Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Någon/flera av de sju dödssynderna i handling, titel eller på omslag
Det här temat blev lite jobbigt. För det mesta så finns ju någon av dem med i varenda deckare. Kan man tycka. Men varför ska man göra det lätt för sig ... I de här tre böckerna så kan man hitta fem av dödssynderna. Det är nästan så att en av dem innehåller samtliga.
1. Rött stoft av Ann Cleeves var det väldigt längesedan jag läste nu, men i handlingen står det "två släkter som sedan generationer legat i fejd med varandra och vars avund, snikenhet och förbittring delat samhället i två läger". Avund och girighet alltså.
2. Hetta av Ian McEwan är en mycket märklig bok. Huvudpersonen, tycker jag, ägnar sig då åt nästan alla av dödssynderna. Minst högmod, frosseri och vällust i alla fall.
3. Rasande Rose av Stephen King ... ja, det hörs väl på titeln. Frågan är väl vem som är mest vred; Rose eller hennes man som letar efter henne.
Titel: Only murders in the building Originaltitel: Only murders in the building Genre: Crime Skapad av: John Hoffman, Steve Martin TV-bolag: hulu Skådespelare: Steve Martin, Martin Short, Selena Gomez, Cara Delevingne, Ryan Broussard Premiär: 2022-06-28 Produktionsland: USA Antal avsnitt: 10 Avsnittslängd: ca 31-40 min Såg den på Disney+ januari 2023
Handling
Efter att ha löst mordgåtan i första säsongen så firar vår trio framgången. Dessvärre inträffar ett nytt mord, mitt i festen, och den här gången pekar alla bevis på ... just det, vår trio.
Min kommentar
Första säsongen av Only murders in the building var en oväntat trevlig bekantskap, så jag blev riktigt glad när jag hörde att det skulle bli en andra. Det har ändå dröjt ett tag innan vi började titta, men det beror inte på serien.
De första avsnitten gjorde mig faktiskt lite orolig. Det kändes inte alls lika bra som förra säsongen. Kanske hade jag för höga förväntningar eller så var jag bara inte på rätt humör. Det ändrade sig, tack och lov. Efter några avsnitt så trivdes jag lika förträffligt som förut.
Kanske låter det lite märkligt att man skrattar åt en mordhistoria, men det kommer helt naturligt. De griniga gamla gubbarna är osannolikt dråpliga (och oerhört söta). Inte på ett elakt sätt, utan väldigt kärleksfull och med massor av värme. Man skrattar inte åt dem, utan med dem. Och antagligen känner jag igen mig lite i dem.
Karaktärerna får lite mer djup under den här säsongen. Vi hänger inte bara med när de löser mord utan också när de tar hand om olika familjerelaterade problem som dyker upp. Alla är så unika och olika att det ständigt kraschar, men de löser det. Jag älskar tonen, de har en rå men hjärtlig jargong. Precis som jag vill ha den.
Jag brukar inte gilla när de som löser mordgåtorna blir personligt involverade, men här funkar det faktiskt klockrent. de bor ju ändå i samma hus. Det gör också att detta nästan blir en pusseldeckare, men inte riktigt. Det finns många att misstänka. Och det gör jag.
Only murders in the building är en otroligt charmig serie. Precis som första säsongen så avslutas även denna med ett plötsligt och oväntat dödsfall, vilket ju betyder att det kommer ännu en säsong. Det gläder mig.
På TV Time har serien 9,82 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 108 651 betyg).
Jag ger den 4,0.
Titel: The Menu Originaltitel: The Menu Genre: Skräck Regissör: Mark Mylod Manus: Seth Reiss, Will Tracy Skådespelare: Ralph Fiennes, Anya Taylor-Joy, Nicholas Hoult, Hong Chau, Janet McTeer Utgivningsår: 2022 Produktionsland: USA Längd: 107 min Serie: - Såg den på Disney+ 3 februari 2023
Handling
Ett ungt par bjuds, tillsammans med en grupp främlingar, in till en avskilt belägen restaurang på en avlägsen ö. Den mycket hyllade men något besatte köksmästaren har förberett en påkostad avsmakningsmeny, men också några chockerande överraskningar.
Min kommentar
En av de dagar när jag var på jobbet så frågade en kollega om jag gillade skräckfilmer. Har Tomten skägg? svarade jag inte, men det blev en jakande respons i alla fall. Han hade precis sett The Menu, som han sa var väldigt annorlunda. Först tänkte jag att han kanske uppskattade den för att han jobbat som sushi-kock och den verkar ju handla om mat. Det blev ändå så att jag ville se den.
Detta är en film om alla dessa människor om tycker om allt som är märkvärdigt och fint, bara av den anledningen att det är märkvärdigt och fint (och därmed inte för pöbeln). Det spelar ingen roll om de förstår (snarare är det ett krav att man inte gör det), om det är gott eller bra. Det är ju fint. Helt nyligen var jag på en restaurang som var farligt nära gränsen till pretentiös. Det var pyttesmå portioner till ett snuskigt högt pris. Speciellt gott var det inte heller, men restaurangen är otroligt populär. Med den upplevelsen i färskt minne så kunde jag verkligen uppskatta den här filmen.
Fine-dining har aldrig varit något för mig. Jag är alltid skeptisk mot mat som måste läggas upp med pincett och uppskattar mer god mat än fin mat (med fin menar jag då den sorten som jag beskriver som två ärter i kors). Ralph Fiennes gör den här mästerkocken, en gnutta psykotisk och mycket less, på ett lysande sätt. Plötsligt är inte Gordon Ramsay så despotisk och hemsk. Jag är osäker på om någon annan hade kunnat göra den karaktären så trovärdig. Hur psykotisk han än är så kan jag förstå honom. All hans kärlek för mat och matlagning har tagit ifrån honom av självutnämnda förståsigpåare.
Sådana som karaktären Taylor, som jag har träffat på alltför ofta. Så vansinnigt störande och irriterande personlighet. Eller matkritikern, som kan hjälpa eller helt stjälpa någons karriär, utan att hon egentligen begriper något om det hon kritiserar. Eller de rika svinen, som tror att de får bete sig hur som helst bara för att de har pengar.
