Film: Ute och cyklar (2025)

Titel: Ute och cyklar
Originaltitel: Ute och cyklar
Genre: Komedi
Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Maria Karlsson, Christin Magdu, Mårten Klingberg
Skådespelare: Katia Winter, Fredrik Hallgren, Rakel Wärmländer, Ulf Stenberg, Alexander Karim
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 april 2026




Handling
Syskonen Lisa och Daniel gör sig redo för cykelloppet Vätternrundan, där oväntade sidospår, gamla flammor och äktenskapsproblem sätter deras beslutsamhet på prov.

Min kommentar
Jag tyckte det var på sin plats att se ännu en film under påskhelgen. Är man långledig så är man. Eftersom sambon har startat sin cykelsäsong så kände jag att Ute och cyklar kunde passa.

Något jag inte visste när vi började titta är att detta är något slags, lös, fortsättning på Ur spår. Det var inget jag överhuvudtaget reflekterade över eller märkte, utan det kom som en överraskning när jag skulle skriva ihop det här inlägget.

Utan att minnas jättemycket av Ur spår så känns den här filmen kanske mer trovärdig, men samtidigt inte lika bra. De här två sakerna hänger egentligen inte ihop, utan det beror nog mest på karaktärerna. De känns lite bleka, men samtidigt mer utflippade.

Som Alexander Karims Calle. Han är den sorts person som jag lärde mig undvika redan i högstadiet och jag tror att den karaktären är det som förstör filmen för mig. Daniel, som spelas av Fredrik Hallgren, borde jag tycka hjärtligt illa om, men det är så svårt. Jag tycker att Fredrik Hallgren (i verkligheten då) verkar vara en genuint bra människa. Den sköna kemin mellan syskonen Lisa och Daniel, som finns i Ur spår, saknas helt här. De är båda två fullt upptagna med sina egna, respektive, problem. I Ur spår fanns den härliga karaktären taxichauffören, här är det cyklisten Birger (Claes Månsson) som har den rollen.

Någon egentlig handling finns nog faktiskt inte och då menar jag att den inte verkar gå ut på något. När filmen är slut så befinner vi oss i stort sett på samma plats som när den började. Bara lite lyckligare då kanske. Inte heller är den speciellt rolig, mer tragisk faktiskt.

Ute och cyklar är en typisk svensk film, den håller sig i mellanmjölksland. Det är en fin liten historia ändå på något sätt och den lämnar en lite mysig känsla efter sig, trots allt. Nu undrar jag bara om det kommer en tredje film också, om Vansbrosimmet.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 767 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Merv (2025)

Titel: Merv
Originaltitel: Merv
Genre: Komedi
Regissör: Jessica Swale
Manus: Dane Clark, Linsey Stewart
Skådespelare: Zoey Deschanel, Charlie Cox, Ellyn Jameson, Chris Redd, Jasmine Mathews
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 20 december 2025





Handling
När deras hund Merv tappar gnistan efter deras separation, tvingas Anna och Russ in i ett pinsamt arrangemang med gemensam vårdnad. I hopp om att kunna gaska upp Merv tar Russ med honom till Florida för en välbehövlig semester - när Anna oväntat dyker upp. Men medan de hjälper sin hund är Merv inte den enda som får tillbaka gnistan.

Min kommentar
Julfilmer verkar vara svåra att hitta i år, om man bara vill se de som släppts i år. På grund av det så hugger jag direkt när jag hittar en, det spelar ingen roll hur dåligt betyg den har på filmsajterna (alla julfilmer har för övrigt ganska dåliga betyg). Det är också kul när man hittar någon som inte streamar på Netflix, så när Merv dök upp i ett nyhetsbrev så la jag till den på listan.

Den enda riktiga ljuspunkten är nog faktiskt Merv. En riktigt söt hund, och mycket duktig. Merv gjorde verkligen sitt bästa och han var stjärnan i varenda scen han var med i, men Anna förstör allt Merv bygger upp.

I mina ögon är det inte alls märkligt att Ross och Anna bröt upp. De har noll kemi. Anledningen att de bröt upp, Annas trauma, känns så otroligt krystad. Som att livet skulle ta slut för att [spoiler]man inte kan få barn[/spoiler].

Zoey Deschanel, som jag gillade i New girl, är typ samma karaktär här, men mycket mer irriterande. Rent av osympatisk och lite läskig. Filmen är lite obehaglig och den fick mig att känna obehag vid flera tillfällen. Inte för att den är läskig utan för att manuset är dåligt. Som besöket hos Russ föräldrar och Annas stalkertendenser. Rent allmänt var dialogen också pinsam.

En reflektion; det verkar vara vanligt med britter i amerikanska (jul)filmer. Här får man ingen förklaringen till den brittiska accenten, förutom att Russ pappa verkar vara britt.

Merv hade så mycket potential, men har ingen julstämning överhuvudtaget. Halva filmen utspelar sig i Florida. Där är det shorts och linne som gäller. Inte så juligt.


På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 8 966 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 2,3k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Jingle bell heist (2025)

Titel: Jingle bell heist
Originaltitel: Jingle bell heist
Genre: Komedi
Regissör: Michael Fimognari
Manus: Abby McDonald, Amy Reed
Skådespelare: Olivia Holt, Connor Swindells, Lucy Punch, Peter Serafinowicz, Natasha Joseph
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 december 2025





Handling
Sophia jobbar på varuhuset Sterling i London; ett exklusivt ställe som ägs av den svinrike, osympatiske och skumme Maxwell Sterling. Nick har suttit i fängelse efter att ha stulit guld och juveler från varuhuset. Nu jobbar han i en elektronikaffär, men han har hackat en övervakningskamera i varuhusets källare – han planerar en ny kupp.

När Nick sitter och bevakar sagda källare, där värdesaker förvaras, får han se Sophia gå ner där för att knycka saker. Nick söker upp Sophia och utpressar henne, han behöver hennes hjälp för att utföra sin kupp mot Sterling.

Min kommentar
Man kan väl säga att vi går in i slutspurten för julfilmer, vilket nog är tur. Det känns som att det inte har släppts lika många i år som tidigare och kvaliteten har nog faktiskt gått ner. Den här fredagen stod Jingle bell heist på menyn,

Den här filmen är en härlig mix av olika genrer, som faktiskt funkar. Det är lite komedi, lite crime, lite romantik. Det brittiska lyser igenom väldigt tydligt, med ironi och cynism. Något som ju britterna är mästare på. Kanske är det därför jag gillar den. Speciellt mycket julstämning är det inte, men den är charmig och rolig och mycket underhållande.

