"Bokhandeln på Riverside Drive" av Frida Skybäck

Författare: Frida Skybäck
Titel: Bokhandeln på Riverside Drive
Genre: Feelgood
Antal sidor: 445
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Riverside Drive 1
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2021




Första meningen: Under några lycksaliga sekunder hann Martinique tänka hur glad Sara skulle bli för det vackra omslaget till nyutgåvan av Mrs Dalloway, men sedan kom den brutala verkligheten i fatt henne.

Baksidetext
Charlotte är för ung för att vara änka, för ung för att förlora den hon älskar. I sitt vilsna tillstånd tar hon en paus från sitt framgångsrika företag och söker ro på den skånska landsbygden. Men så får hon får ett oväntat besked, hon har ärvt ett hus i London av en moster hon knappt visste att hon hade. Och huset inrymmer en bokhandel.

Inställd på att sälja huset flyger Charlotte till England, där den konkursfärdiga Riverside Bookshop och den excentriska personalen verkar bortom all räddning. Men trots att Charlotte inte vet något om hur man driver en bokhandel växer snart en gemenskap med den motsträviga personalen fram. Samtidigt som Charlotte kämpar för att rädda bokhandeln inser hon att det är något som inte riktigt stämmer. Varför har Charlotte aldrig fått träffa sin moster och vad är det för mörk hemlighet som döljer sig i huset?

Min kommentar
Jag har tidigare läst två böcker av Frida Skybäck, de två första delarna i serien om systrarna Stiernfors, som är... historisk romance får man nog kalla dem. Bokhandeln på Riverside Drive sas vara feelgood, men jag tror faktiskt inte att jag hade brytt mig om vad det var för genre. En bok med ordet bokhandel i titeln blir automatiskt intressant. Den har stått länge i bokhyllan, trots det, men i slutet av året tyckte jag att jag, som uppladdning inför en bok jag gissade skulle vara jobbig att läsa, behövde lite må-bra läsning.

Det här är egentligen en riktigt tragisk historia, förklädd till feelgood. Jag gillar svärta i feelgood, eller faktiskt nästan kräver det, men här är det en helt annan nivå på feelgoodsvärta. Här är det oåterkalleligt och omöjligt att fixa till. Det lämnar en väldigt besk smak efter sig.

Karaktärerna är inte speciellt många och jag gillar dem. Eller gillar och gillar. De är speciella och somliga av dem är rent elaka och en del av dem gör rent korkade saker. Oftast kan jag dock förstå nästan allt de gör. Förutom systrarna Kristina och speciellt Sara, dem kan jag inte förstå alls. Jag kan inte låta bli att fundera över om det är en slump att Charlotte heter Charlotte för jag kom helt osökt att tänka på spindeln Charlotte i Fantastiska Wilbur (Charlotte's web). Båda spinner sitt nät, sitter uppe i hörnet och övervakar allt och fixar till det mesta.

Det blir en del ältande i den här boken. Vissa saker upprepas ett par gånger för mycket, med nästan exakt samma ord. Många gånger antyds att det är något mystiskt med Charlottes mans död och där blir det en riktig antiklimax. När vi ändå är inne på saker som stör mig så kan jag ta upp det där med gasspisen. Vid ett tillfälle i boken så går strömmen och då undrar Charlotte hur man har lagat mat. Några sidor senare så nämns faktiskt gasspisen. En normal gasspis fungerar även utan ström.

För mig är det här lite för fluffigt och rosaskimrande. Romantikdelen hade jag hellre klarat mig utan och det hade varit bättre att bara fokusera på vänskapen som växer fram. Det som ändå stör mig allra mest är det som systrarna gjorde mot varandra. I min värld är det oförlåtligt och det allra sista Sara hittar på i dåtidstråden blir liksom droppen som får bägaren att rinna över. Att det sedan framställs som att Charlotte ska vara tacksam för att Sara lät henne ärva bokhandeln... det är lite väl magstarkt för mig. Jag har nog svårt att se det romantiska i det hon gjorde.

Rent generellt så har jag nog lite problem med att se Bokhandeln på Riverside Drive som en feelgood. Dåtidstråden är så långt ifrån feelgood att det torde vara motsatsen. Bokhandeln och katten utjämnar dock det mesta av det. Och bokhandeln alltså, den skulle jag så gärna besöka.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 1 804 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Bokhandeln på Riverside Drive: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Nilmas bokhylla.

"13 svarta sagor om superhjältar"

Författare: Anna Jakobsson Lund / Johannes Pinter / Lupina Ojala / Oskar Källner / Johan Ring / Claes-Magnus Bernson / Markus Sköld / Anna E. Wahlgren / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Christian Johansson
Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021

Baksidetext
Superhjältar. De finns överallt. Från Stockholm till Vindeln. Under steampunkigt 1800-tal och i framtiden. De håller Sverige fritt från superskurkar och faror. Deras kamp är inte enkel, och de är inte alltid så starka som omvärlden önskar. De slåss också mot inre demoner, migrän och IBS.

I den här antologin ger tretton av Sveriges mest spännande författare sin bild av en svensk superhjälte, som är både mänskligare och mer komplex än vi är vana vid.

Min kommentar
Jag brukar ju läsa noveller mellan böcker, som en smakrensare. Lite som ingefära mellan olika sushibitar. Så blev det även när det gäller 13 svarta sagor om superhjältar. Det funkar alldeles ypperligt och speciellt när man, som jag, inte är helt såld på superhjältar är det lätt att man överdoserar. En novell då och då är nog bra både för mig och för novellerna.

Alla novellerna i den här antologin ligger mellan en tvåa och en fyra i betyg. Jag skulle inte kalla någon för dålig, utan ett sämre betyg betyder bara att den har passat mig mindre bra. Någon av novellerna förstod jag nog inte alls.

Under läsningen började jag fundera på om jag möjligtvis har missuppfattat superhjälte. För mig är en hjälte något bra och kan, per definition, inte vara en bov. Ingen av dem är i alla fall den vanliga glamorösa typen av superhjälte. Alla har de vanliga vardagliga problem. En del av novellerna liknar varandra, vilket inte alls är speciellt konstigt. Ämnet är ju ganska så smalt. Men rent generellt så är det tretton olika tolkningar av vad en superhjälte är.

