Hett i hyllan #462

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag har inte så många olästa kvar från min födelsedag i maj 2021, men detta är den andra och faktiskt näst sista.

John Ajvide Lindqvist är en av mina favoritförfattare och jag vill ha alla hans böcker. Vänligheten var inget undantag.

Trots att han är en favorit så har jag faktiskt ganska många olästa av honom i hyllan. Han är ju produktiv. Jag försöker dessutom läsa hans böcker i den ordning de har kommit ut, så långt det är möjligt. Noveller är undantagna, de läser jag när det passar. Denna kom 2021 och jag är bara på 2014, men det verkar faktiskt inte ha kommit så många böcker däremellan. De två jag kan hitta ska jag faktiskt läsa i år, i min utmaning Finish That Series. Sedan är det den här bokens tur.

Så här står det på baksidan:

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Flod av döda själar av Liz Moore

Författare: Liz Moore
Titel: Flod av döda själar
Genre: Thriller
Antal sidor: 445
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Long bright river
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 maj 2024




Första meningen: Död person påträffad vid Sänkan, Gurney Street.

Baksidetext
I ett område i Philadelphia som brottas med utbrett drogmissbruk har två tidigare oskiljbara systrar hamnat på motsatta sidor av samhället.

Den ena systern, Kacey, lever på gatan och är fast i sitt drogberoende. Den andra, Mickey rör sig på samma gator men som polis. De har ingen kontakt med varandra, men Mickey oroar sig ständigt över sin syster.

Så försvinner Kacey en dag spårlöst, i samma veva som en rad mord begås i Mickeys distrikt. Mickey blir besatt, farligt besatt, av att hitta förövaren – och sin syster – innan det är för sent.

Min kommentar
Flod av döda själar dök upp som en överraskning från förlaget och jag är osäker på om jag kände till den innan. Det kan också ha varit så att jag sett den, men tyckt att den inte verkade vara något för mig. Samtidigt så är den ju tokhyllad, av bland annat självaste Barack Obama. Det skrämmer nästan mer än vad det lockar.

Ibland är det svårt att genrebestämma en bok och frågan är väl egentligen om det ens är lönt ibland. Vad den här boken är, är mycket oklart. Själva brottet är bara en bakgrund för det som är den faktiska huvudberättelsen; den om systrarna. Allt fokus ligger på deras historia. Brottet klaras visserligen upp, men man får inte veta något om varför. Det tycker jag är en brist i en deckare/thriller.

Boken utspelar sig i Philadelphia och det är inte ofta, om någonsin, jag läst en bok därifrån. Man får otaliga beskrivningar om, för historien fullständigt ointressanta saker, staden. Bara för att man har researchat Philadelphias historia så behöver man inte ta med allt man hittade. Om inte boken hade varit lite seg och långrandig, rent generellt, så kanske jag hade uppskattat historielektionerna mer.

Här finns två olika trådar; Då och Nu. Det är nästan mer Då än Nu. Så mycket att jag faktiskt glömmer vad boken handlar om mellan varven. Det blir bättre, men det är lite ologiskt för det finns en hel del Då även i Nu-tråden. Överlag så är det väldigt många ord i den här boken, men det är inte så mycket som händer. Eller som man säger: Mycket snack och lite verkstad.

Mickey är en otroligt självgod och självrättfärdig människa och det är inga bra egenskaper. Hon tycker nog allt att hon är lite bättre än andra, samtidigt som hon tror att alla andra ser ner på henne. Mycket av det förklaras av hennes uppväxt hos moster Gee, som är en rent förfärlig människa. Jag kan lätt se Mickey bli precis så här när hon blir gammal. Det är i alla fall mycket svårt för mig att tycka om henne. Och det blir faktiskt värre.

Det är bara tragiskt att läsa om dessa två systrars uppväxt, som var så nära när de var små/unga, men som nu inte längre har någon kontakt alls. När jag till slut får veta skälet till varför kontakten bröts så förstår jag fullständigt.

Boken tar sig rejält mot slutet, men det uppväger inte det ganska händelselösa som varit fram tills dess. Jag ledsnar ordentligt på att få Mickeys kärlek till sin son nedtryckt i halsen. Oavbrutet och ideligen. Det här är något som jag inte tycker behöver påpekas i det oändliga. Om något så gör det mig misstänksam när det trycks så hårt på något. Och detta är inte det enda som ältas.

Jag kan helt klart förstå att Flod av döda själar tilltalar så många, men för mig blir den för pratig (jag gillar inte när man använder för många ord, inte i det verkliga livet heller) och ospännande. För att vara klassad som en thriller. Om man hade gått på den andra linjen, att kalla den för en samtida roman, så kanske jag hade förväntat mig något annat. För skildrar samtiden, det gör den.

Avdelningen för olika funderingar:
Tyvärr så är boken lite dåligt korrekturläst. Det värsta felet är en pytteliten grej, men det ändrar hela betydelsen. Ett saknat inte i meningen Connie är på listan. gör mig oerhört förvirrad när Mickey, några rader längre fram frågar sig vad det kan betyda att Connie inte är på listan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 109 950 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flod av döda själar: hyllan, Breakfast Book Club och Mina skrivna ord

Tisdagstrion: Något mjukt i titel, handling eller på omslag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Något mjukt i titel, handling eller på omslag

Den här tycker jag var svår att få till. Jag hade ingen aning om hur jag skulle angripa temat. Det slutade i alla fall med kaniner. De är mjuka. En handling, en titel och ett omslag.

1. Den långa flykten av Richard Adams har jag ju med ganska ofta, men den är faktiskt värd det. Den handlar ju om ett gäng vildkaniner.

2. Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson är en fantastisk bok om fem vänner som tillbringar några långa sommardagar i den lilla byn Dalen.

3. Bekännelsen av Jessie Burton var en märklig läsupplevelse. Tempot är olidligt långsamt, men historien höll mig i ett järngrepp. Väldigt intressant, men lite tråkig. Inte på ett tråkigt sätt då 😁

Film: Nowhere (2023)

Titel: Nowhere
Originaltitel: Nowhere
Genre: Drama
Regissör: Albert Pintó
Manus: Indiana Lista, Ernest Riera, Miguel Ruz
Skådespelare: Anna Castillo, Tamar Novas, Tony Corvillo, Irina Bravo, Andrew McGurk
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Spanien
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 maj 2024





Handling
Spanien har förvandlats till en diktatur och har infört någon sorts inte-nog-resurser-till-alla lag. Den innebär att alla barn, gravida och äldre utrotas. En ung gravid kvinna, Mia, flyr tillsammans med sin man. De skiljs åt och Mia hamnar ensam i en container ombord på ett lastfartyg. Efter en våldsam storm föder Mia barnet medan hon är vilse till sjöss, där hon måste kämpa för att överleva.

Min kommentar
Av någon anledning så dras jag till filmer som handlar om saker som skrämmer mig. När jag la märke till Nowhere på Netflix så la jag omedelbart till den på listan. Sedan har den legat där och mognat. Humöret ska ju helst vara rätt också. Till slut så stod alla stjärnor rätt för den.

Det är lite oklart hur hela situationen i Spanien uppstod och exakt vad den innebär, det får man inte riktigt veta tycker jag. För mig känns det som en kontraproduktiv insats att ta död på alla barn och gravida. Då självdör ju landet liksom. Nåja, det är inte det enda som är ologiskt i den här filmen.

Jag vill gärna tro att man hade varit så tålig och påhittig som Mia var. Det ska nog mycket till innan en människa ger upp och bara lägger sig ner för att dö. Nöden är verkligen uppfinningarnas moder. Det känns visserligen som lite märkliga ting att hitta i en container. Så udda att man förstår att allt ska komma till användning. Det är ändå kreativt och fiffigt att komma på hur man ska använda dem.

Som jag nämnde tidigare så finns det en del logiska underligheter. Till exempel att man har mottagning mitt ute på havet. För att inte tala om en mobil vars batteri tydligen är outtömligt, trots det som måste vara usel (obefintlig) mottagning. Vattnet borde ha varit så kallt att man inte har någon större chans att överleva en längre tid. Och jag tänker inte ens nämna hur liten sannolikheten är att en container, med massor av hål, inte bara lyckas hålla sig flytande utan faktiskt flyta åt rätt håll.

Filmen är lite för utdragen. Inte för att den blir tråkig, men det är väldigt många mörka (bokstavligen alltså) sekvenser som inte ger så mycket. Man kan eventuellt fundera på hur spännande det kan bli med en enda människa, men det finns ju en del filmer som har lyckats med det. Denna är faktiskt en av dem. Jag tycker att Anna Castillo som Mia är fantastisk. Slutet gör mig lite tårögd.

Nowhere är både vacker och hemsk. Den sammanfattande tanken är Vilken fasa! Och då tänker jag inte (enbart) på det fruktansvärda att vara instängd i en container mitt ute på havet. En av mina värsta mardrömmar är att man av olika anledningar blir åtskilda under en traumatisk händelse. Det skrämmer mig våldsamt mycket.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 52 184 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 36K betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Nattavaara

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Semester! Som jag har sett fram emot detta, det är nästan så att jag blir orolig för att jag har för höga förväntningar. Resan går norrut. Högt norrut. Nästan så långt man kan komma i Norden.

Nu blir det ju då bara böcker som utspelar sig längs vägen, kan man säga. Först ut på resan är Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert och den är första delen i en dystopi, efter att inte bara klimatkatastrofen har slagit till utan även pandemier och finanskriser har raserat samhället. Nattavaara kommer vi nog faktiskt att passera (en liten bit ifrån), inte i dag och inte heller i morgon, men på tisdag. Men då är nog boken utläst.

Min smakebit är från sida 257:

Ungen grät och skrek men till slut lyckades Hartmann skilja syskonen åt. De började gå genom stan, han och flickan som hette Sofia. Borde han hålla henne i handen? Det var hon väl för gammal för? Han var fan själv för gammal för det. Det fanns tillfälliga perioder för sådant - treårsåldern upp till sju eller så, sedan var det totalförbjudet av barnen själva från sju till tretton, men vips igen i tonåren var det tillåtet, somliga förlängde detta jamsande så att det också varade hela studenttiden - men sedan var det äntligen slut på eländet. Såg man ett fullvuxet par hålla varandra i handen kunde man vara säker på att det var något fel på dem, att de drabbats av en ofattbar motgång eller tragedi. Hartmann hade inte hållit någon i handen sedan han fyllde tjugo och han tänkte inte gå tillbaka till att göra det nu.

Bok: Ingen utväg av Cara Hunter

Författare: Cara Hunter
Titel: Ingen utväg
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 332
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: No way out
Översättare: Jan Risheden
Serie: Adam Fawley 3
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 maj 2024




Första meningen: Fy fan för julen.

Baksidetext
Det är jul och två barn har precis burits ut från resterna av ett brinnande hus i norra Oxford. Minstingen, Zachary, är död, och hans storebror Matty kämpar för sitt liv. Barnen verkar ha lämnats ensamma - deras mamma syns inte till och deras pappa, som är på konferens i London, svarar inte i telefon.

När nya bevis uppdagas besannas kommissarie Fawleys värsta farhågor. Allt tyder på att det var mordbrand, men vem skulle ha motiv att mörda två små barn? Medan pojkarnas föräldrar lyser med sin frånvaro jobbar Fawley och hans utredningsgrupp närmast maniskt med utredningen av denna tragedi.

Men vad är det egentligen som hänt? Varför lämnades barnen utan tillsyn? Var är deras mamma, och varför går deras pappa inte att nå?

Min kommentar
Ibland kan det vara så att jag hittar en riktigt bra första bok i en serie, som jag absolut vill fortsätta läsa och därför köper alla böcker i. Trots det så kan det bli så att böckerna, efter jag har skaffat mig dem, bara står och samlar damm. Då kan serien behöva lite draghjälp, som min utmaning Finish That Series. Så är fallet med Ingen utväg.

I Cara Hunters böcker blir inte poliserna personligt inblandade i fallen. Det är väldigt ovanligt och så obeskrivligt skönt. Det känns lite märkligt att poängtera hur speciellt och bra det är med poliser som faktiskt ägnar sig åt utredning. Det är alltid trevligt, om det är rätt ord, att besöka den här världen. Eftersom det är tredje boken jag läser av henne så förväntar jag mig att det ska vara klurigt. Jag blir inte besviken.

Förutom det ovanliga med poliser som utreder så är de också ovanliga som karaktärer. De är nämligen helt normala. De har inga överdrivna egenskaper för att göra dem "intressanta". Resultatet blir ju, så klart, att de blir just intressanta. Interna konflikter finns ändå, men de är relativt små. Jag gillar dem allihop, på olika sätt. Lite problem med minnet har jag nog, för jag minns överhuvudtaget inte att Fawley är gift. Sonen minns jag i alla fall, efter ett tag.

Fallet är komplicerat, precis som det brukar vara i de här böckerna. Det blir inte lättare av att poliserna ibland får information, men som de drar felaktiga slutsatser av. Läsaren vet bättre. Vi får nämligen, i en annan tråd, veta vad som egentligen har hänt. Man får veta allt som leder fram till det tragiska brottet. Det här är så otroligt snyggt gjort. Jag var helt säker på vem som inte var skyldig och jag hade två andra, olika alternativ. Jag hade (delvis) fel. Så kan man också skapa en twist.

Jag hade lite problem att komma in i boken, men det berodde (mest) på alltför korta lässtunder. Detta löste sig när jag fick (tog mig) mer sammanhängande tid. Då kunde jag i gengäld knappt sluta läsa. Inte heller denna historia avslutas med en solklar lösning, även här finns det utrymme för tvivel.

I Ingen utväg finns det många möjliga scenarion och det är alltid lika spännande att försöka klura ut vilket som är rätt. Cara Hunter skriver deckare som berör, med många lager. Om det fanns en genre som hette relationsdeckare så skulle hennes böcker höra dit.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 12 407 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ingen utväg: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Vargnatts bokhylla

Nytt, nytt, nytt, så mycket nytt

I maj brukar det rent generellt komma mycket nytt till mina hyllor. Jag fyller ju år då och det enda jag brukar önska mig är böcker. Men även lite annat hittade hem till mig i maj.

Den sista festen av Clare Mackintosh stod faktiskt med på min önskelista, som sambon fick, men så långt ner att han inte kom till den. Tur var väl det, så här med facit i hand, för den dök upp som en överraskning. Jag har läst två andra böcker av henne och den ena var fantastiskt bra. Den andra bara normalt väldigt bra. Så jag har väl gott hopp om den här också, som tydligen är första delen i en serie om DC Morgan. Tack till Modernista!

Så kom då min födelsedag och paketet var fullt av böcker. Samtliga hett efterlängtade. Skaparen av Arne Dahl & Jonas Moström, Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen, Frälsarkransen av Kristina Ohlsson, Hatets hjärta av Dennis Lehane, Rummet i jorden av John Ajvide Lindqvist, Isgudarna av Mons Kallentoft, En mördare i familjen av Cara Hunter och Blödande hjärtan av Elly Griffiths.

Jag blev rejält lockad av Bokus pocketkampanj, med tre pocket för 169 kronor och fick något slags sammanbrott. Det blev inte bara tre, utan sex stycken. Allihop är böcker/författare som jag har varit sugen på länge. Min lyckliga plats av Emily Henry, Låt mig berätta allt av Caroline Säfstrand, Lektioner i kemi av Bonnie Garmus, Sommarhuset på stranden av Sarah Morgan, Imorgon och imorgon och imorgon av Gabrielle Zevin och Ett fynd att dö för av Anders de la Motte & Måns Nilsson.

När jag ändå höll på och beställde från Bokus så tänkte jag att det ju var lika bra att köpa de tre som fanns på önskelistan, men som jag inte fick. Det är ju ändå böcker som jag verkligen vill ha. Ett fall på Capri av Anders de la Motte & Anette de la Motte, Käraste Lena av Ninni Schulman och Treblinka Comedy Club av Åke Edwardson.

Hett i hyllan #461

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Från slutet av februari och bokrean tar vi ett jättekliv till slutet av maj och min födelsedag och året är fortsatt 2021.

All denna vrede av Cara Hunter var en självklar bok på min önskelista.

Detta är fjärde delen i serien om Adam Fawley. Jag har bara läst de två första böckerna och de var båda väldigt bra. Den första boken var något så ovanligt som en berörande deckare. Båda de tidigare har varit både kluriga och spännande. Varför har jag då inte läst fler? Ja, det kan man ju undra. Men det ska faktiskt åtgärdas redan i år. Serien är nämligen med i min Finish That Series-utmaning.

Så här står det på baksidan:

En tonårsflicka hittas irrande omkring i utkanterna av Oxford, uppriven och omtumlad. Hon berättar att hon blivit indragen i en bil, att någon dragit en plastpåse över hennes huvud och sedan kört henne till en avskild plats där hon blivit utsatt för övergrepp. Ändå vägrar flickan att anmäla sin förövare.

Kriminalkommissarie Adam Fawley påbörjar en utredning men kommer ingenstans eftersom flickan inte vill samarbeta. Döljer hon något och i så fall vad? Och varför får Adam en känsla av att han har varit med om det här fallet tidigare?

När ytterligare en flicka försvinner har Adam inte längre något val. Om han inte börjar gräva i sitt förflutna, kanske den här flickan inte kommer tillbaka.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Patrioterna av Pascal Engman

Författare: Pascal Engman
Titel: Patrioterna
Genre: Thriller
Antal sidor: 467
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 maj 2024




Första meningen: Hannah Löwenström satt vid skrivbordet i sin lägenhet i Hägerstensåsen och läste reaktionerna på den artikel hon skrivit i landets största morgontidning Sveriges Allehanda.

Baksidetext
Oron sprider sig på Stockholms nyhetsredaktioner efter mordet på en kvinnlig journalist. Medarbetare som vant sig vid att dagligen få ta emot hot fruktar nu för sina liv. Den unga Madeleine Winther på Nyhetsbladet har dock siktet inställt på något helt annat. Hon vet precis hur hon ska ta sig framåt i karriären och nu är hon på väg att göra ett rejält scoop.

Carl Cederhielm har lovat dyrt och heligt att skydda landet mot fiender. Han och hans båda medsvurna har satt samman en lista med tio namn. De ska hämnas dem som inte själva kan hämnas.

I ett land långt bort längtar en man hem till Sverige. Invånarna i den lilla staden är rädda för honom, han som arbetar som livvakt åt den vapen- och narkotikasmugglande ryssen.

Snart kommer deras liv att vävas samman och Sverige vakna upp till en ny, skoningslös verklighet. För Carl Cederhielm är dock uppdraget långt ifrån slutfört. Det är dags att eliminera nästa person på listan.

Min kommentar
Pascal Engman är ju en författare som det har varit väldigt mycket snack om de senaste åren, men av någon okänd anledning så hamnade hans debut, Patrioterna, aldrig överst i läskön. Då har den ändå stått i hyllan i snart sex år. Till slut får jag ju ta till det enda som verkar hjälpa; ta med den i Boktolvan. Sagt och gjort och nu är den äntligen läst.

Det är nog inte så vanligt att en bok är mer aktuell sex år senare än vad den var när den släpptes från början. Så är nog faktiskt fallet med denna. Tyvärr. För rent tekniskt så hade journalisten fel, när hon påstod att brottsligheten var på väg ner. Det är ju mer precis tvärtom. Vet vi nu. Det är ju inte journalisternas fel dock, kan jag tycka.

När jag började läsa så tänkte jag att det här kan nog aldrig gå vägen. Och då menade jag, mest, för egen del. Jag upptäckte att det berättades i fyra olika trådar. Inklusive alla de perspektivbytena som blir resultatet av det. Ingen blir väl egentligen förvånad när alla trådarna går ihop.

Vi får följa är Madeleine (journalist), August (livvakt åt ryska maffian), Carl (självutnämnd "beskyddare") och Ibrahim (taxichaufför). Det finns egentligen mycket att säga om samtliga, men det orkar jag inte. Madeleine är i alla fall en otäck människa, på så många sätt. En del av förklaringen är nog hennes far, som är ungefär en lika hemsk person. I alla fall att döma av det lilla vi får träffa honom.

De självutnämnda "beskyddarna" känns trovärdiga. Deras sätt att resonera och komma fram till märkliga slutsatser. Försvara sina handlingar. Eventuellt saknar jag lite mer psykologisk insikt. Hur de där tre (eller fyra) blev som de blev, man får strängt taget inte veta så mycket om dem, men jag tycker nog det räcker. Det hade också varit intressant att få veta hur polisen kom fram till att det var Carl de letade efter. Men då hade det ju blivit en helt annan bok.

Jag blir rent förskräckt över vilka som dör. En del av mig tycker det är bra att man aldrig kan känna sig säker. En annan del blir lite arg och ledsen när "fel" personer dödas. Alldeles oavsett det så uppskattar jag verkligen att det inte känns ett dugg tillrättalagt.

Patrioterna innehåller egentligen flera saker som jag verkligen inte gillar i böcker. Många perspektiv. Sanslöst många karaktärer. På något sätt s lyckas ändå Pascal Engman inte bara ro det i land, utan göra det väldigt bra. Perspektivbytena är mycket tydliga och så är även karaktärerna. Ingen är den andra lik. Nu får jag snabbt köpa ikapp mig av alla hans böcker. Det är ju ganska många det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 1 131 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Patrioterna: Just nu - Just här, Håkans Hylla och Nilmas bokhylla

Tisdagstrion: Tre böcker i samma typ av miljö

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Tre böcker i samma typ av miljö

Jag hade två olika alternativ, bestämde jag snabbt - rymden eller under vattnet. Det blev rymden, så jag fick välja lite andra böcker av författare som har haft samma bok ett flertal gånger. Det gick ju bra det också.

1. Uppdrag Hail Mary av Andy Weir är nästan lika bra som Ensam på Mars. Denna handlar om Ryland, som är ensam överlevande på ett uppdrag som är ett sista desperat försök att rädda jorden. Eller? Är han verkligen ensam?

2. 2010 - andra rymdodyssén av Arthur C Clarke är nog faktiskt lika bra som sin föregångare, År 2001. Här skickar man ut en expedition för att leta upp och bärga rymdskeppet Discovery. Det som försvann i boken innan.

3. Nomadplaneten av Emanuel Blume utspelar sig i framtiden, tidigt 2100-tal. Den ena krisen efter den andra uppstår på jorden, men man upptäcker en nomadplanet på himlen. En internationell expedition skickas upp. Om inte annat så för att ge mänskligheten något slags hopp.

TV-serie: Loot #2 (2024)

Titel: Loot
Originaltitel: Loot
Genre: Komedi
Skapad av: Matt Hubbard, Alan Yang
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Maya Rudolph, Michaela Jaé Rodriguez, Nat Faxon, Joel Kim Booster, Ron Funches
Premiär: 2024-04-03
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 28 min
Såg den på Apple TV+ maj-juni 2024





Handling
Säsong två börjar där första säsongen slutade och på typiskt Molly-manér. Hon gör sin egen version av Vogues "73 Questions" när hon visar upp sitt extravaganta hem. Hennes natt med John är nu ett misstag i det förflutna, och det är dags att förankra sig i rollen som övervakare av The Wells Foundation. Hon måste också förverkliga sin avsikt att donera varje cent som hon äger till stiftelses uppdrag.

Min kommentar
Första säsongen av Loot var ju en mycket trevlig överraskning. Bra komedier växer ju inte på träd, direkt. När jag såg att andra säsongen skulle få premiär i april så började jag direkt planera för att se den så snart som möjligt.

Den här serien har lite samma känsla som Ted Lasso och Shrinking. Den får mig att må bra, men rent handlingsmässigt är de inte ett dugg lika. Märkligt nog så är samtliga de här tre Apple TV+-produktioner. Kan det vara så att de har hittat formeln och hemligheten bakom komedier?

Annars så började inte andra säsongen så bra och jag blev faktiskt lite besviken på de första avsnitten. Jag vet inte vad det var, men något stämde inte riktigt. Det bättrade sig ordentligt, kan man säga. Jag minns inte hur det bar i första säsongen, om de andra karaktärerna fick så mycket utrymme. Det är i alla fall när de kliver fram som det blir kul på riktigt här.

Varenda karaktär är extremt överdriven, men ändå på något sätt trovärdig. Det är nog tack vare skådespelarinsatserna. Förutom att vara överdrivna så är de också väldigt olika varandra. Förmodligen är det därför de är ett så bra team (och så kul att titta på). Den här säsongen får vi en djupare känsla för karaktärerna runt omkring. Mer bakgrund och kunskap om vilka de är och vad som driver dem. Serien vinner onekligen på det.

Molly är betydligt mer nedtonad, inte så nollställd och naiv utan mer självsäker. Hon är så otroligt färgrik. Nicholas, Howard och Sophia får alla egna storylines och faktum är att det nästan är mest underhållande att följa dem. Nicholas och Howard är nog de som är roligast. De är en fullständigt otippad duo, men a match made in heaven. Arthur är nog min favorit, han är den enda som är åtminstone lite "normal". De enda som inte får egna historier är Ainsley och Rhonda. Kan man nu hoppas att de får mer utrymme i en eventuell tredje säsong?

Loot har mycket mer spets den här säsongen, tycker jag och budskapet är mycket tydligare. Bara för att man förverkligar sig själv så behöver man inte sluta bry sig om andra. Sista avsnittet slutar, så klart, med en cliffhanger så jag hoppas att det kommer en tredje säsong.



På Trakt.tv har serien 3,4 i genomsnitt (beräknat på 509 betyg).
På IMDb har serien 6,8 i genomsnitt (beräknat på 13k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Ett sista race (2023)

Titel: Ett sista race
Originaltitel: Ett sista race
Genre: Komedi
Regissör: Edward af Sillén
Manus: Edward af Sillén, Vasa, David Hellenius
Skådespelare: David Hellenius, Malin Åkerman, Peter Dalle, Johan Ulveson, Johan Glans
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Sverige
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på TV4 Play 10 maj 2024





Handling
Streetracing-legenden Dennis ska börja ett nytt liv efter att ha varit frånvarande större delen av 16-åriga dottern Hannas uppväxt. Men när han får reda på att Hanna ska delta i ett race med sin nya kille Charlie ger sig han och ex-frun Tove ut på en resa för att stoppa henne. Det blir början på ett hisnande sista race genom Sverige.

Min kommentar
Det var dags att försöka välja fredagsfilm igen och jag visste inte alls vad jag var sugen på. När jag kom till TV4 Play och såg Ett sista race på listan så kände jag att den kunde vara lämplig. En bra uppladdning inför Sveriges premiärmatch i hockey-VM.

Mina förväntningar var inte speciellt höga, men jag vet ju att svensk film sällan uppskattas av "seriösa" filmtittare. Det kan vara så, i det här fallet, att filmsajternas låga betyg beror på att man sett filmen med undertext/dubbad. Skämt är ju svåra att översätta och här är de dessutom väldigt svenska. Precis som hela filmen.

Det kom lite som en överraskning för mig att racet skulle gå från Hjo till Gällivare, men det gjorde det lite extra roligt och det blev en bra uppladdning inför vår resa uppåt om några dagar. Även om sceneriet oftast for förbi väldigt snabbt. Tydligen är detta en re-make av den norska filmen Børning, från 2014. Då gick racet mellan Oslo och Nordkap. Kanske borde vi se den också.

Hela svenska skådespelareliten verkar dyka upp här (vilket inte alls är förvånande, vem skulle inte vilja jobba med Edward af Sillén). Och Johan Glans. Han stjäl varenda scen han är med i, med sin oförglömliga karaktär. Malin Åkerman gör en stabil insats och jag tycker det är jättekul att hon gör svenska filmer. Leffe (Peter Dalle) och Blomman (Johan Ulveson) är den absolut sötaste gubbduo man kan tänka sig. Motsatsen till dem är TT (Jonas Karlsson) och Steffe (Ola Forssmed), som är den mest korkade. Sissela Kyle har en pytteliten, men hysteriskt rolig scen, som Kicki Pippi Titti.

Filmen bjöd på många, ganska rejäla, gapskratt. Visst är här stereotyper, men på precis den nivå som gör att det fortfarande är kul. Det bjöds även på en del överraskningar. Och slutet. Jösses, slutet. Blir det en fortsättning på det? Hur då?

Ett sista race överträffade alla mina (låga) förväntningar. Den är vansinnigt underhållande och rolig nästan hela tiden. Jag kommer alldeles säkert att se om den. Kanske när jag behöver en ordentlig humörhöjare.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 556 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 1,1K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Rörelsen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har ju varit en av de där knepiga veckorna, med en dag ledig mitt i. Om man inte var ledig på klämdagen också, vilket jag ju inte var. Men ... bara en enda vecka kvar till semester!

Tanken var ju att bara läsa böcker som utspelar sig upp i norr nu i juni, men det blev inte riktigt så. Det fick bli ett par i Stockholm också och det gör inget, för det blir en natt där också. Jag hade bara planerat in fyra böcker och det räcker ju inte en hel månad. Vet inte hur jag tänkte där. Alltså fick jag plocka fram ett par andra böcker, bland annat Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Blackeberg ska jag visserligen inte besöka, och inte heller Luntmakargatan, men jag tror att vi passerar max en halvmil ifrån.

Min smakebit är från början av boken:

På Luntmakargatan 14 i Stockholm finns ett gårdshus. Jag var nitton år gammal så jag flyttade dit i september 1985. Efter att ha vuxit upp med mamma på Ibsengatan i Blackeberg var det min första egna bostad. Jag hade sagt upp mig från jobbet på det fritidshem där jag arbetat sedan jag gått ut gymnasiet och även avslutat min första och dittills enda relation, en flicka jag träffat några månader tidigare.

