Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Tanken är att detta ska få fungera som ställföreträdare för Hett i hyllan, som alltså har tagit paus till årsskiftet. Vi får väl se om det är befogat och rimligt att köra detta en gång i veckan, så mycket kanske jag inte läser, men vi kör på tills motsatsen blir bevisad.
Nyss: Choklad av Joanne Harris är nu äntligen läst, efter att ha tillbringat 11,5 år i min bokhylla. Det visade sig att jag nog har glömt en hel del från filmen, som jag såg 2011. Nu blev jag otroligt sugen på att se om den.
Nu: Torsdagsmordklubben av Richard Osman är första delen i serien Thursday Murder Club och har precis släppts som TV-serie. Då är det är ju lika bra att läsa den så jag kan se den sedan. Richard Osman känner jag till sedan innan, han är ju något slags domare i Pointless och om humorn är likadan i boken som han har i programmet så kommer det här att bli bra.
Nästa: Alla djävlar är här av Louise Penny, som är sextonde delen i serien om Armand Gamache. Detta är en av de bästa serier jag någonsin har haft nöjet att läsa. I den här boken har de dock förflyttat sig från den magiska byn Three Pines till Paris. Jag vet inte hur det ska gå.
Mest om böcker, men lite om film och TV-serier också. En bra berättelse är en bra berättelse.
torsdag 4 september 2025
onsdag 3 september 2025
Bok: 100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin
Författare: Marianne Cronin
Titel: 100 år med Lenni och Margot
Genre: Drama
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one hundred years of Lenni and Margot
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2025
Första meningen: När folk säger "terminal", tänker jag på en flygplats.
Baksidetext
Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.
I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.
Min kommentar
Hösten 2021 hade Bokträff Skåne sin första sammankomst och jag var där. I utlottningen så vann jag 100 år med Lenni och Margot, en bok som jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört talas om. Den lät inte som något som jag vanligtvis läser, men ändå väldigt lovande. I år tyckte jag att den hade väntat länge nog på att bli läst och tog med den i min Boktolva.
Efter att ha läst ett tag så visar det sig att Lenni har svenskt påbrå och jag kunde inte låta bli att undra om hon är det även i originalutgåvan eller om det är något som har ändrats i den svenska översättningen. Jag upplevde det som lite krystat och det fanns egentligen ingen anledning att hon skulle vara halvsvensk, men hon verkar vara det även i det engelska originalet. Vilken slump.
Boken börjar väldigt lovande, när vi bara hängde med Lenni (och fader Arthur). När Lenni och Margot plötsligt, utan att vi får veta någon egentlig anledning, blir bästa vänner och tillbakablickarna börjar så tappar jag intresset lite grann. För det är tillbakablickar, i Lennis och Margots liv, som är den här boken, skulle jag nog vilja påstå. Hur och varför de blir vänner, nutiden alltså, får vi inte veta. Inte heller vad de bygger vänskapen på. De målar och Margot berättar historier.
Trots att nästan alla tillbakablickar är Margots så tycker jag inte att jag får lära känna henne. Historierna hon berättar handlar nästan alltid om någon annan. Vad Margot ser i Meena och Humphrey får jag ingen som helst känsla för. Man får egentligen inte veta särskilt mycket om dem heller. Bara ätt de är annorlunda.
Med Lenni är det precis tvärtom. Det blir inte så mycket bakgrund (hon har jag bara levt i sjutton år, jämfört med Margots 83), men i nutiden bor vi i stort sett i hennes huvud. Jag gillar henne. Hon verkar vara en stark och levande person. Prästen Arthur är nog faktiskt min favorit, han är både ödmjuk och sympatisk. Jag får veta mer om honom, vem han är, än Margot, bara genom hans samtal med Lenni.
De där tillbakablickarna blev för många för min smak och än värre blev det när de i sin tur innehöll tillbakablickar. Vid ett tillfälle blev det nästan löjligt och väldigt överdrivet. En specifik historia berättades genom att vi fick följa två olika trådar, en "nu" och en några timmar tidigare. Varje sekvens var bara några meningar lång och det blev otroligt hoppigt. Det fanns ingen som helst anledning att hoppa fram och tillbaka så, det var liksom ingen speciellt spännande eller mystisk händelse som berättades. Det är inte en berättarteknik som passar mig, den gör mig bara jättestressad. Där och då tappade jag intresset på riktigt.