Läsningen börjar väldigt bra, med två favoriter. Den första är Mantlarna av Anna Jakobsson Lund och jag känner igen hennes sätt att skriva. Berättandet känns så enkelt. Inget förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt blir så tydligt i hur karaktärerna agerar. Allt liksom bara är. Slutet var oväntat och inte det jag ville ha, men jag gillar att överraskas. Den andra är Bräckan av Johannes Pinter, om den (o)frivillige hjälten. Den ackompanjeras av ljudeffekter (bara i text dock). Det hör ju verkligen hemma i en berättelse om superhjältar. Det gör även den lilla dosen torr humor.

Antologin avslutas också på topp, med ytterligare två favoriter. Den sista exorcisten av Lova Lovén är en komplett historia. Den har början, mitten och slut. Ett riktigt bra slut, för övrigt. Den är kanske inte direkt läskig, med mina mått, men den är helt klart spännande. Strega av Christian Johansson är den allra sista novellen och den är så där härligt oviss. Är detta en superhjälte eller är det ett offer? Jag vet vad jag tror i alla fall.

I 13 svarta sagor om superhjältar finns det något för alla och det är riktigt kul med superhjältar i Sverige.

På Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt (beräknat på 35 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superhjältar: Tentakelmonster, I bokhyllan och Barrikaden.

"Ett gott nytt år" av Malin Stehn

Författare: Malin Stehn
Titel: Ett gott nytt år
Genre: Drama
Antal sidor: 408
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021




Första meningen: När Nina kommer in i sovrummet står jag framför garderoben.

Baksidetext
17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition.

När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum.

Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Min kommentar
I höstas var jag på en författarträff i bokhandeln, där Mattias Edvardsson och Malin Stehn var med. Jag kollade så klart upp Malins bok Ett gott nytt år innan, men bestämde mig för att jag inte behövde ha den. Sedan visade det sig att boken fick ungefär de bästa rekommendationer en bok kan få. Om Mattias säger "Läs!" då läser jag.

Nu, med facit i hand, så visar det sig att det här faktiskt var helt rätt beslut. Dessutom är nog detta samma genre som Mattias Edvardsson skriver. Vilken det nu är. Familjedrama kombinerad med psykologisk thriller, kanske. Eller den nya genren domestic crime. Spela roll. Bra är det i alla fall.

Jag ska väl erkänna att boken nästan hamnade på minus redan när den började. Det finns nämligen tre berättare, vilket inte är något problem, men alla tre berättar i jag-form. Där drog jag nästan öronen åt mig. Efter ett tag tänkte jag inte ens på det, så det måste ha varit bra gjort. Några tillbakablickar blir det, men i huvudsak sker allt i kronologisk ordning. Så skönt!

Det är inte speciellt många karaktärer, men ingen av dem är egentligen särskilt lätt att tycka om. Nina är en riktig hönsmamma. Även åt sin man. Hon höll på riktigt på att göra mig tokig med sitt tjat. Om hennes man Fredrik verkligen hade haft utmattningssyndrom så gjorde hon det inte ett dugg bättre. Lollo och Max handlar bara om yta. Dottern Jennifer känns mer som en accessoar, eller en statuspryl. Precis som villan i Klagshamn. Något som man bara har, som hör till.

Något jag funderar på under läsningen är varför man fortsätter med de där festerna, när man inte ens gillar att umgås. Om man bara träffas till midsommar och nyår kan man ju knappast kallas för vänner. I alla fall så krackelerar både gammal vänskap och relationer när den ena hemligheten efter den andra dras ut i ljuset och den snygga ytan putsas bort. Små pusselbitar dyker upp och ska passas in på rätt ställe. Vilket inte alltid är så lätt. Ibland ser de ut att passa på ett ställe, men ibland ska de vara på ett helt annat ställe. Jag bestämde mig nästan direkt för vad som hade hänt, men ändrade mig bara en bit längre in. När det blev väldigt uppenbart att det var meningen att man skulle tro just det. Jag hade ändå inte rätt. Det uppskattar jag. Mycket.

Mot slutet blir det lite väl mycket. Många hemligheter och en del agerande som jag inte vare sig förstår eller sympatiserar med. Det är inte osannolikt på något sätt, men lite över gränsen. Fram till dess så låg den nog faktiskt och nosade på en 4,5:a i betyg.

Ett gott nytt år är spännande, oviss och snabbläst. Jag hoppas verkligen att Malin Stehn fortsätter att skriva böcker för vuxna.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 96 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Ett gott nytt år: Stories from the city, stories from the sea, malins bokblogg och Vargnatts bokhylla.

"Gryningsjakten" av Anna Kuru

Författare: Anna Kuru
Titel: Gryningsjakten
Genre: Thriller
Antal sidor: 236
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kirunatrilogin 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 december 2021




Första meningen: Dag blir till kväll blir till natt.

Baksidetext
Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever? Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.

Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.

Min kommentar
De två första böckerna i den här serien har varit riktigt bra och när tredje delen, Gryningsjakten, släpptes i höstas så köpte jag den. Den som följer mig vet att böcker har en tendens att bli stående olästa i fyra-fem år, men det här är så bra att jag läste boken bara två månader efter att jag köpte den.

Eftersom den här trilogin inte på något sätt är fristående så drabbas jag lite av mitt största problem när det handlar om serier, jag minns inte allt som har hänt. Jag blir lite förvirrad ett tag, men det mesta kommer tillbaka hyfsat snabbt. Det hjälper ju till att det inte direkt vimlar av karaktärer här. Även baksidetexten gör mig en aning förvirrad och då tänker jag specifikt på hämnddelen. Eller är det en hämnd mot män i allmänhet, som diffus grupp, som menas?

Karaktärerna är som sagt inte speciellt många och då måste man ändå räkna både naturen och gruvan till dem. Jag brukar ju påstå att jag inte gillar miljöbeskrivningar, men det är inte helt sant. När de görs på det här sättet så är det bara att låta sig njuta av dem. Allis är som hon har varit hela tiden och jag tror inte att jag någonsin har stött på en karaktär med så mycket integritet. Och då menar jag i betydelsen att ha ett skydd utåt. Inte så mycket den rättrådiga och hederliga. Hon har egentligen för mycket av den för sitt eget bästa, tror jag. Det känns lite märkligt att vara på samma sida som en mördare. För det är hon ju faktiskt. Och inte bara en enda person heller. Det görs dock ingen stor grej av det utan det är mer som i förbigående.

