Bok: Övergivna platser

Författare: Johannes Pinter / Anna-Karin Tellgren / Markus Sköld / Marie Metso / Mårten Dahlrot / Kristian Schultz / Lova Lovén / Åke Qvarfort / Joni Huttonen / Jonatan Olofsgård / Tomas Persson / Eira A. Ekre / K.G. Johansson
Titel: (13 svarta sagor) Övergivna platser
Genre: Skräck
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2022

Baksidetext
De övergivna platserna, de bortglömda eller kanske förbjudna – vilka mysterier döljer de? Vilka hemligheter ruvar de på? Vad sker på de platser där ingen levande människa satt sin fot på lång tid? Vad kan man hitta där? Vad eller vilka lever där i civilisationens allra mörkaste skuggsidor? Tretton skräckförfattare gör i den här antologin sitt allra bästa för att besvara de frågorna.

Min kommentar
Kanske är det en gnutta märkligt, men jag vill verkligen börja ett nytt år som ett blankt blad. Jag vill inte ha några "rester" kvar. När det nya året närmade sig hade jag fortfarande mer än hälften av novellerna i Övergivna platser olästa, men det var ändå gott om tid för att hinna läsa dem utan att stressa.

Det här med övergivna och folktomma platser är ganska läskigt utan att det skruvas till, tycker jag. Bland det mest otäcka jag visste upp till tonåren var en skolbyggnad utan människor. Det gav mig rysningar. Samtliga tretton noveller i den här antologin handlar om verkliga platser, vilket så klart gör allt lite läskigare. Efter varje novell finns det dessutom en faktaruta som berättar mer om platsen. Var den ligger och varför den är övergiven, till exempel.

Efter att ha läst de tre första novellerna så tänkte jag att det här kunde bli något i hästväg. De tre fick alla en fyra i betyg. Tyvärr så höll det inte i sig hela vägen, några noveller där i mitten förstod jag nog inte alls. Mot slutet blev det fler noveller som passade mig bättre.

Som vanligt så skriver jag bara om de noveller som blev något av favoriter. Den första av dem är den första i antologin, faktiskt, Ingenting bortom horisonten av Johannes Pinter. Den är väldigt fantasieggande och lite åt the devil you know-hållet. Evigresa av Anna-Karin Tellgren är den andra favoriten. För mig är den en äkta skräckhistoria. Tvisten är ganska uppenbar, men det gör inget alls. Denna skulle vara perfekt som film. Curro av Markus Sköld är en annan favorit. Den är läskig och precis så där mellan raderna, som jag vill ha det.

Favoriten blir nog ändå Kalyazins ängel av Eira A Ekre. Den kryssar i nästan varenda checkbox, till och med den om att bli överraskad. Det blir jag. Mycket. Det är en alldeles underbar tvist här. Jag började ana oråd när saker upprepade sig, men det där såg jag inte komma. Samtidigt så är den vacker, på något besynnerligt sätt.

Novellerna i Övergivna platser utspelar sig i olika länder, från Sverige till Australien, på platser som jag (med undantag för ett enda ställe) aldrig har hört talas om. Jag minns inga tentakelmonster, men annars så finns nog allt här. Från vackert till splatter. Om det behövs fler övergivna platser till ytterligare en antologi så kan jag tipsa om Dragon Gate, som ligger utmed E4:an, norr om Tierp. Ett märkligt ställe med potential för en bra historia.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Övergivna platser: Jag kan inte hitta någon.

Bok: Institutet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Institutet
Genre: Skräck
Antal sidor: 661
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Institute
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2022




Första meningen: En halvtimme efter att Tim Jamiesons Deltaplan enligt tidtabell skulle ha lyft från Tampa på väg mot New Yorks skarpa ljus och höga byggnader stod det fortfarande kvar vid gaten.

Baksidetext
Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel.

Min kommentar
Läsningen i december gick så fantastiskt bra att jag hade massor av månad kvar när jag hade läst hela planeringen plus två julböcker. Jag var lite trött på fluff och mys efter de där julböckerna och ville ha något rejält att sätta tänderna i. Vad passar bättre då, än en tegelsten av min husgud, Stephen King? Det fick bli Institutet, som jag hört mycket bra saker om.

Första delen av boken (jag vet inte hur många delar den är uppdelad i, men det är kanske ett tiotal) är så bra. Jag tyckte så mycket om att läsa om Tim Jamieson. Honom lämnade vi dock ganska snabbt, för att inte återvända förrän mot slutet. Det här var lite förvirrande för mig, de två olika bitarna verkade inte alls ha med varandra att göra. Allt blev liksom hängande i luften med massor av frågor ... Vad går det ut på? Vad har första delen med resten att göra? Är de frågor jag hade som inte spoilar något. Orolig blev jag egentligen aldrig. Jag är alltid helt säker på att mr King ska ta hand om mig på bästa sätt. Det gör att jag kan koppla av och bara åka med.

Karaktärerna är legio. Jag tror inte att jag någonsin har läst en bok med så många karaktärer. De är runt 100-talet. Så vitt jag kan minnas så är inte någon av dem återanvänd från andra böcker. Lyckligtvis så är inte de viktiga personerna speciellt många och det är lätt att ha koll på dem. De flesta är barn och det är nog ingen som kan skildra barn som Stephen King. De går rätt in i hjärtat. Som vanligt handlar det om vanliga människor (i vissa fall med lite ovanliga egenskaper) i ovanliga situationer. Det är precis sådana jag vill läsa om och är ytterligare en av Kings styrkor.

Samhällskritik är kanske inte det gemene man främst associerar Stephen King med, men faktum är att hans böcker är fulla av det. Om man bara tänker på vad man faktiskt läser. Det är mycket att fundera över här och det finns många referenser till både historiska och moderna företeelser. Den stora grejen här torde vara etik, moral, rätt och fel. Vad har man "rätt" att göra i det "godas" namn? Det är ju lätt att snacka om offer. När man själv inte offrar något.

Lite David mot Goliat, skulle man nog kunna kalla detta. För visst är det väl så att den som försvarar (sin frihet, sitt land eller liknande) oftast är mer motiverad och då starkare än den som angriper. Hur stor och skräckinjagande Goliat än är. Om man bara jobbar ihop så kan man klara det mesta, även att rå på stora, elaka Goliat. Trots att man bara är ett gäng barn.

Stephen King är ju nästan alltid lite ordrik, så även här, men inte så att det egentligen stör. Jag tycker nog ändå att den kunde ha kortats ner något. Uppbyggnaden på Institutet och själva end game är en aning utdraget. Jag har ju läst ganska många böcker av King och det gör att jag nästan alltid börjar bli orolig när jag närmar mig slutet. Att få ihop en historia utan att hemfalla åt bombastiska skeenden är inte hans bästa gren. Det här slutet har han dock fått till hyfsat bra.