Jag trodde att det här skulle vara en bok som berörde mig, men det gjorde den inte. En specifik händelse fick det att kännas lite mer, men det gick över snabbt. Främst tror jag att det beror på att jag aldrig kände mig nära de här människorna. Jag förstår inte heller alltid Lennis och Margots agerande. Eller egentligen är det väl Lennis pappas agerande som jag inte alls kan greppa. Att ha en sjuk dotter handlar inte ett dugg om honom eller hans mående. Anhöriga som överger sina nära och kära bara för att de är sjuka och att det är så jobbigt att besöka dem på sjukhuset kan jag överhuvudtaget inte förstå. Att Margot överger sin man är lite mer förståeligt. Han skulle inte må ett dugg bättre av att hon stannade.
Med tanke på temat så borde 100 år med Lenni och Margot vara mycket berörande, men författaren lyckas inte få mig att bli intresserad av de här personerna. Historien är det egentligen inget fel på, men utförandet passar mig väldigt dåligt.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,29 i genomsnitt (beräknat på 123 702 betyg).
Jag ger den 3,5.
Andra som bloggat om 100 år med Lenni och Margot: Bokstunder, malins bokblogg och Marias bokhylla
Titel: 100 år med Lenni och Margot
Genre: Drama
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one hundred years of Lenni and Margot
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2025
Första meningen: När folk säger "terminal", tänker jag på en flygplats.
Baksidetext
Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.
I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.
Min kommentar
Hösten 2021 hade Bokträff Skåne sin första sammankomst och jag var där. I utlottningen så vann jag 100 år med Lenni och Margot, en bok som jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört talas om. Den lät inte som något som jag vanligtvis läser, men ändå väldigt lovande. I år tyckte jag att den hade väntat länge nog på att bli läst och tog med den i min Boktolva.
Efter att ha läst ett tag så visar det sig att Lenni har svenskt påbrå och jag kunde inte låta bli att undra om hon är det även i originalutgåvan eller om det är något som har ändrats i den svenska översättningen. Jag upplevde det som lite krystat och det fanns egentligen ingen anledning att hon skulle vara halvsvensk, men hon verkar vara det även i det engelska originalet. Vilken slump.
Boken börjar väldigt lovande, när vi bara hängde med Lenni (och fader Arthur). När Lenni och Margot plötsligt, utan att vi får veta någon egentlig anledning, blir bästa vänner och tillbakablickarna börjar så tappar jag intresset lite grann. För det är tillbakablickar, i Lennis och Margots liv, som är den här boken, skulle jag nog vilja påstå. Hur och varför de blir vänner, nutiden alltså, får vi inte veta. Inte heller vad de bygger vänskapen på. De målar och Margot berättar historier.
Trots att nästan alla tillbakablickar är Margots så tycker jag inte att jag får lära känna henne. Historierna hon berättar handlar nästan alltid om någon annan. Vad Margot ser i Meena och Humphrey får jag ingen som helst känsla för. Man får egentligen inte veta särskilt mycket om dem heller. Bara ätt de är annorlunda.
Med Lenni är det precis tvärtom. Det blir inte så mycket bakgrund (hon har jag bara levt i sjutton år, jämfört med Margots 83), men i nutiden bor vi i stort sett i hennes huvud. Jag gillar henne. Hon verkar vara en stark och levande person. Prästen Arthur är nog faktiskt min favorit, han är både ödmjuk och sympatisk. Jag får veta mer om honom, vem han är, än Margot, bara genom hans samtal med Lenni.