För det mesta så får vi följa Allis, så klart, men även läskiga Jonas, Allis chef Anna, en man som bara kallas "mannen" samt Raumos föräldrar Aarno och Helmi får vara med i egna trådar. Det blir aldrig rörigt och det är alltid tydligt vem som berättar. Det blir också en hel del tillbakablickar, mest till Allis uppväxt. Där finns förklaringen till att hon blev som hon blev, kanske. Med tanke på att hennes farfar verkar ha varit en bra man så borde hon kanske inte utgå från att alla män är svin. Även om de hon träffar gör sitt yttersta för att bevisa att de är just det.

Personligen så önskar jag mig fortfarande någon karaktär som inte är läskig/otrevlig och då speciellt en man som inte är ett kräk. Det hade varit trevligt. Det finns ju faktiskt sympatiska män. Också. Jag brukar föredra en mer nyanserad bild, det ger en bättre effekt när det finns motsatser.

Jag tycker inte att det är lika ödesmättad stämning här, men i övrigt är det ungefär likadant. Det är så uppfriskande med en författare som inte ordbajsar, som vågar skriva kort och inte berätta allt i klartext. Det känns som att varje ord är vägt på guldvåg.

Gryningsjakten är ett bra och värdigt avslut på den här trilogin och jag kommer nog att sakna Allis, men jag ser med spänning fram emot vad som än kan komma från Anna Kurus penna.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gryningsjakten: Kapprakt, Tankar från en samlares hjärna och Den läsande kaninen.

"Trettio dagars mörker" av Jenny Lund Madsen

Författare: Jenny Lund Madsen
Titel: Trettio dagars mörker
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 349
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Tredive dages mørke
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 december 2021




Första meningen: Hjärtat bultade så det gjorde ont i halsen.

Baksidetext
Den snobbiga, ensamstående, alkoholiserade och dessutom skrivblockerade författaren Hannah får genom en ödets nyck utmaningen att skriva en kriminalroman på trettio dagar.

Hon reser hals över huvud till Island för inspiration och tar logi hos den gästfria Ella i den fridfulla lilla orten Húsafjörður. Men under den lugna ytan är starka strömmar i rörelse. Några dagar efter Hannahs ankomst fiskas Ellas systerson Thor livlös upp ur havet. Thor var, som alla andra på orten, son till en fiskare, men han led av stark vattenskräck och alla visste att han alltid undvek havet. Så hur kunde han ha drunknat? Var det verkligen en olycka?

Hannah börjar undersöka dödsfallet som en möjlig ingång till sin klichédeckare, men dras snart in i byn Húsafjörður dunkla hemligheter. På Island, med dess snö och mörker, avtäcker hon allt mer ett dramatiskt förflutet - samtidigt som hon också börjar skönja en framtid.

Min kommentar
Danska deckare brukar passa mig väldigt bra och jag är alltid nyfiken på debuter. Trettio dagars mörker är både dansk, deckare och debut (ha, de tre D:na!), så den blev jag omedelbart intresserad av. Plötsligt en dag i juli så dök den upp i posten och nu (när det faktiskt är rätt årstid) var det till slut dags att läsa.

Jag tror mig förstå vad författaren vill med den här boken. Detta är en parodi på deckargenren och jag tror att varenda deckarkliché dyker upp. Det som är viktigt, för mig, när det gäller parodier är att jag kan tolka om den är positiv eller negativ till det den driver med. Det kan jag inte till 100% göra här, eftersom den faktiskt driver med båda "sidorna" och då vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller bli irriterad. Kanske hade detta funkat bättre som film.

Huvudpersonen, Hannah, är av exakt den typ som jag inte alls uppskattar. Alldeles oavsett om det är en man eller en kvinna. Hon super, förför och beter sig rent allmänt illa. Egentligen är jag lite tudelad när det gäller henne. Vissa sidor gillar jag, andra inte. Hon är onekligen en frisk fläkt, som ibland får mig att skratta och ibland gör mig förbannad. Hon utvecklas och kommer till insikt. Om mycket. I stort sett en ganska bra karaktär alltså. Inte heller är jag ett stort fan av poliser som beskrivs på ett sätt som gör det helt klart att de är korkade. Även islänningarna verkar betraktas som lite bakom flötet.

Mitt allra största problem med den här boken är att den är ännu ett exempel på en berättelse som faller på grundkonceptet, själva basen. För mig är det ett krav att det ska vara trovärdigt. Här är det osannolikt och faktiskt omöjligt att tro på. Då menar jag inte hela grejen med fin- och fulkultur (det här gör mig bara arg och det är kul att det drivs med tanken att det ens finns) utan det som händer på Island.

Upplägget är både roligt, intressant och känns nytt. Cynism och ironi flödar och det är positivt. Dock finns det ett drag av buskis här också. Personligen tycker jag att det blir för tramsigt. Det var lite för lätt att lösa "problemet" här, men det känns inte som att det var det viktiga i boken.

Som deckare betraktat är Trettio dagars mörker inte speciellt bra, tycker jag. Det kan vara så att deckarparodi helt enkelt inte passar mig, som läser deckare för problemlösningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 143 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Trettio dagars mörker: Kulturbloggen, Lenas böcker och annat och DAST Magazine.

"Överlevaren" av Bethany Clift

Författare: Bethany Clift
Titel: Överlevaren
Genre: Science fiction
Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Last one at the party
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 december 2021




Första meningen: "Dra åt helvete!"

Baksidetext
Det är december 2023 och världen som vi känner den är över. Hela mänskligheten har utplånats av ett virus: 6DM, Six Days Maximum - den längsta tid en människa har på sig innan kroppen har hunnit förstöra sig själv.

Men en kvinna i London har på något sätt ändå överlevt. En kvinna som tillbringat hela sitt liv med att kompromissa med vad hon velat, som dolt vad hon känt och desperat försökt passa in. En kvinna som är fullkomligt oförberedd på att konfrontera en framtid på egen hand.

Med en golden retriever som enda sällskap tvingas hon nu ta sig fram genom brinnande städer, navigera bland lik och råttor, på en slutgiltig resa för att bekräfta att hon verkligen är den enda överlevaren. Samtidigt brottas hon med sig själv och sina minnen. För vem är hon nu? När hon inte längre har någon annan att leva för? När hon bokstavligen är ensam kvar.

Min kommentar
Man kan tycka att det kanske är för tidigt att läsa en bok som handlar om en pandemi som utplånar hela mänskligheten, men jag håller inte med. Överlevaren lockade mig redan när jag såg den i somras, men jag har ju å andra sidan alltid lockats av dystopier. I december var mitt fokus lite nyare böcker och då stod den bland de första i kön.

