunden och den gamla kvinnan befaras ha omkommit.

Under utredningen av branden får kriminalinspektör Maria Wern veta att distriktsköterskan Ingrid Bogren är försvunnen.

Distriktsköterskan var den sista som såg Frida Norrby i livet.

Min kommentar
Tionde delen i serien om Maria Wern och det blir också den sista jag kommer att läsa, trots att det finns ganska många till utgivna. Då känns det ändå ganska bra att mitt avslut av den här serien blir helt OK.

Boken funkar jättebra från början. Faktiskt ända tills Maria Wern dyker upp i handlingen. Det är märkligt att det har tagit mig tio böcker att förstå vad det är jag inte gillar med de här böckerna. Tyvärr är det, bland annat, Maria Wern själv som jag inte klarar av. Hennes gnällande och offermentalitet gör mig tokig. Gör något åt det då, människa!

En annan av Anna Janssons egenheter är att hålla massor av oprovocerade föreläsningar, bland annat om historiska skeenden, vilket gör att alla karaktärer låter som uppslagsböcker. Det är ju liksom ingen som pratar så, högtravande, utanför ett klassrum. Dialogen blir också väldigt krystad när alla ska lära någon något. Ytterligare en orsak till att jag har svårt för de här böckerna är spy-galla-över-samhället mentaliteten, även det i många fall helt oprovocerat. Genrellt tycker jag att deckare gör sig bra för att kritisera samhället, men det får inte bli för mycket. Och inte samma sak i varje bok.

Jag kan inte riktigt komma ihåg om det varit samma i de tidigare böckerna, men jag reagerade lite på det forcerade mördandet i denna (ett modus operandi var för övrigt speciellt grymt och det gav mig kalla kårar). Det kändes som att alla mord skedde på en gång.

Karaktärerna i den här delen är osedvanligt osympatiska och det är knappt att jag orkar med dem. Undantaget är gumman Frida, som är helt fantastisk och jag gillar verkligen hennes okomplicerade syn på saker och ting. Maria Wern får, tack och lov för min del, inte jättemycket utrymme här, i alla fall inte hennes privatliv, men så fort hon dyker upp så börjar jag vrida mig som en mask. Kan man vara allergisk mot en fiktiv karaktär? De andra är mest störiga och gapiga och jag är tacksam för att jag inte känner någon som är lik dem.

Den historiska delen är en väldigt intressant teori, men den tar alldeles för mycket plats och faktiskt hade jag gillat det bättre om den inte hade "bevisats". Just den biten tog udden av alltihop. Slutet är väldigt abrupt och gärningsmannen känns överhuvudtaget inte trovärdig. Inte motivet heller. Och jag blir väldigt osäker på om alla trådar knyts ihop.

Så, nu säger jag hejdå till Anna Jansson och Maria Wern och är nöjd med det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 och genomsnittet 3,45 (beräknat på 392 betyg).
På Goodreads hade den 3,09 i genomsnitt (beräknat på 154 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Först när givaren är död: Läsresan, Hellre barfota än boklös och En bok om dagen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Inte ens det förflutna" av Anna Jansson

Författare: Anna Jansson
Titel: Inte ens det förflutna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 307
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 9
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2015




Första meningen: Om beslutet att dra in tillsynsmännen på Gotska Sandön aldrig hade tagits skulle kvinnornas liv ha kunnat räddas.

Baksidetext
Den gamla träporten till fängelsetornet Kajsarn i Visby står på glänt. Pojken fattar flickans hand i mörkret när den fuktiga kylan slår emot dem som ett dödens eget andetag och porten slår igen. Ingen hör deras rop på hjälp. De trevar sig fram för att inte falla ned i den mörka grottan. Mellan stenarna i muren hittar Erik en skinnpåse med en karta. I den svaga ljuslågan från tändaren ser de att den är daterad 1816. Sedan den natten har de haft en hemlig överenskommelse om att en gång fara till Gotska Sandön och gräva upp vrakplundrarens skatt.

