TV-serie: Locke & Key #3 (2022)

Titel: Locke & Key
Originaltitel: Locke & Key
Genre: Fantasy
Skapad av: Meredith Averill, Aron Eli Coleite, Carlton Cuse, Joe Hill (grafisk roman)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Connor Jessup, Emilia Jones, Jackson Robert Scott, Darby Stanchfield, Sherri Saum
Premiär: 2022-08-10
Produktionsland: Kanada, USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 33-49 min
Såg den på Netflix juli-september 2024




Handling
Det finns en ny demon i Matheson. Inte bara det, utan även nya nycklar med okända krafter. Det finns alltså mycket att reda ut, för barnen Locke. Men nu har de även mamma till hjälp.

Min kommentar
Vissa serier måste jag se på egen hand, eftersom de annars riskerar att bli helt sönderpratade av uttråkad sambo. Därför dröjer det ibland lite för länge innan jag får en möjlighet att fortsätta se en serie. Locke & Key är en sådan serie, men nu har jag äntligen lyckats se den tredje, och sista, säsongen.

Trots att det var över två år sedan jag såg förra säsongen så kommer jag ändå snabbt tillbaka till den här världen. Det enda som gjorde mig förvirrad var när Ellie dök upp, men det löste sig tydligen redan förra säsongen. Det har jag inget som helst minne av. Det är ju lätt att vara efterklok, men jag borde ha läst en summering av säsong två. Innan jag såg de här nya avsnitten.

Det är ju lätt hänt att det i den här typen av historia blir alltför många vändningar och turer. Locke & Key håller sig väldigt nära den gränsen. Oftast på rätt sida om den. En del vändningar väntade jag på, men de kom aldrig. Ibland är personer tydligen vad de verkar vara. Jag vet inte om jag är glad eller besviken över det. Allt är inte logiskt, långt ifrån, men detta är ju en fantasivärld. Vem vet vilka regler som gäller där.

Skådespelarna har blivit bättre längs vägen och jag tycker att de har vuxit in i sina roller. Nu är de sina karaktärer. Gideon känns inte som en jättebra skurk, men det kanske bara är jag som tycker att en skurk som ofta blir för mycket inte skrämmer lika mycket som en som är "lagom" hemsk. Nu blev det nästan tramsigt ibland.

Det är komplicerat att hålla ordning på allt som hänt vem, vem som är vem faktiskt, vem som minns vad och så vidare. Det får mig att undra om de som skriver manus har något slags flödesschema för att inte tappa bort sig. Eller kanske de inte har det. Kanske är det därför det inte alltid känns som att det går ihop.

Jag älskar slutet på Locke & Key. Jag blir så lycklig när man får till det så här och sitter helt nöjd med det. Det finns ingen egentlig öppning för en fjärde säsong.



På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 4,9k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 100k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The instigators (2024)

Titel: The instigators
Originaltitel: The instigators
Genre: Actionkomedi
Regissör: Doug Liman
Manus: Chuck MacLean, Casey Affleck
Skådespelare: Matt Damon, Casey Affleck, Hong Chau, Jack Harlow, Ron Perlman
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 9 augusti 2024





Handling
Rory och Cobby är osannolika partners: en desperat far och en före detta kåkfarare som kastas samman för en kupp. När den misslyckas sällar de sig till en ovanlig medbrottsling - Rorys terapeut - för att komma undan polisen, tröga byråkrater och en hämndlysten maffiaboss.

Min kommentar
Innan jag skulle börja leta efter en fredagsfilm att se så läste jag tidningen och där hittade jag en recension på ny film på Apple TV+. Eller egentligen såg jag bara två namn i recensionen; Matt Damon och Casey Affleck. Jag fick syn på The instigators på morgonen, la omedelbart, utan att läsa vare sig recension eller handling, till den på listan och såg den på kvällen.

För mig är detta perfekt humor: torr, dålig och massor med ironi. Det blir många, många skratt. När jag skulle sätta ihop detta inlägg så såg jag väldigt låga betyg och kommentarer om att den inte är rolig. Om dessa människor bara visste hur kul den är om man förstår ironi. Om man inte gör det så är filmen fullständigt bortkastad.

Jag gillar storyn och att det inte är speciellt mycket slagsmål eller blod. En biljakt finns det så klart, men den är utan snabba klipp. Vad jag minns. För att vara en actionkomedi så är det kanske väl lite action, men jag tycker det är bra så här. Hellre action med eftertanke, än en massa scener som inte tillför något alls.

Matt Damon är som vanligt fantastiskt bra. Vem kunde ana, efter den första Jason Bourne-filmen, att han även har en komisk ådra. Casey Affleck är också riktigt bra, så klart. Hong Chau gör terapeuten så bra. Hon gör mig så frustrerad. Jag älskar relationen och kemin mellan Rory och Cobby och senare även dr Rivera. Dialogerna känns helt naturliga och är ofta obetalbara.

The instigators är exakt vad jag förväntar mig när jag väljer en actionkomedi. Den är vansinnigt rolig och dessutom perfekt längd. Ingen mastodontfilm på över två timmar. Jag kommer absolut att se den igen.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 4 272 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 2k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Svart varg

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Äntligen semester! Turen har återigen gått till Spanien, för att njuta av årets semester-semester. Den där det största (enda?) problemet man har är på vilken restaurang man ska äta middag på kvällen.

Eftersom jag är i Spanien så läser jag böcker som utspea´lar sig där. Just denna har jag inte börjat på riktigt än, men snart så. 🙂 Svart varg av Juan Gómez-Jurado. Förra året, i Spanien, läste jag första delen i den här serien och blev rejält, positivt, överraskad. I årets bokrea hittade jag denna, som då är andra delen, och jag har längtat efter att läsa den ända sedan dess.