I början känner jag mig ganska så förvirrad. Jag brukar inte hålla på bovarna och jag vill inte heller göra det. Men det finns en liten handling här, som är helt okej. När allt börjar så är huvudkaraktärerna inte speciellt sympatiska, men ju mer jag får veta om dem desto mer tycker jag om dem. Jag tycker det är riktigt bra kemi mellan dem.

Twisten, eller egentligen så finns det två, kom som en överraskning. Faktum är att jag var så upptagen med att bli underhållen att jag helt missade att fundera på vad som hände. Det är bra gjort. Jag gillar twisten så oerhört mycket.

Skådespelarna är helt okända för mig, trodde jag. Jag kände i alla fall inte igen någon, men tre, tror jag, har jag sett i annat. Tydligen. Det har dock varit ganska små roller och i något fall för längesedan. Jag tyckte i alla fall att alla var bra.

Kanske säger det inte så mycket, men Jingle bell heist är den bästa julfilmen, hittills, i år. Den lyckades till och med överraska mig, vilket i stort sett aldrig händer. Tyvärr så når den inte riktigt fram till en fyra i betyg, men den är definitivt bättre än 3,5. Något 3,75-betyg har jag dessvärre inte.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 51 837 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 9,6k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A merry little ex-mas (2025)

Titel: A merry little ex-mas
Originaltitel: A merry little ex-mas
Genre: Komedi
Regissör: Steve Carr
Manus: Holly Hester
Skådespelare: Alicia Silverstone, Oliver Hudson, Pierson Fode, Melissa Joan Hart, Jameela Jamil
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 91 min
Serie: -
Såg den på Netflix 14 december 2025





Handling
Allt Kate och Everett önskar sig i julklapp är en städad skilsmässa och ett sista julfirande som familj, men nya flammor och gamla känslor ställer till det.

Min kommentar
Man skulle kunna tro att jag var trött på julfilmer nu, men det är jag inte än. Vilket är tur, för det är sådana på menyn ett tag till. Däremot så önskar jag att någon av dem i alla fall kunde vara lite bättre. Just A merry little ex-mas hade jag väl inga större förväntningar på, den har ett riktigt uselt betyg på filmsajterna, men så dålig är den faktiskt inte.

Här är det mycket julstämning, både snö, julgranar och pulkaåkning! Filmen ger ett visst obehag, men den är inte på skämskuddenivå. Den ger en viss känsla av att man har stoppat in alla möjliga typer av personligheter/människor bara för att vara "inkluderande". I värsta fall så är det lite krystat, men jag kan inte påstå att det stör mig nämnvärt. Egentligen så är det bara mamma Kate som är lite överdriven.

Det var väldigt längesedan jag såg Alicia Silverstone i något, men hon är sig precis lik. Någon bättre skådis har hon emellertid inte blivit. April var så löjligt bekant, men jag kunde inte placera henne. Det är Sabrina tonårshäxan som har vuxit upp. Otroligt. Chet var nog den som var roligast. Hans repliker var snabba, men oftast felaktiga, vilket så klart gjorde det ännu roligare. Men han var faktiskt för mycket. Den som gav upp hov till mest obehag var pojkvännen Nigel. Han var rent läskig.

Hela den där biten med Betty och Al förstod jag inte poängen med. Skulle det vara roligt? Och låten har jag aldrig gillat.

A merry little ex-mas är precis lagom pinsam och obekväm. Den är ganska fånig, men på ett kul och charmigt sätt, och med väldigt simpel humor. Dock inte på kiss-och-bajsnivå och det blev en hel del skratt.


På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 32 672 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 7,7k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Oh. What. Fun. (2025)

Titel: Oh. What. Fun.
Originaltitel: Oh. What. Fun.
Genre: Komedi
Regissör: Michael Showalter
Manus: Chandler Baker, Michael Showalter
Skådespelare: Michelle Pfeiffer, Denis Leary, Felicity Jones, Chloë Grace Moretz, Dominic Sessa
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 7 december 2025





Handling
Claire Clauster är limmet som håller ihop hennes kaotiska, älskvärda familj under helgerna. Men i år, efter att ha planerat en speciell utflykt för dem, gör de ett avgörande misstag och lämnar henne ensam hemma. Trött och underskattad ger hon sig ut på ett improviserat äventyr. Medan hennes familj kämpar för att hitta henne upptäcker Claire den oväntade magin i en jul som har gått snett.

Min kommentar
I december blir det mer än en film på helgen, man måste ju hinna med så många julfilmer som möjligt 🙂 Väldigt ofta så är det Netflix som har julfilmerna, i alla fall flest av dem, så när jag hittar en på någon annan streamingtjänst så kan man nog säga att de prioriteras. En av de ganska få andra jag hittat är Oh. What. Fun. så den fick det bli denna andra advent.

Vilken förfärlig familj detta är! Jag hade minsann också flytt fältet. Samtidigt så tycker jag nog att mamma har en stor del i skulden att det blev så här. Hon har ju onekligen låtit dem allihop vara lata och egoistiska. Det är ju ändå hon och hennes man som har uppfostrat barnen. Så här blev resultatet.

Människorna här är verkligen svåra att tycka om. Då är det inte lätt att bry sig. Människorna här är verkligen svåra att tycka om. Då är det inte lätt att bry sig. Det blir liksom aldrig intressant. Ett problem är att det finns lite för många sidohistorier, som egentligen inte tillför något. Åtminstone inte i den form som de är. Eventuella intresseväckande embryon hastas förbi och i stället kastas man in i nästa. Kanske hade det varit bättre om de hade fokuserat på en eller två av dem och grävt lite djupare.

Michelle Pfeiffer är en fantastisk skådespelare och jag tycker det är så trist att hon måste ta sådana här roller. För det kan väl inte vara så att hon haft flera att välja mellan och frivilligt valt denna. Svärsonen Doug "förtjänar" ett eget omnämnande, han är så otroligt obehaglig och jag hade inte heller velat prata med honom. Alla gör verkligen sitt bästa, de kan ju inte hjälpa att manuset inte är så bra.

Oh. What. Fun. har ändå något viktiga att berätta, kan jag tycka, men berättandet faller ganska platt. Av olika anledningar. Egentligen så är det en behjärtansvärd historia, som nog många kan känna igen sig i. Den är inte så rolig utan mer tragisk.