När jag la märke till den här boken så tänkte jag att det låter lite som I am legend (filmen, boken har jag inte läst) och den liknelsen stämmer ganska bra även efter läsning. Med vissa skillnader. Andra filmer/böcker den påminner en aning om är Cast away (filmen) och Väggen av Marlen Haushofer. Jag skulle nog säga att detta är en blandning av alla tre.

Det är inget annat än fantastiskt att man kan skriva en hel bok om bara en enda karaktär och faktiskt få det bra. Halva (ja, jag tror nog att det är halva) boken är dock tillbakablickar där vi får lära känna denna namnlösa person. Eller lära känna vet jag inte om man kan kalla det. Hon känner nämligen inte ens sig själv. Det är i alla fall ingen sympatisk person vi får komma närmare, hon är inte helt lätt att tycka om. Däremot så är det lätt att känna både sympati och empati. Jag skulle tro att den typ av människa som hon är dessvärre är ganska vanlig nu för tiden. Den som tror att om man inte är lycklig precis hela tiden så är det något som är fel.

Jag tycker det är spännande att följa hennes väg till insikt. Både vad gäller henne själv och hur man ska överleva en apokalyps. Tack och lov för biblioteken och att böcker inte går på ström. Det är svårt att ens börja föreställa sig hur hemskt det skulle vara att vara ensam kvar. Och då är jag ändå inte den sociala typen. Denna namnlösa kvinna går igenom alla steg som finns för att hantera den nya verkligheten. Förnekelse. Sorg. Vrede. Hopp. Alltihop. Det är rena berg-och-dalbanan. Till sällskap har hon bara sin humor, av den svarta sorten (vilket kanske är lätt hänt under de här omständigheterna) och lite senare även en hund.

För mig är nog detta en av de mest trovärdiga undergångsberättelser jag har läst. Det här viruset skapar inga zombies. Ingen vild plundring, för plundringens egen skull, förekommer. Ingen omotiverad och fruktlös massflykt från städerna sker, vars enda följd blir långa bilköer och till slut en hel hög stillastående fordon som blockerar alla vägar. Precis så här kan jag faktiskt tänka mig att det skulle kunna vara. Slutet gillar jag. Det kan man fundera länge på.

Det blir lite extra nära att läsa Överlevaren mitt i en pandemi, det kan jag villigt erkänna, men den hade varit bra vilken tid som helst.

På Goodreads hade den 4,16 i genomsnitt (beräknat på 2 376 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Överlevaren: Bokboxen och Vargnatts bokhylla.

"Snöfall över Göteborg" av Caroline Hurtig

Författare: Caroline Hurtig
Titel: Snöfall över Göteborg
Genre: Romance
Antal sidor: 91
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kärlekens årstider 1
Förlag: Seraf Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 11 december 2021




Första meningen: Blåsten var av den sort som man nästan enbart finner i kuststäder, men framförallt i Göteborg.

Baksidetext
Matilda lever ett fritt och händelserikt liv. Ingen dag är den andra lik. Men en dag får hon ett oväntat meddelande. Ett som får henne att minnas en annan tid. En period i livet där hon älskade någon mer än allt annat. Men han lämnade henne och trots att det gått många år finns ärren kvar.

Sebastian ångrar beslutet han tog för så många år sedan. trots att han fått allt han velat ha utav livet är det ändå något som saknas. Men kommer hon att ge honom en ny chans?

Min kommentar
Inte heller i år verkade det bli någon bok med julstämning, men så fick jag ögonen på Snöfall över Göteborg och bestämde att den skulle passa alldeles utmärkt över Göteborgsbesöket i början av december. Trots att den är mer romance än feelgood. Tycker jag.

När jag började läsa så kände jag att det här kan gå bra. Första meningen fick mig att skratta. Hög igenkänning på den råa kylan i Göteborg. Märkligt nog så är det något som jag ibland kan sakna. Bara några sidor senare var jag osäker på om jag skulle klara att läsa den till slut. Grammatik är svårt. Uppenbarligen. Speciellt då det här med reflexiva pronomen och de/dem. Nu blev det inte fler än två av den sorten och båda var i början, så jag klarade att läsa resten.

Detta är en lite gullig och sockersöt historia. Samtidigt finns det en del som skaver, lite som ett sandkorn i ögat. Det stör mig oerhört mycket att det är Matilda som ändrar sig (andras barn räknas också som barn, tycker jag). Jag vet inte om jag hade varit lika storsint. Förmodligen inte. Om jag inte betydde mer då så duger jag inte nu heller, liksom. Och det här med Matildas föräldrar som bara klampar rätt in i hennes lägenhet, med egen nyckel. Utan att ringa på först. Nej. det är inte gulligt. Det är helt enkelt inte okej.

Även om det här kanske inte är rätt genre för mig så var det kul att läsa den i Göteborgstrakten, när snön faktiskt vräkte ner. Vilken tajming! Snabbläst är den också, man kan lätt läsa ut den på mindre än en timme. Julstämning blir det också och så som Matildas familj firar jul skulle jag också vilja ha det. Eller... så hade jag det i några år när min bror och jag kom hem över jul.

Kanske att jag är lite mer förlåtande eftersom det är jul och Göteborg i Snöfall över Göteborg. Med tanke på att det inte alls är min typ av bok så gick det här över förväntan. Om du gillar romance så tycker du nog ännu mer om den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Snöfall över Göteborg: Ingen, än så länge.

"Sly" av Sara Strömberg

Författare: Sara Strömberg
Titel: Sly
Genre: Thriller
Antal sidor: 344
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 december 2021




Första meningen: Kvinnan som kör har ett vaxlikt ansikte och säger att de är på väg till ett hem för sådana flickor som Maria.

Baksidetext
Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret...

Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.

När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne - och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Min kommentar
När jag såg Sly i bokfloden så ratade jag den. Faktiskt bara på grund av liknelsen med Åsa Larssons böcker och det var inte för att jag inte gillar Åsa Larsson. Tvärtom. Jag älskar de böckerna och de här liknelserna brukar alltid halta. Ofta ganska ordentligt. Sedan dök boken plötsligt upp här, som en överraskning. Sedan vann den årets bästa deckardebut. Knappt en månad efter det läser jag den alltså.