Min smakebit är från början av boken:

Antonia Scott har aldrig stått inför ett så svårt val.
    För andra personer skulle hennes dilemma kanske betraktas som obetydligt.
    Inte för Antonia. Man skulle kunna säga att hennes hjärna kan arbeta med många parallella framtidsperspektiv, men Antonias hjärna är inte en kristallkula. Man skulle kunna säga att hon kan se tiotals informationsenheter framför sig på en och samma gång, men Antonias hjärna fungerar inte som i sådana där filmer där man ser en massa bokstäver över huvudpersonens ansikte medan han eller hon tänker.
    Antonias hjärna är mer som en djungel, en djungel full av apor som kastar sig från lian till lian med famnen full av saker. Många apor och många saker, som svischar förbi varandra i luften och blottar huggtänderna.
    I dag bär aporna på fruktansvärda saker, och Antonia är rädd.

Bok: Samlade verk av Lydia Sandgren

Författare: Lydia Sandgren
Titel: Samlade verk
Genre: Drama
Antal sidor: 690
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 augusti 2024




Första meningen: En vecka efter midsommar och solen hade inte tagit semester.

Baksidetext
I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

Min kommentar
Samlade verk blev ju en riktig snackis när den kom. Eftersom den utspelar sig i Göteborg så blev jag automatiskt nyfiken. När den dök upp på bokrean, bara ett år efter släppet, så köpte jag den. Sedan har den stått där och tittat anklagande på mig. Jag hade tanken att den måste läsas i Göteborg (delvis, åtminstone) och när jag fick möjligheten att jobba några dagar på Göteborgskontoret så fick den följa med.

Detta är en otroligt pretentiös bok. Något som faktiskt passar perfekt till både historia och karaktärer. Människorna här är nämligen precis likadana. Kultursnobbar, tycker sig höra till eliten och därför är de lite bättre än de andra. Pöbeln. Som exil-Göteborgare så kan jag ändå inte göra annat än att rekommendera den. Speciellt om du har vägarna förbi Göteborg. Rundturerna genom stan är något som jag verkligen uppskattar.

Jag kommer ganska snart fram till att jag är ett par år yngre än Martin och Gustav, så det är inte bara platser, både gamla och nya, jag känner igen, utan även tidskänslan och företeelser. Det mesta från deras uppväxt känns bekant. Förutom kultursnobberiet då. Trots att jag faktiskt gick på samma gymnasieskola som dem. Jo, det var en del snobbar som gick på Hvitfeldtska även på min tid, men jag märkte inte av dem speciellt mycket.

I början av boken kommer jag på mig själv med att småle mest hela tiden. Jag älskar tonen och jag tycker om språket. Vad som händer med den en bit in vet jag faktiskt inte. Antingen så försvinner den eller så märker jag den bara inte i allt brus. För här är mycket brus. Många detaljer. Mycket navelskåderi. Mycket ältande. Den fiktiva intervjun med Martin är så härligt full av plattityder. Inget som han, tydligen, alls lever/jobbar efter.

Mitt största problem med hur den här historien berättas är det röriga upplägget. Det känns nästan som två olika böcker, som man sedan har satt ihop helt slumpmässigt. Mitt i Martins tillbakablickar så kan det komma nutid, med både Martin och Rakel. Jag är osäker på hur många olika trådar det är, men det är svårt att veta i vilken man befinner sig. Speciellt när dåtiden närmar sig nutiden. Det finns liksom ingen markering. Om det inte är det som den underliga kapitelindelningen är till för. Om det finns någon logik med den, som skulle ha gjort det lättare att hänga med i tid- och perspektivbyten, så missade jag den helt.

Personligen så hade en mer kronologisk berättelse funkat bättre för mig. Hoppandet fram och tillbaka i en bok på nästan 700 sidor blir bara för mycket. Ett sidantal som i det här fallet faktiskt är fullständigt obefogat. Det är svårt att sätta ett betyg, när jag tycker så olika om början, mitten och slut. Det sammantagna får ändå bli ett ganska medelmåttigt.

När Samlade verk är slut så är man i stort sett på samma ställe som man var när den började. Väldigt många timmar senare så lämnas man med ett helt nystan av lösa trådar. Man får egentligen inga svar. För mig känns det som att författaren har försökt skriva en göteborgsk Jack (Ulf Lundells, alltså), men helt missat att förlagan är bara lite drygt hälften så lång. Ett sidantal som borde ha räckt även för denna. Jag kan absolut förstå att den har blivit så hyllad. Det är välskrivet och underhållande. Bara på tok för många ord. Det är omöjligt att inte fundera på om detta att den släpptes precis i början av pandemin har varit lite bidragande till hur hyllad den blev.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 7 858 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Samlade verk: och dagarna går, enligt O och Bokblomma

Äntligen!

Det finns ju böcker som man bara går och längtar efter och ibland så får man vänta oerhört länge på dem.

Och så kom den ju till slut. Gravglänta av Mattias Edvardsson. Som jag fick vänta på, längre än vad det var tänkt. Bara för att jag inte alls tänkte på att vi ju flyttade förra sommaren. Det var ju så längesedan. Tack, Mattias! Jag brukar ju använda mig av en annan version av talesättet att den som väntar på något gott ... men i det här fallet så kan jag tänka mig att återgå till den traditionella. Om jag är riktigt snabb med att läsa de inplanerade semesterböckerna så kanske jag hinner klämma in den i slutet av månaden.

Hett i hyllan #474

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi tar ett kliv en månad framåt, till mitten av november 2021.