Filmen utvecklades ungefär som jag misstänkte, men lite värre. Det var inte riktigt det slutet jag hade tänkt mig, men jag gillar det. Framför allt så hade jag velat ha den där cheeseburgaren.
Lite osäker är jag på om de som filmen handlar om uppskattar vad The Menu vill förmedla. Den är i alla fall så fullständigt absurd, men jag tror ändå att jag förstår vad den vill säga och jag håller med. För mig så är den mer satir än skräck, men ja, det de är med om vore verkligen en skräckupplevelse.
På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 839 819 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 207 864 betyg).
Jag ger den 4,0.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Det har varit en riktig sk-tvecka. På fler än ett sätt. Jag kan bara hoppas att nästa blir bättre.
Enligt plan så har jag tjuvstartat med marsläsningen och först ut är tegelstenen Odinsbarn av Siri Pettersen. Jo, det är fantasy och nej, det är inte alltid jag gillar det. Denna har ändå lockat mig i många år nu och äntligen har den flutit upp till toppen av berget.
Min smakebit är från sida 181:
Hirka klev ur sängen. Hon hade lagt sig med kläderna på, och nu gick hon ut i den kyliga natten. Träden viskade varnande, men Hirka hade bestämt sig. Hon visste vad hon skulle göra.
Hon gick runt kojan och in i tillbyggnaden som var - hade varit - fars verkstad. Gångjärnen gnisslade när hon öppnade dörren. Där låg far. Mitt i rummet, på arbetsbänken. Han låg på det oljade lintyget som skulle svepas runt honom före bränningen. Ramoja och Nora hade klätt honom i en enkel, svart skjorta, utan snörning i livet. Svansen låg dold under kroppen, och Hirka fick en uppenbarelse av hur hon själv såg ut i andras ögon. Två armar, två fötter. Ingen svans.
I mars, som väl får betraktas som den första vårmånaden så här långt söderut, ser det kanske ut att vara många böcker och många sidor. Det är inte så stressigt som det ser ut. Min plan var att tjuvstarta på den första boken så fort jag var klar med böckerna i februari. Och det har jag redan gjort.
• Odinsbarn av Siri Pettersen. Boktolva. Hyllvärmare.
• Blickfångarna av Mons Kallentoft. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Bedragaren av Maria Ahlqvist Ruokolahti. Boktolva. Hyllvärmare.
• Skrik tyst så inte grannarna hör av Karin Alfredsson. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Den barmhärtige samariten av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind. Finish That Series.
Egentligen var det många. många fler som såg intressanta ut, men det verkar som att jag har blivit duktigare på att sålla. Dessa blev kvar.
Ingen väg tillbaka av Trevor Wood
Genre: Kriminalroman
Serie: Jimmy Mullen (2)
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2023-03-01
Förlag: Modernista
Från Bokus En rad bisarra drogrelaterade mord bland tonåringar som rymt hemifrån har skapat oro bland de hemlösa i den nordöstra delen av Newcastle.
Ryktet säger att det är en dålig omgång Spice - zombiedrogen som sveper genom stan - som bär skulden. Men när en av Jimmys nära vänner dras in i blodbadet känner sig Jimmy tvungen att försöka ta reda på vad som egentligen pågår.
Han är villkorligt dömd och hans övervakare påminner honom ständigt om att han måste hålla sig borta från trubbel. Tråkigt nog för Jimmy så verkar det vara hans öde att hamna där ...
Den här serien har nästan löjligt höga betyg på Goodreads.
En gnista i mörkret av Stacy Willingham
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 336
Utgivningsdatum: 2023-03-03
Förlag: Modernista
Från Bokus Chloe Davis är dotter till en seriemördare som dömdes och fängslades när hon var tolv. Offrens kroppar påträffades aldrig och de döda flickorna antas vara gömda någonstans i Louisianas våtmarker. Fallet blev ökänt och familjen slogs i spillror.
Pappans brott hemsöker henne fortfarande, men Chloe har lyckats bygga upp ett nytt liv. Hon är numera en respekterad psykolog verksam i Baton Rouge, och hon har en kärleksfull pojkvän. Men hon har inte lyckats slå sig fri - ibland blir hon paranoid och tror att det förflutna ska komma ikapp henne.
När en ung flicka - som också är en av hennes egna patienter - försvinner, blir Chloes värsta mardröm verklighet. En gnista är allt som behövs för att allt i tillvaron ska förvandlas till aska och mörker. Efter så många år trodde hon inte att fler mord skulle begås, men hon hade fel.
Det här låter ju jättespännande!
Kärlek och andra mänskliga brister av Bethany Clift
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2023-03-15
Förlag: Modernista
Från Bokus Indiana Dylan lever efter ett punktligt schema: 20 minuter stretch, dusch, ingen frukost men däremot en espresso. På klockslaget 05:19 börjar dagens arbete.
Indiana skulle aldrig få för sig att bli kär. I stället sköter hon sina drifter genom korta möten på hotellrum - exakt 46 minuter långa. Kontorsbyggnaden hon bor i rymmer även ett labb med hennes värdefulla datorer och servrar. Hennes enda vän är den virtuella assistenten Peggy.
Indiana har tagit fram en matchmaking-app som genom precisa algoritmer kan hitta den perfekta partnern åt vem som helst. Cameron, VD på IT-bolaget JaneDoe, gör allt för att köpa den, och vill dessutom att Indiana ska arbeta som konsult. Indiana vägrar, men som nybliven ägare till byggnaden hon bor i kan Cameron utöva utpressning. I sin nya roll måste Indiana bevisa att appen faktiskt fungerar - och för att göra det måste hon bli kär.