På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 19 248 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 4k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: My secret Santa (2025)

Titel: My secret Santa
Originaltitel: My secret Santa
Genre: Komedi
Regissör: Mike Rohl
Manus: Carley Smale, Ron Oliver
Skådespelare: Alexandra Breckenridge, Ryan Eggold, Tia Mowry, Madison MacIsaac, Sasha Rojen
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 december 2025





Handling
Den ensamstående mamman Taylor Jacobson, förlorar sitt jobb strax före jul. Hon har sin hyra att betala och, viktigast av allt, hoppas hon innerligt kunna uppfylla sin dotter Zoeys dröm om att gå på Sun Peaks Snowboard Academy, men avgiften är mycket hög. Med upptäckten att alla anställda på Sun Peaks bara behöver betala halva priset så väcks hoppet igen. Men det enda lediga jobbet är som Tomte.

Min kommentar
Det blev fredagsfilm på lördagen i stället, eftersom vi var på julbord den här fredagen. Vi valde snabbt, bara genom att välja den som visades först, när vi gick in på listan. Alltså blev det My secret Santa.

Uppenbarligen är det så att julfilmer har en helt annan måttstock än andra filmer, toleransnivån är betydligt högre. Min allra största invändning är faktiskt att en så usel tomte har jag nog aldrig sett. Hur kan man ens komma på att göra så? Att fullständigt ta död på julglädjen. Inte ens modellera, som kan tyckas vara helt ofarligt att önska sig, var ju tydligen okej.

Taylor själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Till viss del kan jag förstå hur hon tänker, men hon går, ordentligt, till överdrift. Hennes bror och hans pojkvän gillar jag, egentligen så är de lite av behållningen här. Även om de inte har så stora roller. Den där hemska HR-människan blir lite väl over the top, så där beter sig väl ingen vuxen människa. Det var en intressant slutsats hon kom fram till. Det var inte alls den jag tänkte, men jag visste ju.

Jag gillar verkligen att se filmer där familjebanden är starka, det gör mig alltid glad. Väldigt glad blir jag också över att den är filmad på en riktig skidanläggning och det är riktig snö! Det händer inte alltför ofta. Nog löser sig allt onaturligt snabbt, men vem bryr sig.

Så klart finns det en del som stör mig (förutom den usla tomten) och jag är så otroligt less på det här med att inte berätta saker för folk. Många av "hemligheterna" här fanns det ingen som helst anledning att hålla hemliga. Det blir också lite för mycket buskis på julfesten. Hur många gånger har vi sett just det där hända? För många, om du frågar mig. Det är ju inte ens roligt.

I My secret Santa är julstämningen hög. Något julmirakel finns det väl inte, men här finns både snö, julpynt och tomtar. Den är mysig, charmig och får mig att må bra. Det är egentligen allt som krävs.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 5 512 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 2k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Genie (2023)

Titel: Genie
Originaltitel: Genie
Genre: Komedi
Regissör: Sam Boyd
Manus: Richard Curtis
Skådespelare: Melissa McCarthy, Paapa Essiedu, Denée Benton, Marc Maron, Alan Cumming
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Netflix 30 november 2025





Handling
En arbetsnarkoman till pappa väcker en ande till liv och får chansen att vinna tillbaka sin familj efter att de gett upp och övergivit honom lagom till jul.

Min kommentar
Min tanke är att bara se de nya julfilmerna varje år, de som alltså släppts under året. Ibland måste man dock göra undantag, eftersom en del filmer av någon anledning dröjer med att släppas på någon streamingtjänst. En film som jag har väntat på i två år är Genie och min glädje var stor när det kom ett meddelande att den nu finns på Netflix.

Anledningen till att jag har väntat på den här filmen, och gör ett undantag, heter Melissa McMarthy. Hon är så sanslöst rolig och har en osviklig tajming. Just här är hon lite nedtonad, därmed inte sagt att hon är lugn, vilket hon förmodligen aldrig har varit, men hon är inte så hysterisk som hon har varit i några filmer. Det är precis så hr jag tycker bäst om henne.

De andra skådespelarna är, helt ärligt, inte speciellt bra. Varken Paapa Essiedu eller Denée Benton är särskilt trovärdiga. Det kan också vara så att de helt enkelt hamnar i skuggan av Melissa McCarthy.

Tydligen så är detta en remake av en gammal brittisk film (som har betydligt högre betyg på IMDb), som jag inte tror att jag har sett. Jag skulle dock hemskt gärna vilja göra det. Om inte annat så för att se om den har samma fokus som denna amerikanska. Här handlar det väldigt mycket om att Bernard tror att man blir lycklig av saker och pengar. Och att man kan köpa sina barns tillgivenhet med fina presenter. Jag är ganska säker på att både fru och dotter hellre skulle vilja ha lite kvalitetstid med sin man/pappa.

Min förhoppning är ju då att det är detta som är budskapet och det verkar ju så mot slutet. Även Bernard verkar fatta till slut. Lite irriterad blir jag på det som jag kallar för Dallas-lösning. Egentligen så är ju allt som hände onödigt, men kanske behövdes det för att Bernard skulle komma till insikt och förstå vad som är viktigt här i livet.

Det är så mycket som inte går ihop i den här filmen (jo, jag förstår att det inte är detta som är viktigt, men det måste väl ändå finnas någon rim och reson i det hela). Han byter typ allt i hela lägenheten och ingen reagerar. Ingen frågar hur han har hunnit, p lite drygt en vecka, och ingen undrar var pengarna har kommit ifrån. Han köper det största dockhus jag någonsin har sett. Ingen undrar hur han har haft råd. Ingenting i filmen har ens antytt att han är rik. Snarare tvärtom. Sedan brinner halva lägenheten upp, men bara någon dag senare så finns inte det minsta lilla spår kvar efter det. Och då har han inte varit hemma efter branden.

Bortsett från allt det där som bara är märkligt, så är Genie både rolig och underhållande. Jag blir på gott humör och det är ju ändå det viktigaste.