Kristina Ohlsson har varit en favorit ända sedan jag läste hennes första bok för evigheter sedan. Isbrytare var ett självklart köp.

Serien om August Strindberg (inte den August Strindberg, en annan) har jag ännu inte börjat läsa. Detta är i alla fall andra delen och det finns, så här långt, ytterligare två. Som jag så klart också äger. Eftersom serien utspelar sig i Bohuslän så är ju drömmen att få läsa åtminstone första boken på plats. Än så länge är ingen resa dit planerad, men jag hoppas fortfarande.

Så här står det på baksidan:

Nu ligger vintern vit på Hovenäset och August är lyckligare än på länge. Hans butik, Strindbergs Second hand, går strålande och han är dessutom nyförälskad.

Men en iskall januarinatt skakas den paradisiska tillvaron av en brand som ödelägger två sjöbodar. Den ena är Augusts och den andra ägs av Axel Ehnbom, en äldre man som bott på Hovenäset i hela sitt liv. Kriminalinspektören Maria Martinsson sliter med utredningen som snabbt utvidgas till att även omfatta ett mord. Någon på Hovenäset ruvar på riktigt mörka hemligheter. Samtidigt närmar sig faran från ett helt annat håll. Snart går varken Maria eller August säker ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Skära, skära havre av Annika Devert & Jessika Devert

Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Skära, skära havre
Genre: Feelgood
Antal sidor: 187
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sardinön 4
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 19 augusti 2024




Första meningen: En vecka efter midsommar och solen hade inte tagit semester.

Baksidetext
Sommaren börjar nå sitt slut på Sardinön och det har gått en vecka sedan Andreas gick ner på knä och friade till Emelie. Men trots den spirande kärleken mellan de två, tycks det knappt finnas någon tid för vare sig deras relation eller för bröllopsplanering. Emelies ex Ousman är fortfarande kvar på ön och skapar dramatik, dottern Linn närmar sig förlossningsdatum och dessutom dröjer det inte länge innan Andreas ska bli pappa. Som vanligt är det mycket som händer omkring Emelie och ännu stormigare blir det när hon återvänder till arbetet på Hembygdsgården och bestämmer sig för att planera både en kräftskiva och en skördefest. Hur ska det egentligen gå med bröllopsplaneringen? Två bebisar? Ousman som lägger sig i allting? Och vem är den nya charmiga kvinnan som plötsligt dyker upp på Sardinön?

Min kommentar
Innan jag började läsa den tegelsten som står på tur i läskön så kände jag att jag behövde något ljust och glatt. Jag kikade lite försiktigt på Skära, skära havre och funderade på om det kanske var för tidigt på hösten för att läsa den nu. Till slut så bestämde jag att den nog var precis vad jag behövde.

Det känns som att jag så smått börjar vänja mig vid att ett stort event planeras och går av stapeln i varenda bok, det verkar vara lite det som är grejen. Mängden drama queens vänjer jag mig dock inte vid. Däremot så överraskar de mig inte längre. I stället förväntar jag mig en överdriven och dramatisk reaktion på minsta lilla grej. Det känns faktiskt som att det inte finns någon "normal" människa i närheten av den här ön.

Karaktärerna är väldigt många. De flesta är återkommande, men i alla böcker har det dykt upp någon ny. Generellt så kan man nog säga att Emelie och hennes familj, sådan den nu är, har huvudrollerna. De andra är lite mer statister. Andreas är den enda som får ett eget omnämnande. Han verkar vara ovanligt omogen för att vara en vuxen man. Så fort något blir lite jobbigt så sticker han iväg. Och svarar varken i telefon eller på SMS. Jag hade blivit vansinnig om min sambo gjorde så.

I de tidigare böckerna så har två hemligheter (Cecilia och Monica) antytts, som jag har uppfattat det i alla fall. Ingen av dem avslöjas här (om det nu finns någon). Den enda hemlighet som avslöjas är en som jag inte visste fanns. Lite rörigt med datumen blir det här. När augusti börjar så känns det som att man ibland inte håller ordning på när vad händer. Är det kanske ett fall av två författare?

Det är inte tillnärmelsevis lika många smaskiga bakverk som det brukar vara och det är en mysfaktor jag faktiskt saknar. Jag gillar att det växer fram vänskap mellan otippade personer. Speciellt glad blir jag av vänskap över generationsgränserna. Och mellan kvinnor.

Personligen så tycker jag att det är på tok för lite svärta i de här böckerna. Det finns små embryon, men allt löser sig så snabbt och lätt. Med hjälp av alla dessa underbara och fantastiska människor som befolkar den här ön ... Jag hinner liksom aldrig bli nere innan allt är på topp igen. Ett annat alternativ, som används ganska mycket också, är att man helt enkelt tiger ihjäl/inte låtsas om problemet. Då försvinner det också. Jag bävar lite för hur det ska bli när Sussis bebis kommer, men det hanteras väl som allt annat. Det där med att sätta gränser borde i alla fall många bli bättre på. Och att inte kliva över dem.

Efter att ha läst Skära, skära havre så är det faktiskt bara en del kvar i serien (även om det nu finns en spin-off också). En julbok, som jag hoppas är en "riktig" julbok och inte som första delen som bara låtsades vara det. Och så hoppas jag att allt knyts ihop, att ingenting glöms bort.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,46 i genomsnitt (beräknat på 46 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skära, skära havre: Mias bokhörna

Tisdagstrion: Kropp & själ

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Kropp & själ (i handling, titel eller på omslag)

Jag bestämde mig nästan direkt för att jag inte orkade leta efter temat i vare sig handling eller omslag. Några titlar med kropp i har jag inte. Trodde jag. Ända tills jag kom på vad som saknades ...

1. The Body av Stephen King. En fantastisk novell som blev en fantastisk film, men då heter den Stand by me.

2. Själakistan av Ann Rosman är andra delen i serien om polisen Karin Adler. Den nutida deckarhistorien är bara utfyllnad för den historiska tråden. Kan man nog säga. Utspelar sig i Marstrand, med omnejd.

3. Sjuka själar av Kristina Ohlsson är en fristående bok och den är nog mer åt skräckhållet. Skräckthriller? Soft skräck? En väldigt passande titel har den i alla fall. Utspelar sig i Kristianstad, ovanligt nog.

TV-serie: Pørni #1 (2021)

Titel: Pørni
Originaltitel: Pørni
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Henriette Steenstrup
TV-bolag: Viaplay
Skådespelare: Henriette Steenstrup, Nils Ole Oftebro, Ebba Jacobsen Öberg, Gunnar Eiriksson, Jon Ranes
Premiär: 2021-05-02
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix augusti 2024





Handling
Tre tonåringar, en åldrande far att ta hand om hemma och massor av utsatta barn att hjälpa på jobbet som socialarbetare... livet som arbetande förälder är verkligen ingen lek för Pernille, som kallas Pørni. Dessutom sörjer hon sin systers bortgång och behöver dras med en jobbig exman. Hur ska hon någonsin hinna med sitt kärleksliv?

Min kommentar
Under sommaren avverkas den ena TV-serien efter den andra, eftersom det enda som visas på TV är gamla repriser. Det är som att de som bestämmer tror att ingen tittar på TV under sommaren. I alla fall, då är det ju bra att det finns streamingtjänster och andra människor som tipsar om bra serier. En av de som tipsar är enligt O och hon har tjatat om Pørni ett bra tag nu. Till slut så ger man bara upp. Tack och lov.

Vilken underbar och fantastisk människa hon är, Pørni (japp, nästan hela det här inlägget kommer att handla om henne, bara henne). Hon är inspirerande. Jag inser ju att jag inte kan bli som hon, fullt ut, men man kan ju våga hoppas på lite mer lik. I bästa fall.

Pørni har problem med i stort sett allt; kärleken (nej! vad hände?!), döttrarna (själviska, så klart), systersonen (som envist "hatar" sin far), ex-maken (vilken slemsäck!) och trilskande klienter. Inget är lätt för henne. Jag fattar inte hur hon orkar med det utan att få ett totalt sammanbrott. Hon är otroligt lösningsorienterad. Ibland löser hon problem på ett ganska okonventionellt sätt. Jag gillar det.

Man skulle, illvilligt, kunna påstå att hon bryr sig om sina "jobb-barn" mer än sina egna, men det skulle vara att fara med osanning. Hon finns där hela tiden. Ovillkorligen. Något jag inte kan förstå alls är hur en person som Pørni (som verkar ha bra moral och bestämda uppfattningar) har lyckats få två så bortskämda barn. De tar precis allt för givet och har inget som helst begrepp om pengar.

För att göra saker och ting än värre så har hennes syster dött (oklart hur längesedan) i en bilolycka. Vi får inte veta hur den gick till heller, men det vi vet är att det var systerns man som körde. Därav att sonen hatar sin far. Det är så osannolikt tragiskt när Pørni ringer sin döda systers telefonsvarare. Det får mig nästan att bryta ihop. Hon har ingen annan att anförtro sig åt.

Pørni ger upphov till både skratt och tårar (nästan). Den är väldigt berörande, hoppfull och uppfriskande. Förmodligen kommer vi att se andra säsongen hyfsat snart. När vi behöver något mot det annalkande höstmörkret.



På Trakt.tv har serien 3,4 i genomsnitt (beräknat på 51 betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 3k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The edge of seventeen (2016)

Titel: The edge of seventeen
Originaltitel: The edge of seventeen
Genre: Dramakomedi
Regissör: Kelly Fremon Craig
Manus: Kelly Fremon Craig
Skådespelare: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson, Blake Jenner, Kyra Sedgwick, Woody Harrelson
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA, Kina
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 2 augusti 2024





Handling
Alla vet att det är tufft att växa upp, och livet blir inte lättare för Nadine när hennes äldre bror Darian dejtar hennes bästa vän. Plötsligt känner sig Nadine mer ensam än någonsin, tills en pojkes oväntade vänskap skänker en glimt av hopp.

Min kommentar
Det blev ännu en film av äldre årgång, The edge of seventeen var den andra filmen som var markerad med sista chansen. Jag hade nog faktiskt ingen koll på att även denna hade några år på nacken. Det gjorde nu ingenting och jag är glad att jag har sett den.

Egoistiska och självcentrerade 17-åriga tjejer verkar vara en grej. Jag vet inte hur många sådana historier jag har sett/läst den senaste månaden bara. Det får mig att undra hur många filmer/böcker man egentligen kan göra om detta. Är det sådana tonårstjejerna är nu?

Nadine är en melodramatisk drama queen, förutom det att han är full av sig själv. Det är bara hon som har det jobbigt och mår dåligt. Hon bryr sig inte ett dugg om andra och är helt enkelt fullständigt ointresserad av hur andra upplever saker. Hon unnar ingen annan någon lycka för allt handlar bara om henne. Hailee Steinfeld gör henne fantastiskt bra. För trots att hon är en jobbig skitunge så är det svårt att tycka illa om henne. Ju mer man får veta desto mer empati känner jag.

Nadines relation med brodern Darian är väldigt bra skildrad. Även om jag tycker att man brukar ha växt ifrån det där barnsliga beteendet vid den åldern. Nu har det varit en del speciella omständigheter så jag kan till viss del förstå hur det blev så. Någon borde i alla fall ha sagt ifrån till Nadine många år tidigare. Föredragsvis hennes mamma då, men mamman har inte direkt betett sig som den vuxna i familjen. Det är i stort sett hon som har varit tonårsdottern. Faktiskt beter hon sig likadant som sin dotter.

Den stora behållningen i filmen är dock en helt annan karaktär. Läraren som Woody Harrelson gör är underbar. Jag älskar hans distans och humor. Jag läste någonstans att han improviserade många av replikerna och det märks. Det blev väldigt roligt och naturligt. En annan favorit, som är lätt att tycka om, är Erwin. Han verkar vara en riktigt bra pojk. Förmodligen för snäll och intelligent för en sådan som Nadine. Enligt Nadine. Eller?

The edge of seventeen balanserar betygsmässigt mellan 3,5 och 4. Ibland känner jag att jag hellre vill fria än fälla så den får det högre. Det är ändå en kärleksfull film, men mycket värme och den får mig, trots allt, att må bra till slut.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 545 180 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 142k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Avrättningen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vilken jobbig vecka det har varit. Inte jobbmässigt, utan temperaturmässigt. Runt 30 grader varenda dag. Det har känts som att hjärnan har kokat och efter lunch har det varit omöjligt att tänka två vettiga meningar i följd. Nu ångrar vi lite att vi plockade bort luftkonditioneringen för några veckor sedan. Igår var vi i alla fall på roadtrip, och det var ju skönt att sitta i en bil med AC 🙂 I början av september är det fritt fram att besöka Österlen, så det blev besök på lokala kryddtillverkare och chokladtillverkare samt intag av Skånes bästa äggakaka. Rundturen avslutades på torget i Åhus, vid glasskiosken. Där man får tre kulor för varje kula.

Jag fick ta fram en oplanerad bok, eftersom jag inte ville börja med semesterböckerna riktigt än. Det är ju en vecka kvar av jobb. Det blev Avrättningen av Danya Kukafka, en bok som jag har sett väldigt mycket av i mitt flöde. Bara positiva saker. Själv blir jag lite avskräckt av ordet "poetisk" i blurben.

Min smakebit är från början av boken:

Du är ett fingeravtryck.
    När du öppnar ögonen sista dagen i ditt liv ser du din egen tumme. I det gulbleka fängelseljuset ser linjerna på fingertoppens insida ut som en uttorkad flodbädd, som sand som spolats upp i virvlande mönster av vattnet, en gång där och nu borta.
    Nageln är för lång. Du tänker på den där gamla barndomsmyten - att efter man dör fortsätter naglarna att växa tills de krullar sig runt fingerbenen.

Just nu - september

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Mörkare än döden av Cara Hunter. En riktigt bra brittisk serie där man nästan aldrig kan klura ut vad det är som egentligen har hänt. Det gillar jag. Detta är sjätte delen och, just nu, den senaste. Så nu får jag vänta länge på nästa. Den lär bli utläst i dag, sedan får vi se vad det blir.

... ser jag på ... en del TV-serier. Bland annat Över Atlanten, Lost in space (säsong 3),  Sommaren med släkten, Bäst i test och så har enligt O lyckats få mig så nyfiken att vi har börjat se Pørni.

... lyssnar jag på ... förmodligen Retro FM, eftersom det blir en del sitta i bilen i dag.

... njuter jag av ... att åka runt på en dagsutflykt på Österlen. Alla turister, nästan, har lämnat så nu är det fritt fram att besöka örtagårdar, chokladtillverkare, musterier, glasskiosker, gårdsbutiker och, sist men inte minst, äta Skånes bästa äggakaka.

... längtar jag efter ... semestern. Den andra delen och den som är semester-semester. Då är det vila och avkoppling som står högst upp på prioriteringen. Bara en jobbvecka kvar, sedan bär det iväg till Spanien i två veckor.

Månadsbokslut augusti 2024

Antal lästa böcker i augusti 2024: 7

50. Gånglåt av Elin Olofsson
51. Lycka till av Malin Stehn
52. Slutet på sommaren av Anders de la Motte
53. Hela sanningen av Cara Hunter
54. Skära, skära havre av Annika Devert & Jessika Devert
55. Samlade verk av Lydia Sandgren
56. En annan plats & Sockerhumla av Jenny Lundin

Sidor
Totalt lästa	2382
Genomsnitt/dag	76
Genomsnitt/bok	340

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	1
100	-	199:	1
200	-	299:	1
300	-	399:	2
400	-	499:	1
500	-	599:	0
600	-	699:	1
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	2
3,5:	1
4:	4
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,64

Serier
Ingående i serie:		3
Påbörjade serier:		1
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		0

Genre
Drama:		3
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		1
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		1
Thriller:		1

Utmaningar
Boktolvan:		1	(8/12)
Finish That Series:		1	(13/18)
Hyllvärmare:		5	(38/42)
Tre på tre:		0	(3/3)
Vi möts igen:		0	(4/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		7
Män:		1
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		1
E-bok:		2
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		0

Språk
Originalspråk (svenska):		6
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		1

Recensionsexemplar:

0

In/ut
Antal nykomna böcker:		3
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Lycka till av Malin Stehn
Månadens överraskning: Gånglåt av Elin Olofsson
Månadens besvikelse: Samlade verk av Lydia Sandgren
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: Skära, skära havre av Annika Devert & Jessika Devert
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
Augusti blev lite av en besvikelse när det gäller läsningen. Det gäller både antalet sidor och själva böckerna. Eller det är kanske galet att säga så när man satt en fyra i betyg på fyra av böckerna. Antalet böcker blev samma som det brukar, sju stycken, även om en av dem var en kortis med två noveller. Snittet blev faktiskt exakt samma som förra månaden, 3,64.

Tre av böckerna (Devert, Hunter, de la Motte) ingår i olika serier och en av dem (de la Motte) är första delen i sin. En (Hunter) ingår i min Finish That Series-utmaning. Det blev även en Boktolva (Olofsson). Jag ligger fortfarande i fas eller före i samtliga utmaningar.

Läsningen av hyllvärmare går fortfarande i en rasande fart, trots att det inte är en faktor när jag väljer bok att läsa. Det kan nog bli ett rekordår i år, i lästa Hett i hyllan-böcker. Fyra av de fem hyllvärmare jag läste i augusti har varit med i Hett i hyllan. Något som däremot inte alls går så bra är läsningen av recensionsexemplar. Det blev inte en enda den här månaden.

Det blev tre nya böcker i min hylla i augusti. Två av dem köpte jag själv och en var en överraskning från förlaget. Inga böcker skänktes bort så nettoresultatet blev +3.

Om månadens bästa: Det var jämnt mellan de fyra fyrorna, men Lycka till vinner med en noslängd.
Om månadens överraskning: Egentligen kanske jag inte är förvånad över att jag tyckte så mycket om Gånglåt, med tanke på vem som rekommenderade den.
Om månadens besvikelse: Jag kan förstå att Samlade verk hyllats av så många, men mig passade den inte jättebra.
Om månadens roligaste: Det fanns potential i ett par av böckerna, men nej, ingen var rolig.
Om månadens mysigaste: Det är ju det här med skärgården och bullbak, så Skära, skära havre får det bli.
Om månadens otäckaste: Jag tycker nog faktiskt inte att någon var speciellt otäck.

Hett i hyllan #473

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ytterligare en bok från mitten av oktober 2021.

Det är ju två böcker som fortfarande är olästa från där dagen när sambon fyllde år, men det var jag som fick de bästa presenterna. Livvakten av Anna Karolina är den andra.

Jag har läst fem andra böcker av Anna Karolina (plus två där hon skrivit som medförfattare) och jag har gillat dem allihop. Den här boken är andra delen i en serie om utredare Ebba Tapper. Jag har inte börjat läsa den här serien än, men det har kommit ytterligare en del. Som jag så klart också har köpt. Många har i alla fall gillat de här böckerna och jag tror att chansen är stor att även jag gör det. Utredning är ju det jag går igång på.

Så här står det på baksidan:

Miljardären Martin Spendel mördas och snart grips hans fru för mordet, affärskvinnan Anita Spendel. Köhlers Advokatbyrå med den skarpa utredaren Ebba Tapper tar sig an Anitas försvar. Ebbas efterforskningar leder henne mot en parallell värld med gängskjutningar, droger och trafficking.

På andra sidan stan kämpar förortstjejen Bianca Aquilera med att få vardagen att gå ihop. Hon är ensamstående mamma, lever på existensminimum och har ett ex som åker in och ut på kåken. Men så förändras allt. Bianca rekryteras till en topposition inom Spendels fraktbolag. Ingen förstår hur det har gått till. Hennes väg mot makten ter sig alltför snabb och omgärdas av frågetecken.

Livvakten är andra delen i serien om den före detta polisen Ebba Tapper som arbetar som utredare på en av Sveriges främsta advokatbyråer.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Hela sanningen av Cara Hunter

Författare: Cara Hunter
Titel: Hela sanningen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 395
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The whole truth
Översättare: Jan Risheden
Serie: Adam Fawley 5
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2024




Första meningen: Så du vet vad du ska göra?

Baksidetext
När en student på ett universitet i Oxford anklagar en av professorerna för sexuella övergrepp tror kriminalkommissarie Adam Fawley sig veta hur händelsen gått till.

Men det visar sig att fallet inte är så okomplicerat som han först trott. De klassiska rollerna som offer och förövare är ombytta och den här gången är det en manlig rugbyspelare som blivit utsatt av sin kvinnliga professor. Både offret och förövaren har allt att förlora, ändå ljuger en av dem.

När en kvinna hittas mördad vid en järnvägsbro ger Fawley fallet högsta prioritet. Ända tills han inser att alla spår i jakten på mördaren pekar på honom själv. Snart befinner sig Fawley i häktet och för hans kollegor har mardrömmen bara börjat.

Min kommentar
Cara Hunter har snabbt klättrat från att vara en författare jag gillar till en av mina storfavoriter. Efter fem böcker så vågar jag påstå att hon har en osviklig förmåga att kollra bort läsaren. Femte delen, Hela sanningen, är inget undantag. Det enda man kan vara säker på i de här böckerna det att inget är som man tror. Så man (jag) tror något annat.

Allra först i boken är en riktigt trevlig presentation av alla huvudpersonerna. Varför gör inte alla så? Det är ju toppen. Oavsett om man följer serien eller har fått för sig att läsa en del mitt i. Vilket jag absolut inte rekommenderar med den här serien. Framför allt för att böckerna är så bra. Speciellt om man gillar att inte alltid kunna lista ut exakt vad det är som har hänt.

Här finns så många vändningar och turer att man, med en inte lika kompetent författare, hade kunnat bli rejält yr i huvudet. Hoppas bara att detta nu var det sista av fallet med Alex. Dels för att jag tycker det är lite tjatigt när en tråd löper över många böcker, dels för att jag egentligen inte tycker att ändamålet alltid helgar medlen. Just i det här fallet så vill jag faktiskt inte fundera över om jag tycker att det de gjorde var rätt eller fel. Ibland är det ju inte så enkelt. Jag känner mig också lite trött på Adams personliga inblandning. Nu får det väl ändå räcka med avstängningar. Och värre.

En bit in i boken splittras historien och det dyker upp ett helt annat fall. Som man kanske kan tycka är irrelevant och ointressant. Det första fallet pausas i stort sett när detta andra hamnar på polisernas bord. Trogna Cara Hunter-läsare borde veta bättre än att avfärda den nya tråden. Ha lite förtroende för henne. I de här böckerna finns inget onödigt. Kanske kunde hanteringen av fallen ha hanterats på ett annat, bättre sätt, men jag tror ändå det var ett bra val att inte försöka manövrera dem samtidigt. Det kunde ha blivit rörigt på riktigt.

Antalet karaktärer är nästan löjligt högt. De är otroligt många. Ändå blir det inte rörigt eller svårt att hålla isär dem. Även om jag ibland fick stanna upp och tänka till lite. Många är ju också återkommande, här finns nämligen en försvarlig mängd poliser. Adam Fawley har man fått ganska bra koll på och jag tycker att jag kommer lite närmare de andra poliserna för varje bok. Jag gillar nog faktiskt allihop. Quinn lite mindre, men kanske kan det bli människa även av honom. De har i alla fall intressanta trådar och jag vill gärna veta mer om dem. Det känns också som att det skulle kunna bli bra spin-offs på både Ruth Gallagher och Giles Saumarez.

Hela sanningen avslutas med den nu sedvanliga knorren. Jag är osäker på om jag ens hade tänkt på den upplösningen av det enda fallet. Note to self: Bara för att någon ljuger om en sak så behöver inte allt annat vara lögn. Men oj, vad jag skulle vilja veta hur den självgoda poddaren kände det. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den sjätte och senaste delen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 9 589 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hela sanningen: Lottens bokblogg, JPS Media och DAST Magazine

Tisdagstrion: Beatles

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Beatles (författare/huvudpersoner som heter som bandmedlemmarna, låttitlar/textrader, kanske en felstavad skalbagge - beetle - osv.)

Oj, oj, oj, denna var klurig. Tills jag av en slump upptäckte att jag kunde hitta en författare, en låttitel och en huvudperson.

1. Mannen som läste högt på 06.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent är en tunn liten bok, som egentligen inte handlar så mycket om just läsningen på tåget. Men den är både mysig och smårolig. En fransk bagatell.

2. Niceville av Kathryn Stockett (eller The Help, som den heter i original) är väl allt annat än en bagatell. Mycket, mycket elände, men berättat med humor. Vilket faktiskt gör eländet ännu tydligare.

3. Lida av Stephen King handlar om författaren Paul Sheldon, som tröttnar på sin fiktiva hjältinna Lida och låter henne dö i barnsäng. Efter en bilolycka vaknar han upp och upptäcker att han hamnat hos Lidas största fan. Som inte alls gillar att Paul tagit livet av henne.

TV-serie: Jana - Märkt för livet #1 (2024)

Titel: Jana - Märkta för livet
Originaltitel: Jana - Märkta för livet
Genre: Crime
Skapad av: Henrik Björn, Felix Herngren, Emelie Schepp (bok)
TV-bolag: Viaplay
Skådespelare: Madeleine Martin, August Wittgenstein, Moa Gammel, Fredrik Hallgren, Sigrid Johnson
Premiär: 2024-04-19
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Amazon Prime Video augusti 2024



Handling
När en högt uppsatt chef för Migrationsverket hittas mördad i sitt hem är listan på misstänkta lång. Som assisterande åklagare kliver Jana Berzelius in för att delta i utredningen. Hon är ung och briljant men kämpar mot fruktansvärda mardrömmar - som en följd av hennes barndom som flykting från ett krigshärjat land. När kroppen efter den misstänkte hittas känner Jana igen något på hans ärrade kropp. Ju längre in i utredningen hon kommer, desto mer inser hon att det har med henne själv att göra.

Min kommentar
En bokserie som nästan har varit omåttligt populär är Emelis Schepps om åklagaren Jana Berzelius. När jag hörde att den skulle bli TV-serie så tänkte jag att jag ju måste se den, även om jag inte har varit överförtjust i de två delar jag har läst. Svenska deckare brukar vara ett självklart val så nu var det dags för Jana - Märkta för livet.

Boken läste jag sommaren 2018, så jag minns inga detaljer alls. Bara själva grundhistorien. Jag upplever det som att serien följer boken ganska bra. Förutom i slutet. Där kände jag inte igen mig alls, men jag har ju en osviklig förmåga att glömma bort sluten så det kan ju ha varit samma.

Serien är inspelad i Norrköping, vilket jag tycker är att bra val. Sedan jag läste första delen så har jag nu besökt staden så jag kände igen mycket. Jag gillar verkligen att det fokuserades så mycket på de vyer/miljöer som de flesta kanske känner igen från staden. Till exempel allt vatten, som är viktigt för staden och historien.

Mitt stora problem med serien är, så klart, samma som för det var för boken. En åklagare som begår brott är inget som jag tycker om. Jana jobbar dessutom överhuvudtaget inte alls med det hon ska. I stället springer hon runt och privatspanar. Bland annat genom att begå brott, som inbrott och mord. Ändå är det ingen som ens överväger att åtminstone plocka bort henne från utredningen. Än mindre att avskeda henne. Som jag tycker mig minnas så är Mia mer nedtonad här. Även om jag inte gillar henne så är det långt från hur mycket jag avskydde henne i boken. Ingen polis borde, ostraffat, få bete sig så här. Fredrik Hallgren är riktigt bra som mjukispolisen Henrik. Det är ovanligt att se honom i en sådan här roll. Men är det vanligt att utredande poliser springer runt i uniform?