Efter trettio år av väntan och just när en möjlighet att hämta skatten yppar sig slås allting i spillror. Strax före jul hittas Erik Hansson ihjälfrusen i sin bil på riksväg 142. Brott kan inte styrkas. I ett förvirrat sinne väcks tankar på vedergällning och död för ett förlorat liv. De som orsakat så mycket lidande och skam får inte gå ostraffade.

Döden skriver en inbjudan. Sju kvinnor reser till Gotska Sandön på ett rehabiliteringsläger i regi av försäkringskassan. Det blir storm, all elektricitet slås ut. Få av dem kommer att återvända.

En av dem som följt med till ön är Maria Wern, som ska vittna i en rättegång och har blivit hotad till livet. Resan visar sig vara ett ödesdigert beslut: efter ett par dagar inser hon med förfärande skärpa att de alla är omfattade av en djävulsk plan.

Min kommentar
Nionde boken om Maria Wern och nu börjar jag äntligen se slutet på detta mastodontuppdrag som jag lagt på mig själv. Bara på grund av att jag råkade köpa tionde delen i serien, en gång för snart sex år sedan.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja med den här historien, den innehåller så mycket av allt som jag inte alls uppskattar. Det som i alla fall får mig på dåligt humör direkt från början är alla dessa evinnerliga föreläsningar om än det ena, än det andra. Speciellt sjukvårdsfrågor. Jag är så sinnessjukt less på dem och de får mig att se rött.

En annan grej, som i och för sig stört mig i många delar, som nu har gått så långt att det får mig att nästan slänga iväg boken är tyvärr Maria Wern själv. Sällan har jag träffat på en karaktär som är så velig och full av självömkan som hon. Jag blir helt omåttligt irriterad på hennes beteende när det gäller Per. Hur gammal är kvinnan egentligen? Fjorton? Jag orkar inte med hennes velande och gnällande, det får mig nästan att vilja kräkas, alternativt slå på henne. Slemmige Per verkar inte heller vara den vassaste kniven i lådan och han gör mig nästan lika irriterad som Maria. Slutet får mig i alla fall att känna ett visst hopp om framtiden. Eller så blir det bara ännu värre.

Så. Nu har jag spytt ur mig den värsta gallan. Och om du tittar på betyget så hatar jag uppenbarligen inte boken, det finns en del försonande drag.

Händelserna på Gotska Sandön kunde ha varit läskigt spännande, men det blev det inget av. Jag tycker hela miljön slarvades bort i spökpratet. Beskrivningen av de olika karaktärerna blir bara överdriven och på gränsen till plump (det är för övrigt inte speciellt många karaktärer och de flesta dör). Inte ens parodierandet av arbetet på Försäkringskassan blir speciellt roligt, helt enkelt för att det blir för mycket. Allt känns mer som en fars än en psykologisk pusseldeckare. Den här terapiveckan måste dessutom ha haft en extremt dålig broschyr att läsa i, ingen verkar veta något alls om något.

Jag tycker för övrigt att Anna Janssons samhällsintresse är berömvärt och all samhällskritik hon kommer med är befogad. Om det bara inte hade varit så mycket av det. Man måste liksom veta när det är nog.

Det känns som att Anna Jansson försöker bli en svensk motsvarighet till Nora Roberts. Enligt min bedömning så klarar hon det väldigt bra. Jag gillar inte Nora Roberts heller. Min tanke är lite att om jag vill läsa Harlequin så läser jag Harlequin. Jag vill inte att mina deckare ska vara nerlusade med kärlekstrams.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,41 (beräknat på 580 betyg).
På Goodreads hade den 2,94 i genomsnitt (beräknat på 105 betyg).
Jag ger den 2,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Inte ens det förflutna: Annika, Pocketblogg och Du är vad du läser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Pojke försvunnen" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 8
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 oktober 2015






Första meningen: Av jord är du kommen, till liv skall du åter varda.

Baksidetext
Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber, Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottas oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?

Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan. Strax före midsommar får polisen in en anmälan om en nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläge. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskola. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?

Min kommentar
Åttonde delen om Maria Wern och för första gången funderade jag allvarligt på att lägga ner den här serien. Innan jag läst ut de tio delar jag har. Åtminstone i början av boken. Vi är verkligen inte kompatibla, Anna Jansson och jag.