De där tillbakablickarna blev för många för min smak och än värre blev det när de i sin tur innehöll tillbakablickar. Vid ett tillfälle blev det nästan löjligt och väldigt överdrivet. En specifik historia berättades genom att vi fick följa två olika trådar, en "nu" och en några timmar tidigare. Varje sekvens var bara några meningar lång och det blev otroligt hoppigt. Det fanns ingen som helst anledning att hoppa fram och tillbaka så, det var liksom ingen speciellt spännande eller mystisk händelse som berättades. Det är inte en berättarteknik som passar mig, den gör mig bara jättestressad. Där och då tappade jag intresset på riktigt.
Jag trodde att det här skulle vara en bok som berörde mig, men det gjorde den inte. En specifik händelse fick det att kännas lite mer, men det gick över snabbt. Främst tror jag att det beror på att jag aldrig kände mig nära de här människorna. Jag förstår inte heller alltid Lennis och Margots agerande. Eller egentligen är det väl Lennis pappas agerande som jag inte alls kan greppa. Att ha en sjuk dotter handlar inte ett dugg om honom eller hans mående. Anhöriga som överger sina nära och kära bara för att de är sjuka och att det är så jobbigt att besöka dem på sjukhuset kan jag överhuvudtaget inte förstå. Att Margot överger sin man är lite mer förståeligt. Han skulle inte må ett dugg bättre av att hon stannade.
Med tanke på temat så borde 100 år med Lenni och Margot vara mycket berörande, men författaren lyckas inte få mig att bli intresserad av de här personerna. Historien är det egentligen inget fel på, men utförandet passar mig väldigt dåligt.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,29 i genomsnitt (beräknat på 123 702 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om 100 år med Lenni och Margot: Bokstunder, malins bokblogg och Marias bokhylla
Etiketter:
Betyg 3.5,
Boktolva 2025,
Drama,
Läst 2025,
Marianne Cronin,
Storbritannien
tisdag 2 september 2025
Tisdagstrion: Böcker vars författares för- eller efternamn börjar på A
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord
Veckans tema: Böcker vars författares för- eller efternamn börjar på A
Jag kan väl inte påstå att jag har oändligt med böcker som passar för det här temat, men de är många. Så många att det blev omöjligt att välja utan att minska urvalet. Då bestämde jag mig för att, för en gångs skull, bara ta böcker som jag inte har läst. Än. Och så blev det en med efternamn, en med både och samt en med ... ja, artistnamn nästan.
1. Försvararen av Anna Karolina är första delen i en serie om Ebba Tapper, som varit polis, men nu har blivit utredare på en advokatbyrå. Jag har läst fem böcker av henne (plus två som hon skrivit tillsammans med någon annan), så här långt, och jag har gillat dem allihop.
2. Flickan i fönstret av Assar Andersson är också första delen i en serie, om Anders Hademark. Vad han jobbar med eller vad han kan ha för andra egenskaper som gör att han kan ha en hel serie vet jag inte.
3. Felsteg av Maria Adolfsson är även den första delen i en serie. Doggerland. Som typ alla redan har läst och tokhyllat. Jag känner väl att det nog börjar bli dags att läsa den.
Veckans tema: Böcker vars författares för- eller efternamn börjar på A
Jag kan väl inte påstå att jag har oändligt med böcker som passar för det här temat, men de är många. Så många att det blev omöjligt att välja utan att minska urvalet. Då bestämde jag mig för att, för en gångs skull, bara ta böcker som jag inte har läst. Än. Och så blev det en med efternamn, en med både och samt en med ... ja, artistnamn nästan.
1. Försvararen av Anna Karolina är första delen i en serie om Ebba Tapper, som varit polis, men nu har blivit utredare på en advokatbyrå. Jag har läst fem böcker av henne (plus två som hon skrivit tillsammans med någon annan), så här långt, och jag har gillat dem allihop.
2. Flickan i fönstret av Assar Andersson är också första delen i en serie, om Anders Hademark. Vad han jobbar med eller vad han kan ha för andra egenskaper som gör att han kan ha en hel serie vet jag inte.