Institutet är en klassisk King och då menar jag att den mer liknar Carrie, Eldfödd, Död zon och The Shining. De han skrev i början av sin karriär. Jag skulle nog inte kalla den för renodlad skräck, även om historien är otäck. Mer tanken på den än det som faktiskt händer. Jag såg att någon hade beskrivit den som en science fiction-skräck thriller. Det känns väl ungefär rätt. Tydligen är den på gång att bli mini-serie. Det ser jag fram emot.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Man skulle ju kunna hävda att de där som såg in i framtiden borde ha sett hur Tim Jamiesons val påverkade framtiden. Och dödat honom. Om det som hände verkligen hade fått de långtgående konsekvenser som den läspande mannen påstod.[/spoiler]

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 218 836 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Institutet: C.R.M. Nilsson, Kulturbloggen och Vargnatts bokhylla.

Bok: Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth

Författare: Callum Bloodworth
Titel: Julakuten för ensamma hjärtan
Genre: Feelgood
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2022




Första meningen: Hej Elsa, eller borde jag säga bonjour?

Baksidetext
Elsa och Sophia har fått den galna och härliga idén att skapa ett julfirande på hjul. Ett julfirande för alla som är ensamma eller ledsna. Men Sophia måste plötsligt åka och ta hand om sin mamma, och Elsa står ensam precis när projektet ska dra igång. Hon som inte riktigt känner sig som eldsjälen i detta. Kommer hennes besök att bli uppskattade eller kommer alla bara att tycka att hon är en galning med skåpbil som tränger sig på när de är som mest sårbara? Som om inte det vore nog måste hon dessutom jonglera en surmulen tonåring, en översocial granndam och en misstänksam äldre herre som verkar arg på precis allt och alla. Och en tomte som skulle kunna ha dejtingpotential men som hon faktiskt inte vet hur han ser ut under masken.

Min kommentar
Redan ganska långt innan jul så hamnade Julakuten för ensamma hjärtan på min radar, men det var inte förrän jag var med på SelmaStories julmys som jag insåg att det här nog var en bok som jag faktiskt ville äga. Jag har på tok för få julböcker i mina hyllor. Sagt och gjort, en beställning lades, boken (eller böckerna, jag beställde ju inte bara en) kom och när det blev fjärde advent så tyckte jag att det var dags.

Feelgood är en genre som inte alltid funkar för mig. Mycket svärta krävs för att jag ska stå ut med det fluffiga. När jag började läsa så var jag alltså ganska skeptisk och lite tveksam. Starten bekräftade faktiskt mina farhågor. Hysterisk är ett passande ord. Det kändes påklistrat hurtigt. Men så plötsligt, utan att jag egentligen märkte det, så vände det. Här finns både humor och svärta (mycket svärta), både skratt och gråt.

Humorn ja, den är ofta i nivå med "hjulfirande". Där fnittrar jag faktiskt. Jodå, exakt så dålig humor har jag och det är jag stolt över. Personligen så tycker jag att beskrivningen av sorg är bokens styrka. Det är där den fångar in mig. Det är precis lagom många ord. Framför allt så är det rätt ord. Ibland är det så berörande att det knyter sig i magen.

Förutsägbar är den och det hör till genren. Det är ganska uppenbart hur det ska sluta, men det är resan dit som är grejen. Och så händer det ju en hel del på vägen. Särskilt vad gäller karaktärsutveckling. Mycket fika är det också och jag älskar att läsa om fika. Mer än jag gillar att utföra det själv. Jag gillar varken att baka eller att äta bullarna som blir resultatet, men att läsa om det ...

Det är inte speciellt många karaktärer här och bara en handfull riktigt viktiga. Ovanligt nog så gillar jag dem allihop. Även om jag i verkliga livet skulle ha haft mycket svårt för en person som Sophia. Hennes positivitet och energi hade knäckt mig. Elsa verkar vara en bra person, med alldeles för dålig självkänsla. Högst normal alltså. Jag är speciellt glad i att hon har en bra relation till sina föräldrar (det har även Sophia). Motsatsen är ju annars en vanlig ingrediens. Pigga granntanten Britt är ett riktigt bra inslag och det är också den grinige gamle gubben Alfred. Han påminner lite om Ove. Julia är nog min favorit. Denna buttra och vresiga tonåring. Kan så känna igen mig i henne. Minus bakningen då.

Här finns, i stort sett, ingen kärlekshistoria alls (bara embryon) och det är så uppfriskande. Det visar ju med all önskvärd tydlighet att det inte behövs i varenda julroman/feelgood. Dock är boken inte utan kärlek, men av en helt annan sort. Det är så mycket värme här att den hade kunnat lösa hela energibehovet nu i vinter. Och medmänsklighet, som ju annars (i verkliga livet) är närmast en bristvara.

Personligen så hade jag nog inte klarat att okända människor kom hem till mig och ordnade ett påtvingat julfirande. Jag skulle hellre ha sett att mina nära och kära ringde mig, på egen hand. Utan inblandning av andra. Men det är ju jag det och egentligen tycker jag att det här är en lysande idé. Flertalet skulle säkert uppskatta det. Och, som sagt, ingen ska sitta ensam på julafton.

Julakuten för ensamma hjärtan får ett extra plus för att tidernas bästa julfilm nämns så många gånger och faktum är att detta torde vara böckernas Love actually. Jag hade så gärna sett denna filmatiserad. Om jag bara hade kunnat bli garanterad att det gjordes bra. Den inspirerar dessutom till att bli en bättre människa. Dock inte just på det här sättet, för egen del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 162 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Julakuten för ensamma hjärtan: Lottens bokblogg, malins bokblogg och Basilica.

Bok: Nu är det jul igen av Annika Devert & Jessika Devert

Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Nu är det jul igen
Genre: Feelgood
Antal sidor: 159
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sardinön 1
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 17 december 2022




Första meningen: De tunga träportarna till Enskilda gymnasiet svängde upp och ut sprang tjugofem ystra nybakade studenter i vita kläder.

Baksidetext
Trebarnsmamman Emelie har tröttnat på tillvaron. Sedan pappan till hennes barn flyttat hem till Gambia har hon kämpat för att få vardagen att gå ihop. Budgeten är tajt, jobbet är urtråkigt och trots påtryckningar vågar hon inte skaffa Tinder. Hon är helt enkelt inte redo. Men just som allt känns som mörkast får hon ett oväntat brev - ett brev vars innehåll kommer att ändra hennes liv för all framtid.

Det visar sig att Emelie ärvt ett hus på Sardinön - och när hon åker dit får hon sitt livs chock. Huset är nämligen fyllt till bredden med juldekorationer! Emelie tvekar, men när barnen bestämt sig för att de vill stanna på ön så dröjer det inte länge innan flytten från Växjö är ett faktum. Allt som återstår nu är att lista ut svaren på två viktiga frågor: Vad är egentligen grejen med Andreas, snyggingen som ärvt gäststugan på tomten? Och vad i hela fridens namn ska Emelie göra med alla sina julsaker?

Min kommentar
2022 verkar bli året då jag faktiskt läste julromaner. Jag har haft tanken i flera år, men det har aldrig blivit så. I år hade jag en planerad redan innan december började och sedan flöt läsningen på så bra att jag hade massor av månad kvar när planeringen var färdigläst. När det årliga decemberbesöket hos min släkt i Göteborgstrakten närmade sig tyckte jag att det skulle vara fint att läsa en (jul)bok som utspelar sig där. Jag hittade ingen, men det blev tillräckligt nära med Nu är det jul igen, som utspelar sig på en ö på Västkusten.

Trots titeln så börjar boken när det är sommar och den håller sig också där nästan hela vägen (ja, jag blev lite besviken). Däremot så planeras en julmarknad, som inte är av denna världen. Typ. Jag gillar rent allmänt inte julmarknader, men denna hade jag gärna besökt.

Förklaringen till varför huset var julpyntat året runt kändes väldigt krystad. Själv hade jag nog funderat på om jag någonsin ville fira jul igen efter den händelsen, men vi är ju alla olika. Det vimlar av tramsiga missförstånd och förutfattade meningar, vilka alla hade kunnat undvikas om man bara hade sagt något i stället för att vara tyst. Ön, var den nu ligger någonstans, är i alla fall så mysig att jag omedelbart vill åka dit.

Invånarna på den här ön är, minst sagt, speciella, men de är det på ett charmigt sätt. Folk i allmänhet beter sig oerhört märkligt, men jo, jag vet ju att öfolk är lite eljest. Eller kan vara i alla fall. Det är nästan som om alla karaktärer har egenskaper som de lever ut i kubik. Emelie själv gillade jag nog inte speciellt mycket från start. Hon tog sig dock lite mot slutet, men hon kändes lite som dottern, medan dottern Linn ofta kändes som mamman. Ett försonande drag som Emelie hade var i alla fall att hon lyssnade på Ed Sheeran. Stackars Andreas var det desto lättare att tycka om. Han blir bemött med misstro och behandlad på ett ganska respektlöst sätt. Han är ju bara snäll och hjälpsam.

Tyvärr så är boken dåligt korrekturläst och som vanligt stör det mig orimligt mycket. Det är ju trots allt inte speciellt många sidor i den så man kunde verkligen ha gjort bättre. En detalj som jag inte vet om det är ett misstag eller om det var en lögn är att ön sas, i början, vara bilfri, men helt plötsligt vimlar det av bilar som hämtar och lämnar.

Nu är det jul igen är lite för mycket drama och innehåller lite för många dramaqueens för mig, men det är onekligen mysig läsning. Förmodligen är det på grund av mina förväntningar som boken inte är så bra som jag hade hoppats och trott. En del trådar verkar glömmas bort, men detta är ju faktiskt första delen i en serie på fem böcker så de kanske fortsätter i senare delar.

På Goodreads hade den 3,06 i genomsnitt (beräknat på 151 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nu är det jul igen: Mias bokhörna, Boklusens bokblogg och Mysterierna.

Bok: Tyst savann av Sigbjørn Mostue

Författare: Sigbjørn Mostue
Titel: Tyst savann
Genre: Thriller
Antal sidor: 304
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Taus savanne
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Even Stubberud 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 december 2022




Första meningen: Livet på den afrikanska savannen är hårt och skoningslöst och ofta kort.

Baksidetext
Efter att ha pensionerat sig från yrket som specialsoldat i en antiterrorism-enhet söker Even Stubberud nu ett nytt liv i Kenya. Han har en önskan om att göra bot för den brutalitet han utövat under sin tidigare karriär genom att utbilda viltvårdare på savannen och därmed bidra till att förhindra den skoningslösa slakten av elefanter och annat djurliv.

Det ska dock visa sig att det är starka krafter som ligger bakom tjuvjakten – med förgreningar till en av världens mäktigaste nationer. Samtidigt kontaktas Stubberud av sin tidigare chef – Elna Husøy, som leder Försvarets underrättelsetjänst – om en allvarlig situation i Norge. Stubberuds liv blir inte enklare när han startar en personlig vendetta i Nairobi, som hotar att kasta in Norge i en diplomatisk mardröm. Det tycks bara finnas en utväg: Even Stubberud måste dö.

Min kommentar
Efter att jag hade läst första delen i den här serien för drygt 1,5 år sedan så undrade jag lite skeptiskt hur det överhuvudtaget skulle kunna bli en serie. Samtidigt som jag verkligen såg fram emot att bli överbevisad. När Tyst savann överraskande ramlade ner i brevlådan blev jag riktigt glad och förväntningarna var höga.

Detta är en mycket politisk bok, till och med mer än förra boken som var på gränsen till för mycket. Temat är behjärtansvärt, viktigt och aktuellt, men om jag läser en thriller så förväntar jag mig just det. Här blir det ganska ofta nästan som att sitta på en föreläsning. Segt och lite mästrande.

Even tyckte jag om i första delen, även om han var nästan lite för mycket. Nu ... inte så mycket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad skillnaden är, men han har helt klart tagit steget över den där gränsen. Rent generellt så blir det nog för grabbigt för mig. Då menar jag stora, starka män som känner sig tvungna att beskydda svaga kvinnor. Det är rent obehagligt och kan helt ärligt få mig att vrida mig som en liten mask.

Även Elna var jag ganska glad i tidigare, men det hon gör här vet jag inte om jag gillar. Människor, som i sin självgodhet, tycker att alla andra gör fel och självsvåldigt försöker rätta till det ger mig rysningar. Hon tar verkligen till vilka vapen som helst. Anne Miriam, som var min favorit i förra boken, var med på tok för lite. Nästan ingenting.

Jag kan förstå att man känner ett behov av att skriva en sådan här bok och dessvärre är den nog hyfsat sann. I alla fall vad gäller storpolitiken och tjuvjägarna. Det är tragiskt, hemskt och frustrerande. Och då menar jag inte bara tjuvjägarna.

Jämfört med Himlen ska gråta blod, som var en ren adrenalinkick, så var Tyst savann nästan som ett sömnpiller. Här är det mer fokus på politik än på action. Om man gillar det så är nog boken bättre. Själv blev jag lite besviken. Och varför måste det (alltid) finnas en (hjälplös) kvinna att rädda?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tyst savann: Jag kan inte hitta någon.

Bok: Kalla, vita vinternätter av Christoffer Holst

Författare: Christoffer Holst
Titel: Kalla, vita vinternätter
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 285
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cilla Storm 3
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 december 2022




Första meningen: Snön faller ljudlöst utanför fönstren på den lilla stugan där hon bor.