Jag har inte kommit mer än runt 30 sidor när jag börjar bli riktigt irriterad. Den ena föreläsningen efter den andra dyker upp, bland annat en om gränskontroll. Det hela är så krystat att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det känns också väldigt märkligt att alla de där poliserna extraknäcker på Gotland på somrarna. Samtidigt. Vi får också följa Andreas, pojken som försvunnit, ett bra tag (alldeles för länge) och jag klarar bara inte barn som berättarröster. Det blir så otroligt pratigt och osammanhängande.

Det märks tydligt att Anna Jansson engagerar sig mycket i sina berättelser och det är ju berömvärt, men för mig som läser så blir det bara för mycket när det sparkas åt alla håll. Det är kängor till invandrarpolitiken, jordbrukspolitiken, män, sjukvården, tullen, polisen, restaurangbranschen, människohandel, prostitution... och så vidare. Personligen tycker jag att deckare är perfekta att ta med samhällskritik i, själva genren lockar ju till det, men det får inte vara allt på en gång. Då blir jag bara trött. En ganska "rolig" detalj är att män som berättar för kvinnor vad de ska tänka och känna får sig en knäpp på näsan, men Anna Jansson gör precis samma sak själv. Jag får hela tiden veta exakt vad jag ska tycka.

Maria själv är jag också less på, hennes romantiska drömmar är bara trista och får på tok för mycket utrymme. Hon är alldeles för självupptagen och hennes självgodhet får mig nästan att vilja kräkas. Alla som inte tycker som hon, tycker fel.

I mitten någonstans tar det sig och tempot höjs. Det är en helt osannolikt sorglig historia som vecklar ut sig och en liten stund där, vid upplösningen, så blir jag berörd. Vid ett tillfälle skrattar jag rejält också och det är när det beskrivs hur det går till när man spelar kubb. Eller egentligen innan man kommer igång. Men det hjälper inte i det stora hela, det är lite för många sidohistorier, som ju så klart binds ihop, och för många sammanträffanden. Det hjälper inte ens med rundturer genom ett härligt Visby.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,41 (beräknat på 712 betyg).
På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 101 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Pojke försvunnen: En bok om dagen, Cinnamon Books och Allt oviktigt och viktigt.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Främmande fågel" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 7
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2007
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juli 2015






Första meningen: Ruben Nilsson steg ut i sommarskymningen och knackade ur sin pipa mot verandans räcke.

Baksidetext
Det man fruktat mest har hänt. Fågelinfluensan har drabbat Gotland. Berit Hoas, kokerska på ett fotbollsläger för 50 barn, insjuknar hastigt och förs till sjukhus. Smittskyddsläkaren beslutar att barnen på lägret och deras tränare ska hållas i karantän, och det blir polisens uppdrag att se till att ingen bryter mot avspärrningen. När föräldrarna får veta att det inte finns någon effektiv medicin står man inför en paniksituation.

Är det rätt att offra några få människors liv för att rädda den stora massan? Gotlands gränser stängs mot omvärlden, och när den primitiva skräcken för smitta ökar börjar jakten på syndabockar. Extrema och invandrarfientliga grupper får luft under vingarna.

Sjuksköterskan Sandra Hägg gör under ett arbetspass en förfärande upptäckt. Tillsammans med frilansjournalisten Tobias Westberg söker hon bevis. En malande ovisshet och ett sökande efter sanningen som kostar henne livet. Kriminalinspektör Maria Wern söker en man som säljer läkemedel mot influensa på nätet. Under falsk identitet tar han kontakt med sina kunder - allt tyder på att han planerat att träffa Sandra.

Min kommentar
Den här boken, eller egentligen filmatiseringen av den, är anledningen till att jag började läsa serien om Maria Wern. Det kan låta konstigt, men epidemier (och pandemier) har alltid fascinerat mig; hur lätt det skulle vara att ta kål på större delen av mänskligheten bara för att människor alltid beter sig korkat i dessa situationer. I alla fall i böcker och film.

