"Gryningsjakten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Gryningsjakten
Genre: Thriller
Antal sidor: 236
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kirunatrilogin 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2021




Första meningen: Dag blir till kväll blir till natt.

Baksidetext
Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever? Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.

Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.

Min kommentar
De två första böckerna i den här serien har varit riktigt bra och när tredje delen, Gryningsjakten, släpptes i höstas så köpte jag den. Den som följer mig vet att böcker har en tendens att bli stående olästa i fyra-fem år, men det här är så bra att jag läste boken bara två månader efter att jag köpte den.

Eftersom den här trilogin inte på något sätt är fristående så drabbas jag lite av mitt största problem när det handlar om serier, jag minns inte allt som har hänt. Jag blir lite förvirrad ett tag, men det mesta kommer tillbaka hyfsat snabbt. Det hjälper ju till att det inte direkt vimlar av karaktärer här. Även baksidetexten gör mig en aning förvirrad och då tänker jag specifikt på hämnddelen. Eller är det en hämnd mot män i allmänhet, som diffus grupp, som menas?

Karaktärerna är som sagt inte speciellt många och då måste man ändå räkna både naturen och gruvan till dem. Jag brukar ju påstå att jag inte gillar miljöbeskrivningar, men det är inte helt sant. När de görs på det här sättet så är det bara att låta sig njuta av dem. Allis är som hon har varit hela tiden och jag tror inte att jag någonsin har stött på en karaktär med så mycket integritet. Och då menar jag i betydelsen att ha ett skydd utåt. Inte så mycket den rättrådiga och hederliga. Hon har egentligen för mycket av den för sitt eget bästa, tror jag. Det känns lite märkligt att vara på samma sida som en mördare. För det är hon ju faktiskt. Och inte bara en enda person heller. Det görs dock ingen stor grej av det utan det är mer som i förbigående.

För det mesta så får vi följa Allis, så klart, men även läskiga Jonas, Allis chef Anna, en man som bara kallas "mannen" samt Raumos föräldrar Aarno och Helmi får vara med i egna trådar. Det blir aldrig rörigt och det är alltid tydligt vem som berättar. Det blir också en hel del tillbakablickar, mest till Allis uppväxt. Där finns förklaringen till att hon blev som hon blev, kanske. Med tanke på att hennes farfar verkar ha varit en bra man så borde hon kanske inte utgå från att alla män är svin. Även om de hon träffar gör sitt yttersta för att bevisa att de är just det.

Personligen så önskar jag mig fortfarande någon karaktär som inte är läskig/otrevlig och då speciellt en man som inte är ett kräk. Det hade varit trevligt. Det finns ju faktiskt sympatiska män. Också. Jag brukar föredra en mer nyanserad bild, det ger en bättre effekt när det finns motsatser.

Jag tycker inte att det är lika ödesmättad stämning här, men i övrigt är det ungefär likadant. Det är så uppfriskande med en författare som inte ordbajsar, som vågar skriva kort och inte berätta allt i klartext. Det känns som att varje ord är vägt på guldvåg.

Gryningsjakten är ett bra och värdigt avslut på den här trilogin och jag kommer nog att sakna Allis, men jag ser med spänning fram emot vad som än kan komma från Anna Kurus penna.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gryningsjakten: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Den läsande kaninen.

"Norrskensnatten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Norrskensnatten
Genre: Thriller
Antal sidor: 221
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kiruna-trilogin 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2021




Första meningen: Det finns saker i världen som inte kan glömmas bort.

Baksidetext
När vintern börjar släppa sitt grepp om gruvstaden Kiruna vaknar allt till liv. Bilmekanikern Allis har ett nytt jobb på bilprovningen och ett förnyat hopp om framtiden. Men samtidigt hemsöks hon om nätterna av plågsamma minnen från det förflutna.

När påsken kommer ger sig Allis ut i fjällvärlden med sin farfars gamla pimpelark för att rensa huvudet och komma bort från stadens snöslask. Dagarna tillbringar hon på isen, hon fiskar och åker på skidturer. På kvällarna är det månljus och sprakande norrsken.

Så hörs en kväll ett dån mellan de snöklädda fjällbranterna. Det betyder att ett oväder är på väg, det har farfar lärt henne. Men det är inte bara snöstormen som är på väg mot Allis under årets sista norrskensnatt - och det är inte bara i mardrömmarna som det förflutna håller på att hinna ikapp henne...

Min kommentar
I höstas läste jag första delen i den här trilogin och den tog mig med storm. Det var självklart att jag ville läsa fortsättningen. Jag hoppades länge att jag skulle få Norrskensnatten som recensionsexemplar (speciellt som jag ju till och med är blurbad på den), men till slut insåg jag att den inte skulle komma (nej, jag har inte bett om den, jag hoppades på ännu en överraskning). Jag pallrade mig iväg till en bokhandel och det dröjde bara drygt en vecka innan jag började läsa. Redan där borde de flesta som följer den här bloggen förstå hur bra första boken var.

Miljön är precis lika fantastisk (jag kan inte komma på något annat ord) den här gången. Det är egentligen obegripligt hur man man få snö, kyla, is och blåst att låta så mysigt. Jag har sagt det förut, att jag aldrig har varit speciellt långt norrut (Sälen, som ju faktiskt inte ens är halvvägs), men när jag läser är det precis som att jag är där. Och jag vill verkligen vara där. Jag borde faktiskt försöka ta mig norrut så jag får se med egna ögon.