Trots alla mina invändningar så är Jana - Märkta för livet värd att se. Den är tempofylld och underhållande och det är riktigt bra att lyckas med det, eftersom jag gillar vare sig historia eller karaktärer. Om jag inte hade läst boken så skulle nog mycket ha varit fullständigt obegripligt. Nu fyllde jag ju på med den kunskap som jag redan hade. Kanske tänkte de att alla ändå har läst böckerna.



På Trakt.tv har serien 3 i genomsnitt (beräknat på 27 betyg).
På IMDb har serien 6,1 i genomsnitt (beräknat på 652 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Page eight (2011)

Titel: Page eight
Originaltitel: Page eight
Genre: Thriller
Regissör: David Hare
Manus: David Hare
Skådespelare: Bill Nighy, Rachel Weisz, Ralph Fiennes, Michael Gambon, Felicity Jones
Utgivningsår: 2011
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Netflix 26 juli 2024





Handling
Johnny Worricker är en veteran inom MI5. När hans chef och bäste vän Benedict Baron visar Johnny ett oförklarligt superhemligt dokument och sedan dör, hotas hela organisationen. Samtidigt verkar ett till synes slumpartat möte med Johnnys attraktiva granne, aktivisten Nancy Pierpan, lite för bra för att vara sant. Johnny Worricker tvingas gå under jorden för att ta reda på sanningen.

Min kommentar
När jag började kolla runt lite på streamingtjänsterna, för att kolla in vad som kunde bli fredagsfilmen, så upptäckte jag att Page eight var uppsatt som sista chansen (även en annan film var det, men den får det bli nästa vecka). Eftersom det är en film som jag verkligen ville se, trots att den är gammal, så fick det bli den.

En av de stora anledningarna till att jag verkligen ville se den är Billy Nighy, en skådespelare som jag verkligen tycker om. Han är inget annat än perfekt i den här rollen. Jag hade därför inte jättekoll på vad det egentligen var för typ av film och minsann, det är en spionthriller. En genre som jag inte alltid uppskattar. Den här filmen är dock en som funkar för mig. Förmodligen tack vare att det inte är för mycket politik, som man inte förstår något alls av.

Det är så otroligt skönt och vilsamt att se på brittiska filmer. Det är mer hjärna än muskler, ingen action överhuvudtaget. Inget våld heller, vad jag kan komma ihåg. Faktum är att inte ett enda vapen avlossades. Här finns inga stora överdrivna gester, utan här är det minimal mimik som gäller. Allt kommer fram så tydligt ändå. Eller kanske tack vare det. Det jag kommer att minnas allra längst är kommentaren att man måste välja sida. Att man blir dödad om man står mitt på vägen. Så sant.

Men varför, varför, varför måste det blandas in romantik? Kemin mellan Nancy Pierpan och Johnny Worricker antydde en spänning som jag inte alls ville ha där. Nancy Pierpan verkade ju vara i samma ålder som Worrickers dotter. Jag tänkte att jag kanske (hoppas, hoppas, hoppas) inbillade mig, men nej. I slutet kom det. Det blev bara osmakligt och faktiskt obehagligt.

Page eight är tydligen första filmen i en trilogi om denne Johnny Worwicker. Jag vill gärna se de andra två också, men de verkar inte streama någonstans. Detta är väldigt lågmält, ingen nagelbitarspänning. Till syvende och sist väldigt lagom på något sätt, inget som höjer pulsen, men mitt intresse hölls uppe hela filmen. Temat är ju onekligen aktuellt. Fortfarande.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 7 681 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Dykaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det blev precis en så hektisk vecka som jag misstänkte. Inte en lugn stund. Eller jo, på tåget till Göteborg var det väldigt lugnt och skönt. På tåget tillbaka var det två damer som tyckte att de hade så mycket intressant att säga att hela vagnen måste höra det. Hela vägen från Göteborg till Lund. Inte ens brusreducerande hörlurar hjälpte mot dem. Nåväl, under de tre dagarna i Göteborg hanns det med både middag med kollegor och middag med släkt. Bland annat två kusiner som jag inte har träffat på flera decennier. Det var trevligt, men när jag kom hem igen på onsdag kväll var jag helt slut. Och nu är det bara två veckor kvar till semester!

För nästan sex år sedan läste jag första delen i Håkan Östlundhs serie om polisen Fredrik Broman på Gotland. Nu, äntligen, har det blivit dags att ta sig an andra delen, Dykaren. Tyvärr minns jag ju ingenting av det jag läste för alla dessa år sedan, men det var något som gjorde att familjen Broman blev inblandade privat i alla fall. Jag hoppas verkligen att det inte blir så i denna också.

Min smakebit är från sida 162:

I Smöjen var det inte mycket som påminde om lördagen då Sören Myrman bärgades från fyra meters djup. Himlen var grå, det blåste från nordost och höga vågor bröt långt utanför stranden. Till och med på kalkbrottests vatten gick det höga vågor. Vass och hasselsnår riste i vinden. Fredrik och Gustav stod och huttrade. Fredrik i en jacka som inte stod emot vinden och Gustav i en svart, tunn, trekvartslång rock, som inte verkade göra särskilt mycket nytta alls. Skörten ryckte och fladdrade.
    - Börjar bli dags att plocka fram vinterjackan, sa Fredrik.
    - Ja, det här var inget vidare, sa Gustav.