Starten är något utdragen, det känns som att jag får veta precis allt om alla, inklusive vem de var förälskade i för flera decennier sedan. Detta fortsätter faktiskt genom hela boken, det är på tok för många och för detaljerade bakgrundshistorier. Jag behöver inte veta allt om alla.

Det märks att Anna Jansson varit sjuksköterska, ett tag är det väldigt mycket vårddetaljer, och när ett andningshjälpmedel heter likadant som en av karaktärerna blir jag bara förvirrad. Förmodligen solklart för någon inom vården, men definitivt inte för mig.

Som vanligt beter sig människorna rent ut sagt korkat, jag har noll förståelse för vissa reaktioner. Jag hoppas, och tror, att de flesta skulle förstå vikten av att hålla smittade isolerade. Annars är vi körda. På riktigt. Inte ens myndigheterna, som faktiskt har betalt för att sköta sådant här, hanterar detta på ett bra sätt och dessvärre är nog det väldigt trovärdigt.

Tyvärr är jag ganska säker på att samhällskritiken, som faktiskt knyts in på ett naturligt sätt, i den här boken är berättigad, det är en rejäl känga till alla myndigheter. Egentligen är det ju tacksamt om en epidemi bryter ut på en ö, det är ju relativt enkelt att isolera då, men det är ju skillnad på folk och folk så... Jag gillar att slutet är öppet och att det bara antyds hur illa det kan gå.

Historien spretar åt alla håll och jag tycker nog att för mycket kläms in, det är Maria Werns privatliv med skilsmässa och känslomässiga liv, mord på tre personer, en kvinnotjusare med skumma affärer, prioriteringsordning för vaccinering, vinstintresse i medicintillverkning och vård, främlingsfientlighet, allehanda konspirationsteorier... Trots detta så tycker jag nog att Främmande fågel är den hittills bästa i serien.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,29 (beräknat på 857 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 188 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Främmande fågel: Bokbloggen, Klok som en bok och Boktoka.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Svart fjäril" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 309
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 augusti 2014






Första meningen: Sensommaren låg som en vemodig skugga över barndomens fiskeläge.

Baksidetext
Örebro skakas av en rad anlagda bränder och hela landet kan följa de dramatiska händelserna via tv, som vore det en makaber dokusåpa. Kriminalinspektör Per Arvidsson, som bett om förflyttning till just Örebro för att komma över sin olyckliga förälskelse till kollegan Maria Wern, hamnar nu mitt i händelsernas centrum.

När en kvinna hittas mördad på en rastplats dras dock även Maria Wern in i utredningen. Den döda kvinnans kropp är svårt bränd, kläderna är i trasor och den blå syntetmössan har smält ned över hennes ansikte. Vem är hon? Och finns det ett samband mellan pyromandåden och det fruktansvärda mordet...?

Min kommentar
I sjätte delen i serien om Maria Wern fortsätter tyvärr trenden från den femte delen. Faktum är att jag i stort sett skulle kunna kopiera det inlägget till detta.

Inledningen är seg och tråkig, det händer liksom ingenting som får mig att vilja läsa vidare. Någon Maria Wern syns inte heller till. I den här boken handlar det om hennes kollega Per Arvidsson. En man som är helt osannolikt naiv och världsfrånvänd, nästan overklig, och ännu en av dessa litterära män som blir kär i en vacker kvinna. Just bara för att hon är vacker.

Tyvärr fortsätter det sega genom hela boken. Det är bara sida upp och sida ner med kärleksbekymmer. Brottet är bara en liten sidohistoria. Och det är inte ens Maria Werns kärleksbekymmer (även om det nu faktiskt blir en släng av det också), hon dyker nämligen inte upp förrän efter mer än halva boken.

De politiska brandtalen har tonats ner något, men de flesta myndigheter inom offentliga sektorn får sig en skrapa. Visst får en deckare vara samhällskritisk, men jag klarar bara inte övertydliga pekpinnar. Något annat som stör mig väldigt är när fullständigt ovidkommande händelser och personer stoppas in, jag kan inte alls förstå meningen med det. Förutom att det blir fler sidor då. Här finns minst en episod som inte alls har med något att göra. Och ganska många karaktärer också. Språket känns tillkrånglat och konstgjort, som om Anna Jansson försöker skriva som någon annan.