3. Felsteg av Maria Adolfsson är även den första delen i en serie. Doggerland. Som typ alla redan har läst och tokhyllat. Jag känner väl att det nog börjar bli dags att läsa den.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 1 september 2025
TV-serie: Pørni #2 (2022)
Titel: Pørni
Originaltitel: Pørni
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Henriette Steenstrup
TV-bolag: Viaplay
Skådespelare: Henriette Steenstrup, Nils Ole Oftebro, Vivild Falk Berg, Gunnar Eiriksson, Jan Gunnar Røise
Premiär: 2022-02-27
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix 21 juli - 24 juli 2025
Handling
Pørnis pojkvän har gjort sin ex-fru gravid. Äldsta dottern Hanna pluggar portugisiska för en resa till Argentina. För visst är väl spanska och portugisiska nästan samma sak? Yngsta dottern har i stället börjat prata svenska och nästan flyttat in hos sin nya (svenska) kompis. Pappa ska ut på långvandring med sin pojkvän och har slutat äta kolhydrater som förberedelse. Eller har han det? Ex-mannen beslutar sig för att äga sin historia och har skrivit en bok. Med andra människors historia. I sin egen version. När ska Pørni få en chans att reda ut allt?
Min kommentar
Efter att ha sett en del tunga och/eller brutala serier så tyckte jag att det kunde vara dags för något upplyftande. Alltså valde jag andra säsongen av Pørni, för jag tyckte att jag kom ihåg det som att det här var en rolig serie. Den här säsongen är dock mer deprimerande än rolig och det blir ganska tungt. Trots det så lockar den till en hel del skratt.
För mig är det helt obegripligt hur Pørni orkar jonglera allt och alla i sitt liv. Bara hennes jobb måste ju vara extremt tungt och alldeles tillräckligt för vem som helst. På detta har hon då två ganska korkade egna barn och en hyfsat normal systerson. Dessutom en fullständigt olidlig ex-man.
De flesta karaktärerna har många fel och brister. Förmodligen så är det det som gör dem så mänskliga. Trots att ex-mannen är en äkta svinpäls så har jag aldrig hört Pørni yttra ett enda ont ord om honom inför barnen. I stället gör hon allt hon kan för att försvara honom. Hon är i sanning en beundransvärd människa. Dock så är det ett mysterium för mig hur någon som Pørni har lyckats uppfostra sina barn till att bli så själviska. Jag avskyr innerligt manusförfattarna för att de förstör Bjørnar för Pørni. Både hon och jag gillar ju honom. Hon hade varit så värd en bra relation.
Det är omöjligt att inte ryckas med i den här serien. Den tar upp många aktuella och tunga ämnen, men utan att komma med pekpinnar eller enkla lösningar. Den är som ett tvärsnitt ur livet, kan man nog säga. Bara det att alla saker händer samma person. Avsnitten är korta och tack vare det så orkar vi oftast två i rad, men sedan tar det liksom stopp. Då behöver vi något ljusare.
Den här säsongen av Pørni slutar ljust och hoppfullt, vilket är tur med tanke på allt elände som hänt innan. Det får oss att snabbt besluta att vi håller där, med Pørni ganska lycklig. Det är hon värd. Får se när vi orkar börja på tredje säsongen.
På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 87 betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 4,5k betyg).
Jag ger den 4,0.
Originaltitel: Pørni
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Henriette Steenstrup
TV-bolag: Viaplay
Skådespelare: Henriette Steenstrup, Nils Ole Oftebro, Vivild Falk Berg, Gunnar Eiriksson, Jan Gunnar Røise
Premiär: 2022-02-27
Produktionsland: Norge
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix 21 juli - 24 juli 2025
Handling
Pørnis pojkvän har gjort sin ex-fru gravid. Äldsta dottern Hanna pluggar portugisiska för en resa till Argentina. För visst är väl spanska och portugisiska nästan samma sak? Yngsta dottern har i stället börjat prata svenska och nästan flyttat in hos sin nya (svenska) kompis. Pappa ska ut på långvandring med sin pojkvän och har slutat äta kolhydrater som förberedelse. Eller har han det? Ex-mannen beslutar sig för att äga sin historia och har skrivit en bok. Med andra människors historia. I sin egen version. När ska Pørni få en chans att reda ut allt?
Min kommentar
Efter att ha sett en del tunga och/eller brutala serier så tyckte jag att det kunde vara dags för något upplyftande. Alltså valde jag andra säsongen av Pørni, för jag tyckte att jag kom ihåg det som att det här var en rolig serie. Den här säsongen är dock mer deprimerande än rolig och det blir ganska tungt. Trots det så lockar den till en hel del skratt.
För mig är det helt obegripligt hur Pørni orkar jonglera allt och alla i sitt liv. Bara hennes jobb måste ju vara extremt tungt och alldeles tillräckligt för vem som helst. På detta har hon då två ganska korkade egna barn och en hyfsat normal systerson. Dessutom en fullständigt olidlig ex-man.
De flesta karaktärerna har många fel och brister. Förmodligen så är det det som gör dem så mänskliga. Trots att ex-mannen är en äkta svinpäls så har jag aldrig hört Pørni yttra ett enda ont ord om honom inför barnen. I stället gör hon allt hon kan för att försvara honom. Hon är i sanning en beundransvärd människa. Dock så är det ett mysterium för mig hur någon som Pørni har lyckats uppfostra sina barn till att bli så själviska. Jag avskyr innerligt manusförfattarna för att de förstör Bjørnar för Pørni. Både hon och jag gillar ju honom. Hon hade varit så värd en bra relation.
Det är omöjligt att inte ryckas med i den här serien. Den tar upp många aktuella och tunga ämnen, men utan att komma med pekpinnar eller enkla lösningar. Den är som ett tvärsnitt ur livet, kan man nog säga. Bara det att alla saker händer samma person. Avsnitten är korta och tack vare det så orkar vi oftast två i rad, men sedan tar det liksom stopp. Då behöver vi något ljusare.
Den här säsongen av Pørni slutar ljust och hoppfullt, vilket är tur med tanke på allt elände som hänt innan. Det får oss att snabbt besluta att vi håller där, med Pørni ganska lycklig. Det är hon värd. Får se när vi orkar börja på tredje säsongen.
På Trakt.tv har serien 3,6 i genomsnitt (beräknat på 87 betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 4,5k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Sett 2025,
TV - Betyg 4,
TV - Dramakomedi,
TV - Pørni,
TV-serie
Film: Det kommer alltid en ny himmel (2025)
Titel: Det kommer alltid en ny himmel
Originaltitel: The life list
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Adam Brooks
Manus: Adam Brooks, Lori Nelson Spielman (bok)
Skådespelare: Sofia Carson, Sebastian de Souza, Connie Britton, Kyle Allen, José Zúñiga
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 augusti 2025
Handling
När Alex mamma dör får Alex inte något i arv, varken pengar eller företag. Bara sin gamla bucket list, som hon skrev när hon var tonåring. För att få sitt arv måste hon bocka av (nästan) alla punkter på listan. Inom ett år. För varje avklarad punkt får hon en DVD med meddelande från sin mamma.
Min kommentar
När fredagen kom så kände jag att vi båda behövde något ljus och glatt. Kanske en rom-com. Trots att vi har blivit ganska besvikna på genren det senaste decenniet eller så. Som av en händelse så hittade jag en på våra listor; Det kommer alltid en ny himmel.
Den här titeln blev jag väldigt fundersam över. I original heter den The life list. Hur i hela friden kan man få The life list till Det kommer alltid en ny himmel? Vad betyder det ens? Sedan ser jag att filmen baseras på en bok, med samma titel, både i original och på svenska. Jag förstår den inte. I alla fall, jag är ganska säker på att det ligger en liknande lista i min "minneslåda" i källarförrådet.
Sofia Carson, som spelar Alex, är inte en jättebra skådespelare, tycker jag. Hon verkar inte alls ha förmåga att visa känslor och är hon ens berör när hennes mamma har dött. Nåväl, det stämmer ju ändå ganska bra med min uppfattning om Alex. Hon är bortskämd och självcentrerad. Hon är så tydligt favoritbarnet (åtminstone mammans). Hon är solen som alla ska kretsa kring och kan inte se något från något annat håll än sitt eget. Och hur sårad hade inte jag blivit om någon av mina föräldrar lämnade filmer till något av mina syskon. Bara.
Då är Kyle Allen, som spelar Brad, mycket bättre på att agera. Han klarar av flera ansiktsuttryck och han känns faktiskt trovärdig. Han och Alex har en bra kemi. Och energi. Även Sebastian De Souza, som spelar Garrett, är väldigt bra.
Det är ganska uppenbart för mig att jag måste ha en svag punkt för historier om en död förälder och syskon. För mig så blir kvällen som syskonen har i huset det bästa i hela filmen. Den knäcker mig nästan. Det var nog först där som de blev en riktig familj. Där blev det väldigt berörande.
Det kommer alltid en ny himmel är söt, charmig, upplyftande och faktiskt lite inspirerande. Jag både skrattar och gråter (nästan). Den är väldigt förutsägbar, men det gör inget alls. Resan till det enda möjliga slutet är både bra och underhållande. En av de bättre rom-coms vi har sett de senaste åren.
På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 224 564 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 31k betyg).
Jag ger den 4,0.
Originaltitel: The life list
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Adam Brooks
Manus: Adam Brooks, Lori Nelson Spielman (bok)
Skådespelare: Sofia Carson, Sebastian de Souza, Connie Britton, Kyle Allen, José Zúñiga
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 augusti 2025
Handling
När Alex mamma dör får Alex inte något i arv, varken pengar eller företag. Bara sin gamla bucket list, som hon skrev när hon var tonåring. För att få sitt arv måste hon bocka av (nästan) alla punkter på listan. Inom ett år. För varje avklarad punkt får hon en DVD med meddelande från sin mamma.
Min kommentar
När fredagen kom så kände jag att vi båda behövde något ljus och glatt. Kanske en rom-com. Trots att vi har blivit ganska besvikna på genren det senaste decenniet eller så. Som av en händelse så hittade jag en på våra listor; Det kommer alltid en ny himmel.
Den här titeln blev jag väldigt fundersam över. I original heter den The life list. Hur i hela friden kan man få The life list till Det kommer alltid en ny himmel? Vad betyder det ens? Sedan ser jag att filmen baseras på en bok, med samma titel, både i original och på svenska. Jag förstår den inte. I alla fall, jag är ganska säker på att det ligger en liknande lista i min "minneslåda" i källarförrådet.
Sofia Carson, som spelar Alex, är inte en jättebra skådespelare, tycker jag. Hon verkar inte alls ha förmåga att visa känslor och är hon ens berör när hennes mamma har dött. Nåväl, det stämmer ju ändå ganska bra med min uppfattning om Alex. Hon är bortskämd och självcentrerad. Hon är så tydligt favoritbarnet (åtminstone mammans). Hon är solen som alla ska kretsa kring och kan inte se något från något annat håll än sitt eget. Och hur sårad hade inte jag blivit om någon av mina föräldrar lämnade filmer till något av mina syskon. Bara.
Då är Kyle Allen, som spelar Brad, mycket bättre på att agera. Han klarar av flera ansiktsuttryck och han känns faktiskt trovärdig. Han och Alex har en bra kemi. Och energi. Även Sebastian De Souza, som spelar Garrett, är väldigt bra.
Det är ganska uppenbart för mig att jag måste ha en svag punkt för historier om en död förälder och syskon. För mig så blir kvällen som syskonen har i huset det bästa i hela filmen. Den knäcker mig nästan. Det var nog först där som de blev en riktig familj. Där blev det väldigt berörande.
Det kommer alltid en ny himmel är söt, charmig, upplyftande och faktiskt lite inspirerande. Jag både skrattar och gråter (nästan). Den är väldigt förutsägbar, men det gör inget alls. Resan till det enda möjliga slutet är både bra och underhållande. En av de bättre rom-coms vi har sett de senaste åren.
På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 224 564 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 31k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är
Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
Sorglig | För kort | Läskig |
Etiketter:
Film,
Film - Betyg 4,
Film - Romantisk komedi,
Sett 2025
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)