"Inte ens det förflutna" av Anna Jansson

Författare: Anna Jansson
Titel: Inte ens det förflutna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 307
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 9
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2015




Första meningen: Om beslutet att dra in tillsynsmännen på Gotska Sandön aldrig hade tagits skulle kvinnornas liv ha kunnat räddas.

Baksidetext
Den gamla träporten till fängelsetornet Kajsarn i Visby står på glänt. Pojken fattar flickans hand i mörkret när den fuktiga kylan slår emot dem som ett dödens eget andetag och porten slår igen. Ingen hör deras rop på hjälp. De trevar sig fram för att inte falla ned i den mörka grottan. Mellan stenarna i muren hittar Erik en skinnpåse med en karta. I den svaga ljuslågan från tändaren ser de att den är daterad 1816. Sedan den natten har de haft en hemlig överenskommelse om att en gång fara till Gotska Sandön och gräva upp vrakplundrarens skatt.

Efter trettio år av väntan och just när en möjlighet att hämta skatten yppar sig slås allting i spillror. Strax före jul hittas Erik Hansson ihjälfrusen i sin bil på riksväg 142. Brott kan inte styrkas. I ett förvirrat sinne väcks tankar på vedergällning och död för ett förlorat liv. De som orsakat så mycket lidande och skam får inte gå ostraffade.

Döden skriver en inbjudan. Sju kvinnor reser till Gotska Sandön på ett rehabiliteringsläger i regi av försäkringskassan. Det blir storm, all elektricitet slås ut. Få av dem kommer att återvända.

En av dem som följt med till ön är Maria Wern, som ska vittna i en rättegång och har blivit hotad till livet. Resan visar sig vara ett ödesdigert beslut: efter ett par dagar inser hon med förfärande skärpa att de alla är omfattade av en djävulsk plan.

Min kommentar
Nionde boken om Maria Wern och nu börjar jag äntligen se slutet på detta mastodontuppdrag som jag lagt på mig själv. Bara på grund av att jag råkade köpa tionde delen i serien, en gång för snart sex år sedan.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja med den här historien, den innehåller så mycket av allt som jag inte alls uppskattar. Det som i alla fall får mig på dåligt humör direkt från början är alla dessa evinnerliga föreläsningar om än det ena, än det andra. Speciellt sjukvårdsfrågor. Jag är så sinnessjukt less på dem och de får mig att se rött.

En annan grej, som i och för sig stört mig i många delar, som nu har gått så långt att det får mig att nästan slänga iväg boken är tyvärr Maria Wern själv. Sällan har jag träffat på en karaktär som är så velig och full av självömkan som hon. Jag blir helt omåttligt irriterad på hennes beteende när det gäller Per. Hur gammal är kvinnan egentligen? Fjorton? Jag orkar inte med hennes velande och gnällande, det får mig nästan att vilja kräkas, alternativt slå på henne. Slemmige Per verkar inte heller vara den vassaste kniven i lådan och han gör mig nästan lika irriterad som Maria. Slutet får mig i alla fall att känna ett visst hopp om framtiden. Eller så blir det bara ännu värre.

Så. Nu har jag spytt ur mig den värsta gallan. Och om du tittar på betyget så hatar jag uppenbarligen inte boken, det finns en del försonande drag.

Händelserna på Gotska Sandön kunde ha varit läskigt spännande, men det blev det inget av. Jag tycker hela miljön slarvades bort i spökpratet. Beskrivningen av de olika karaktärerna blir bara överdriven och på gränsen till plump (det är för övrigt inte speciellt många karaktärer och de flesta dör). Inte ens parodierandet av arbetet på Försäkringskassan blir speciellt roligt, helt enkelt för att det blir för mycket. Allt känns mer som en fars än en psykologisk pusseldeckare. Den här terapiveckan måste dessutom ha haft en extremt dålig broschyr att läsa i, ingen verkar veta något alls om något.

Jag tycker för övrigt att Anna Janssons samhällsintresse är berömvärt och all samhällskritik hon kommer med är befogad. Om det bara inte hade varit så mycket av det. Man måste liksom veta när det är nog.

Det känns som att Anna Jansson försöker bli en svensk motsvarighet till Nora Roberts. Enligt min bedömning så klarar hon det väldigt bra. Jag gillar inte Nora Roberts heller. Min tanke är lite att om jag vill läsa Harlequin så läser jag Harlequin. Jag vill inte att mina deckare ska vara nerlusade med kärlekstrams.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,41 (beräknat på 580 betyg).
På Goodreads hade den 2,94 i genomsnitt (beräknat på 105 betyg).
Jag ger den 2,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Inte ens det förflutna: Annika, Pocketblogg och Du är vad du läser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.