Slutet känns väldigt plötsligt och motivet känns väldigt krystat, speciellt med tanke på att det motivet bara funkade för ett brott (ja, det är flera). Förutsägbart är det också, jag gissade rätt första gången jag träffade på gärningsmannen. Och fråga mig hur less jag är på att Maria Wern alltid hamnar i livsfara för att brottslingen ska avslöjas.

En liten oknuten tråd tycker jag det finns kvar på slutet också. Vad gjorde Felicia på stationen? Vem skulle hon träffa? Det hade i alla fall jag frågat henne.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 (beräknat på 1046 betyg). På Goodreads hade den 3,15 i genomsnitt (beräknat på 54 betyg). Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svart fjäril: Boktoka, Helenas boksidor och The book pond.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Drömmar ur snö" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2013






Första meningen: "Du har tystnadsplikt."

Baksidetext
Visst är det skönt att tonåringarna har sysselsättning hemma med sina datorer. Då vet man ju var man har dem. Eller.

"Vi söker ett ansikte till vår nya sminkkollektion. Kan vi ses så jag får ta några bilder. Sminket får du givetvis behålla oavsett hur det går. Och du, lova att det stannar oss emellan. Det här är vår hemlighet."

Vem möter de där ute i cyberrymden? Och vart kan det locka dem?

En 14-årig flicka försvinner på väg hem efter en filmkväll i skolan. Dagen därpå finner man hennes livlösa kropp i skogen. Kriminalinspektör Maria Wern får det plågsamma uppdraget att meddela fadern, som är präst i Kronviken.

Utredningen drar ut på tiden. När ytterligare en flicka försvinner ligger paniken på lur och man söker en syndabock bland samhällets utstötta. En avvikande ung man har besökt prästgården och även setts följa efter flickorna. Hans största intresse är datorer.

Misstänksamma blickar riktas även mot flyktingförläggningen. Media målar upp en svart och onyanserad bild av poliskårens tandlöshet och brist på resultat. På skolgården turas föräldrarna om att hålla vakt och ett kristeam inrättas. Rykten går om att någon tänker sätta eld på förläggningen...

Min kommentar
Femte delen om Maria Wern blev en riktig besvikelse för mig, jag som precis börjat tycka att böckerna hade blivit lite bättre.

En tredjedel in i boken har det knappt hänt någonting och Maria Wern har bara dykt upp som en liten bifigur. Jag uppskattar deckare som även innehåller relationsdrama, men det får verkligen finnas gränser. Om jag väljer en bok som kategoriseras som deckare så bör gåtan ha största fokus. Vad jag inte uppskattar, däremot, är att bli matad med eldiga politiska tal om hur illa ställt det är med psykvården, skolan, polisen, medmänskligheten och egentligen allt annat också. Någonstans mellan brandtalen hittas en flicka mördad, men det är liksom bara en liten sidohistoria.

Här avhandlas, som sagt, det mesta och allt spretar åt alla håll; prästers tystnadsplikt, präster som ljuger, föräldrar som inte ser sina barn, barn som avskyr sina föräldrar/styvföräldrar och provocerar till det absurdas gräns, lärare och skolsköterskor som inte beter sig som de bör, irriterande svärmödrar... listan kan göras hur lång som helst. I den här boken känns det lite som att Anna Jansson har försökt skriva som Håkan Nesser, Åsa Larsson med flera, men det har inte alls gått speciellt bra.

Boken är inte speciellt spännande, egentligen inte alls. Det skrivs helt enkelt inte så mycket om brottet utan det mesta är något slags utfyllnad för att göra alla till misstänkta (och så klart för att få in alla pekpinnar). Slutet är abrupt och kommer helt utan förvarning. En gärningsman funderar över sina gärningar och sedan är allt över. Inga närmare betraktelser överhuvudtaget. Faktiskt nästan precis som att mordet var en sidohistoria (har jag sagt det förut?).

Under avdelningen småsaker som irriterar mig kan jag bland annat lägga att om en klockradio blinkar 00:00 så är förmodligen strömmen tillbaka och det behöver man inte kolla genom att försöka tända en lampa. Annars hade klockan haft batteribackup, men då hade den inte blinkat. Min egen klocka räknar dessutom tiden efter att strömmen kommit tillbaka så 00:00 på den betyder att den precis börjat blinka. Och vad i hela friden har transfers med filmvisning att göra? Är det möjligtvis trailers som avses? Bagateller? Javisst, men det är precis sådant som stör mig.

Det positiva är att språket blivit mycket bättre än i de tidiga böckerna (förutom i ungdomarnas dialoger, där talspråk används av någon underlig anledning). Inga utropstecken och mer lättflytande språk gör att läsningen blir lätt och snabb. Bara bort med alla pekpinnar och föreläsningar så skulle det här kunna bli jättebra.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Drömmar ur snö: Annika, Helenas boksidor och Kill me if I stop.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Silverkronan" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 262
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Maria Wern 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 2003 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 23 juni 2012




Första meningen: Om teve hade haft ett annat utbud av romantik på lördagskvällen skulle Mona Jacobsson inte ha blivit åtalad för medhjälp till mord.

Baksidetext
Wilhelm Jacobsson försvinner spårlöst på Gotlandsbåten. Han är en småbonde som hankar sig fram, egensinnig och i ständig träta med sina grannar. Han är gift med "byhoran". Mona Jacobsson har alltid varit utsatt: Mobbad i skolan och med knäckt självkänsla. Hon blir med barn när hon är 15 år. "Fader okänd."

Maria Wern och hennes kollegor Hartman och Arvidsson sommarvikarierar på Gotland. Den berömda Medeltidsveckan pågår. Fallet med den försvunne hamnar på deras bord. Under pågående utredning hittar en semesterseglare av en slump ett lillfinger i en plastpåse i vattnet. Några dagar senare är en äldre dam är ute och rastar sonens rottweiler. Hunden rymmer, börjar gräva i ett stenröse och gräver upp ett lik - Wilhelms. Lillfingret är hans.

Utredningen av mordet på Wilhelm står dock och stampar. Mördaren är fortfarande på fri fot och ytterligare mord inträffar. Vad har den gamla distriktsköterskan Svea gjort för ont? Och varför vill någon silversmeden Birgitta illa - och just på hennes möhippa? Men den unge aspiranten på polisstationen har fått förtroende för Maria Wern och tack vare hans upplysningar kan mysterierna skingras och ännu ett mord förhindras i sista minuten.

Min kommentar
Jag blev så glatt överraskad av förra boken i serien om Maria Wern, Må döden sova, som jag tyckte var så mycket bättre än de två tidigare. Tyvärr verkar Anna Jansson ha gått tillbaka till sin gamla stil i den här boken. Och faktiskt tycker jag nog att det mer liknar turistreklam för Gotland än en deckare. Men jag måste bara säga att första meningen verkligen är lysande.

Historien tappar i fart på grund av oändliga stycken med drömmar och fantasier, som inte på något sätt bär berättelsen framåt och även långrandiga föreläsningar av olika slag. En av dem har jag tagit upp i ett annat inlägg, en bokbloggsjerka som handlar om berättartekniska detaljer som man stör sig på. Tyvärr är det exemplet inte det enda, utan här vimlar det av krystade dialoger när en person berättar något för någon annan. Otroligt störande. En annan liten störande detalj är att endast en enda person, en gammal gubbe, talar gotländsk dialekt. Visst förstår jag att det är för att man ska inse att han är riktigt gammal och inskränkt, men är det verkligen... snällt? Det får mig dessutom att tappa tempo i läsningen eftersom jag måste ljuda orden för att få dem att låta rätt i huvudet :) Men det är samtidigt lite charmigt.

Jag tycker att motivet på något sätt tappas bort i det stora hela också, det hade kunnat göras så mycket mer av det, nu när det ändå var så långsökt. Jag har svårt att se att någon överhuvudtaget skulle göra på det viset och tycker inte det är trovärdigt. Och jag måste bara säga att det är så förutsägbart vem som är den skyldige att det nästan blir löjligt.