Det är fler röster som kommer till tals här, men det blir inte rörigt. Alla perspektivbyten funkar bra. Jag funderar dock lite på varför Allis röst hela tiden är i tredje person, förutom vid två(?) tillfällen där det plötsligt blir första person. Det är inget som stör, men jag reagerade på det. Man får egentligen inte veta något om karaktärerna via fakta, utan alla etableras genom vad de säger/gör/tänker. Precis som jag vill ha det. Ingen är egentligen lätt att tycka om, jag gillar ju Allis, förstås, men lätt är det inte. Hon gör kanske inte alltid rätt saker, men hon gör dem av rätt skäl. Hennes integritet är megastor. Kanske hade jag önskat mig någon trevlig karaktär och det gäller speciellt männen. Ingen av dem har ett enda sympatiskt drag. Jonas är så läskig att jag bara vill skrika till Allis att inte vara nära honom.

Egentligen så finns det en del saker som talar emot boken. Jag brukar sannerligen inte gilla när detaljer radas upp som på ett pärlband och då menar jag de där vardagliga sakerna. Här förstärker de på något sätt bara att allt inte är så normalt som det verkar. Något otäckt kommer att hända. Obehaget fullkomligt osar ut från sidorna och oron gnager i mig hela tiden. Det gör att jag nästan håller andan medan jag läser.

En sak som slår mig är att det är så vansinnigt uppfriskande med en författare som förstår att man inte behöver ordbajsa, som vågar skriva kort och inser att läsaren inte alls är korkad utan faktiskt förstår saker utan att det förklaras i ord. För mig är det här språket vackert. Framför allt så är det oerhört effektivt. Här är det känslan som är det viktiga och den nästan vibrerar.

Jag läste ut Norrskensnatten samma dag som jag påbörjade den. Mitt enda misstag var att jag hade lite för många sidor kvar när jag la mig på kvällen, runt 100. Det var helt omöjligt att släcka lampan innan boken var slut. Jag var bara tvungen att veta hur det skulle gå. Det blev en sen kväll, men det var det värt. När är det nu tredje delen kommer?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,30 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Norrskensnatten: Lottens bokblogg, Kapprakt och Den läsande kaninen.

"Den första frosten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Den första frosten
Genre: Thriller
Antal sidor: 245
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kiruna-trilogin 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 oktober 2020




Första meningen: Hon är på väg nu.

Baksidetext
Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom.

I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Den första frosten fick jag ögonen på för någon månad sedan. Psykologisk thriller lockar alltid och denna utspelar sig någonstans utanför Kiruna, något som också alltid lockar. En debut sas det vara också, men det är en sanning med modifikation. Jag upptäckte att denna tydligen har getts ut tidigare, på egen hand fattar jag det som. Hur glad jag blev när den dök upp här på hallmattan, plötsligt en dag, är helt omöjligt att förklara.

Jag vet inte vad det är med miljön norröver som får mig att längta dit som en tok. Så är det i alla fall och så även den här gången. Naturen spelar en väldigt stor roll och nivån på miljöbeskrivningarna passar mig väldigt bra. Naturen är så vacker och den blir en skarp kontrast till människorna som vistas i den. Jag skulle nog ha trivts bra i Allis stuga. Ett tag. Minus läskiga grannar och oväntade gäster då. Det är en väldigt obehaglig stämning som osar ut från sidorna. Alla karaktärer verkar dölja något, jag gissar och gissar, men vet inte säkert. Jag känner att det är fara å färde, men jag vet inte vad den är eller ens vilket håll den kommer ifrån. Det förhöjer läsupplevelsen, kan man säga.

Vi får följa, växelvis, Allis, Raumo, Lars och Jonas. Och katten, faktiskt också. Jag får så läskiga vibbar av alla (utom katten). Alla männen är mer eller mindre läskiga och jag får olustiga rysningar längs hela ryggraden. Och alltså... att bli kallad "lilla gumman" gör även mig rabiat. Allis är nog den jag tycker bäst om, hon är inte utan fel och brister, men alldeles i början av boken tänker hon, vid ett tillfälle: Det finns inget att tala om längre. Ibland kanske man bara måste gå vidare. Där föll jag för henne. Så pragmatisk är hon. Hela tiden.

Jag var tidigt ganska säker på att jag hade förstått vad som hänt. Om man läser mellan raderna och lyssnar på den inre rösten så var det faktiskt det enda alternativet. Pusselbit efter pusselbit hamnar långsamt på rätt plats. Det är riktigt bra gjort att inte göra allt övertydligt och det är fantastiskt snyggt ihopknutet. Kapitlen är för det mesta bara någon sida långa, vilket gör det nästan stört omöjligt att sluta läsa. Bara ett kapitel till... det var en vanlig tanke under läsningen. Som inte varade så länge, eftersom jag läste ut boken med raketfart.

En del av det som händer i slutet gillar jag inte alls, men egentligen gör det bara boken ännu bättre. Den första frosten var inte alls vad jag förväntade mig, men så här ska en psykologisk thriller vara. Nu längtar jag efter nästa del.

På Goodreads hade den 3,17 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den första frosten: Mina skrivna ord, Tankar från en samlares hjärna och Läsa & Lyssna.