På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 19 923 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 12k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Why him? (2016)

Titel: Why him?
Originaltitel: Why him?
Genre: Komedi
Regissör: John Hamburg
Manus: John Hamburg, Ian Helfer, Jonah Hill
Skådespelare: Zoey Deutch, James Franco, Bryan Cranston, Megan Mullally, Keegan-Michael Key
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 7 november 2025





Handling
Barb och Ned Fleming besöker sin dotter Stephanie på college i sällskap med sonen Scotty. Det blir inte riktigt som han tänkt sig då hennes nya pojkvän Laird dyker upp och visar sig vara hans värsta mardröm. Laird, är en framgångsrik men socialt handikappad Sillicon Valley-miljonär som inte riktigt har något filter. Vilket är en av anledningarna till att Ned anser att han inte är passande för hans dotter. Men hans panik urartar då han inser att pojkvännen tänker fria ...

Min kommentar
Jag minns inte längre på vilka grunder jag la till Why him? i vår lista, det var ett tag sedan. Denna fredag tyckte jag att vi kunde behöva en komedi och det har vi inte jättemånga på våra listor, så det fick bli den. Då upptäckte jag, dessutom, att den är ganska gammal (från 2016), men eftersom vi redan satt redo att starta den så orkade jag inte bry mig om det.

Egentligen så förstod jag av de allra första replikerna att det här inte skulle vara en film för oss och jag frågade till och med sambon om vi skulle stänga av. Men vi fortsatte ändå. Humorn är väldigt lågnivå, av kiss-och-bajs klass och varning utfärdas härmed för filmen om du inte tycker att det är kul.

I mitt huvud så tänkte jag att James Franco är en seriös skådespelare. Han gör visserligen sin roll här bra, men det finns inte en seriös molekyl i hela filmen. Rent generellt så är jag oerhört less på att tech-(miljardärer)-människor alltid(?) framställs som otroligt omogna, barnsliga och fullständigt utan social kompetens. Huruvida det gäller miljardärerna kan jag inte svara på, men det gäller definitivt inte de andra. Nåväl, hans karaktär Laird är i alla snäll, men gör fel saker av rätt orsaker. Hans tilltänkta svärfar Ned är bara en hemsk person. Och Bryan Cranston som spelar honom kände ingen av oss igen.

Det är helt omöjligt att inte fråga sig själv vem som ens beter sig så här. Men det stora mysteriet är hur en normalt funtad kvinna kan falla för en sådan. Vad kan hon rimligtvis se hos honom? Förutom pengarna då. Det är ju inte heller så sympatiskt. Elon Musks lilla cameo har inte åldrats väl. Behållningen är nog att halva Kiss överraskande dyker upp.

Jodå, Why him? bjöd på en handfull skratt, men däremellan, större delen av tiden, är den otroligt obehaglig och pinsam. Den är hysterisk, löjlig och överdriven. Könsord, svordomar (jag tyckte det kunde vara kul att veta hur många gånger ordet f*ck sägs och det finns minsann en sådan lista. 78 gånger sägs det) och sex är inte vad jag tycker är roligt.


På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 159 990 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 133k betyg).
Jag ger den 2,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Bridget Jones: Mad about the boy (2025)

Titel: Bridget Jones: Mad about the boy
Originaltitel: Bridget Jones: Mad about the boy
Genre: Komedi
Regissör: Michael Morris
Manus: Helen Fielding, Dan Mazer, Abi Morgan
Skådespelare: Renée Zellweger, Chiwetel Ejiofor, Leo Woodall, Gemma Jones, Hugh Grant
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien, Frankrike, USA
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 22 augusti 2025





Handling
Bridget Jones är ensam igen, änka sedan fyra år tillbaka, då Mark blev dödad under ett humanitärt uppdrag i Sudan. Hon är nu ensamstående mamma till nioårige Billy och fyraåriga Mabel och har fastnat i ett emotionellt limbo. Hon fostrar sina barn med hjälp av sina lojala vänner och till och med sin forne älskare, Daniel Cleaver.

Pressad av familj och vänner till att slå in på en ny väg mot livet och kärleken återvänder Bridget till jobbet och provar till och med dejtingappar, via vilka hon snart får en drömsk och entusiastisk ung beundrare. Medan hon försöker balansera jobbet, hemlivet och romantiken måste Bridget hantera fördömanden från de perfekta mammorna i skolan och oroa sig för Billy som har det kämpigt med sin pappas frånvaro. Dessutom hamnar hon i en rad knepiga situationer med sin sons överrationelle naturvetenskapslärare.

Min kommentar
Efter en nästan osannolikt jobbig helg så stod valet mellan två filmer; en komedi och en skräck. Faktum är att det valet egentligen var ganska enkelt. Ingen av oss kände att vi skulle klara något annat än ljust och glatt. Då blev det Bridget Jones: Mad about the boy.

Förutsägbar är bara förnamnet, men sanningen är att i den här typen av film så gör det inte speciellt mycket. Det tar ungefär femton minuter innan man vet hur det ska sluta, men jag tittar mest för att bli underhållen så det stör mig inte. Och underhållen blev jag. Men varför en två timmar lång film?

För första gången, som jag minns i alla fall, så stör jag mig nästan orimligt mycket på Renée Zellwegers sätt att vara Bridget Jones. Jag blir nästan tokig (och får kramp i käkarna) på hennes sätt att snörpa på munnen när hon pratar. Hon är så spänd att jag bara väntar på det där ljudet när en spänd fjäder släpper. Har hon verkligen alltid gjort så?

Jag saknar lite av Bridget Jones-charmen och hennes nya kärleksintressen är inte heller lika intressanta och charmiga som de har varit tidigare. Bridget är i övrigt sig lik. Hon fortsätter att göra och säga saker utan att riktigt fundera färdigt innan. Hugh Grant dyker upp i några korta scener och hans karaktär är också sig lik.

Kanske är det så (hemska tanke) att jag är lite trött på Bridget Jones, men jag tror att mitt stora problem är att jag till slut bara hörde och såg det där snörpandet på munnen. Det förstörde nog filmen för mig. Filmen lyckas inte beröra mig, jag bryr mig inte nämnvärt, men jag har ett svagt minne av att det brände till lite i slutet. Jag är i alla fall glad för Bridgets skull. Hon förtjänar att ha det bra.