Dagen efter jag läst ut den här boken åkte jag faktiskt iväg till Gotland och bara som en liten teaser så lägger jag in ett foto här som är på Jungfrutornet i ringmuren, där kan man säga att hela det här fallet fick sin upplösning.

Kanske kan man tycka att betyget är för högt efter allt negativt jag skrivit, men faktum är att det ändå är spännande och det är ju trots allt en spänningsroman.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Silverkronan: Bokhyllan i pepparkakshuset, Bokloggen och Annika.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Må döden sova" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 274
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 3
Utgivningsår: (första) 2002 (min) 2011
Media: Pocket
Förlag: Norstedts





Första meningen: Kanske var det tårarna som skymde blicken eller den blödande solnedgången, filtrerad genom dimman, som bländat hennes syn.
Sista meningen: Och hon visste att det var över för den här gången.

Baksidetext
En mystisk bilolycka som kanske inte är någon olycka, kvinnor som får hallucinationer och sår som inte vill läka...

Anna Janssons nya deckare är en lika tankeväckande som spännande historia om barnlöshet, konstgjord befruktning, läkaretik och kloning. Kunskapen är en hora. Ibland tjänar hon det goda, ibland det onda. Inte sällan kan hon köpas för pengar...

Ett självmord och ett mord utlöser ett intensivt polispådrag och kriminalkommissarie Maria Wern pressas hårt av sin chef under den märkliga utredningen. I centrum för händelserna står Cheironkliniken, en välrenommerad institution som hjälper barnlösa par med provrörsbefruktning.

Kliniken ägs och leds av Per Göthe, en man med fläckfritt förflutet och internationell ryktbarhet. Vad kan han ha med dessa mystiska sjukdomsfall och ruskiga mord att göra? Eller är det så att läkemedelsföretaget OKTA kanske har ett finger med i spelet? Att skaffa bevis för att någon olaglig verksamhet försiggår på kliniken kan komma att kosta Marias vän sjuksköterskan Karin och hennes foster livet.

I en gastkramande upplösning avslöjas hur girighet och avund orsakar katastrofer när människor leker med andras liv och slår mynt av andras olycka.

Min kommentar
Den här boken gillade jag. Till skillnad från Alla de stillsamma döda och Stum sitter guden så kändes det som att allt bara flöt på och av det språk som jag retade mig på i de två förra böckerna fanns inte ett spår. I stället hittade jag formuleringar som gjorde mig riktigt glad. "Ljum svepte sommarvinden över parkeringen. Sakta sjönk solen ner bakom Kronberget och skuggorna blev längre och mörkare." Det finns säkert något jättetjusigt ord för detta skrivsätt, men det kan jag inte. I alla fall funkar det på mig, precis som allitteration. Nu känns det inspirerande att fortsätta läsa om Maria Wern.

Även om vem, varför och hur var så gott som solklart redan från första början så blev inte historien mindre spännande. Här avhandlas en hel del viktiga ämnen. Jag vet inte om jag plötsligt börjat läsa deckare på ett annat sätt eller om de helt enkelt förändrats, men nu tycker jag att brottet ofta har sitt ursprung i något som är fel och sjukt i samhället. Så upplevde jag det aldrig förr. I Må döden sova avhandlas barnlöshet och vad samvetslösa människor kan tänkas göra för att tjäna pengar på andras olycka. En annan fråga som egentligen inte togs upp på allvar, utan bara hastades förbi, är om barn är en rättighet eller inte. Det var lite synd att just den frågeställningen slarvades bort litegrann. I alla fall så tycker jag om att Anna Jansson bara höll sig till ett ämne och inte attackerade åt alla håll, samtidigt. Det gör på något sätt att krutet tar ordentligt och jag orkar bry mig.

Jag tycker uppriktigt synd om Maria Wern som förutom att ha en rent usel och fördomsfull chef och en besserwisser-svärmor även har en besvärlig man som faktiskt också verkar ha en något taskig kvinnosyn. Enligt mig så är Maria Wern på tok för snäll och medgörlig, om min man kommit hemsläpande på en gigantisk hund som hans nästan-älskarinna(?) ägde, så skulle antingen han eller hunden åkt ut. Och hans underliga resonemang i slutet var bara mer än jag förmådde ta till mig.

Även om man kanske kan tycka att det är mycket om vardagsliv och om alla dess problem som dyker upp, så är det ju faktiskt så, som jag tror att de flesta kvinnor håller med om, att det är ett ständigt pågående krig mellan arbetsliv och privatliv. Där arbetslivet tyvärr oftast tar mest plats och har förtur. Och det ständigt dåliga samvetet för försummade familjemedlemmar och hushållsgöromål gör inte livet lättare. Det ska bli intressant att följa Maria Wern vidare och Silverkronan ska inhandlas så fort den kommer in i lager igen.

Boktipset estimerade betyg var 3.8, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Må döden sova: Du är vad du läser och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Må döden sova av Anna Jansson.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Alla de stillsamma döda" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 263
Serie: Maria Wern 2
Utgivningsdatum: 2001

Baksidetext
När hon vaknar är allt mörkt omkring henne. Hon känner smärtan i hela kroppen. Men här finns någon mera i mörkret. Maria Wern sträcker ut handen och rör vid personen bredvid sig. Kroppen känns slapp - en död människa.

En man har anmälts försvunnen. Hustrun söker upp Maria Wern, som avancerat till kriminalinspektör. Det som från början verkar vara ett rutinärende utvecklas med skrämmande hastighet till en av de värsta utredningar länskrim ställts inför. Med minskade resurser och under svår tidspress söker man en mördare.

Min kommentar
Det här var mycket bättre än den förra boken, men det är fortfarande långt kvar till riktigt bra. Jag tycker fortfarande att språket är barnsligt, även om användningen av utropstecken har minskat till ganska överkomliga nivåer. Ibland har jag svårt att hänga med, när en ny tankegång plötsligt börjar utan förvarning och utan markering. Jag älskar interpunktion och nya stycken, men det gör tydligen inte Anna Jansson och det blir lite jobbigt ibland. Karaktärerna är lite väl grunda och stereotypa, de känns lite påhittade... Handlingen är det väl inget större fel på, men poliserna verkar inte vara de vassaste knivarna i lådan, då de missar rejäla ledtrådar. Nåja, det får nog bli någon mer Anna Jansson innan jag kan bestämma mig för om det är värt att läsa eller ej.

"Stum sitter guden" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 216
Serie: Maria Wern 1
Utgivningsdatum: 2000-03-10

Baksidetext
I skogen utanför den lilla staden Kronköping i närheten av Uppsala hittas en man brutalt mördad, hängd och med ett spjut stucket rakt genom magen. Den som gör upptäckten och larmar polisen är en gammal man som bor i närheten och vars hund grymt dödats i samband med mordet och hängts upp bredvid den mördade. I träden omkring hänger dessutom flera andra djur, bland annat en tupp, en kanin och en katt .

Polisassistent Maria Wern och hennes kollegor står handfallna inför det bestialiska brottet. Ett liknande mord inträffade i Uppsala nio år tidigare, men då omkom mördaren i en brand. Kan det ändå finnas ett samband? Tack vare Marias kamp och envishet tonar bilden av en mördare fram - en människa sviken och förnedrad till en punkt där verkligheten ger plats för vansinnet. Men det blir en kamp där Maria är nära att mista allt som betyder något för henne.

Min kommentar
Oj, det här var inget bra. Själva historien och handlingen var det inget större fel på, det var hyfsat spännande, även om man listat ut vem mördaren är, långt före poliserna. Det som störde mig och gjorde det lite jobbigt att läsa, var själva språket. Det var krystat och barnsligt (ja, jag anser att en omotiverad och inflationistisk användning av utropstecken är barnslig). Det var som att hon försökte skriva hippt, fräckt och ungdomligt, men det var inget som tilltalade mig. En annan irriterande sak var att, ett flertal gånger, verkar hon inte ha kommit ihåg vad hon skrev några rader tidigare. Vid ett tillfälle så lät någon bilen stå på tomgång och några rader längre ner så startade samma någon samma bil. Det känns lite oseriöst. Men eftersom alla förtjänar en andra chans så får jag ge henne det, om ett tag.