Baksidetext
Det är december och snöslasket i Stockholm är avgasgrått. Cilla Storm trivs som kriminalreporter men lider av skrivkramp. När vännerna Zacke och Jonathan bjuder med henne till deras nyköpta sportstuga i idylliska Idre ser hon chansen att fly storstaden och komma i julstämning. Ännu trevligare blir det när väninnan Rosie följer med. Men redan första dagen hittas en ung man död i den populära fjällanläggningen. Snart börjar Cilla och Rosie nysta i fallet, och spåren leder dem till ett lyxhus där en välbärgad och mytomspunnen familj huserar ...

Min kommentar
Egentligen ända sedan jag läste min första bok av Christoffer Holst, för över fem år sedan, så har jag nog förstått att det här är en författare som jag vill läsa allt av. Trots det så har jag varit väldigt sen på bollen när det gäller serien om Cilla Storm. Det var i somras som jag bestämde att jag minsann skulle läsa dem under rätt årstid och nu var det då dags för vinterboken, Kalla, vita vinternätter.

Varje jul tänker jag att jag vill läsa åtminstone någon julbok, men så brukar det inte bli. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att denna utspelar sig precis i jultid och dessutom uppe i de svenska fjällen. Här är det mängder av snö, skidåkning, julkänsla, god mat och goda vänner. Vad mer kan man egentligen önska sig? Jo, kanske ett litet mord också.

Det finns två trådar här, en som börjar några veckor tidigare och så sakteliga går framåt och till slut möter nu-tråden. Jag gillar verkligen Holsts sätt att skriva. Det finns ingen onödig dekoration, inga krusiduller. Inga sötsliskiga romantiska utsvävningar. Vad mer som inte finns är någon som helst problematik vad gäller någons sexuella läggning. Precis som det ju borde vara och det är så befriande och uppfriskande att läsa. Humor finns det dock massor av, av den mycket varma sorten.

Cillas kompisar Zacke och Jonathan får mycket utrymme här och det är fantastisk kul att hänga med dem. Jag hade gärna haft dem som kompisar. Trots att jag egentligen inte är speciellt glad i vare sig ost eller rödvin. Men mat är gott. Även Rosie får ta mer plats och jag håller verkligen tummarna för att hennes ... ja, äventyr ... mynnar ut i något gott. Det är hon verkligen värd. Adam är inte med så mycket och det betyder mindre kärleksfluff, vilket uppskattas av mig.

Jag skulle nog inte kalla detta vare sig (nagelbitande) spännande eller ovisst, utan egentligen mest mysig. Trots ond bråd död. Dock finns det en tydlig ton av allvar under myset. Strängt taget så supportar jag inte valet av mordoffer. Jag blev lite ledsen av det, men samtidigt glad. Sanningen är ju att jag faktiskt gillar oväntade och kanske oönskade mordoffer.

Kalla, vita vinternätter håller jag nog som den bästa hittills i serien. Kanske är det en otippad kombination, med feelgood och mordgåta, men Holst hanterar den perfekt. Och så får man dessutom lite tragedier och fin vänskap, över alla socialt konstruerade gränser, på köpet.

På Goodreads hade den 3,59 i genomsnitt (beräknat på 367 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kalla, vita vinternätter: Lottens bokblogg, malins bokblogg och Karins boktips.

Bok: Råttjakten av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Råttjakten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 429
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead ground
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 4
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 december 2022




Första meningen: Mannen i Sean Connery-mask vände sig till mannen i Daniel Craig-mask och sa: "Apan Bertrand och katten Raton satt framför brasan i den öppna spisen och kollade på kastanjerna som rostades över glöden."

Baksidetext
Kriminalinspektör Washington Poe hotas av vräkning och måste i domstol försvara sin rätt att bo kvar i sitt älskade torp när han oväntat kallas till en bordell på en sjaskig bakgata i den lilla nordengelska staden Carlisle, där en man misshandlats till döds med ett basebollträ.

Poe förstår inte varför man kopplar in honom. Han är specialist på att jaga seriemördare, ändå vill brittiska underrättelsetjänsten MI5 ha just honom och hans medhjälpare, dataexperten Tilly Bradshaw, till att leda mordutredningen. MI5 misstänker att någon tänker försöka sabotera det stundande toppmötet på det lyxiga herrgårdshotellet Scarness Hall. När Poe och Bradshaw undersöker den dödes bakgrund visar det sig att ingen av personuppgifterna de har om honom stämmer.

På mordplatsen saknas ett prydnadsföremål, en keramik råtta av samma slag som hittats även på en annan brottsplats. Poe nystar upp trådarna till en historia som tar sin våldsamma början i kriget i Afghanistan. Girighet och jakt på stulna antikviteter leder till avskyvärda svek och mord som ställer Poes och Tillys slutledningsförmåga på hårda prov.

Min kommentar
Det är väldigt sällan jag ber om recensionsexemplar nu, eftersom jag har så otroligt många olästa böcker som jag ju faktiskt vill läsa. Men sanningen är att jag ibland när ett litet hopp om att förlagen ändå ska skicka vissa böcker till mig. Råttjakten är en av de där böckerna som jag verkligen, verkligen hoppades skulle dyka upp som en överraskning. När den faktiskt gjorde det så var lyckan total.

Washington Poe, som är den ena huvudpersonen, är i sanning en favoritkaraktär. Han är precis som jag vill ha mina poliser - smart, tar ingen skit från överordnade (eller någon annan heller) och med ett hjärta av guld. Tilly, den andra huvudpersonen, är även hon en favorit - sanningssägare, obrottsligt lojal och en fena på teknik. Kombon är helt enkelt oslagbar och förmodligen det som gör den här serien så fantastisk.

För första gången så slår det mig att Poe är en mycket ensam människa. Inte ensam som i isolerad utan ensam som i utan nära och kära. Han har sin hund, Tilly och grannen. Och sitt jobb, förstås. Men det är allt.

Precis som vanligt så är det en hel hög karaktärer med här och, även det precis som vanligt, så är det inte ett dugg svårt att hålla isär dem. Jag vet inte hur karln gör, men han lyckas i alla fall. En del är så klart återkommande och jag hade önskat att Andrew Rigg, från Svart sommar, skulle ha varit med mer. Han blev ju en liten favorit i den boken. I stället så får vi träffa Melody Lee, från Regissören, igen och det är kul att få lära känna henne bättre.

Intrigen är mycket komplicerad och jag tror minsann att den går ihop. Jag känner mig inte lurad i alla fall. Förutom av den lilla detaljen att klurigheten hålls vid liv lite tack vare fula knep. Som att läsaren inte får veta saker som Poe ser på, till exempel, foton. Det här är något som brukar störa mig enormt mycket. Nu märker jag det, blir lite irriterad och sedan går jag snabbt vidare.

Något jag har lärt mig under läsningen av de här böckerna är att man aldrig kan vara säker på något och att varenda detalj som nämns är viktig. Exakt så vill jag ha det. Humorn (jodå, det finns) passar mig perfekt. Flera gånger så skrattar jag, eller kanske mer frustar. Oftast tack vare något Tilly säger eller gör. Det kan bli ganska dråpligt när någon är oförmögen att ljuga och inte känner till alla krångliga sociala koder.

Detta är en så bra serie att jag, ovanligt nog, är i fas i den. Det enda negativa med att läsa Råttjakten så snabbt efter att den har släppts är att jag nu får vänta så länge på nästa. Femte delen finns visserligen redan, på engelska, men jag hoppas verkligen att Modernista skyndar på med översättningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,48 i genomsnitt (beräknat på 3 254 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Råttjakten: DAST Magazine.

Bok: Everland av Lars Göran Persson

Författare: Lars Göran Persson
Titel: Everland
Genre: Thriller
Antal sidor: 382
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 december 2022




Första meningen: Ellika Kolbsmayr flyttade försiktigt det ena benet från dess placering över det andra och såg noga till att inte silkesstrumpan fastnade i vecket som bildades i mötet mellan hennes avslappnade fot och den lite för stora svarta sko som satt på densamma.

Baksidetext
Det är krigsvåren 1944. Nazityskland är i färd med att tillverka en atombomb när deras tungvattenfabrik i Norge förstörs av de allierade. Men tyskarna har redan flyttat verksamheten. De har även gjort en sensationell upptäckt. Möjligheten att konstruera bomben och vinna kriget verkar nu avsevärt enklare.

En brittisk spion i Berlin har avslöjat hemligheten och både England och Tyskland har skickat ut agenter för att säkra den.

Nioårige Tor och hans mamma Sigrid är också på väg. Till Gäddsjö i nordvästra Jämtland för att börja på ny kula. Tor och hans nyfunne vän Valdemar träffar där på en störtad och sårad engelsk officer. De, och inte minst Sigrid, tar hand om honom.

Kriget kryper allt närmare, och någonstans vid den norsk-svenska gränsen drar det ihop sig till en avgörande kraftmätning, ett ögonblick då allt ställs på sin spets.

Min kommentar
Jag skulle nog våga påstå att jag har läst min beskärda del av böcker om andra världskriget (till och med lite för många, kan jag tycka). När Everland ramlade ner i brevlådan så kan jag nog inte säga att den lockade speciellt mycket. Men jag gillar inte att ha recensionsexemplar olästa, oavsett om jag har bett om dem eller ej, så i år tog jag med boken i min Boktolva.

Först och främst så bara älskar jag titeln på boken, nu när jag vet vad den syftar på. Så fyndigt. Men så är jag också, från barnsben van vid direktöversättningar av ortsnamn/områden. Som till exempel ön Elevator Nobody.

Egentligen är det inte så många inblandade, men nästan alla har en egen tråd. Det hoppas en del mellan dem, men det blir ändå inte särskilt svårt att hålla isär dem. Jag brukar inte vara så glad i barn som berättare, men Tor är kul att läsa om. Speciellt då om hans vänskap med Valdemar. Hur rolig och intressant Tor än är så gör hans tråd mig ibland mycket förvirrad. Händer det verkligen eller är det bara i hans huvud?

Ovanstående för mig osökt in på hur lämpligt det är att ta med ett övernaturligt inslag i en bok med det här temat. Jag känner mig mer än skeptisk. Om man måste ta till det för att lösa att vissa saker finns när de behövs så borde man kanske ta sig ytterligare en funderare. Om man plockar bort det övernaturliga så faller hela plotten som ett korthus. Jag känner mig också lite tveksam till den "romantiska" delen. Den hade sannerligen inte behövts och den gör inget alls för historien.

Språket är ibland lite tillkrånglat. Kanske kan man till och med kalla det pretentiöst, men oftast så tycker jag att det funkar bra. Eventuellt kunde boken ha mått bra av lite mer av en redaktörs rödpenna. Se till exempel boken första mening här ovanför.

Den norska tungvattenfabriken har jag ju hört mycket om. Både läst och sett faktiskt. En intressant del av den skandinaviska historian, men en skamfläck för Sverige. I min mening. Om man vill läsa mer om händelsen som bara nämns i en bisats i början av boken så kan jag rekommendera mini-serien Kampen om tungvattnet. Den går på både C More och Disney+.

Om jag bortser från de förhållandevis få punkterna jag har invändningar mot så är Everland en riktigt bra historia. Genren är lite svår att få till, men jag skulle inte kalla den för spionthriller. Den är väldigt mycket mer än så.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 13 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Everland: Mina skrivna ord, Lenas böcker och annat och DAST Magazine.

Bok: Defekta superhjältar av Hans Olsson

Författare: Hans Olsson
Titel: Defekta superhjältar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 243
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Zakuli Förlag
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2022




Första meningen: Veronika snurrade skeptiskt pillerburken i handen.

Baksidetext
De spruckna pillren från hemsidan ger förvisso superkrafter, men på köpet även oväntade bieffekter.

Smala Sussie kan bli smal som ett papper, förutom när vissa kroppsdelar inte följer med in i 2D-världen. Ludo pratar med stenar, fast ibland också asfalt och det är inte särskilt angenämt. The Hang Man kan framkalla dödliga tentakler, men han avskyr när de ser ut som färgglada polkagrisar. Borealis tror han kan framkalla ett förförande norrsken, men när himlen förmörkas är det inte ett väderfenomen som dyker upp.

De blir alla kontaktade av Waste Disposal, som har storslagna planer. Men vad menar hon egentligen när hon säger att hon vill förändra allt? Är det för bra för att vara sant?

Min kommentar
För fyra år sedan (jösses, vad tiden går) läste jag Hans Olssons Museion och den passade mig väldigt bra. Därför blev jag glad när han mejlade mig och frågade om jag ville läsa hans nya bok, Defekta superhjältar. Lite skeptisk blev jag, med tanke på temat. Superhjältar är inte riktigt min grej, men vi kom överens att jag skulle testa.

Det är lite oklart för mig vilken målgruppen är, men tydligen så är den klassad som barn/ungdom. Här finns dock en del exploderande människokroppar, så alltför små ska nog barnen inte vara. Enligt mig så bör de även vara så stora att de klarar att fundera lite över vad tanken med historien är. Jag vet inte ens om jag kan klura ut det. För mig är det lite oklart vad författaren vill förmedla. Jag vet inte ens om han tycker detta är en bra eller dålig idé.

Idén att skapa superhjältar som är lite defekta, i betydelsen att deras krafter inte riktigt fungerar som förväntat, är helt klart en bra idé. Och annorlunda. Det finns så många olika anledningar och drivkrafter till att bli en superhjälte. Alla verkar vara med, från de som känner sig ensamma och missförstådda till de som bara är ute efter världsherravälde. Däremellan finns de som tycker att de ska förbättra världen, Till vilket pris (för andra då) som helst. Förvånansvärt ofta så blir ju tyvärr självutnämnda världsräddare själva det de har kämpat mot.

Det finns en del detaljer som jag inte är riktigt med på. Ibland känns det lite som att logiken brister, men detta är ju hittepå och behöver inte följa några naturvetenskapliga lagar. Däremot så vet jag med bestämdhet att jag blir lite lätt förbryllad över slutet. Eller kanske mer slutresultatet. Jag vill ogärna spoila något, men jag tycker nog att hela biten med vad som faktiskt händer när *detta* händer liksom sopas under mattan. Det låtsas liksom inte om att många saker inte är återställningsbara under de här förutsättningarna.

Defekta superhjältar går nog att läsa på flera olika sätt, men jag tycker att det är en tragisk historia med sorgliga människoöden. Och jag saknar den humoristiska ton som beskrivningen antyder. Superhjältar kräver, enligt mig, humor, men det här är onekligen en intressant berättelse. Oavsett hur man väljer att läsa den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade inga betyg alls.
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Defekta superhjältar: Jag kan inte hitta någon.

Bok: Angivaren av Jan-Erik Fjell

Författare: Jan-Erik Fjell
Titel: Angivaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 384
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Tysteren
Översättare: Sandra Rath
Serie: Anton Brekke 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 november 2022




Första meningen: I två dagar hade han väntat.

Baksidetext
I Fredrikstad hittas stans rikaste man mördad och kriminalkommissarie Anton Brekke kallas in. Brekke är känd för att vara orädd och oförskämd, och han har dessutom en hemlig last: poker.

Med hjälp av polisstudenten Magnus Torp och polisinspektör Simon Haugen börjar han nysta i fallet, som först verkar ha ekonomiska motiv. Men när han kastas in i New Yorks korrupta undre värld, rakt in i maffians högborg, inser han snart att helt andra krafter ligger bakom.

Min kommentar
För ganska många år sedan fick jag andra delen i den här serien som en överraskning från förlaget. Eftersom jag är den jag är så var det inte ett alternativ att läsa den utan att först läsa första delen, Angivaren. Det har dröjt ett tag, men i år köpte jag den på bokrean. Vilket passade väldigt bra, eftersom den är med i min Boktolva.

Starten var lite trevande och ger ett lite hoppigt och rörigt intryck. Ett tag i alla fall. Det blir flera olika trådar nästan direkt och det är oklart hur de hänger ihop. Kanske var det inte så uttjatat med parallella trådar när boken kom 2010, men nu har ju alla deckare det och ja, jag är lite less på fenomenet. Och ja, jag är medveten om att det inte är en rättvis bedömning på en tolv år gammal bok. Man förstår hur gammal den är när nyheterna fylls av att Michael Jackson har dött.

Det är förvånansvärt få karaktärer med här och alldeles speciellt ett litet antal poliser. Anton Brekke är ju en av dem då och han känns som en mindre sympatisk kopia av Harry Hole. Med spelmissbruk i stället för alkoholmissbruk. Brekke är lite för grabbig för mig, på det störiga flåsande sättet. Dessutom är han arrogant och jag har så otroligt svårt för arroganta människor. Både påhittade och verkliga. Speciellt svårt har jag för dem om arrogansen inte har sällskap av minsta lilla empati. Nu visar ju Brekke åtminstone en nypa medmänsklighet så han klarar sig med nöd och näppe.

Översättningen känns inte riktigt bra. Ibland var valet av ord lite underligt och kanske är det översättningen som gör att dialogen nästan får mig att rodna. Den får mig att i alla fall vrida mig av obehag. En bagatell i sammanhanget, kanske, är att alla ø är utbytta mot ö samt att ni och er skrivs med versal i början.

Angivaren är en oerhört långsökt, ganska komplicerad, men intressant historia, som faktiskt går ihop på slutet. Eventuellt inte på ett trovärdigt sätt (jag har svårt att uttala mig om hur maffian arbetar), men tillräckligt bra. Jag känner mig lite kluven och för mig är nog detta hårdkokt när det inte riktigt lyckas. Andra delen står ju, som sagt, redan här och det ska bli spännande att se hur det utvecklas.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,59 i genomsnitt (beräknat på 739 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Angivaren: Lottens bokblogg (originalspråk), boktok73 och Johannas deckarhörna.

Bok: Summan av alla synder av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Summan av alla synder
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 464
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A great reckoning
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 12
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2022




Första meningen: Armand Gamache satt i det lilla rummet och slog omsorgsfullt ihop mappen, tryckte ner omslaget, stängde in orden.

Baksidetext
Kartan som upptäcks inne i en vägg på bistron i Three Pines tycks först inte vara mer än en kuriositet. Men när Armand Gamache får den som present första dagen på sitt nya jobb på polisskolan i Québec visar det sig snart att den bär på förkrossande hemligheter.

När en av skolans lärare påträffas död hittar man en kopia av den egendomliga kartan i hans bostad. Och vart Gamache än vänder sig ser han en av de unga polisaspiranterna, Amelia Choquet. Hon är tatuerad och piercad, arg och på sin vakt. Hon framstår som allt annat än en blivande polis. Ändå går hon på polisskolan och var en av den mördade lärarens skyddslingar.

Utredningens fokus riktas snart mot Gamache själv, hans koppling till Amelia och hans möjliga inblandning i brottet. Och för både Amelia Choquet och Armand Gamache närmar sig tiden för en uppgörelse med det förflutna.

Min kommentar
Jag hade förstått det som att Summan av alla synder utspelade sig i november, så den planerades in i november. Tyvärr, för mig som vill läsa böckerna under rätt årstid så görs ett rejält hopp och plötsligt så är man någonstans i februari/mars. Nåväl, det är ju inte det som är det viktiga.

Serien om Armand Gamache är med största sannolikhet den bästa jag någonsin har läst. Nivån är så hög. Detta är ju tolfte delen och den är precis lika bra som de tidigare delarna. Att läsa de här böckerna är lite som att komma hem. Jag känner mig alltid trygg och väl omhändertagen. Men vad heter Ruths diktsamling i original? Vilket ord används i stället för BRA? Någon som har läst den på engelska som kan berätta?

Den här boken handlar, bland annat, om Three Pines och jag blir så glad över att jag äntligen får veta mer om den här fantastiska byn. Den som inte finns med på några kartor, förutom just den som är någon sorts huvudperson här. Nu får man äntligen veta vad som ligger bakom "försvinnandet". Jag älskar verkligen den här byn och människorna (och djuren, till och med djuren är som egna karaktärer) i den. Jag vill också sitta där i bistron, med en stor mugg varm choklad (med vispgrädde på) och titta ut på snöfallet.

Gamache själv har ju länge varit en mycket stor favorit (och det är han väl egentligen fortfarande). Jag uppskattar verkligen hans lugn och eftertänksamhet, men nu kände jag nog lite att han blev för präktig, för rättrådig. Till och med för mig. Jag som är ett av hans största fans. Min absoluta favoritkaraktär i byn, Ruth, har mest fokus av de karaktärerna i den här boken och det är jag mycket glad för. Hon är verkligen något speciellt. Jag tycker att världen behöver fler Ruth.

Det dyker upp en del nya karaktärer här, bland annat en observatör (Gélinas) och jag vet ju inte hur det fungerar, men för mig låter det mycket konstigt med en observatör som griper in i utredningen. Det ingår liksom inte i ordet "observatör". Tycker jag. Fyra polisstudenter får vi också träffa och jag hoppas verkligen att Amelia återkommer. Som polis då. Samtliga fyra gjorde mig oerhört förvånad när ingen av dem verkade veta var orientering är. Hur är det ens möjligt?

Jag får lite intrycket att Penny har försökt krångla till det, skriva det några extra varv. Hon gör det väldigt bra, men ett varv beror på att läsaren helt enkelt inte får all information. Det är ett grepp (fusk) som jag inte alls gillar. Även om jag nu luskade ut det ändå. Den stora frågan för mig var om det verkligen var meningen att läsaren skulle misstro Gamache? Ingen som läser den här serien skulle väl göra det?

Precis som brukligt så innehåller Summan av alla synder en hel del moraliska dilemman. Jag tycker om att de här böckerna alltid får mig att fundera över rätt och fel. Och rättvisa. Nästa del kommer förmodligen att ligga under granen till jul och jag tror att det kan bli så att jag läser den till sommaren.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Jag förstår inte riktigt hur kartan kunde peka ut graven. Det känns som ett omöjligt uppdrag att rita kartan som pekar ut ens egen grav.[/spoiler]

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 59 373 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Summan av alla synder: Lottens bokblogg, Bokstunder och Stories from the city, stories from the sea.

Bok: I tystnaden begravd av Tove Alsterdal

Författare: Tove Alsterdal
Titel: I tystnaden begravd
Genre: Thriller
Antal sidor: 409
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 november 2022




Första meningen: Inte behöver han papper för att få eld i bastun, men breven ska brinna.

Baksidetext
Lars-Erkki Svanberg, en gång Sveriges snabbaste skidåkare, slås ihjäl med sin egen yxa på gården Rauhala hemma i Tornedalen.

I ett trapphus i Sankt Petersburg skjuter en rysk gangsterledare sin närmaste vän, och flyr mot gränsen.

Katrine, som just har fått sparken från Sveriges Radio, upptäcker att hennes mamma inte är den människa hon trodde. I byn Kivikangas långt uppe i norr finner hon sanningar som tystats ner i generationer.

Medan midvintern långsamt släpper sitt järngrepp över Nordkalotten dras deras historier allt närmare varandra, tills allting slutligen löper samman i den utkylda mangårdsbyggnaden på Rauhala - ett namn som betyder lugnet, friden.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan läste jag Tove Alsterdals debut, som jag inte var jätteförtjust i, men då hade jag redan köpt på mig I tystnaden begravd. Som ju givetvis inte har lockat särskilt mycket under åren som gått. Alla förtjänar ju en andra chans, tycker jag, och därför tog jag med den här boken i min utmaning Vi möts igen i år.

Ett litet speciellt ord dyker upp där i början, som får mig välvilligt inställd; eljest. Vilket fantastiskt ord. Det används på tok för lite nuförtiden. Så ja, det började väldigt, väldigt bra. Utan att veta, av egen erfarenhet, så känns det tornedalska äkta och riktigt. De som är från trakterna och har läst boken verkar hålla med.

Det är som att jag hamnar i en liten bubbla när jag började läsa. Beskrivningen av den tornedalska miljön gör sitt till. Det är som att verkligen vara där. Tyvärr så förstörs min bubbla av att plötsligt kastas till Ryssland och den kriminella världen där. De här bitarna tycker jag inte är intressanta och inte heller tycker jag att de tillför något.

Även till det gamla Sovjet går resan och den tråden gillar jag, För mig kommer det lite som en överraskning att så många tornedalare emigrerade till Sovjet på 30-talet. I hopp om att hitta det kommunistiska paradiset. Alla vet vi väl lite om hur det blev med det. Dessvärre blir det lite rörigt och hoppigt med alla dessa trådar.

Man kan ju vara säker på att alla trådarna hänger ihop, speciellt den i nutidens Ryssland. Det blir också lite för snårigt för mig med släktskapet mellan människor. Jag mäktar liksom inte med mer än en generation bakåt. Ändå blev det efter ett tag ganska uppenbart hur det hängde ihop. Det gjorde nu ingenting, för Katrine hade inte all den information som jag hade så hon visste inte. Det lilla mellanspelet, eller vad man ska kalla det, mellan Katrine och ryssen kändes bara krystad och väldigt onödig. Jag tycker inte att den tillförde något alls.

En del andra onödiga saker händer. De är egentligen inte onödiga som i överflödiga, men jag blir alltid lite ledsen när "fel" karaktärer dör. Samtidigt som jag verkligen tycker om att jag inte kan vara riktigt säker på att alla favoriter klarar sig. Jag är inte helt säker på att jag förstår varför Katrines mamma skämdes(?) över sin bakgrund, men jag förstår definitivt Katrines intresse och nyfikenhet.

Det här med "vems är du?", som sägs vara tornedalskt ställer jag mig lite skeptisk till. Även om det inte uttrycktes med just de orden så var det ändå den frågan man fick i min egen lilla uppväxtby. I Västergötland.

I tystnaden begravd slutar lite med en antiklimax, men är nog egentligen en enkel och trovärdig avslutning. Jag hade kanske bara förväntat mig mer efter den uppbyggnaden. Helt kort kan man i alla fall säga att Tove Alsterdal förvaltade sin andra chans på ett förtjänstfullt sätt.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 569 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om I tystnaden begravd: Bokstunder, Boktanken och Bokblomma.

Bok: Nya människor i fel ordning av Jonas Karlsson

Författare: Jonas Karlsson
Titel: Nya människor i fel ordning
Genre: Drama
Antal sidor: 226
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2022




Baksidetext
Detta är en samling berättelser om några människor som alla vill bli något annat än de är. Vad vill de bli? Nya människor? Hur fungerar det, är allt i livet en enda cirkelrörelse eller är det omöjligt att kliva ner i samma flod två gånger? Vi möter en rad olika individer: en far, en son, en fru, en kompis, en flickvän, en arbetslös, en tyst, en präst, en kille i grön jacka, bröderna Anders och Patrik, deras respektive Frida och Victoria. Fast inte i den ordningen.

Min kommentar
Jo, jag vet att jag har sagt det förut, men det tål faktiskt att upprepas: Jonas Karlsson är en favorit. Både som författare och skådespelare. När han skriver något nytt, så vill jag ha det. Oavsett om det är noveller eller romaner. Nya människor i fel ordning är hans senaste novellsamling, om jag inte har missat någon, och den kom förra året.

Den här novellsamlingen är ovanlig på det viset att vissa karaktärer dyker upp i flera noveller. Eftersom jag läser noveller när jag är mellan böcker (i stället för att påbörja en ny bok vid sängdags så läser jag en novell) så kan det gå lång tid mellan läsningen och då minns jag inte längre namnen. Vilket tyvärr gör det här greppet lite bortkastat på mig. Det är inget krav att man minns, men jag tror att det hade gett en extra dimension.

Som vanligt, när det gäller novellsamlingar, och kanske speciellt när det handlar om Jonas Karlsson, så blir en del noveller helt obegripliga för mig. Jag är inte mycket för abstrakta saker, min hjärna gillar inte det, och om jag inte omedelbart (eller med en liten ansträngning) hittar en mening med en text så faller den platt för mig. Ett par (jag tror det är två) noveller är så abstrakta att jag helt enkelt inte får någon känsla för vad de kan tänkas ha för mening och jag förstår dem inte.

Jag har ju så klart några favoriter, konstigt vore det ju annars. Objektet är så absurd och otroligt intressant. Jag vill veta mer. Var frimärkena värda något? Blev huset sålt? Vad hände med Tommy?

Drönarbin hade det lite motigt i starten. Den är som ett brev till någon som benämns "du". När jag väl har vant mig vid det lossnar det. Här levereras poängen på ett snyggt sätt, i sista meningen.

Farbror Kent har jag inga problem att relatera till och då berättarröstens känsla, mer specifikt. En del människor vet verkligen inte när det är nog.

Många noveller känns lite meningslösa, precis som livet självt, och representerar en ögonblicksbild ur vardagen. De är ofta trovärdiga och, tyvärr, sannolika. Absurda kan man också kalla dem då. Och lite åt det satiriska hållet. Jonas Karlsson är fenomenal på att sätta fingret på det mänskliga beteendet, i alla former, och verkligen visa hur underliga vi är. Gemensamt för samtliga noveller där jag kan hitta en mening är att den kommer i allra sista meningen. Det är otroligt snyggt gjort.

Novellerna i Nya människor i fel ordning känns annorlunda mot romanerna. Det är mer nedstämt, eftertänksamt och existentiellt, av typen Vem är jag?. Det finurliga är kvar, men det levereras på ett mindre roligt sätt.

På Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 185 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nya människor i fel ordning: Karenina, Den läsande kaninen och och dagarna går.

Bok: Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

Författare: Emma Ångström
Titel: Mannen mellan väggarna
Genre: Thriller
Antal sidor: 309
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2022




Första meningen: Utrymmet är mörkt och mycket smalt.

Baksidetext
Kort efter att en barnfamilj flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan sker ett mord i samma byggnad. Det är ett av de märkligaste morden i Stockholms historia. En kvinna försvinner från sitt hem och hittas två veckor senare av sin man i hallen i deras gemensamma bostad. Alla är förbryllade. Var har kroppen varit gömd? Och hur har gärningsmannen kommit in och ut ur lägenheten? Samtidigt sker allt underligare saker. En hund hittas död på gatan, mat försvinner ur kylskåpen och en outhärdlig stank sprids i huset. Och när den lilla flickan i den nyinflyttade familjen leker Anden i glaset knackar det plötsligt i väggarna.

Min kommentar
Mannen mellan väggarna blev jag otroligt sugen på när den släpptes för sex år sedan. Det lät som att det skulle kunna vara en bok för mig och jag fick den när jag fyllde år det året. Trots min nyfikenhet så fick den alltså vänta tills nu, när jag hade bestämt mig för att ha ett litet skräcktema i oktober/november.

Nu i efterhand så kan jag tycka att titeln avslöjar för mycket. Det var inte till bokens fördel att man visste vad som fanns mellan väggarna. För egen del så tycker jag inte att detta är skräck, kanske mer en thriller i så fall. Speciellt läskig tycker jag inte att den är och det blev egentligen aldrig riktigt intressant. Ibland känns den som en barnbok, men med tanke på innehållet så är det nog inte så troligt att den är det.

Karaktärerna är inte många, men trots det så är de för många. Flera olika trådar startas upp med invånare i huset, men de flesta fortsätter inte. De blir bara hängande i luften. I stort sett så är det tre karaktärer som är viktiga. Alva, trodde jag, var den som man skulle känna med, men det är svårt. Att tycka om henne är omöjligt för mig. Hon är faktiskt den som är mest otäck här, eller mer oroande egentligen. Det är ett mycket bättre ord. Som mest tycker jag nog synd om henne. Jag tycker synd om alla barn som har vuxna som bestämmer att barnen måste skyddas, genom att inte berätta viktiga saker för dem. Bara för att den vuxne tycker att det är lite jobbigt att förklara. Vanja, som är Alvas mamma, är en förfärlig människa och mor och det är allt jag har att säga om henne. Och så har vi då mannen mellan väggarna ...

Det finns ett grepp som jag verkligen ogillar i böcker och det är när man sitter där med en stor textmassa (ofta dessutom kursiverad) som är/ska föreställa utdrag ur artiklar/faktaböcker. Det greppet överanvänds i den här boken. Jag behöver verkligen inte en lång text som förklarar vad en lönndörr är. Eller spöken. Eller voodoo. Eller typ faktarutor om någon seriemördare. Ge mig en sammanfattning eller till och med bara en blänkare så kollar jag själv upp det som jag blir nyfiken på. I det här fallet så tillför inte texterna någonting. Det enda som händer är att jag blir irriterad.

Inte ens läsaren får veta vad som har hänt tidigare i familjen Wärns liv. Inte i någons liv, faktiskt. Jag brukar inte klaga på att det saknas bakgrund till karaktärer, men här är den i stort sett obefintlig. Jag får egentligen inte den information som krävs för att göra boken rejält otäck. I stället sitter jag där med en massa frågetecken vad gäller drivkrafter och bakgrund. Ovisshet är något som jag gillar, men då ska den handla om vad det är som är läskigt. Inte själva grunden till allt. Det skrapas liksom bara på ytan.

Fastän det då saknas en hel del förklaringar så är boken ibland oerhört detaljrik. Detta funkar ibland, eller specifikt när det handlar om W. Där kan jag tycka att det passar att beskriva exakt hur han, typ, gör en mugg te. I alla andra fall så blir det bara för många ord. Personligen så tycker jag att det saknas en del ord i slutet också för hela historien känns oavslutad.

Det känns som att jag hade fel ingång på Mannen mellan väggarna. I alla fall så hade jag väntat mig en helt annan historia. När jag bortser från att mina förväntningar var felställda så är den ändå värd en extra halv poäng i betyget. Potentialen är ju hög, men det händer liksom ingenting. Det känns som att historien inte kan bestämma sig för om den ska vara övernaturlig eller ej. Och så blir det varken eller.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 613 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Mannen mellan väggarna: booksessed, Stories from the city, stories from the sea och I bokhyllan.