En ny bok av Bethany Clift! Den låter som något helt annat än Överlevaren 🤔
Det dåliga samvetet av Pernilla Ericson
Genre: Kriminalroman
Serie: Erlahruppen (4)
Antal sidor: 298
Utgivningsdatum: 2023-03-20
Förlag: HarperCollins Nordic
Från Bokus När Edith, Rickard, Liv och Aminah - Erlagruppen - återförenas är det för att utreda ett fall som inte liknar något annat. En kvinna har hittats död i sin bostad i centrala Stockholm. Hon är en framgångsrik, omtyckt entreprenör, som plötsligt och oväntat har begått självmord. Men när de börjar skrapa på den glamourösa ytan visar det sig att kvinnan levt ett helt annat liv i kulisserna. Och kort därpå hittas ännu en känd företagare död, även han med mörka hemligheter. Vad har fått personerna att begå självmord? Har de utpressats? Tvingats att ta sitt liv? Jakten på sanningen leder utredningsteamet in på farliga vägar - och skakar om gruppen i grunden.
Jag har bara läst första delen och den var riktigt bra. Nu blev jag påmind om att jag kanske borde fortsätta läsa den.
9 november av Colleen Hoover
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 365
Utgivningsdatum: 2023-03-01
Förlag: Lovereads
Från Bokus Fallon möter Ben samma dag hon ska flytta tvärs över landet. Deras sprakande attraktion och oerhörda kemi får dem att spendera hela sista dagen i Los Angeles tillsammans. Eftersom de precis träffats och inte är redo för en distansrelation bestämmer de sig för att ses på samma plats, samma datum, varje år. Fallon flyttar till New York för att satsa på skådespelarkarriären hon tidigare varit tvungen att ge upp och Ben vill skriva en roman. De kommer överens om att han ska skriva om deras möten och färdigställa sin bok. Så varje år ses de. Tills den dag Fallon börjar tvivla på om Ben är ärlig eller om han bara spelar en karaktär, för att få till den perfekta ploten i sin kärleksroman. Finns deras relation utan romanen och kan det bli en kärlekshistoria om den slutar med att någon får sitt hjärta krossat?
För bara någon månad sedan så hade jag aldrig hört talas om den här författaren. Nu ser jag hennes böcker precis överallt. Ja. Jag blir nyfiken.
Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 200
Utgivningsdatum: 2023-03-13
Förlag: Wahlström & Widstrand
Från Bokus Det är Linneas konfirmationshelg. Folkdräkten är struken och placeringskorten utplacerade men hon kan inte sluta tänka på den avspisning hon inte vill ska komma.
Hanne föreställer sig brorsdotterns konfirmation som en triumf till hemvändarhelg - hon har inte varit hemma sedan hon var "hon den tjocka". Istället känner hon ett stigande raseri över att folk behandlar henne mycket bättre nu.
Bård, Linneas pappa, är den lyckade som alltid gjort rätt val. Men vem blir man när allt börjar gå fel?
Och farfar Nils vill bara väl. Vad händer när det inte är gott nog?
Jag är väldigt nyfiken på hennes böcker.
Sweet dreams Öxnehaga av Anna Agrell
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 272
Utgivningsdatum: 2023-03-20
Förlag: Historiska Media
Från Bokus Det är slutet av 1980-talet. Bästa vännerna Sara och Mia bor i miljonprogramsområdet Öxnehaga. De lever sina liv i centrum eller vid rampen, drömmer om märkesjeans och videobandspelare. På hemmaplan brottas vännerna med egna svårigheter, men tillsammans är de oövervinnerliga och söker sig till allt som ger tillvaron nerv. De säljer lotter utan vinst, klättrar över staketet till byggarbetsplatsen och hoppar från hustak. Vänskapen kommer att hålla livet ut.
Men drygt trettio år senare får Sara veta något om Mia som omkullkastar allt och deras relation sätts på prov. Hur långt sträcker sig egentligen vänskapen - och vilka handlingar går att förlåta?
Den här låter ju faktiskt som att den skulle kunna passa mig. Uppväxtskildring och 80-tal.
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Ännu en bokrea 2019-bok.
John Grisham och jag går way back och han har stått på min autobuy-lista i evigheter. Visselblåsaren var ett måste.
På mitt allra första jobb så fick jag vid ett tillfälle, så tidigt som 1993, en present av min chef. Det var Firman av John Grisham. Det var den första bok jag läste av honom och jag blev helt såld. Efter det så har jag köpt det mesta han har gett ut. Jag säger det mesta för det kan vara så att jag har missat någon av de senare. Han är ju ganska produktiv, den käre Grisham. Jag har ganska många olästa av honom, både gammalt och nytt. Nu tycker jag väl att han, rent generellt, var bättre förr, men när han är bra så är han riktigt bra.
Så här står det på baksidan:
Man förväntar sig att en domare ska vara lagbokens förlängda arm och alltid sätta rättvisa i främsta rummet. Vad händer när en domare börjar använda lagen för sitt eget syfte, när en domare visar sig vara mutbar?
Advokaten Lacy Stoltz arbetar för en myndighet i Florida som undersöker juridisk brottslighet. Hon är inte en polis, men hennes arbete består ofta i att undersöka när misstag eller brott har begåtts inom domstolssystemet. En dag får Lacy ett märkligt tips, någon känner till att en av Floridas mest oantastliga domare tar emot mutor. När Lacy börjar gräva i tipset visar det sig att det finns en utbredd organiserad brottslighet som rör allt från casinoverksamhet till husbyggen till olaglig arbetskraft i denna idylliska solskensstat. Men hur kommer man åt brotten när allt kontrolleras av lagen själv?
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Författare: Emanuel Blume Titel: Nagriljärerna Genre: Fantasy Antal sidor: 310 Originalspråk: Svenska Originaltitel: - Översättare: - Serie: - Förlag:Daniel Lehto AB Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022 Format: Inbunden Källa: Bokhyllan Utläst: 27 januari 2023
Första meningen: Djupt inne i skogen, dold av höga björkar och granar, låg en övergiven nöjespark.
Baksidetext
Gabriel ska precis fylla sexton. Livet är händelselöst och kretsar kring bilar och träning. När punkaren Lo övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp öppnar sig en värld av äventyr, mysterier och magi. Men när rollspelets monster letar sig in i Gabriels vardag börjar gränsen mellan spel och verklighet lösas upp.