Bridget Jones: Mad about the boy är inte lika bra som de tidiga filmerna, tycker jag, men det kan bero på andra saker än den faktiska filmen. Bridgets värld är inte på något sätt lik min, men jag tror att världen behöver fler Bridgets.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 179 589 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 27k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Happy Gilmore 2 (2025)

Titel: Happy Gilmore 2
Originaltitel: Happy Gilmore 2
Genre: Komedi
Regissör: Kyle Newacheck
Manus: Tim Herlihy, Adam Sandler
Skådespelare: Adam Sandler, Christopher McDonald, Bad Bunny, Sunny Sandler, John Daly
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 8 augusti 2025





Handling
Nästan trettio år har gått sedan Happy Gilmore vann Tour Championship 1996. I nästan tjugo år efter den segern blomstrade hans karriär. Det tog slut när hans fru tragiskt omkom på en golfbana. Förkrossad gav han upp golfen och började ta hand om sina fem barn. Med tiden har han dock blivit alkoholist och arbetar i en stormarknad. Nu har hans dotter möjlighet att gå på en prestigefylld dansskola och kostnaden får honom att överväga att börja spela golf igen.

Min kommentar
Det var återigen dags att försöka välja en fredagsfilm och det blev en som jag egentligen inte hade tänkt mig. Happy Gilmore 2 hade jag ratat, men jag vet inte riktigt vem jag trodde att jag lurade då. Vi ser ju de där filmerna, trots att vi oftare inte gillar dem än gillar dem.

Jag kan inte påstå att jag minns den första Happy Gilmore-filmen, men på den tiden så var Adam Sandler fortfarande (oftast) både bra och rolig. Nu känns det mer som ett lotteri när man väljer att se de som kommer. Den förra vi såg (You are so not invited to my bat mitzvah) tyckte vi var jättebra.

Första halvan, ungefär, av filmen var faktiskt helt okej, sedan rasar allt samman och blir bara värre och värre. Det blir mycket slapstick, som jag inte alls uppskattar, och ibland blir allt som en fars. Jag förstår inte varför alla de där fjantiga scenerna, när alla slår på alla helt utan anledning, är med överhuvudtaget. För mig är det inte humor. Andra halvan känns mer som en barnfilm, både vad gäller dialog och bild.

Handlingen lämnar en hel del övrigt att önska och särskilt då i andra halvan. I början så kan jag skönja en historia, men mot slutet är det bara dumt.

Halva familjen Sandler är med, som vanligt, och de är inte sämre än någon annan. En hel hög med kändisar dyker upp också, men de flesta kände jag inte igen utan hittade dem i rollistan efteråt. Tydligen så är även många gamla golfstjärnor med och gör cameos, men det är helt bortkastat på mig.

Trots att jag ju vet hur Adam Sandlers filmer ofta är så blir jag ändå lite besviken på Happy Gilmore 2. Det blir en del skratt, men utan kiss-och-bajs nivån på humorn så hade den kunnat bli riktigt kul.


På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 421 908 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 78k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Hit man (2023)

Titel: Hit man
Originaltitel: Hit man
Genre: Komedi
Regissör: Richard Linklater
Manus: Richard Linklater, Glen Powell, Skip Hollandsworth
Skådespelare: Glen Powell, Adria Arjona, Austin Amelio, Sanjay Rao, Retta
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 april 2025




Handling
Gary Johnson är den mest eftertraktade professionella mördaren i New Orleans. För sina kunder är han som något ur en film: den mystiska hyr-mördaren. Men om du betalar honom för att ta ut en otrogen make eller en kränkande chef, får du vara försiktig - han jobbar för polisen. Efter att han brutit mot reglerna för att hjälpa en desperat kvinna som försöker fly från en våldsam make, blir han en av sina falska roller, faller för kvinnan och flirtar med tanken på att själv bli en brottsling.

Min kommentar
När det var dags att välja fredagsfilmen (som blev på en torsdag, eftersom det var skärtorsdag och alltså något slags fredag) så kom jag ihåg Lottens inlägg med film och serier hon sett i mars. Där fanns nämligen en film som jag lagt märke till på Netflix, men inte lagt till på listan. Det kändes inte som en film för mig (bara baserat på titel och poster). Lotten är inte bara att lita på när det gäller böcker utan även filmer. Oftast. Så det fick bli Hit man.

Min förvåning var väldigt stor när det visade sig att den här historien har lite verklighetsbakgrund. I den mening att den riktige Gary Johnson jobbade med att sätta dit folk som ville hyra en mördare. Filmen är från 2023 och antingen så har väldigt mycket hänt i samhället de här två åren eller så hade de ingen aning. De trycker nämligen riktigt hårt på att det här med att leja en mördare inte alls existerar i verkligheten. Vi vet nog alla att det faktiskt är precis så det fungerar. Dock kanske inte så mycket för klientelet som förekommer här.

Glen Powell är helt enkelt lysande som den här hitte-på-mördaren. Det är fantastiskt att man kan bli en annan personlighet så där och kul är det också att han använder sina erfarenheter som "hit man" i undervisningen (han är professor på college, civilt, och undervisar i psykologi och filosofi). Jag har tydligen sett honom i massor av filmer, men jag har inte lagt hans namn på minnet. Det tror jag att jag har nu.

Adria Arjona, som spelar kvinnan i nöd, är också bra. Även henne har jag sett i flertalet filmer. Hon och Glen Powell har en väldigt bra och trovärdig kemi. Men hon är lite märklig och jag var inte helt säker på henne någon gång. Hon ger mig jättekonstiga vibbar. Jag vet inte om det var meningen.

Det finns en hel del roliga scener, men favoriten är helt klart när Gary "sufflerar" Maddy med hjälp av mobilen. Deras samspel hade etablerats i en tidigare scen, men det här var något i hästväg. Det var vansinnigt kul.

Slutet är jag inte så glad i, men det är ju trots allt en komedi. "Epilogen", eller vad man ska kalla det, var lite onödig. Personligen så hade jag hellre sett vad som egentligen hände där, efter "slutet".

Hit man var inte alls den film jag förväntade mig. Jag sålde in den som action till sambon, men det här är faktiskt en ren komedi. Dessutom en rolig sådan. Den försöker inte vara något annat och den ska inte tas på allvar.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 539 434 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 114k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Kinda pregnant (2025)

Titel: Kinda pregnant
Originaltitel: Kinda pregnant
Genre: Komedi
Regissör: Tyler Spindel
Manus: Julie Paiva, Amy Schumer
Skådespelare: Amy Schumer, Will Forte, Jillian Bell, Brianne Howey, Lizzie Broadway
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Netflix 28 mars 2025





Handling
När Lainys plan att slå sig ner och bilda familj faller samman, tar hon på sig en falsk gravidmage, berättar en lögn – och råkar falla för sin drömkille.