Norrland-noir har uppenbarligen blivit en egen genre och den här boken hör helt klart till den genren. På riktigt. Hopplöshet är ett ord som kommer för mig, liksom uppgivenhet, men samtidigt envishet och fighting spirit. Det fullkomligt osar ut från sidorna. Exakt vad vet jag inte, men jag är trollbunden. Kanske är jag lite konstig, men stämningen får mig att vilja åka dit.

Karaktärerna är ganska många, men jag upplever det aldrig så egentligen. Vera är den som berättar och hon är en speciell person, en udda fågel, rent generellt, i böcker, men särskilt i spänningslitteratur. Hon är en helt vanlig person, en kvinna på 50+. Förutom Vera så får vi också följa Maria, i en då-tråd. Den tråden är väldigt berörande. Jag gillar att karaktärerna är vanliga (nåja) och att de även har vanliga namn. Det är lätt att relatera till dem.

Jag har aldrig bott i Norrland, men väl i glesbygd och mentaliteten är välbekant liksom det här med att man ställer upp för varandra. Just i det här fallet, med Åre-trakten, så trängs lokalbefolkningen, områdets aorta, undan av lyxturister. Med väldigt små medel så får vi veta att det är skillnad på folk och folk. Oftast sker detta när Vera kör bil och byter radiokanal. Jag har inga problem med att relatera till, exempelvis, att Stockholm har problem med en guldbro medan apotek i Jämtland läggs ner. Det är otroligt effektfullt och säger allt. Kanske måste man vara icke-storstadsbo för att uppskatta och känna igen sig.

Detta är en bok om alla de där besluten man fattar. Ibland ogrundade och rent felaktiga. Ibland med förödande konsekvenser för andra. I den här berättelsen finns nog bara offer, även förövarna. Glädjande nog så försöker inte Vera lösa brottet, det enda hon vill är i själva verket att få reda på mer om offret. Lite förvånad blir jag över att en gammal journalisträv inte kommer på att hon kan prata med de äldre i byn, de som var kvar där när allt hände. Det var liksom min första tanke.

Själva temat i Sly är inte unikt på något sätt, det här har vi läst otaliga gånger tidigare. Det är miljön, karaktärerna och miljön som gör det här speciellt. Det sägs att detta är första delen i en serie om Vera och jag hoppas verkligen att det är sant.

På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 50 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Sly: Lottens bokblogg, hyllan och Karins boktips.

"Absoluta bevis" av Peter James

Författare: Peter James
Titel: Absoluta bevis
Genre: Thriller
Antal sidor: 633
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Absolute proof
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 december 2021




Första meningen: Baren i centrala Los Angeles var ett sunkigt hak, och det passade utmärkt väl ihop med Mike Delaneys sinnesstämning.

Baksidetext
Den grävande reportern Ross Hunter är nära att inte svara på det telefonsamtal som ska förändra hans liv, och kanske världen, för all framtid.

"Jag vill bara försäkra er om att jag inte är en knäppskalle, mr Hunter. Jag är doktor Harry F. Cook och jag vet att det här kommer att låta underligt, men jag har nyligen fått absoluta bevis för Guds existens och fick tips om en författare, en respekterad journalist som heter Ross Hunter, som skulle kunna hjälpa mig att bli tagen på allvar."

Ross kan inte motstå frestelsen att lyssna vidare, och är snart indragen i sitt livs största - och farligaste -uppdrag. En predikande miljardärs falska budskap, en berömd ateists hela livsverk, och trovärdigheten hos samtliga världens stora religioner - alla kommer de snart att vara hotade. Om Ross Hunter lyckas överleva länge nog för att lägga fram de uppgifter han fått ta del av...

Min kommentar
Efter att ha läst tre böcker av Peter James, de tre första i serien om Roy Grace, så hade jag bestämt mig för att göra slut med honom. Då dök plötsligt Absoluta bevis upp, som en överraskning från förlaget. Det är ju så klart alltid roligt, men jag har av solklara skäl inte varit speciellt sugen på att läsa den. Inte bara för att det är Peter James, utan också för att boken är rejält tjock.

Då jag hade tröttnat på att ha den här boken oläst i hyllan så tog jag med den i min Vi möts igen-utmaning i år. Det är ganska talande att detta blev den sista av samtliga 36 utmaningsböcker som jag läste i år. Tyvärr så tog inte Peter James vara på sin fjärde chans.

Början är långsam, lite seg och rörig. Det introduceras mängder av karaktärer (känns det som), jag vet inte vem någon av dem är och inte heller var de hör hemma i historien. Lösryckta snuttar från var och varannans liv är inte till någon större hjälp. Till slut utkristalliserar sig några karaktärer som är lite viktigare än alla andra. Ross Hunter själv är ganska okej. Jag kan till viss del förstå hans agerande, men det stör mig jättemycket att han verkar fokusera på scoop-aspekten. Inte att det här torde vara en ganska omvälvande sak för större delen av världens befolkning.

Ämnet är ju, minst sagt, intressant, men jag tycker att hanteringen av det är ganska dålig. Först och främst så är boken på tok för lång, den kunde lätt ha kortats med 150-200 sidor. Här finns alldeles för många ord. Väldigt många av dem är dessutom samma, väldigt många gånger. Det vimlar av helt onödiga beskrivningar (och olika utsvävningar) av fullständigt irrelevanta saker och det spretar åt alla håll och kanter. De logiska luckorna och tankevurporna är många, tycker jag, men det kanske är förväntat i en bok som handlar om huruvida Gud finns eller ej.

Detta är en lite långrandig bok, men andra halvan blir i alla fall lite bättre, som i mer spännande. Allt, precis allt, handlar om profit. Det är nog det enda som är riktigt trovärdigt. Eller jo, Ross och Imogens relation kan jag kanske tro på också. Även om jag inte gillar deras agerande. Och det gäller dem båda två. Jag kan bara hoppas att man själv skulle ha reagerat lite annorlunda än Imogen.

Personligen så gillar jag slutet. Förutom epilogen då. Dock känns det som att jag lämnas med många lösa trådar, vilket egentligen inte är så konstigt. Med tanke på hur många där fanns att knyta ihop. Och så undrar jag ju så klart vart grejorna tog vägen.

Absoluta bevis kunde lätt ha blivit en kontroversiell bok, men just den biten tycker jag faktiskt att Peter James hanterar på ett bra sätt. Den är varken pro- eller anti-religion. Här finns idioter i båda lägren. Den stora frågan är ju så klart: Vill jag verkligen ha bevis för att Gud finns?

Avdelningen för olika funderingar:
I början av boken får Ross koordinater till en plats. Då är det en specifik plats, på metern. Lite längre fram får han ytterligare en uppsättning koordinater. Då är det plötsligt ett stort område som ska genomsökas. Koordinater är inget stort område. Det är en väldigt specifik punkt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 3 238 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Absoluta bevis: Johannas deckarhörna, Stories from the city, stories from the sea och DAST Magazine.

"Regissören" av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Regissören
Genre: Kriminalhistoria
Antal sidor: 396
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The curator
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 november 2021




Första meningen: "En schackspelare som förstår vilken roll man kan ge bonden, som verkligen förstår hur bonden ska användas, han bemästrar också spelet på allvar", sa mannen.

Baksidetext
Det är jul och en seriemördare lämnar kroppsdelar till beskådan över hela grevskapet Cumbria i nordvästra England. Ett obegripligt meddelande lämnas kvar på varje scen: #SSU6.

Washington Poe och Tilly Bradshaw kallas in för att utreda och konfronteras med ett fall som inte tycks gå ihop. Varför hade vissa av offren bedövats, medan andra tvingats dö i fruktansvärda våndor? Varför förnekar deras enda misstänkte sådant som bevisligen är sant, samtidigt som han bekänner saker de inte känt till? Och varför tog samtliga offer ledigt från sina jobb samma två veckor för tre år sedan?

När en vanärad FBI agent hör av sig tar fallet en ännu mörkare vändning. Hon tror nämligen inte att Poe och Tilly alls har med en seriemördare att göra. Hon tror att de står inför något ännu farligare: en man som kallar sig Regissören.

Min kommentar
Trots att jag helst inte vill fråga om recensionsexemplar så gjorde jag det med Regissören. Det här är en så bra serie att jag läser böckerna så snart jag får dem, något som är väldigt ovanligt för mig, och då funkar recensionsexemplar till och med för mitt samvete. Detta är tredje delen i serien om Washington Poe och hans sidekick Tilly Bradshaw. Jag såg så mycket fram emot att läsa den.

Jag var helt säker på vem som var förövaren, ganska tidigt. Det var helt fel. Jag blir så lycklig i hela kroppen när någon lyckas lura mig så här grundligt och snyggt. Även om det råkar vara en del, som jag kallar det, fusk inblandat. Det spelar ingen roll. Jag blir imponerad och det ger boken ett halvt poängs påslag.

Karaktärerna är ovanligt få för att vara en brittisk deckare, tycker jag. Det passar mig väldigt bra. Jag tycker dock det är synd att Tilly inte får större utrymme. Även om hennes härliga personlighet börjar rundas av lite i kanterna, men hon är fortfarande obetalbar. Relationen mellan Poe och Tilly är det som gör den här serien speciell. Det är oerhört befriande att ingen av huvudpersonerna har vare sig alkohol- eller familjeproblem och det finns inte heller ens en gnutta romantik här.

Förmodligen är det omöjligt för mig att läsa en bok utan att något stör mig, som inte känns riktigt bra. Här finns det en del, så klart. Bland annat en specifik karaktär, den som visar sig vara skyldig, känns inte helt trovärdig. Det är också lite märkligt att ingen av dessa duktiga utredare ställer sig frågan varför det är samma hashtag på samtliga "startbrott".

Det är en extrem historia som rullas upp som, tyvärr, inte är helt osannolik. Här finns inget onödigt. Däremot är det saker som det finns för lite av. Fusket, som jag nämnde här ovanför, består av att mycket döljs för läsaren. Poe kommer till någon fantastisk insikt, men vi får inte veta vad det är. I vanliga fall så hade det gjort mig skogstokig. Nu blir jag "bara" irriterad. Så bra är det.

Regissören är en tät historia, nagelbitande spännande och en bladvändare av rang med en lagom mängd humor. Oftast levererad av favoriten Tilly. När översätts fjärde delen?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,51 i genomsnitt (beräknat på 3 045 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Regissören: Ingen, än så länge.

"De sista flickorna" av Riley Sager

Författare: Riley Sager
Titel: De sista flickorna
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Final girls
Översättare: Elisabet Fredholm
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 november 2021




Första meningen: Skogen hade klor och tänder.

Baksidetext
Först var de tre.

Medierna kallar dem De sista flickorna - Quincy, Sam, Lisa - den ökända gruppering som ingen vill ingå i. De är de ensamma överlevarna från tre separata massakrer, förenade av det trauma de gått igenom.

Sen var de två. Men när Lisa dör under mystiska omständigheter och Sam dyker upp oannonserad vid hennes dörr måste Quincy erkänna för sig själv att hon egentligen inte vet någonting alls om de två andra Sista flickorna. Kan hon lita på dem?

Kan det sluta med att bara en av dem är kvar? Quincy vet bara en sak: Det är hon som står på tur att bli nästa offer.

Min kommentar
De sista flickorna är en bok som jag fick ögonen på redan månaden innan den släpptes. Vilket var drygt 3,5 år sedan. Det berodde inte bara på att självaste husguden, Stephen King, är blurbad på omslaget. Det lät verkligen som en bok för mig och när den överraskande nog kom med posten, även det för drygt 3,5 år sedan, så blev jag jätteglad. Inte kunde jag föreställa mig att det skulle dröja så länge innan jag läste den.

Jag har aldrig ens funderat på om det här med "de sista flickorna" är något som finns, men jag har inga problem med att tro att det skulle kunna vara så. I alla fall i det stora landet i väster. Det är i alla fall en vinkling som jag aldrig har läst tidigare. Bara det är ju nästan en bragd.

Boken börjar riktigt bra, precis som jag vill ha det. Man kastas rätt in i handlingen. När Sam sedan dyker upp så tycker att det mest bara blir konstigt. Förmodligen beror det på att jag har svårt att tro att Quincy skulle agera som hon gjorde. Det mesta är i alla fall rejält ovisst och jag är inte helt säker någon gång egentligen. Jag var ganska säker på vad som inte hade hänt och vem som var skum och vem som, eventuellt, gick att lita på. Nu var det inte någon, tror jag, som gav intryck av att vara pålitlig, men ändå. Jag hade en teori. Så klart.

I små glimtar får vi veta hur allt gick till, den där gången för tio år sedan. Det kanske inte är nagelbitande spänning, men osäkerhetskänslan som ständigt lurar i bakhuvudet gör det hela väldigt obehagligt, på det där krypande och smygande sättet som jag uppskattar. Jag trodde ju knappt själv på min teori och många gånger tänkte jag "men så här kan det väl ändå inte vara". Det var det.

Karaktärerna är inte många och de är inte speciellt lätta att tycka om, men däremot gillar jag när karaktärer har fler sidor än en, vilket de har här. Den lilla epilogen känns onödig, den tillför ingenting. Jag tycker det här är mycket snyggt gjort, även om det kanske inte är det mest trovärdiga jag har läst.

De sista flickorna är en psykologisk thriller på topp och skulle göra sig alldeles förträffligt som film. Till min stora glädje så ser jag att jag inte är ensam om att tycka det, uppenbarligen. Den har statusen In development på IMDb. Den ser jag fram emot. Och jag måste läsa fler böcker av honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 108 384 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om De sista flickorna: Kulturnästet, En bok om dagen och DAST Magazine.

"Kolibri" av Kati Hiekkapelto

Författare: Kati Hiekkapelto
Titel: Kolibri
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 376
Originalspråk: Finska
Originaltitel: Kolibri
Översättare: Marjut Hökfelt
Serie: Anna Fekete 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 november 2021




Första meningen: Den natten agerade John Blund hantlangare åt Gestapo.

Baksidetext
Anna Fekete har ett förflutet - som barn flydde hon kriget i Jugoslavien - och nu är hon precis i början av sin karriär som brottsutredare i en nordlig finsk kuststad. Hon har blivit inkastad i ett högprofilerat, till synes olösligt fall som fångat hela nationens intresse. Och det hjälper inte att hennes nya medelålders partner, Esko, inte ens bryr sig om att dölja sina rasistiska fördomar.

En ung kvinna har mördats i ett joggingspår och ett smycke föreställande en aztekisk gud har återfunnits i hennes ägo. Inom kort följer ännu ett mord, och allt tyder på en seriemördare, som får smeknamnet Kolibrin. Men kan Anna spåra upp mördaren innan han - eller hon - slår till igen? Och till vilken kostnad för henne själv?

Min kommentar
Jag vet inte om jag har läst någon finsk deckare tidigare, men jag vet att jag länge har velat göra det. Av en händelse så hade jag Kolibri i hyllan, den dök upp här som en överraskning för ganska längesedan. Första delen i en serie är det också, men det verkar som att förlaget slutade översätta efter andra delen.

Den här har ju klassats som deckare, men som deckare är den varken speciellt bra eller spännande. Det den vinner på är skildringen av hur det är att vara invandrare. Trots att författaren inte verkar ha någon invandrarbakgrund så känns den delen trovärdig. Personligen så tycker jag att det hade varit intressant att veta om det har varit någon diskussion om detta i Finland, om att man skriver om något som man själv inte har personlig erfarenhet av. Som det alltid brukar bli här i Sverige.

Dialogen känns mestadels krystad och/eller överdriven. Vuxna människor, i många fall poliser, står och skriker åt varandra. Jag är lite osäker på hur jag hade reagerat om någon, kollega eller kund, hade skrikit åt mig på jobbet. Förmodligen hade jag gått hem och helst inte kommit tillbaka. Personerna som förhörs reagerar otroligt konstigt på fullt normala frågor (som, till exempel, vad gjorde du igår?). Jag kan inte föreställa mig att en normalt funtad person skulle reagera så. Såvida man inte är en karaktär i en deckare och författaren vill lägga rökridåer, helt enkelt förvilla läsare. Mig gör det bara irriterad.

En del ord och meningar känns ibland lite märkliga. Jag vet inte om det beror på översättningen, men vissa ord är rent felvalda. Dessutom är det en hel del dialog på ett annat språk, oklart vilket. Förmodligen är det ungerska. Förstår det gör jag i alla fall inte.

Karaktärerna känns trovärdiga, även om jag tröttnar lite på Annas demoner och jag har svårt att sympatisera med henne. Hon är inte direkt smidig själv, om man säger så. Om Anna får vi i alla fall veta precis allt, men hennes kollega Esko får vi inte veta något alls om. Förutom att han inte gillar invandrare. Överraskande nog så tycker jag mest om Annas och Eskos relation. Den känns mest ärlig och dynamisk. Där händer det grejer. Annas bror får vara med på ett hörn också. För honom har det inte gått lika bra. Han har vägrat lära sig finska och kan knappt ett enda ord. Då är det inte speciellt lätt att bli en del av samhället.

Kolibri är lite småtråkig och den är väldigt mörk, med mycket ångest. Här blir mordfallen som en parentes och har inte alls det fokus som jag hade önskat. Det är inte speciellt mycket utredning, utan mest tid ägnas åt Annas ångest, fylla och ångest igen. Det är nog mer en lyckoträff och slump att de löser fallen.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 1 534 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kolibri: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Bokstunder.

"Kvinnan som jagade ensam" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Kvinnan som jagade ensam
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 410
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2021




Första meningen: De närmade sig.

Baksidetext
Linn Ståhl har bestämt sig för att aldrig mer samarbeta med Stockholmspolisen. Men när en av hennes tidigare vänner från Antifascistisk aktion söker upp henne i ett känsligt ärende och kort därefter återfinns död, kan hon inte undvika att bli involverad. Linn går motvilligt med på att ännu en gång bistå kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson i en svår och mångbottnad utredning. Samtidigt slits hon mellan dubbla lojaliteter: hon inser att AFA behöver hjälp utifrån, men är inte beredd att avslöja organisationens olagliga aktiviteter för polisen. För att inte behöva förråda någon startar Linn en parallell utredning och påbörjar på egen hand jakten på den misstänkta infiltratör som verkar avrätta AFA-medlemmar en efter en. Spåren leder henne till Danmark, till människor som redan tidigare velat se henne död.

Min kommentar
Kvinnan som jagade ensam är tredje delen i Hatet-trilogin och den dök upp som en överraskning när den släpptes för drygt två år sedan. Detta var innan jag ens hade läst första delen, som också oväntat hade dykt upp här. Eftersom jag är den jag är så började jag ju med att läsa första boken, som inte passade mig speciellt bra och det gjorde att det tog emot lite att fortsätta. I år fick serien vara med i min Finish That Series-utmaning.

Jag vet inte vad det egentligen beror på att den här serien inte klickade med mig. Det kan vara det att jag har så otroligt svårt för fanatiker. Alldeles oavsett om de är vänster eller höger eller vad de nu kan ha för politisk inriktning. De är så fulla av fördomar och sig själva. Helt oförmögna att tänka utanför sin egen extremt lilla box. Två fel kan aldrig någonsin bli ett rätt. Men det måste ändå vara skönt att leva i en värld som antingen är svart eller vit. Inget där emellan. Så enkelt livet hade varit.

Karaktärerna fortsätter att göra korkade saker, bara för att det ska passa historien. Då menar jag i betydelsen att den korkade saken är förutsättningen för att något annat ska hända. Språket är fullt av upprepningar och samtliga känslor beskrivs med tillhörande kroppslig reaktion, till exempel "det hettade i nacken" som är en osedvanligt vanlig känsla i den här boken. Jag fick inte tillåtelse att känna något själv överhuvudtaget och jag vill ju själv känna de där rysningarna och ilningarna. Inte bara få dem dumpade i knät.

En annan sak som stör mig, samtidigt som jag blir oerhört förvånad över att det stör mig, är alla dessa avhuggna meningar. De gör mig nästan tokig. Vanligtvis så gillar jag det, det kan vara väldigt effektfullt. Dock inte när det används hela tiden och då oftast för att förklara något som vi redan vet, flera gånger. Typ så här:

Tågspåren på sidorna blev fler. Stickspår. Avställningsspår. Hon kände igen husen som kantade rälsen. Köpenhamn kändes nästan som ett andra hem. Hon hade varit här många gånger sista halvåret. För att hälsa på Kasper. Och de andra. I organisationen som hon inte var medlem i längre. AFA.

Jag upplever att det är väldigt många lösa trådar kvar. Slutet blev väldigt abrupt och det känns inte som att jag får ett avslut. Måhända tröttnade författaren och ville sätta en eftertrycklig punkt. Själv är jag mer för problemlösningsdelen och det finns det inte så mycket av här. Trots författarens försök att dölja förövaren så var den uppenbar. Jag försökte inte ens låtsas bli förvånad och jag känner mig lite lurad på konfekten.

För mig blir Kvinnan som jagade ensam (eller hela serien faktiskt) för övertydlig, Jag uppskattar en aning mer subtilitet, att inte bli skriven på näsan. Allt sammantaget så känns Linn Ståhl och hela den här trilogin lite som en blek kopia av Lisbeth Salander.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 56 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kvinnan som jagade ensam: Läsvärd eller inte, Mysterierna och Lenas böcker och annat.

"Väktarna" av John Grisham

Författare: John Grisham
Titel: Väktarna
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The guardians
Översättare: Kjell Waltman
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 november 2021




Första meningen: Duke Russell är oskyldig till de avskyvärda brott som han är dömd för, ändå är det meningen att han om en timme och fyrtiofyra minuter ska avrättas för dem.

Baksidetext
En ung advokat hittas skjuten till döds på sitt kontor. Trots att polisen egentligen inte hittar några bindande bevis riktas misstankarna mot en av advokatens tidigare klienter, den unge svarte Quincy Miller. Han fälls för mordet och döms till livstids fängelse. Miller bedyrar hela tiden att han är oskyldig och försöker från sin cell få någon att intressera sig för hans fall. Till slut får han kontakt med Guardian Ministries, en liten byrå som drivs av Cullen Post och som enbart tar sig an ett begränsat antal fall åt gången. När Post börjar engagera sig i Quincy Millers öde märker han snabbt att mäktiga människor såg till att sätta Miller i fängelse för tjugotvå år sedan, och att de inflytelserika krafterna fortfarande är aktiva...

Min kommentar
En av de där jobbiga dagarna, som det verkar finnas så många av nu för tiden, så plingade det till i min telefon och där fanns ett DM från ett förlag. De undrade om jag skulle vara intresserad av att läsa Väktarna... Inte ens en millisekund tvekade jag innan jag svarade. Trots att läslistan i november redan var ansträngd. Nu är det ju en gång så att Grisham hör till mina stora favoriter och den här boken skulle ändå till slut, på något sätt hamna hos mig. Den fick smita före, rätt rejält, i kön.

De senaste åren så har jag blivit lite besviken på Grishams böcker, men jag vet ju att han är som allra bäst när han ger sig på orättvisor och slåss för den lilla människan. Precis som i den här boken. Riktigt på topp är han inte, men hyfsat nära. Det är så mycket jag inte förstår och då menar jag inte vad gäller handlingen, utan hur vissa människor fungerar. Jag blir på riktigt rädd av att läsa den här historien.

Boken börjar med ett helt annat fall, en dödsdömd, som vi också får följa, parallellt med Quincy Millers fall. Det blir egentligen aldrig rörigt, men det blir lite hoppigt. Speciellt när båda fallen liksom blir större och grenar ut sig. Ibland får jag lite svårt att hålla isär dem. Karaktärerna är i övrigt lätta att tycka om/ogilla och dialogen känns bra igenom hela boken.

Det finns så mycket som gör mig upprörd i det här systemet, men mest är det två saker. Först och främst det här med att i USA så kan i stort sett vem som helst gå lite snabbutbildningar för att sedan kunna kalla sig sakkunnig och tjäna ganska stora pengar på att ljuga ihop vad som helst i en rättegång och kalla det vetenskap. Den andra saken är att fängslade brottslingar får vittna i rättegångar och även de ljuga ihop vad som helst. I utbyte mot att bli fria. Hur trovärdigt är det egentligen?

När man tänker på att för varje oskyldig människa som sitter inlåst så springer det runt en brottsling ute bland resten av oss, så tycker jag att man kan börja förstå riktigt hur hemskt detta är. Det är definitivt en tanke man ska ha med sig under läsningen. Ibland blir det nämligen lite tungrott. Kanske för att jag inte har någon som helst förståelse för hur amerikanskt rättsväsende fungerar. Emellanåt känns det som att jag sitter och läser ett juridiskt dokument, fullt av juridiska teknikaliteter. Det blir då och då lite torrt.

Jag var nog egentligen hela tiden orolig för att "fienden" skulle få tag i Quincy, ta död på honom precis lagom till att han blev fri. Huruvida detta sker eller ej tänker jag inte avslöja. Jag bara konstaterar att det är bra gjort att få mig att känna så där.

Väktarna lyckas inte beröra mig fullt ut, men den höjer mitt blodtryck rejält några gånger. Det är inte klokt att det får/kan gå till så här i ett modernt land på 2000-talet. Rättvisa får aldrig bli politik.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,14 i genomsnitt (beräknat på 85 653 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Väktarna: Ingen, än så länge.