Min kommentar
Redan i oktober förra året fick jag ett mejl från författaren som undrade om jag var intresserad av att läsa Nagriljärerna, men det dröjde ända till nu i januari innan den kom. Efter månader av leveransproblem. Jag var nästan färdig att ge upp och tänkte att det nog inte var meningen att jag skulle läsa den. Jag är så glad att den kom till slut.
Faktum är att det verkade ha gått så lång tid att jag hade glömt vad den skulle handla om (eller så hade jag inte läst ordentligt, utan bara tyckt att jag ju gillade hans förra bok). Jag blev ganska förskräckt när de plötsligt började spela rollspel, något som jag kan absolut noll och intet av. Eller jo, jag blev inbjuden att spela en gång med min systerson och hans kompisar, men helt ärligt så var det inget för mig.
Här spelas det inte bara rollspel, utan vi får också hänga med in i spelet. Den historien går nämligen parallellt med den i verkligheten. De två olika världarna flyter också ihop, när saker från den ena ibland dyker upp i den andra. Båda historierna är lika spännande. Det är inte nödvändigt att veta något om rollspel, men det känns som att det hade kunnat vara en fördel att åtminstone veta vad det handlar om.
När jag började läsa så fick jag en känsla av "förr" och efter ett tag får man veta att det är 1993-1994 när allt börjar. Gabriel är då 16 år och han har det ungefär som Harry Potter, tycker jag. Han får bo i en skrubb och alla hemma är elaka mot honom. Min reaktion blir "Men vad är detta för familj?!". Vilka svinpälsar de är allihop. Det verkar vara helt omöjligt att göra mamma Annelie nöjd och i mitt tycke så borde hon ha varit mer orolig för sina andra söner. Gabriels tre bröder är inget annat än hemska. Gabriel känner sig i sanning fullständigt värdelös och ingen i hans familj får honom att tro något annat. Lyckligtvis så finns det en plats för alla att känna sig hemma på. Gabriel hittar den och jag önskar alla glädjen att göra det.
Så småningom kommer Gabriel på att det är bättre att agera än att reagera. Mot slutet flyttar vi oss framåt i tiden och Gabriel blir vuxen. Jag gillar slutet. Det blir lite ovisst och man blir inte skriven på näsan. Händer verkligen allt? Eller är det bara i Gabriels huvud? Man får lov att gissa och fundera själv.
Jag gillar inte fantasy. Jag gillar inte rollspel. Jag är absolut ingen ung vuxen. Egentligen är det nog helt otippat att jag verkligen gillar Nagriljärerna.
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig
Spännande
Förutsägbar
Bladvändare
Klurig
Läskig
Långsam
Tempofylld
Intetsägande
Detaljrik
Fåordig
Nagelbitare
Mysig
Rå
Sorglig
Måbrabok
Tankeväckande
Rolig
Rörig
Genomtänkt
Mörk
Andra som bloggat om Nagriljärerna: Jag hittar inte någon.
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Lila
Jag har nästan löjligt många böcker med lila omslag. Det var inte helt lätt att välja och så är det ju lite en definitionsfråga. Vad är lila, egentligen?
1. De utstötta av Elly Griffiths är sjätte delen i serien om Ruth Galloway. Jag är mycket förtjust i de böckerna.
2. Bara människa av Sylvain Neuvel är tredje och sista delen i Themisfilerna. Vansinnigt bra science fiction.
3. Död zon av Stephen King var faktiskt den allra första King jag läste. 1984. Resten är historia.
Titel: Dune Originaltitel: Dune: Part One Genre: Science fiction Regissör: Denis Villeneuve Manus: Denis Villeneuve, Jon Spaihts, Eric Roth, Frank Herbert (bok) Skådespelare: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Jason Momoa, Sharon Duncan-Brewster, Oscar Isaac Utgivningsår: 2021 Produktionsland: USA, Kanada Längd: 155 min Serie: - Såg den på HBO 31 januari 2023
Handling
Paul Atreides, en briljant och talangfull ung man född med ett storslaget öde, måste resa till den farligaste planeten i universum för att säkra sin familjs och sitt folks framtid. När illasinnade krafter kastas in i en konflikt över tillgången på planetens mest värdefulla råvara – ett ämne med förmåga att låsa upp mänsklighetens fulla potential – kommer bara de som övervinner sina rädslor att överleva.
Min kommentar Dune hamnade omedelbart på min lista när jag såg att den fanns på HBO. Dock är detta en film som jag definitivt måste se när jag är ensam hemma, utan sambo. Han är inte alls glad i den här typen av historia och han hade så pratat sönder den för mig. När jag för bara någon vecka sedan hörde att det ska komma en fortsättning på denna så kändes det som att jag måste skynda på lite. Plötsligt stod jag där med en kväll utan filmsabotör, då tvekade jag inte.
För drygt ett år sedan såg jag originalet, eller vad man ska kalla filmen från 1984. Den var verkligen inte bra, mest bara konstig. Den här nya versionen känns inte ens som samma historia. Det är så otroligt vackert.
Början är lite lätt rörig. Man kastas rätt in i något som man inte har en aning om. Ingen bakgrund till något får man. För mig känns det som att manuset förutsätter att publiken har läst boken, eller snarare böckerna. Det har jag inte. Jag tror att jag hade uppskattat någon form av prequel, men det mesta ger sig efter ett tag. Den kräver en del av sin tittare.
Tempot är väldigt långsamt. Det händer mycket, men det är ingen egentlig action. Mitt intresse hålls hela tiden uppe. Förutom de gånger då Paul (Timothée Chalamet) är för länge i bild. Han är så vansinnigt lik Armand Duplantis att jag bara kunde tänka på det. Nu är ju inte det filmens fel och det hände inte jätteofta.
Både Rebecca Ferguson och Stellan Skarsgård är med och jag kände inte igen någon av dem. Även om jag tyckte att Lady Jessica Atreides var så vansinnigt bekant. Relationen/dynamiken mellan främst familjemedlemmarna stämmer med vad jag förväntar mig av år 10191. Det är svalt och utan egentliga känslor.
Dune är motsatsen till alla dessa actionspäckade superhjältefilmer utan handling som många tydligen är vana vid nu. Det är stort och mäktigt, även hemma framför TV:n. Part Two ska tydligen ha premiär i november i år. Jag ser fram emot att den dyker upp på HBO så småningom.
På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 1 284 413 betyg).
På IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 645 349 betyg).
Jag ger den 4,0.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Någon borde berätta för vädret att det bara är februari, för här har det varit rena aprilvädret i veckan. Vi har nog haft alla sorter. Utom åska, tror jag. Det är storm och solsken om vartannat. Ibland samtidigt.
Jag bestämde mig för att slänga in en oplanerad bok 😲 så jag inte börjar på marsläsningen för tidigt. Jag ger dig solen av Jandy Nelson ska vara en ungdomsbok och jag har hört otroligt mycket om den. Kanske låter den inte så upplyftande på beskrivningen, men alldeles säkert så är den inte becksvart.
Min smakebit är från början av boken:
Det är så här allt börjar.
Med Zephyr och Fry - grannskapets regerande sociopater - som jagar mig genom skogen så att marken skakar, jag flyger genom luften, träden, den vitglödgande heta paniken.
"Du ska ner, din jävla mes!" skriker Fry.
Sedan är Zephyr ikapp mig, han låser min ena arm, båda armarna bakom min rygg, och Fry snor mitt skissblock. Jag försöker hindra honom, men jag är armlös, hjälplös. Jag försöker vrida mig ur Zephyrs grepp. Det går inte. Försöker förvandla dem till två nattfjärilar. Nej. De är fortfarande sig själva: fyra meter långa tiondeklassare, rövhattar som kastar livs levande trettonåringar över stup bara för skojs skull.
Författare: E P Uggla Titel: Fallet från Eden Genre: Science fiction Antal sidor: 331 Originalspråk: Svenska Originaltitel: - Översättare: - Serie: Eden 2 Förlag:Bonnier Carlsen Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022 Format: Danskt band Källa: Bokhyllan Utläst: 24 januari 2023
Första meningen: [spoiler]Ava är konstgjord.[/spoiler]
Baksidetext
Livet bland eliten i Eden är över för Ava. Hon har flyttats ner till Getsemane. Där kallas hon för "En fallen ängel", och det är inte en komplimang. Om tillvaron i Eden handlade om intelligens, är allt i Getsemane fokuserat på träning och fysisk aktivitet.
Ava tvingas anpassa sig samtidigt som hon försöker hitta och befria vännerna Yasmin och Kenji, som bestraffats hårdare än hon.
Men snart inser hon att allt de lär sig i Getsemane syftar till en enda uppgift: Att gå ut i det som finns kvar av den verkliga världen och döda andra människor, med det egna livet som insats.
Min kommentar
Vid ungefär samma tid förra året så läste jag första delen i den här serien och sedan dess har jag sett fram emot andra delen. När Fallet från Eden plötsligt en dag damp ner i brevlådan så blev jag så glad och tänkte att den skulle vara en perfekt bok att ta med till läsretreaten i Varberg. Så blev det inte. Det var omöjligt att vänta så länge.
Många gånger har man ju hört (och även noterat) att andra delen i en trilogi (om nu detta ska bli det) kan ställa till med problem. Ibland fungerar den bara som en transportsträcka, från början till slutet, liksom. Så upplever jag inte alls den här boken. Av förklarliga skäl så känns ju inte allt lika nytt, men det är fortfarande fräscht. Framför allt så är det ett spännande och intressant världsbygge.
Boken tar vid nästan exakt där första delen slutar och trots att jag inte minns riktigt allt så kommer jag snabbt in i det. Här finns precis lagom med referenser för att minnet ska komma igång. Jag blev mer berörd och engagerad av första delen, vilket inte är så konstigt eftersom allt var så ovisst då och mest handlade det om överlevnad. Temat är lite annat här, kan jag tycka. Det har blivit mer en fråga om hämnd (inte ren hämnd, men nästan). Ett tema som jag inte är överförtjust i, men här funkar det riktigt bra.
Det största ämnet i boken är dock funderingar kring vad som gör en människa till människa. Mycket funderingar är det, både i boken och hos mig. Man skulle kunna tro att det är en enkel fråga, men här är den komplicerad. Några svar får jag inte. De får jag klura ut själv. Tack och lov. Jag gillar i alla fall att det inte är svart eller vitt. De goda är inte bara goda. De onda är inte bara onda. Är en god "konstgjord" människa mindre värd än en ond "äkta" människa? För det mesta är det ganska oklart vem som är vad. För vem är egentligen terroristen och vem är frihetskämpen?
Vi får veta mer om Edens värld och även lite utanför den. Allt är inte en dans på rosor (om ens något är det) i paradiset Eden. Det är ingen trevlig värld alls. Tyvärr så känns detta definitivt som ett trovärdigt vägval för överlevande efter en pandemi. Det märktes ju, om inte annat, under vår egen pandemi att empati och solidaritet är på väg ut i snabb takt. Här behandlas också en del tunga och jobbiga saker.
Jag förstår ju att det är svårt att undvika kärlek i en bok för unga vuxna, även om jag är säker på att det skulle funka utan också. Åtminstone för mig, som ju inte är målgruppen, kan man väl säga. Det är inte för mycket kärlek, men ganska nära gränsen. Eller i alla fall vad gäller funderingar kring varför man blir kär i någon. Jag vill egentligen bara skrika åt Ava att inte tänka för mycket, inte överanalysera. All kärlek är bara kemi.
Fallet från Eden avslutas med den sedvanliga cliffhangern, vilket får mig att undra när tredje delen kommer. Är den långt bort? Ska detta bli en trilogi så att nästa del även är den sista? Vad ska den heta? Jag anar ju ett tema i titlarna, men jag kan inte komma på något passande.
Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med bara några dagar kvar till årets bokfest.
Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. Det skadar aldrig att se de här lite sorgliga siffrorna.
Så här har inköpen sett ut sedan 2010.
Jag var på väg att minska inköpen där, 2015, men sedan stack det iväg igen för att därefter återigen minska. Förra året köpte jag bara fyra stycken, vilket väl borde klassas som något helt osannolikt. Hur många det blir i år? Jag har faktiskt redan förhandsbokat några, nio stycken. Kanske är det allt det blir, men vem vet. Det brukar ju alltid bli ett besök i en fysisk bokhandel också. Vi får helt enkelt vänta och se vad slutresultatet blir.
År
Köpta
Lästa
Olästa
2010
14
13 (13)
1
2011
18
16 (16)
2
2012
28
21 (21)
7
2013
40
32 (32)
8
2014
32
10 (9)
22
2015
19
12 (12)
7
2016
32
14 (13)
18
2017
23
10 (8)
13
2018
17
3 (3)
14
2019
21
5 (4)
16
2020
13
3 (2)
10
2021
15
2 (0)
13
2022
4
2 (N/A)
2
Summa
276
143 (133)
132 (139)
Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning, men detta är nog första gången som antalet olästa faktiskt har minskat... Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Jag köpte ganska många böcker, online, på bokrean 2019 och här är ännu en.
Nordiska myter av Neil Gaiman skäms jag nästan för att ha oläst.
Mytologi är något som alltid har fascinerat mig. Det spelar nästan ingen roll vilken det är, men så klart är ju nordisk extra intressant. Även om boken är skriven av en britt. Och inte vilken britt som helst, utan Neil Gaiman. Jag har läst en bok av honom tidigare och det var ... ja, magisk. Det är ett bra ord. Jag bara gissar, men jag tror att även denna kan vara det.
Så här står det på baksidan:
Med utgång från gamla tiders skrifter som Snorrre Sturlassons Eddan återberättas de mäktiga myterna och poemen; alla dessas äventyr, kärleksförbindelser, intriger och ond bråd död. Gaiman spänner en båge som börjar med Yggdrasil och födelsen av de nio världarna och slutar med Ragnarök – gudarnas skymning och födelse av en ny tid och nya människor. I Nordiska myter– från Yggdrasil till Ragnarök möter vi Oden – den mäktigaste av de mäktige, vis, modig och beräknande; Tor – Odens son, otroligt stark, men inte den smartaste; och Loke – son till en jätte, blodsbroder till Oden och en trickster och manipulatör. Vi får veta hur Lokes tre barn; Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel stals från jättarnas rike, hur Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Iduns äpplen återfördes till Asgård och fler sagor från vikingatidens trossystem. De uråldriga nordiska myterna ligger som grund i vår väv till nya berättelser – från Tolkien till Game of Thrones och Marvels serieuniversum.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Författare: Clare Mackintosh Titel: Jag ser dig Genre: Thriller Antal sidor: 424 Originalspråk: Engelska Originaltitel: I see you Översättare: Mia Gahne Serie: - Förlag:Lind & Co Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017 Format: Inbunden Källa: Bokhyllan Utläst: 22 januari 2023
Första meningen: Mannen bakom mig står så nära att jag kan känna fukten från hans andedräkt mot huden på min hals.
Baksidetext
En dag upptäcker Zoe Walker ett foto på sig själv bland småannonserna i en Londontidning. Utan förklaring, utan hänvisning till någon hemsida. Det bara finns där - ett grynigt svartvitt foto och ett telefonnummer. Hon visar upp det för sin familj, men de är övertygade om att personen på fotot bara är någon som liknar Zoe. Dagen efter finns en ny annons på samma plats i tidningen med en bild av en annan kvinna. Och dagen därpå ytterligare en.
Är allt bara ett misstag? Ett underligt sammanträffande? Eller är det någon som håller koll på dem... Zoe är fast besluten att ta reda på sanningen bakom bilderna.
Min kommentar
För så längesedan som sju(!) år läste jag Clare Mackintoshs debut, Jag lät dig gå, som var fantastiskt bra. Så klart köpte jag då hennes andra bok, Jag ser dig, ganska snart efter den kom ut. Sedan har den stått där i hyllan och sett ledsen ut. I år tog jag med den i min Vi möts igen-utmaning och nu är den läst. Jag blev inte besviken.
Den här boken har faktiskt exakt samma uppsättning av mina hang-ups som första boken. Det är osammanhängande, den ena lösryckta meningen efter den andra dyker upp. Det är lite som när någon pladdrar, helt planlöst. Tillbakablickar blandas friskt med nutiden och allt detta ger ett rörigt, nästan kaosartat, intryck. Även den här gången vänjer jag mig.
Det är inte speciellt många karaktärer här, men jag har ändå svårt att hålla isär dem. Speciellt Zoe och Kelly, av någon anledning. Zoe berättar i jag-form i presens och Kelly berättar i tredje person i preteritum. Om möjligt så blir jag ännu mer förvirrad när perspektivet skiftar. Zoe är jag inte så glad i, jag tycker hon hanterar vardagsproblemen på ett lite märkligt sätt. Bland annat så har hon två "barn", 22 och 19 år gamla. Tydligen kan de inte ens laga mat, det ska mamma göra när hon kommer hem jobbet. Nåväl, inte ens författaren verkar kunna hålla isär sina karaktärer. Kelly får vid ett tillfälle heta Kate och Zoes dotter Katie får vid ett tillfälle heta Kelly. Det gör det lite extra jobbigt.
Uppbyggnaden är lite för lång(sam) och en aning för pratigt blir det också ibland. Det är spännande när det väl sätter fart, dock inte av den nagelbitande sorten utan mer "jösses, vad läskigt att råka ut för detta". Jag var ganska tidigt ganska säker på vem förövaren var och jag var på rätt spår, men ändå fel. Kan man väl säga. Med facit i hand så inser jag att man fick många ledtrådar, men jag skyller på hjärntrötthet under en hektisk vecka. Men väldigt snyggt gjort. Jag uppskattar att bli överraskad. Upplösningen kastar väl ut all trovärdighet genom fönstret, men jag bryr mig faktiskt inte.
Jag ser dig är en annorlunda historia med en helt ny idé. Dessutom får man en härlig tvist på slutet, som faktiskt gav mig lite kalla kårar. Den fick mig också att börja fundera över hur förutsägbar jag själv är på väg till jobbet. Svaret är inte det jag vill ha efter att ha läst den här boken. Det är liksom, per definition, läskigt att åka kollektivt. Man har inte en aning om vilka personer man har så tätt inpå sig.
På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 69 787 betyg).
Jag ger den 4,0.
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: "Över" eller "under" i titeln
Det hittade jag några stycken så jag bestämde mig för att bara ta de som hade just de orden. Inga böjningar av dem alltså. Det blev ändå fler än tre, men detta är de bästa av dem.
1. Himmel över London av Håkan Nesser är en extremt underlig bok, men så fantastiskt bra. Genre? Har ingen aning.
2. Det som göms under en sten av Thomas H Cook är även den lite märklig. En fascinerande och suggestiv ... thriller(?).
3. Under kupolen av Stephen King kan nog vara det mest politiska jag har läst av mr King. Men det beror ju på hur man läser den, förstås.
Titel: Black Adam Originaltitel: Black Adam Genre: Action Regissör: Jaume Collet-Serra Manus: Adam Sztykiel, Rory Haines, Sohrab Noshirvani Skådespelare: Dwayne Johnson, Aldis Hodge, Pierce Brosnan, Bodhi Sabongui, Sarah Shahi Utgivningsår: 2022 Produktionsland: USA, Kanada, Nya Zeeland, Ungern Längd: 125 min Serie: - Såg den på HBO 22 januari 2023
Handling
Nära 5000 år efter att han tilldelats de forntida gudarnas allsmäktiga krafter - och fängslats lika snabbt - blir Black Adam befriad, redo att släppa lös sin egen form av rättvisa i den moderna världen.
Min kommentar
Jo, det var ju det där med superhjältefilmer och att jag på något sätt är oförmögen att lära mig att jag egentligen inte gillar dem. Eller jag vet ju det, men jag kan liksom inte låta bli att se dem. Alltså blev det dags för Black Adam den här kvällen. Trots att det jag hört om den faktiskt inte varit speciellt bra.
Detta är action i sin (nästan) renaste form, en mix av gammal (fiktiv) kultur och ny, fräck teknik. Oftast är det slagsmål av episka mått. Det är en väldigt snygg fasad, men egentligen inte så mycket mer än yta. Jag skulle nästan våga påstå att det är 95% action och 5% handling. För mig räcker inte det riktigt. Jag blir varken engagerad eller berörd, eftersom jag helt enkelt inte bryr mig.
Dwayne Johnson är bra, tycker jag. Han kan leverera roliga repliker (oftast one-liners) med en härlig tajming. Jag är ju dessutom, rent generellt, svag för motvilliga hjältar och det kan man nog kalla honom. Den som stjäl showen, i mitt tycke i alla fall, är Pierce Brosnan som Dr Fate. Han är oförglömlig.
En aning mer djup hade man nog kunnat önska sig av filmen. Lite funderingar över det här med terrorist kontra frihetskämpe skulle de ha kunnat kosta på sig. Vilket epitet man får beror ju helt på ur vilken synvinkel man tittar. Kanske för kontroversiellt för en sådan här film.
Kanske är det så att min okunskap om den här superhjältevärlden gör att jag uppskattar filmen mindre än vad jag borde. Ganska ofta så kommer jag på mig med att fundera över Shazam. Jag blir lite lätt förvirrad av det för det finns ju en superhjälte som heter så. Har han något med detta att göra? Och är det inte märkligt att Black Adam kan engelska? Det fanns väl inte ens för 5000 år sedan? Och de där som kan flyga, men som plötsligt inte gör det när det behövs som mest. Då springer de i stället upp för en evighetslång trappa.
Kort sagt så kan man nog säga att Black Adam är mycket att titta på, men väldigt lite att tänka på. Det funkar ju bra, om det är det man vill ha. I eftertexterna kommer det nästan väntade upplägget för en tvåa, med ... hör och häpna ... ingen mindre än Superman.
På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 228 016 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 215 461 betyg).
Jag ger den 3,5.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Ännu en vecka har gått och nu är vi nästan halvvägs i en av årets värsta månader. Det har varit en ganska lugn vecka och de dagar (två, tror jag) som solen har tittat fram så har det känts som att det finns ett hopp för en vår. Så småningom. Även om vissa träd här faktiskt verkar tro att den redan är här.
Jag har plockat upp nästa del i serien om Malin Fors, Satanskäftarna, av Mons Kallentoft. Trettonde delen är det och just nu finns det "bara" fjorton. Om det är den sista vet jag inte, men jag har inte hört att det är någon mer på gång. Vi får väl se.
Min smakebit är från sida 139:
Sovrummet är mörkt och kallt. Ensamt.
Trots rösten i örat.
Malin gnuggar sig i ögonen.
Medicinen.
Hon hör Elins röst genom telefonen, avlägsen, som om de befinner sig på skilda planeter med flera solsystem emellan sig.
Bilderna.
Vad betyder det?
Vad kan de ha att göra med mordet på David?
Voodoo. Hämnd. För långsökt.
Författare: Mons Kallentoft Titel: Himmelskriket Genre: Kriminalroman Antal sidor: 319 Originalspråk: Svenska Originaltitel: - Översättare: - Serie: Malin Fors 12 Förlag:Bokförlaget Forum Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018 Format: Inbunden Källa: Bokhyllan Utläst: 16 januari 2023
Första meningen: Hon måste dö.
Baksidetext
En dallrande het augustidag hittas en liten pojke död i en bil. När Malin Fors kommer till platsen sitter hans mamma i skuggan under ett träd med sonen tätt intill sig i famnen. Hennes förtvivlade skrik har övergått i ett klagande läte.
Polisutredningen avslutas snabbt. Av allt att döma har mamman glömt den sovande pojken i bilen. Hon har nyligen varit utbränd och kan varken lita på sina sinnen eller minnen.
Veckorna som följer utsätts hon för hat och hot på nätet och av Linköpings invånare. Ska man kunna orsaka ett barns död utan att straffas för det? Malin vet att det inte finns några enkla svar, att gränsen mellan rätt och fel kan vara hårfin. Och hur ska man döma den som redan fått värsta tänkbara straff? Så sker ett mord som tvingar henne och hennes kolleger att återvända till fallet.
Min kommentar
Det är tvära kast i min läsning. Efter att ha fått en rejäl historialektion i förra boken jag läste så var det nu dags för ren underhållning. Himmelskriket är tolfte delen i serien om Malin Fors och även om vissa böcker inte har varit lika bra som andra så har det genomgående varit en ganska hög och angenäm nivå. Frågan är väl egentligen när Mons Kallentoft ska våga avsluta allt.
Som vanligt, i de här böckerna, så är det samhällskritiskt och en del vanliga företeelser som avhandlas. Det bästa är nog att man ofta, åtminstone i de senare böckerna, inte kan ana vad författaren själv tycker om vissa av sakerna. Här är det återigen sociala medier som är en stor grej, bland annat. Ett tema som kanske känns lite uttjatat och använt (även av Kallentoft) 2023, men den här boken kom 2018 och då var det nog inte så omtuggat. Det har hänt mycket de senaste fem åren.
Förvirringen blir stor när Malin börjar fundera på att olöst mord. Jag har inget minne av något sådant. Ett tag började jag fundera på om jag hade missat någon del, men det har jag inte. Det kan vara så att det helt enkelt är mitt minne som spökar. Vilket inte är något ovanligt. De där anderösterna som var så störande i de första böckerna och som har avtagit för varje bok är nu helt borta. Det är jag tacksam för. Det är jag även för att alla beskrivningar, av allt möjligt, är på en mer rimlig nivå. Malin ältar lite, men inte alltför mycket.
Dottern Tove är med en del i den här boken och jag är inte alls glad i hennes utveckling. Hon blir mer och mer lik Malin. Både vad gäller alkohol och bristande impulskontroll. Malin ... ja, Malin. Vad ska man säga om henne? Hon verkar få vara lite lycklig och det unnar jag henne, men jag får så dåliga vibbar av hennes nya pojkvän. Jag hoppas jag har fel. Hon håller sig i alla fall nykter och det är så skönt.
Det som Malin får för sig att göra för Tove vet jag inte alls vad jag ska göra med. Jag har sagt det förut och jag vidhåller att två fel inte gör ett rätt. Det stör mig så att lagen inte är lika för alla. Vad lär man egentligen sina barn om man visar dem att (vissa) inte behöver ta konsekvenserna av sitt handlande? Ironiskt nog så tänker Malin ungefär likadant. Om alla andra som gör så. När det gäller hennes egna är det tydligen inte lika fel. Hon verkar åtminstone komma till insikt.
Fallet i den här boken gör mig så otroligt ledsen, på så många olika sätt. Jag vet ju att precis det här kan hända, det hände i grannbyn för bara tio år sedan att en stressad pappa glömde sitt barn i bilen. Något nämnvärt hat mot honom kommer jag inte ihåg, men jag kollade ju i och för sig inte heller. Men dessa självgoda människor som tydligen aldrig någonsin har gjort något misstag ... jag kommer aldrig att förstå hur de fungerar. Tänker gör de i alla fall inte. Alla gränser verkar vara så flytande.
Rent generellt så tycker jag att Kallentoft har lugnat ner sig lite och den trenden fortsätter i Himmelskriket. Det är inte längre så otroligt blodigt, grymt och brutalt. Även om nu det här fallet är hjärtknipande och tragiskt så frossas det inte i några blodiga detaljer. Tonen är, som vanligt, åt det melankoliska hållet. Storheten med den här serien är nog ändå att fallen inte är så krystade och komplicerade, de är oftast väldigt enkla. Det gör allt mer trovärdigt.
Det är lite oroväckande att januari började med så många nya böcker som hittade hem till mig. Dock var det en av dem som var extremt efterlängtad.
De ensamma av Anna Kuru alltså, som jag har längtat efter något nytt av henne. Tyckte så mycket om Kirunatrilogin. Denna är faktiskt redan läst. Tack till Modernista!
De rättrådiga av Tinna Lindberg har jag nog faktiskt missat. Detta ska tydligen vara första delen i en serie om diplomaten Linnea Bielke och den sägs handla om storpolitiskt spel, vilket kanske inte lockar mig jättemycket, men ibland funkar det. Tack till Modernista!
När man är på läsretreat så är det svårt att undvika att få med sig något nytt. Än värre blir det när snälla Lotten (tack så jättemycket) hade ett ex över av Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink. Som jag fick. Min tanke har ju alltid varit att jag skulle läsa den här boken på plats i Sundsvall så nu blir det väl att pallra sig iväg dit. Någon gång.
Och så var det ju dags för det traditionella bokbytet. Bakvatten av Maria Broberg var egentligen inte den bok jag fick i själva utlottningen, men jag bytte snabbt till mig den efteråt. Den lockade verkligen till läsning, när vem-det-nu-var berättade om den.
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Då är det dags för böcker inhandlade på nätet på bokrean 2019.
Först ut får bli Ondskans innersta väsen av Luca D'Andrea.
Jag har varit en del i norra Italien, där den här boken tydligen utspelar sig. Förmodligen så är det därför jag har lockats av den och så har jag nog tänkt att jag ska läsa den när vi är där. Nu har det ju inte blivit så mycket Italien de senaste åren och faktum är att när vi väl åker tillbaka så blir det nog inte till den norra delen. Men jag är inte så pjoskig med att det måste vara rätt område, det räcker ofta tillräckligt bra med rätt land. Så kanske blir den läst snart.
Så här står det på baksidan:
Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet – och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts.
I Ondskans innersta väsen är de idylliska bergen i norra Italien mystiska och hotfulla. Här har våldet härskat i decennier, och byborna är slutna och på olika sätt fortfarande drabbade av det gamla trippelmordet.
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