Min kommentar
En komedi kändes rätt den här fredagen och Kinda pregnant, som jag la till på listan när den hade premiär på Netflix, lockade. Något jag inte var medveten om när vi började titta var att filmen är en del av Adam Sandler-universumet och man kan verkligen känna hans ande som svävar över alltihop. Det är inte alltid en positiv sak.

Amy Schumer gillar jag, oftast. Alla gör tydligen inte det. Så jag blev lite överraskad när jag, efter att ha sett filmen, såg det löjligt låga betyget på filmsajterna. Det finns nog många anledningar till att folk verkar avsky den här filmen. Utan att tänka speciellt länge eller noga så kan jag komma på tre. Eller fyra, faktiskt.

Skådespelarna är bra, rent generellt. Kollegan Fallon hade man dock kunnat plocka bort helt, eller åtminstone tonat ner. Mycket. Bästa kompisens nya kompis (Shirley?) var en så fruktansvärt obehaglig och förfärlig människa. Det är oklart för mig om hon bara var fruktansvärt elak eller om hon verkligen trodde att hon var snäll.

Efter ett tag började jag faktiskt vrida mig lite obekvämt i soffan. Det blev helt enkelt för obehagligt när hon blev mer och mer insnärjd i sina lögner. Tyvärr så drar det lite för mycket åt det hysteriska hållet ibland och det är på tok för många plumpa sexskämt här. Jag kan omöjligt tycka att de är roliga. Och precis som vanligt så ställer jag mig frågande till reaktionerna när sanningen avslöjades. Jag har så svårt att tro att jag hade reagerat så.

Kinda pregnant är, trots mina invändningar, både rolig och charmig. Lite svårt att sätta betyg är det, men jag skulle nog kunna tänka mig att se den igen, när jag behöver något som höjer humöret. Allt behöver inte vara djupt och meningsfullt hela tiden. Ibland vill åtminstone jag bara bli underhållen.


På Letterboxd hade den 1,8 i genomsnitt (beräknat på 55 797 betyg).
På IMDb hade den 4,9 i genomsnitt (beräknat på 14k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Kärlek fårever (2025)

Titel: Kärlek fårever
Originaltitel: Kärlek fårever
Genre: Komedi
Regissör: Staffan Lindberg
Manus: Staffan Lindberg
Skådespelare: Matilda Källström, Charlie Gustafsson, Kjell Bergqvist, Anja Lundqvist, Claes Malmberg
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 28 februari 2025





Handling
Hon kommer från Stockholm, han är från Gotland. Nu ska de lämna storstaden för att ha ett litet intimt och avslappnat bröllop på Samuels familjegård, med bara de allra närmaste. Men Samuels föräldrar Leif och Majgun tänker annorlunda. De vet ju bättre.

Min kommentar
Den här veckan blev det då dags för komedin som det nästan blev förra veckan. Kärlek fårever, som jag var lite skeptisk till först, men sedan läste jag ett par positiva kommentarer på Instagram och ändrade mig. Och så är det ju det här med att jag gärna vill se de svenska filmer som kommer. Även om de väldigt sällan är riktigt bra.

Varenda personlighetstyp är lätt igenkännbar, jag tror att jag känner (till) någon i varenda en. De är inte ens speciellt överdrivna. Var för sig. Det är när man sätter ihop dem allesammans, samtidigt, som det eventuellt kan bli lite mycket. Det här med föräldrar som inte bryr sig om hur brudparet självt vill ha det är förmodligen inte helt ovanligt och det gör mig alltid ledsen när andra tror sig veta bättre.

Filmen hade inte varit igång speciellt länge när jag blev rent förskräckt när Claes Malmberg började prata. Han hade nog den värsta gotländska jag någonsin har hört. Det har sin förklaring och det är en riktigt snygg räddning. Babben är perfekt som brudgummens förfärliga mamma och Kjell Bergqvist är lysande. Jag avskyr innerligt hans karaktär. Niklas Engdahl är lite av en favorit och han är bra här också. De som gjorde mins intryck var nog faktiskt det blivande brudparet. De var nästan som bifigurer i sin egen historia.

Komedier brukar ju innehålla en del pinsamma ögonblick och den här filmen är inget undantag, men jag tycker att det mesta funkar. Det roligaste var ordet dyngrauk i "baren". Det fick mig att skratta högt. Ett ord jag aldrig hört förut, men som är precis min typ av humor.

Kanske måste man vara svensk för att uppskatta Kärlek fårever, men jag tycker i alla fall inte att den är så dålig som filmsajternas betyg antyder. Den är underhållande, lite charmig, lite rolig och det är vackra bilder över Gotland.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 1 108 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: You're cordially invited (2025)

Titel: You're cordially invited
Originaltitel: You're cordially invited
Genre: Komedi
Regissör: Nicholas Stoller
Manus: Nicholas Stoller
Skådespelare: Will Ferrell, Reese Witherspoon, Geraldine Viswanathan, Meredith Hagner, Jimmy Tatro
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 14 februari 2025





Handling
När två bröllop dubbelbokas, på samma dag och på samma plats, blir det en stor utmaning för båda bröllopssällskapen att upprätthålla sina egna speciella ögonblick. I en energisk strid om tid och plats blir det en rejäl sammanstötning mellan pappan till en brud och den andra brudens syster. De låter inget stoppa dem ifrån att göra bröllopet till ett oförglömligt firande för sitt respektive sällskap.

Min kommentar
Den här fredagen var det alla hjärtans dag och även om vi nu inte firar det så passar det ju inte med vilken film som helst en sådan dag. En romantisk komedi hade ju passat allra bäst, men det fick duga med en vanlig hederlig komedi, You're cordially invited.

Lite orolig var jag allt, en film med Will Ferrell kan bli vad som helst, tycker jag. Reese Witherspoon kände jag mig dock trygg med. Och jo, visst blir det lite hysteriskt ibland, men det är faktiskt oftast kul. Oväntat nog så är den stora behållningen Ferrells och Witherspoons duett under eftertexterna. Missa inte den.

Personligen så tycker jag att filmen är både charmig och underhållande. Och lite obehaglig ibland, då speciellt i far-/dotterrelationen. Den känns inte helt sund. Läskigt är också dotterns entourage. Precis som jag föreställer mig en flock av 20-någonting. Helt utan kontakt med verkligheten och utan tillstymmelse till självkritik. Egentligen så gillar jag dynamiken mellan de fyra syskonen, åtminstone att de genast sluter leden när de får en yttre fiende. Allt bara eskalerar och eskalerar, tills allt brakar samman. Exakt som det ju verkar fungera i världen nu. Jag. Jag. Jag.

Will Ferrell är minsann ganska återhållsam här. Då är han bra. Reese Witherspoon är lika bra som hon väl alltid är. Tydligen så är både Nick Jonas (som visserligen var bekant) och Peyton Manning (fullständigt obekant) stora stjärnor. De är dock totalt bortkastade på mig.

Filmen är för lång, tycker jag. En komedi behöver sällan vara mer än 90 minuter. Speciellt inte en som inte har någon egentlig handling. Jag har visserligen inte tråkigt, men det kändes lite utdraget. Soundtracket tyckte jag om, men jag har nog svårt att se att 80-talsmusik passar in här. Även om det är det bästa decenniet.

You're cordially invited är inte alls så dålig som filmsajternas betyg antyder. Jag förstår återigen inte vad folk förväntar sig när de tittar på en sådan här film. Den är extremt förutsägbar, som sig bör, och nej, det är ingen djup film, men lite mening har den allt. Det kan ju dock vara en mening som bara vi utan barn ser.


På Letterboxd hade den 2,36 i genomsnitt (beräknat på 59 485 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 18k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: No hard feelings (2023)

Titel: No hard feelings
Originaltitel: No hard feelings
Genre: Komedi
Regissör: Gene Stupnitsky
Manus: Gene Stupnitsky, John Phillips
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Andrew Barth Feldman, Laura Benanti, Matthew Broderick, Natalie Morales
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Max 24 november 2024




Handling
Maddie tror att hon har hittat svaret på sina ekonomiska problem när hon upptäcker en spännande jobbannons: rika curlingföräldrar som letar efter någon som ska "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy, och ta honom ut ur skalet innan han åker iväg till college. Men den obekväma Percy visar sig vara mer av en utmaning än hon förväntade sig, och tiden börjar ta slut innan hon förlorar allt.

Min kommentar
Den här söndagen var så sanslöst grå och det ösregnade hela dagen, så jag tyckte att vi behövde något som skulle få oss på lite bättre humör. Jag hittade No hard feelings när jag letade efter julfilmer och tänkte att den hade ovanligt höga betyg för att vara en komedi.

En lite annorlunda story är det som spelas upp. Speciellt så uppskattar jag att det hade vänt på "problemet". Att kvinnan var den äldre. Inte (lika) många hade reagerat eller ens lyft på ena ögonbrynet om det hade varit tvärtom. Det finns många ljuspunkter och när den är rolig så är den riktigt rolig. Däremellan blir det ibland skämskudde.

Jag blir nog faktiskt lite förvånad över att Jennifer Lawrence väljer att spela en sådan här karaktär i en sådan här film. Den känns nästan under hennes värdighet. Däremot så blir jag inte ett dugg förvånad över att hon gör det bra. Liksom Andrew Barth Feldman, som nästan är ännu bättre. Han är nog den stora behållningen här.

Det är lite oklart hur man ska tolka slutet och jag vet inte om jag ska må bra eller dåligt över det. Det känns riktigt bra när Percy, till slut, gör uppror mot sina hönsföräldrar. De som ju faktiskt är hela orsaken till att Percy är som han är. Jag gillar också att de så tydligt lärde av varandra. Mandy lärde sig att behandla andra med respekt och Percy att säga ifrån. Bra saker båda två.

No hard feelings är en del trams, en del gullighet, en del charm och två delar pinsamhet. Alltså är den riktigt underhållande. Den kunde ha blivit en bara sjukt obekväm och obehaglig film. Det blev det inte. Så de måste ha gjort det bra.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 902 329 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 180k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: 'twas the text before Christmas (2023)

Titel: 'twas the text before Christmas
Originaltitel: 'twas the text before Christmas
Genre: Romantisk komedi
Regissör: T W Peacocke
Manus: Cara J Russell
Skådespelare: Merritt Patterson, Trevor Donovan, Jayne Eastwood, Eric Peterson, Rob Stewart
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 83 min
Serie: -
Såg den på Netflix 26 december 2024





Handling
Addie arbetar som kiropraktor i New York. Strax innan jul får hon ett SMS som skickats till henne av misstag. Den äldre kvinnan som skickade den, Nana, bor i Vermont. Addie och Nana får en bra kontakt, och Nana bjuder in Addie till sitt hem över jul. Addie är vanligtvis den typ av person som inte tycker om förändringar. Men med sin egen familj utomlands tackar hon ja till inbjudan. Addie välkomnas av resten av Nanas familj och det startar en ny jultradition.

Min kommentar
Årets allra sista julfilm kände jag att jag fick välja med omsorg. Med tanke på hur mycket vi inte tyckte om den förra vi såg. Det är svårt att bortse från betygen när man väljer film, men jag la lite energi på att läsa lite recensioner nu också. 'twas the text before Christmas lät precis som en sådan film som kan återupprätta julfilmen. I alla fall det jag vill ha när jag tittar på en.

Den här filmen har lite samma upplägg som En dag, fast med jultema. Då menar jag bara det faktum att man här gör nedslag vid samma tid varje år. Här är det då julen som är i fokus. När jag läste lite recensioner om filmen så kunde jag inte låta bli att fundera lite över vilka fantastiska jular andra har (när de klagar på denna), men mina är ungefär lika förutsägbara och med samma människor vartenda år.

Idén med ett SMS som skickas fel gillar jag och att det kan få de här effekterna är ju supertrevligt. Jag vill att det ska vara så, att man öppnar sitt hem för någon som är ensam på julen. När jag växte upp så dukade vi alltid med en extra tallrik på julafton. Ifall någon skulle dyka upp. Det var liksom så man gjorde.

Första julen Addie tillbringar hos Nana är så avig att jag nästan vrider mig lite av obehag. Det är så fullständigt trovärdigt. Annars gillar jag verkligen humorn, den är lite underfundig och ironisk. Min humor alltså. Personligen så tycker jag att Addie och James har bra kemi, men de solklara favoriterna är ju Nana och Carter. En lite rolig detalj är James julgran, det är nog den mest oamerikanska jag har sett. Det var oväntat uppfriskande på något märkligt sätt.

Slutet känner jag mig lite tudelad till. Om filmen skulle sluta där eller om den skulle ha fortsatt en stund till. Jag tror att jag är mestadels positiv, men lite abrupt blev det.

'twas the text before Christmas är både rolig och romantisk, dessutom också väldigt söt och hjärtevärmande med mycket julstämning. Den får mig att må bra, vilket ju är hela poängen med en julfilm. Julfilmen är härmed återupprättad!


På Letterboxd hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 6 646 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 3,4k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: 8-bit Christmas (2021)

Titel: 8-bit Christmas
Originaltitel: 8-bit Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Michael Dowse
Manus: Kevin Jakubowski
Skådespelare: Steve Zahn, Neil Patrick Harris, June Diane Raphael, Winslow Fegley, Bellaluna Resnick
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på max 23 december 2024





Handling
Julen är här och det enda som Jake Doyle's dotter önskar sig är en ny mobiltelefon. Istället får hon en berättelse om hur Jake som barn julen 1988 endast önskade sig ett Nintendo 8-bitars och alla problem han gick igenom för att få tag på ett.

Min kommentar
Eftersom vi sett alla (nästan) julfilmer från i år, som jag kunde hitta, och det fortfarande bara var dagen innan julafton så tänkte jag att man kanske skulle se de äldre filmerna nu. En som har legat på vår lista i flera år är 8-bit Christmas och nu tyckte jag att det minsann kunde vara dags.

Jag bara älskar nostalgin i den här filmen. Alla som var med på 80-talet måste ju få glitter i ögonen av se detta. En tid när allt inte var hela tiden utan man fick möjlighet att längta efter något. Förmodligen säger den ingenting för de yngre generationerna, men det är faktiskt deras förlust.

Barn brukar ju inte vara mina favoritberättare, men här fungerar det alldeles ypperligt. Barnen är perfekta i sina roller och relationerna är bra beskrivna, precis som de faktiskt var på den tiden. De är så uppfinningsrika och kreativa. De upplever något som ett problem och försöker lösa det. Med den kunskap och de medel som de har. Pappa-dotter stunderna, i nutiden, är nog favoriten ändå.

Filmen är rolig, charmig och underhållande. Jag tycker den ger en bra och sann bild av 80-talet, med både det bra och det dåliga. Allt skildrat med hjärta och mycket värme. Till och med mobbaren.

8-bit Christmas är en fascinerande historia, full av upptäckarlust och mod. Lite som Goonies, men i stadsmiljö. Jag tycker den är en synnerligen underskattad julfilm och jag kan helt klart tänka mig att se den igen, någon annan jul. Kanske får den ett högre betyg än vad den förtjänar, men jag älskar känslan den ger mig.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 28 468 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 23k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Merry Gentlemen (2024)

Titel: The Merry Gentlemen
Originaltitel: The Merry Gentlemen
Genre: Komedi
Regissör: Peter Sullivan
Manus: Jeffrey Schenck, Peter Sullivan, Marla Sokoloff
Skådespelare: Britt Robertson, Chad Michael Murray, Marla Sokoloff, Marc Anthony Samuel, Colt Prattes
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 87 min
Serie: -
Såg den på Netflix 22 december 2024





Handling
Ashley får sparken från The Jinglebells på Broadway. Besviken och tilltufsad återvänder hon till sina föräldrars hem lagom till jul. Väl där inser hon att hennes föräldrars klubb har det kämpigt och att deras skulder hotar att tvinga dem att lägga ner. Ashley är fast besluten att rädda klubben på något sätt. Inspirerad av sin systers ex-pojkväns yrke kommer hon på idén att sätta upp en dansföreställning med bara män. Lättklädda män. Hon rekryterar lokala talanger och sätter igång.

Min kommentar
Det börjar närma sig slutet på julfilmer från i år (en sparar jag till julafton), men det blir nog faktiskt en liten julfilmsbonanza även dagen innan nyårsafton. Det ser ut som att det kan bli så i alla fall. Men, nu var det dags för The Merry Gentlemen.

Denna har, tyvärr, lite samma tema som Hot Frosty - kvinnor som dreglar över barbröstade män. Jag hoppas verkligen inte att detta är en ny trend. Det hela ger mig oönskade flashbacks från när hela tjejgänget gick på en Chippendales-show någon gång på 90-talet. En oerhört traumatisk upplevelse och inte ett dugg sexigt. Bara plumpt. En (tjej)film blir liksom inte bättre för att man visar upp halvnakna män. Väl?

Kanske är detta det sämsta manuset av julfilmerna jag sett i år. Förmodligen även sämsta skådespelet. Det finns ingen kemi överhuvudtaget mellan "kärleksparet". Bättre var den mellan dansarna. Dialogen är ibland rent pinsam. Taxichaffisen och bartendern är nog de som gör detta bäst. Och den barhängande Danny, en väldigt mycket äldre Maxwell Caulfield (Grease 2). Det roligaste med filmen är nog att försöka gissa vad som ska hända. I det mesta hade vi rätt, men vi trodde att dippen skulle vara något annat. Se där, en överraskning.

Någonstans här finns ändå en fin tanke. Väl gömd, men ändå. Och jag gillar julmiddagen, att den inte bara är familj, utan även "familj". Ingen ska liksom behöva sitta ensam på jul. Om man inte har valt det själv. Jag är ju dessutom ganska svag för dans, men dessvärre är inte detta den typ av dans som jag gillar. För övrigt så finns det ovanlig många dansanta män i det här samhället och det blir lagom underhållande.

Det finns väldigt mycket att fundera på här och då menar jag inte det på ett bra sätt. Som den där scenen när Ashley får halsbandet. Det kändes helt opåkallat och kom alldeles för tidigt. Det hela startade upp alla varningsklockor jag har. Så gör man ju inte. Han hade ju en del ... mindre bra ... egenskaper, om man säger så. För att inte tala om hur Ashley kunde livnära sig på att dansa några veckor om året. Eller hade de en julshow året runt? I tolv år? Och hur kan man inte ha tid att åka hem och hälsa på på tolv år?

The Merry Gentlemen är, trots allt, ungefär som en julfilm ska vara, pinsam, förutsägbar och lite smålöjlig. En klassisk varken-eller film. Lite mer julstämning hade jag velat ha och hade den inte varit en julfilm så skulle den nästan säkert ha fått ett lägre betyg.


På Letterboxd hade den 1,7 i genomsnitt (beräknat på 35 665 betyg).
På IMDb hade den 4,8 i genomsnitt (beräknat på 8,4k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig