Bok: Bara betydelsefulla dör av Varg Gyllander

Författare: Varg Gyllander
Titel: Bara betydelsefulla dör
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: CSI Stockholm 2
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 december 2020




Första meningen: Kölden trängde upp genom de tjocka sulorna.

Baksidetext
Kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin dras in i en utredning som spretar åt alla håll, politiska och privata. Levin tvingas mot sin vilja att gräva i den döde nazistens förflutna och konfrontera otäcka familjehemligheter. Samtidigt blir frågetecknen alltfler: Vem är den rökande mannen vid mordplatsen, och vad händer egentligen bakom dörrarna i det ökända Örnnästet?

Holtz arbetar som vanligt med en blandning av noggrannhet och spontana infall. Gåtans lösning ligger fortfarande långt borta, men julen kommer allt närmare och Holtz kämpar med sina ensamhetskänslor. Hans kärlekshistoria med den unga praktikanten Nahid sätter spår och får honom att begå ett fatalt misstag.

Min kommentar
Alla julböckerna gick så otroligt snabbt att läsa så det var fortfarande ganska mycket månad kvar när jag hade läst dem plus en till. Men det är ju kul att läsa böcker som utspelar sig runt jul, även om de inte är rena julböcker. Jag hittade ju två deckare som kunde passa och den andra av dem var Bara betydelsefulla dör.

Jag har ju läst ett par andra böcker av den här författaren tidigare, bland annat första delen i den här serien. Den innehöll några av mina käpphästar och glädjande nog så verkar de största problemen jag hade med den vara ett minne blott. Jag upplever att jag får information samtidigt som polisen får den, i alla fall oftast. Den som visar sig vara gärningspersonen dyker upp hyfsat tidigt. Okynnesförklaringarna av i stort sett allt är också borta. Känslan av filmmanus är dock kvar, men inte i lika hög grad.

Någon egentlig utredning kan jag inte påstå att det finns, inte ens någon kriminalteknisk. Eller jo, det finns, men inte särskilt mycket. Holtz ägnar sig mest åt privata saker. Pia Levin ... jag vet inte riktigt vad hon gör. Man har fortfarande inte fått veta något matnyttigt om henne. Hon har en del väldigt starka åsikter om vissa saker, men man får inte veta vad de grundar sig på. Faktum är att jag inte gillar vare sig Holtz eller Levin och jag har riktigt svårt att hålla isär dem, vem som är vem. Båda dessa saker kan bero på att jag inte förstår varför de agerar som de gör, eftersom jag inte har en aning om vad som driver dem.

Kärlekshistorien med Nahid verkar vara på upphällningen och det tycker jag känns ganska skönt. Lite undrar jag ju om det är hon som ringer från ett okänt iranskt nummer. Vem skulle det annars vara? Vad vill hon? Men på riktigt, besöket av hennes far blev bara för mycket för mig.

För mig var det ganska uppenbart vem som var gärningspersonen. I verkligheten är det ju inte så lätt att peka ut en skyldig, men i bokens värld är det betydligt enklare. När det dyker upp en karaktär, utan synbarlig anledning, då vet man. Det spelar ingen roll hur många rökridåer man lägger ut.

Johans motiv att ta på sig skulden för misshandeln är helt obegripligt för mig. Han verkar ju inte ens ha försökt förklara vad som hände. Jag kan tycka att det är ganska dåligt att det inte klarläggs. Det är ju liksom det som lägger grunden till allt som händer. Förmodligen fanns det ingen trovärdig förklaring, men det var tvunget att vara så för handlingens skull. Om det tycker jag inte.

I det här fallet så får både Holtz och Levin (mest Levin) utföra saker som "riktiga" utredare brukar utföra. Jag vet inte hur trovärdigt det är att kriminaltekniker måste hjälpa till med, exempelvis, förhör. Det är ju liksom två helt olika yrken och två helt olika kompetenser. Och förmodligen personligheter. Det borde inte ge något bra resultat, tycker jag.

Bara betydelsefulla dör är inte en av de där råa deckarna. Här finns inget frossande i blod eller våld, vilket är ganska skönt. Nu har jag bara en oläst del kvar i den här serien och det återstår att se när den blir läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,39 i genomsnitt (beräknat på 54 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Bara betydelsefulla dör: Tankar från en samlares hjärna, Tofflan och Läsa & Lyssna

Tisdagstrion: Rymden

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Rymden

Lätt som en plätt. Tänkte jag. Jag har ju massor av science fiction. Nu visar det sig att de flesta av dem faktiskt utspelar sig på jorden så de är ju diskvalificerade. Men tre är ändå inga problem, dock ett par med ganska många år på nacken. Samtliga är fullpoängare i alla fall.

1. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov läste jag någon gång innan 1991 (mitt "register" sträcker sig inte lägre bakåt), men jag minns fortfarande vilken fantastisk upplevelse det var. Många gånger har jag funderat på att läsa om dem, men jag vågar inte. Tänk om de inte är lika bra som jag minns.

2. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är ju omöjlig att inte ta med här. Den läste jag för drygt 30 år sedan, men även här minns jag upplevelsen, tydligt. Speciellt det nästan hysteriska fnittret när jag försökte läsa tyst, eftersom det ofta var, typ, mitt i natten.

3. Ensam på Mars av Andy Weir är ju betydligt nyare, men upplevelsen var liknande som för de två tidigare. En helt fantastisk bok, späckad med vetenskap, men på ett intressant och roligt sätt.

TV-serie: Pluribus #1 (2025)

Titel: Pluribus
Originaltitel: Pluribus
Säsong: 1
Genre: Science fiction
Skapad av: Vince Gilligan
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rhea Seeborn, Karolina Wydra, Carlos-Manuel Vesga, Samba Schutte, Miriam Shor
Premiär: 2025-11-07
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ 14 januari - 19 januari 2026




Handling
Ett mystiskt virus sprider sig över jorden och utplånar all olycka. Människor kopplas ihop av något som kallas ”joining”, och alla blir plötsligt nöjda och konfliktfria. Alla förutom 13.

Min kommentar
En serie som plötsligt började synas lite överallt är Pluribus. Jag hade väl egentligen inte tänkt att vi skulle se den, men sedan började jag kolla upp vad det var för något och då hamnade den omedelbart på listan.

Det är så lätt att översätta det som händer i serien till vad som händer i vår nutid. Och då menar jag inte bara i odemokratiska länder. Den gör en djupdykning ner i viktiga saker, som när säkerhet och frihet ställs mot varandra. För att inte tala om den flockmentalitet som ofta råder. Många borde kanske ta sig en funderare över hur det är att vara en del i en skock får.

Allt är så oerhört förvirrande i början (nja, inte bara då, faktiskt), men på ett bra sätt. Det blir många funderingar över vad, vem, varför. Och skulle jag teama upp med Carol eller vara på den andra sidan. Mycket ger sig, typ i alla fall. Några svar får man dock inte. Bara frågor.

Huvudpersonen Carol är så vansinnigt osympatisk och osmidig, men det är samtidigt (nästan) omöjligt att inte tycka om henne. Eller det är väl egentligen mest empati. Det måste ju vara frustrerande att vara den enda som är självständig. Hur frustrerande och svårt är det inte att diskutera med och få något egentligt utbyte av någon som bara håller med och vill att man ska vara glad. Rhea Seeborn är i alla fall lysande. Nästan helt ensam får hon bära allt och det gör hon med besked.

Det här är en väldigt annorlunda serie och intressant på så många sätt. Låt dig inte luras av genren, för det är en science fiction i den mest breda betydelsen. Här finns inga rymdraketer, inga rymdmonster. Bara vår egen planet och människor (åtminstone fysiskt). Det är långsamt och eftertänksamt med stor humor på ett mycket lågmält sätt.

Pluribus är ett riktigt statement om vår samtid, där alla (många) rör sig i flock och ingen (många) tänker själv. Den ställer frågorna, men tittaren får själv hitta svaren. Sina egna svar. En av de viktiga är: Finns verkligen lycka om man inte kan vara olycklig?


På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 6k betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 109k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: After the hunt (2025)

Titel: After the hunt
Originaltitel: After the hunt
Genre: Drama
Regissör: Luca Guadagnino
Manus: Nora Garrett
Skådespelare: Julia Roberts, Ayo Edebiri, Andrew Garfield, Chloë Sevigny, Michael Stuhlbarg
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Italien
Längd: 140 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 30 december 2025





Handling
After the Hunt utspelar sig i en akademisk miljö där Alma, en etablerad och respekterad professor, konfronteras med sitt förflutna när en tidigare händelse plötsligt får ny aktualitet. Samtidigt följer filmen studenten Maggie, vars liv påverkas av ett uppmärksammat fall som skakar universitetet.

Genom parallella perspektiv skildras hur relationer, rykten och berättelser växer fram och får konsekvenser långt bortom den ursprungliga händelsen. Allteftersom olika versioner ställs mot varandra blir det tydligt hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt hänt – och vem som äger rätten till berättelsen.

Min kommentar
När vi skulle välja årets sista film så kom vi ihåg att vi ju hade hittat en film med Julia Roberts, som ju har varit en stor favorit ända sedan Pretty woman. After the hunt har emellertid ett inte så bra betyg på filmsajterna och jag hade emellertid läst en del ganska så negativa recensioner så jag hade inte ens lagt till den på vår lista. Sedan tänkte vi att Julia Roberts ändå är Julia Roberts.

En detalj som fick mig att vara tveksam till filmen var att det nämndes att det mest var filosofiskt babbel. Nu är det visserligen en hel del filosofiska funderingar här, men egentligen mer moral och etik. Kanske är det därför som jag tycker att den är så intressant. Här finns så många repliker som får mig att bara nicka igenkännande. Som jag håller med!

Filmen är mycket tvetydig, vilket jag gissar är meningen. Man får inga entydiga svar, vilket jag gissar är anledning till att så många (yngre?) inte gillar den. I min värld är något sällan svart eller vitt, utan mer mittemellan. Beroende på vilket håll man tittar från. Här känns alla mer eller mindre opålitliga och man får tolka allt som man själv vill.

Skådespelarprestationerna är i toppklass, tycker jag. De flesta har jag faktiskt sett i annat, även om jag inte kommer ihåg dem. För mig är alltså alla utom Julia Roberts okända, men de är allihop fantastiskt bra.

Oavsett om det som Maggie anklagar Hank för är sant eller ej, så gör hon sig skyldig till exakt samma sak - övergrepp och intrång i den personliga integriteten - när hon snokar och stjäl tidningsartikeln. Men det verkar hon inte ens reflektera över. Just den händelsen bygger hela grunden till min tolkning. Att hon, utan att veta sanningen bakom tidningsartikeln, försöker efterlikna sin mentor och stora idol även i detta (och framför allt göra sig intressant), precis som hon gjort med allt från kläder och accessoarer till språk.

Slutscenen gjorde mig lite förvirrad och den var faktiskt mer än lovligt kryptisk. Faktum är att jag funderar en smula över varför det fanns det och vad det betydde.

Innan vi tittade på After the hunt så funderade jag på varför i hela friden Julia Roberts skulle vilja vara med i en så dålig film. Nu visade det ju sig att så inte var fallet. Den korta sammanfattningen torde vara att "jag bryr mig inte om vad som händer med dig, bara jag klarar mig/drar nytta av det". Även här är speltiden smått löjlig.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 163 278 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 148k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

En bok till!

Ibland kan jag helt enkelt inte motstå att vara med i tävlingar eller svara på andra upprop.

För någon vecka sedan efterlystes bokbloggare och bookstagrammare som ville läsa Monica Rehns nya bok, Fadern. Eftersom jag länge har tänkt att jag vill läsa något mer av henne (har bara läst henne första) så svarade jag på det. Jag blev jätteglad när boken kom och har redan börjat läsa den. Tack till Polaris och Monica Rehn!