Bok: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden
Genre: Drama
Antal sidor: 292
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar 3
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2024




Första meningen: Redan som barn visste han att det måste finnas något mer i livet än Centralgatan fram och tillbaka på epatraktor.

Baksidetext
Det här är berättelsen om mina vänner. Om Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke. Om Rasmus och Benjamin.

De som sökte friheten och kärleken i en tid inte långt från nu.

Det här är berättelsen om en sjukdom som tog mina vänners liv medan de ännu var helt unga. En berättelse om lidande och om förnedring och om svek men också en berättelse om kärlek som trotsar allt.

För du vet hur det är: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Det som berättas i den här historien har hänt.

Allt är sant.

Jag var en av de som överlevde.

Jag ville bryta tystnaden.

Jag har gjort det nu.

Min kommentar
Nästan tio år efter "alla andra" så vad det då dags för mig att läsa tredje och sista boken i Torka aldrig tårar utan handskar. Den med undertiteln Döden. Jag kan inte påstå att jag såg fram emot det. Trots att det gått i stort sett ett decennium sedan jag såg TV-serien så har jag sista delen av den kvar i minnet. Eller det jag minns är att den var så otroligt sorglig.

Den här serien är, för mig, ett av de ovanliga fall där filmatiseringen är bättre än boken. Jag förstår att det här är en högst personlig berättelse, att Gardell var tvungen att få ur sig den. I mitt tycke så innehåller den alltför många pekpinnar och ibland är den en aning docerande. Det är ju så lätt att säga att något var felaktigt. När man sitter där med facit. Och då tänker jag bara på behandlingen av de sjuka.

Förra delen tog tidshoppandet till en ny nivå, men i denna har det lugnat ner sig. Därmed inte sagt att det inte görs, men den är inte alls lika hoppig. Då blir jag också mer berörd. Boken är som allra bäst och berörande när den skildrar händelser bara på ett konstaterande sätt, utan melodrama. Som när moster Christina dukar med engångstallrikar. Eller Lars-Åkes födelsedagskalas. Eller den sista julen. Eller det som Rasmus föräldrar gör. Hur orkar de leva med sig själva efter det? De bryr sig inte ett dugg om vad Rasmus ville. Bara vad som var enklast för dem.

Benjamin och Rasmus är de som berör mest och jag hade velat ha betydligt mer av dem. Här får vi lära känna Bengt mer, även Lars-Åke och Seppo blir lite tydligare. Paul däremot är fortfarande ett enigma. Kanske är det meningen så.

Eftersom det hoppas en del fram och tillbaka i tiden så är det ofrånkomligt att det blir vissa upprepningar. Det är inget jag uppskattar. Inte heller uppskattar jag när saker skrivs mig på näsan, när någon föreläser för mig eller bokstavligen trycker ner vad jag ska känna i halsen på mig. JAg tycker att Jonas Gardell är bättre än det. Det är också lite oklart för mig om Gardell är mest upprörd över att de homosexuella blev så illa behandlade, eller om han är mest upprörd över att sjukdomen, oftast, drabbade homosexuella. Det första kan man ju göra något åt, medan det andra är betydligt svårare att påverka.

Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig berättelse från en tid som vi helst inte vill ha tillbaka. Det är hemskt. Det är vackert. Jag känner ilska. Jag känner glädje. Jag känner sorg. Det är en ganska omtumlande upplevelse, helt enkelt. Jag är glad och tacksam att den är skriven. Jag är glad och tacksam för att jag har läst den.

På Goodreads hade den 4,41 i genomsnitt (beräknat på 3 954 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden: Lottens bokblogg, boksessed och Dark places

Månadsbokslut maj 2024

Antal lästa böcker i maj 2024: 7

29. De försvarslösa av Kati Hiekkapelto
30. Torka aldrig tårar utan handskar: 3. Döden av Jonas Gardell
31. Patrioterna av Pascal Engman
32. Ingen utväg av Cara Hunter
33. Flod av döda själar av Liz Moore
34. Du nalkas ljuva sommar av Jessika Devert & Annika Devert
35. Med bergens andetag av Therese Widenfjord

Sidor
Totalt lästa	2445
Genomsnitt/dag	78
Genomsnitt/bok	349

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	1
200	-	299:	1
300	-	399:	2
400	-	499:	3
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	2
3,5:	1
4:	3
4,5:	1
5:	0

Snittbetyg: 3,71

Serier
Ingående i serie:		4
Påbörjade serier:		0
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		2

Genre
Drama:		2
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		2
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(5/12)
Finish That Series:		2	(9/18)
Hyllvärmare:		5	(22/42)
Tre på tre:		1	(3/3)
Vi möts igen:		0	(2/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		6
Män:		2
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		2
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		1

Språk
Originalspråk (svenska):		4
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		5
Streamingtjänst:		2

Recensionsexemplar:

2

In/ut
Antal nykomna böcker:		18
Antal bortskänkta böcker:		13

Månadens nominerade
Månadens bästa: Med bergens andetag av Therese Widenfjord
Månadens överraskning: -
Månadens besvikelse: Flod av döda själar av Liz Moore
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: Du nalkas ljuva sommar av Jessika Devert & Annika Devert
Månadens otäckaste: Patrioterna av Pascal Engman

Kommentar:
Det blev ännu mindre läst i maj. Just den här gången berodde det nog mycket på att jag har börjat pussla igen och hockey-VM, med sena matcher så jag inte hann läsa något innan det var dags att släcka lampan. Men sidantalet har varit stadigt sjunkande i några månader. Jag hoppas det inte är en trend. Sju böcker blev det ändå. Tydligen läser jag mest ganska tunna böcker nu också. Snittet blev ganska bra, 3,71, trots två böcker som drog ner det lite.

Serier verkar vara det jag läser mest. Fyra av dem (Devert, Gardell, Hiekkapelto, Hunter) ingår i sådana. Ingen av dem är första delen, men två (Gardell, Hiekkapelto) är den senaste. Två böcker ingår (Hiekkapelto, Hunter) i min Finish That Series-utmaning. En (Engman) är en Boktolva och en (Gardell) var med i Tre på tre. Jag ligger fortfarande i fas eller före i samtliga utmaningar.

Målet att läsa 10% av alla mina hyllvärmare går riktigt bra. Jag ligger inte bara en bra bit före utan jag verkar dessutom ha valt att läsa väldigt gamla hyllvärmare. Nästan alla har varit så gamla att de gästspelat i Hett i hyllan. Helt omedvetet faktiskt. Recensionsexemplaren går det fortfarande lite sämre med, men två stycken lästa blev det i maj.

Maj är ju månaden jag fyller år och det betyder att det ramlar in många nya böcker. I år är inget undantag. Snarare tvärtom. Jag fick något slags sammanbrott och beställde nio böcker. Det kändes otroligt bra. Åtta böcker fick jag i present och ett recensionsexemplar dök upp som en överraskning. Eftersom det också var kalas så hittade tretton böcker nya hem. Det betyder att det ju nästan gick jämnt ut. Arton in, tretton ut ger ett nettoresultat på +5.

Om månadens bästa: Det var egentligen aldrig någon tvekan om att Med bergens andetag skulle ta hem detta.
Om månadens överraskning: Den här månaden överraskade inte en enda bok.
Om månadens besvikelse: Flod av döda själar motsvarade inte alls mina förväntningar, eftersom jag trodde att det var en thriller jag läste.
Om månadens roligaste: Jag är osäker på om jag skrattade en enda gång, så inget roligt alls.
Om månadens mysigaste: Mysfaktorn i Du nalkas ljuva sommar är väldigt hög.
Om månadens otäckaste: Temat i Patrioterna skrämmer mig.

Hett i hyllan #460

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tro det eller ej, men här är den sista från bokrean 2021.

Fraktur av Karin Slaughter är den andra delen i serien om Will Trent.

Det har faktiskt blivit en del läst av Karin Slaughter, men just den här serien har jag bara läst första boken i. Den var väldigt bra (så även de andra böcker jag läst av henne), men trots det så har jag inte kommit vidare. En ganska stor del av det beror på att dessa böcker är ganska gamla, åtminstone de första delarna, och därmed lite svåra att få tag i. Eller de var det, men nu verkar de ha kommit i nyutgåva och dessutom finns samtliga på Storytel. Då har jag ju inget mer att skylla på då ...

Så här står det på baksidan:

Ansley Park är ett av Atlantas mest exklusiva bostadsområden. Där, i en av patriciervillorna längs allégatan, har ett brutalt mord precis inträffat. En tonårsflicka har blivit dödad i sitt eget sovrum, och på andra sidan tröskeln står hennes chockade mamma bland allt krossat glas och har precis tagit livet av mördaren.

Agent Will Trent vid Georgia Bureau of Investigation har egentligen inte med polisutredningen att göra, mordfallet tillhör Atlantapolisen. Men Trent ser något som polisen har missat, något i blodspåren, i den tekniska bevisningen, i moderns ögon. Beväpnad med endast magkänslan, och mot sin vilja ihopparad med en kvinnlig polis som avskyr honom, har Trent oddsen emot sig när han tar över utredningen. Men viljan att lösa fallet överskuggar allt annat, han är nämligen övertygad om att mordet har kopplingar till en annan försvunnen tonårsflicka och att den riktiga mördaren fortfarande går fri.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: De försvarslösa av Kati Hiekkapelto

Författare: Kati Hiekkapelto
Titel: De försvarslösa
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 300
Originalspråk: Finska
Originaltitel: Suojattomat
Översättare: Marjut Hökfelt
Serie: Anna Fekete 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 maj 2024




Första meningen: En het vind blåste i passet och skuffade det diffusa hotet i Afghanistans gränszon framför sig.

Baksidetext
När en äldre man hittas död på vägen - synbarligen påkörd av en ungersk au pair - är polisen Anna Fekete övertygad om att incidenten rymmer mer än vad en första anblick ger sken av.

När hon börjar nysta upp vad som blir ett alltmer komplext fall leds hon längs ett dödligt spår, där olaglig invandring, droger och - till sist - mord hotar inte bara hennes trosföreställningar, utan också hennes liv.

Annas partner Esko är indragen i en separat, men lika farlig utredning av ett invandrargängs förehavanden, där utvisningsorder och räder orsakar en växande spänning och resulterar i desperata handlingar - både från gängmedlemmar och från polisen. Sen hittas en blodig kniv i snön, och de två utredningarna löper samman på sätt som ingen kunde ha föreställt sig. När trycket stiger blir det uppenbart att det inte nödvändigtvis är tillräckligt för Anna och Esko att de har lagen på sin sida.

Min kommentar
För knappt tre år sedan läste jag författarens debut, Kolibri. Jag kan inte påstå att jag tyckte om den, men redan då stod andra delen, De försvarslösa, i hyllan. Av uppenbara skäl så har den inte lockat speciellt mycket, men till slut blev jag så less på att se den så jag tog med den i min Finish That Series-utmaning. Då blir den ju i alla fall läst.

Finskt verkar inte höra till mina favoriter, oavsett genre. Jag var tvungen att kontrollera, men jag har faktiskt inte läst något från Finland som jag har tyckt om (detta är den femte boken). Kanske är det något med mentaliteten. Det verkar genomgående vara väldigt mycket grubblande (ältande) och supande. Jag klarar inte något av det. Men jag är envis och det kommer att bli ännu en finsk bok i år. Dock inte av den här författaren.

Jag vet inte om det är författarens språk eller om det är översättningen, men det är både tillkrånglat och omständligt. Till råga på allt så finns det många fraser som är på ett annat språk. Som kan vara ungerska. Min kunskap om det här är dålig, minst sagt. För mig kändes det underligt att en serb har ungerska som modersmål. Eventuellt så förklarades detta i första delen, men den minns jag inte mycket (något) av. Det visar sig i alla fall att det tydligen fanns (finns?) en ungersk minoritetsbefolkning i det gamla Jugoslavien. Den del som nu är Serbien.

Även den här boken handlar till viss del om flyktingar. I mina ögon är det lite märkligt att det görs så stor grej av det i en finsk bok. De har ju inte tagit emot speciellt många. I alla fall definitivt inte 2014 när denna gavs ut. Gängkriminalitet får också plats. Till skillnad från Sverige så verkar Finland ha motat Olle i grind.

Anna är inte någon sympatisk människa, det är oerhört svårt att tycka om henne. Jag har nog generellt problem med människor som klagar och klagar, men inte gör något åt saken. Antingen får man göra något åt det eller så får man gilla läget. Åtminstone inte fortsätta gnälla. Esko är också en märklig människa. Både irrationell och ologisk. Det är inga bra egenskaper för en polis. Kan jag tycka. Faktum är att jag nog tycker att alla är lite underliga här. För att inte tala om sättet de pratar med varandra. Eller snarare skriker. De har inte någon speciellt trevlig ton sinsemellan. Den är bara rå. Inte ett dugg hjärtlig.

Mordfallet/-en känns lite krystade och kanske mer än en aning osannolika. Slump och sammanträffanden är inte något jag uppskattar i en deckare. Det blir allt lite väl mycket av den varan. Ett plus i alla fall för att allt inte alltid är vad det verkar.

Ett stort problem, för mig, med den här boken är att man inte direkt får någon hjälp att komma ihåg saker. Det refereras till olika händelser i första boken, bara i typ en bisats. Inte ens en kort liten mening för att påminna läsaren om vad som har hänt. Det är visserligen en konst att hålla de där tillbakablickarna på en bra nivå och då är det kanske enklast, för författaren, att strunta i dem helt och hållet.

Mycket av det jag tyckte om första boken gäller även för De försvarslösa. Första halvan fick mig nästan att ge upp, men det tog sig i den andra och upplösningen blir hyfsat spännande. Mycket ångest, ständig fylla och mer ångest. Det är den korta sammanfattningen.

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 1 210 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om De försvarslösa: Hobbybibliotekarien och DAST Magazine

Tisdagstrion: Hjärta & hjärna

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Hjärta & hjärna (i titel, handling eller på omslag)

Alltså, jag gör det enkelt för mig, för ovanlighetens skull. Här blir det bara böcker med hjärta i titeln. Men det är bra böcker!

1. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst var den första jag läste av honom och det har blivit många fler. En fantastisk kärlekshistoria. Och det kommer från en som inte brukar gilla romantiska böcker.

2. Kaninhjärta av Christin Ljungqvist är också en fantastisk historia. Den är dyster, mörk och faktiskt rent deprimerande. Handlar om två väldigt olika enäggstvillingar.

3. Hjärtan i Atlantis av Stephen King är en novellsamling, men novellerna hänger ihop litegrann.

Film: Upgraded (2024)

Titel: Upgraded
Originaltitel: Upgraded
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Carlson Young
Manus: Christine Lenig, Justin Matthews, Luke Spencer Roberts
Skådespelare: Camila Mendes, Archie Renaux, Marisa Tomei, Lena Olin, Anthony Head
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 105 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 3 maj 2024




Handling
Ana är en ambitiös praktikant som drömmer om en karriär inom konstvärlden samtidigt som hon försöker imponera på sin krävande chef Claire. När hon har uppgraderats till första klass på en arbetsresa träffar hon stilige Will, som missförstår och tror att Ana är sin egen chef – en vit lögn som sätter igång en glamorös kedja av händelser, romantik och möjligheter, tills hennes "oskyldiga" lögn riskerar att komma fram.

Min kommentar
För ganska längesedan nu så blev jag tipsad om Upgraded, jag minns inte längre vem. Tanken var att den skulle bli fredagsfilmen den veckan, men så har det kommit några andra filmer emellan. Nu var det äntligen dags för en romantisk komedi.

Frågan jag ställer mig under och efter filmen är om det verkligen är så vanligt att man ljuger så om sig själv. Det händer ju väldigt ofta på film i alla fall. Eller ljuger och ljuger, hon rättar inte ett missförstånd. Det verkar så dumt att ljuga om man hoppas på mer än en trevlig bekant under en flygning. Annars med. Faktiskt.

Men, är inte det Lena Olin?! utbrister jag plötsligt. Och jo, det var det ju. Tänk att se henne i en Prime-film. Kul också att hitta Saoirse-Monica Jackson från Derry girls här. Inklusive den härliga dialekten. Anthony Head spelar en betydligt trevligare person än vad han gjorde i Ted Lasso och jag tror minsann att han är min favoritkaraktär här. Huvudpersonerna då? Jo, de är också bra och jag tycker nog att de har bra kemi.

Vi måste prata om Anas förfärliga kollegor. Det blir lite Askungen och elaka styvsystrar av det hela. Jag har nog aldrig förstått det där med att vissa känner sig manade att alltid sparka neråt. Det borde nästan vara straffbart att bete sig så där. Jag hade gjort exakt som kvinnan i incheckningsdisken, om jag hade haft möjlighet. Kanske ändå inte så märkligt att de är som de är, med tanke på att chefen inte är mycket bättre. Det är inte direkt någon hälsosam arbetsmiljö.

Förutsägbar, jo det är den allt. Man vet precis hur den ska sluta. Direkt från start. Jag tycker det kommer med genren och det är faktiskt något i alla fall jag förväntar mig. Men filmen och jag är inte riktigt överens om huruvida Ana utnyttjar familjen. Hon bad inte om en enda grej, vad jag kan komma ihåg. De erbjöd sig. Kanske en marginell skillnad, men tillräcklig för mig.

Upgraded var nog vad doktorn ordinerade den här fredagen. Den är rolig, charmig och underhållande och får mig att må bra (förutom de de där hemska kollegorna, men det löser sig ju). Den är betydligt närmre än 4 än 3,5 så jag avrundar uppåt. Jag kan mycket väl tänka mig att se om den.


På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 134 138 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 20K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig