TV-serie: Expats (2024)

Titel: Expats
Originaltitel: Expats
Säsong: 1
Genre: Drama
Skapad av: Lulu Wang
TV-bolag: Prime Video
Skådespelare: Nicole Kidman, Brian Tee, Sarayu Blue, Ji-young Yoo, Ruby Ruiz
Premiär: 2024-01-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 57 min
Såg den på Prime Video 17 augusti - 25 augusti 2026




Handling
I Hongkong lever tre amerikanska kvinnor helt olika liv, men deras vägar korsas efter en händelse som förändrar allt. Margaret är en förmögen trebarnsmamma vars tillvaro slås i spillror när hennes son Gus försvinner under en familjeutflykt. Hilary, hennes vän och granne, försöker samtidigt hålla ihop sitt äktenskap och sitt eget liv, medan Mercy, en ung koreansk-amerikansk kvinna som nyligen flyttat till Hongkong, dras allt djupare in i det som hänt.

I skuggan av Gus försvinnande växer frågor om skuld, sorg och ansvar fram. Men också om klass, privilegier och de osynliga gränserna mellan människorna som lever i samma stad.

Min kommentar
Av någon anledning så verkar TV-serier plötsligt ha väldigt få avsnitt, vilket gör att det ofta blir dags att välja en ny. En som har legat ett tag på vår lista är Expats och jag tror att jag la till den där tack vare Nicole Kidman. Utan att egentligen veta något om den här miniserien så började vi titta.

Efter det första avsnittet, som var riktigt tråkigt om jag ska vara ärlig, så fick jag byta sättet jag tittade. Detta är nämligen inte alls vad jag förväntade mig. Jag trodde nog inte att serien skulle vara en kriminalserie, eller vad man ska kalla det, men jag hade nog räknat med något mer lättillgängligt. Det jag fick var i alla något som fokuserade på klass, sorg och skuld.

I fokus, till att börja med, är dessa expats; tre kvinnor med amerikansk bakgrund. Med olika bakgrund visserligen, men i mångt och mycket rika amerikaner. De har allihop flyttat till Hongkong, en stad som rimligtvis borde ses som väldigt spännande, annorlunda och verkligen locka nyfikenheten. Dessa rika expats behöver inte kunna ett enda ord kantonesiska eller bry sig om vare sig människor eller kultur där. De har heller inte minsta intresse av att göra det av ren nyfikenhet. De är faktiskt otroligt osympatiska och egocentriska där de lever i sitt eget lilla Hongkong. Hur kan man vara så fullständigt ointresserad av ett land där man har valt att bosätta sig? Dessa tragiska, ensamma personerna skulle säkert bli lyckligare om de lyfte blicken och såg något annat än sig själva.

Det femte avsnittet, som är ett mastodontavsnitt på långfilmslängden 100 minuter, flyttas fokus till hembiträdena. Först där framgår det att även dessa är en sorts expats, men med fullständigt andra villkor. De är från Filippinerna och har flyttat till Hongkong för att jobba. Jag ser det som ett problem att det här inte framgår tidigare, mycket hade blivit tydligare då. Jag vet inte om de här kvinnorna pratade tagalog i något tidigare avsnitt, i så fall noterade jag inte det. När fokus låg på dem så hörde jag ju att det där inte alls var någon form av kinesiska. Det är egentligen först här alla bitar faller på plats och man förstår vad serien handlar om. De filippinska kvinnorna har inte alls samma möjlighet att fly verkligheten, eftersom de måste anpassa sig till den. Inte som de rika expatsen, som anpassar verkligheten till sig.

Paraplyrevolutionen finns också med som en liten parentes. Möjligtvis för att berätta när vi befinner oss, den ägde nämligen rum 2014. I de rikas liv märks den inte alls och faktiskt inte heller särskilt mycket i de filippinska kvinnornas liv. Det är inte den som är det viktiga i den här historien så den figurerar bara i bakgrunden.

Skådespeleriet är fantastiskt. Allra främst av kvinnorna Nicole Kidman, Sarayu Blue och Ji-young Yoo och alldeles speciellt Nicole Kidman. Något annat hade jag inte förväntat mig, men hon är briljant. Även om jag ju tycker att någon borde se till att hon fick hjälp att gå vidare och börja fokusera på de två barn hon har kvar så är alla hennes känslor begripliga.

Lite kuriosa ... Jag reagerade på en scen i en kö, där någon får syn på en bekant längre bak. Om detta hade varit i Sverige så hade genast den längre bak gått fram till den som stod längre fram. Här var det precis tvärtom. Den som stod längre fram gick i stället bakåt. Ett tillvägagångssätt som faktiskt är mycket mer rimligt, eftersom det inte påverkar någon annan i kön. Jag försökte ta reda på om det är så köer fungerar där, men jag gick bet. Det enda jag fick veta var att kökulturen är väldigt strikt.

Expats är långsam och kanske lite seg, men jag kunde faktiskt inte sluta titta. Jag var hela tiden intresserad, eventuellt för att jag helt enkelt försökte förstå vad allt egentligen handlade om, men jag zoomade ut ibland när det blev för långrandigt. Serien är baserad på en bok och beskrivs som limited, vilket betyder att den ska vara avslutad efter de här sex avsnitten, men i stort att det kan komma fler säsonger om den går bra.



På Trakt.tv har serien 3,15 i genomsnitt (beräknat på 636 betyg).
På IMDb har serien 6,3 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger säsongen 3,5

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Anyone but you (2023)

Titel: Anyone but you
Originaltitel: Anyone but you
Genre: Komedi
Regissör: Will Gluck
Manus: Ilana Wolpert, Will Gluck
Skådespelare: Sydney Sweeney, Glen Powell, Alexandra Shipp, Josh Bonello, Hadley Robinson
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på HBO 16 augusti 2026





Handling
Bea och Ben träffas av en slump på ett café och det dröjer inte länge innan de inser att de har en alldeles speciell kemi. Efter en fantastisk första dejt ser det ut som att de kanske har hittat något riktigt bra. Men morgonen därpå går allt fullständigt åt skogen och det som började så lovande förvandlas snabbt till ett rejält agg mellan dem.

Sex månader senare korsas deras vägar igen. Den här gången är det inte lika lätt att bara gå därifrån, eftersom de båda ska på samma bröllop i Sydney. Och inte nog med att de tvingas tillbringa flera dagar tillsammans – både Beas och Bens ex finns på plats och deras familjer har dessutom åsikter om deras kärleksliv.

När Bea och Ben inser att de faktiskt kan använda varandra för att få omgivningen att sluta lägga sig i, bestämmer de sig för att låtsas vara ett par. Problemet är bara att det kan vara betydligt svårare än de tror att skilja på vad som är på låtsas och vad som faktiskt är på riktigt.

Min kommentar
Helgen hade varit så jobbig att jag tyckte att det behövdes ännu en film. När jag då dessutom upptäckte att det på streamingtjänsten stod Sista chansen på Anyone but you, så var valet ganska enkelt. Och vad kan egentligen vara bättre än en (romantisk) komedi på en söndag eftermiddag.

Det här med humor är ju bland det svåraste som finns och den här filmen passerar gränsen till det plumpa. Med råge. Jodå, det finns en del riktigt roliga scener, men för det mesta så är de alldeles för billiga och bygger mest på att det ska bli pinsamt. Och det blir det. Tyvärr så står det inte pinsam = rolig i min ordbok.

Handlingen är papperstunn. Det är väl det snällaste jag kan säga. Jag gillar i alla fall hur Ben och Bea möts. Att Ben så snabbt uppfattar situationen och kommer till räddning. Sedan blir pinsamheterna för många. Deras fiendskap blir bara löjlig när de inte ens kan behärska sig på ett bröllop. Så de förstör det. Två gånger. Det jag minns mest är dock Beas hemska föräldrar, som inte bara lägger sig i hennes liv, utan faktiskt försöker styra det.

Inte ens om jag verkligen försöker kan jag påstå att Sydney Sweeney är en bra skådespelare. Hon är ganska medioker. I alla fall i de två filmer jag minns att jag har sett henne. Tydligen så har hon förekommit i andra också. I vilket fall så är hon välkommen att motbevisa det, när som helst. Glen Powell är inte heller lysande i denna. Jag har ju sett även honom i annat, nyligen, och vet att han kan. Dock så är han mer trovärdig, eftersom han fullkomligt lyser av självironi när han står där som en Ken-docka. Lite som Ryan Reynolds, men mer lik Ken. I det här fallet så tror jag egentligen att medelmåttigheten mer beror på manuset.

Den stora ljuspunkten (och filmens räddning för mig) var Bryan Brown. Han har varit en favorit ända sedan jag såg Fem svarta höns i början av 80-talet. Jag hade ingen aning om att han var med i denna. Han uppträder med en nästan parodisk australiskhet och rättframhet som kontrast till de andra blivande svärföräldrarna. Lite som en DMZ. Ja, jag erkänner. Jag gav till ett litet glädjetjut när han överraskande dök upp.

Anyone but you är småtrevlig och smårolig, men samtidigt tramsig och barnslig. Det är mer en film om vackra(?) människor än något annat. Allt bygger på något som nog måste vara det löjligaste missförståndet som förekommit på film. Åtminstone topp tre.


På Letterboxd hade den 2,82 i genomsnitt (beräknat på 2 039 632 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Smakebit på söndag: Det finmaskiga nätet

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

En oplanerad helg! Den första på jag vet inte hur länge. Jag behöver inte ens gå och rösta i dag, det har jag redan gjort. Just med tanke på att jag inte vill ha några måsten den här helgen. Och, minsann, nu är det egentligen bara en vecka kvar till semestern.

Håkan Nesser har länge varit en favorit. Ett lugn kommer alltid över mig när jag läser hans böcker. Tempot, språket, det ironiska tonfallet, klurigheten. Allt gör att jag kan koppla av. Nu har jag då börjat läsa den tionde och sista, påstås det, delen om Gunnar Barbarotti, Det finmaskiga nätet.

Min smakebit är från sida 229:

Barbarotti låg i det sovrum som sannolikt skulle bli hans sista - i varje fall hans sista ordinarie, så var åtminstone planen - och kunde inte få en blund i ögonen.
    Detta berodde varken på själva rummet eller sängen, eller på det känsloladdade ordet sista. Han mådde utmärkt och hade för avsikt att leva ett rikt liv på norra Gotland tillsammans med Eva så länge det nu var tänkt av högre makter.
    Det vill säga Vår Herre. Innan han lade sig sömnlös hade Barbarotti fört ett kort samtal med denna, bett för hans och Evas åtta barn och fem barnbarn samt för världsläget i största allmänhet. Klimatet, krigen, det demokratiska förfallet.

Bok: Historien om hotellet Två systrar av Annika Devert & Jessika Devert

Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Historien om hotellet Två systrar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 359
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hotellet Två systrar 2
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 2 augusti 2026




Första meningen: Lizzie höll andan och drog upp jeansens dragkedja.

Baksidetext
Nutid: Sommaren återvänder till Göteborg och Hotellet Två systrar är fullbelagt. Caféet myllrar av folk och Linn och Oskar utökar verksamheten med trubadur- och quizkvällar. Allt går som tåget och lyckan lyser mot de två när polisen plötsligt knackar på med tråkiga nyheter. Hotellets förflutna gör sig påmint och Linn vet inte vad hon ska tro om sin närmsta granne Lizzie.

1972: För Lizzie kommer frågan som en chock. Vill hon flytta ner till släktingarnas lilla by i Italien och hjälpa dem driva deras restaurang? Visst låter det helt fantastiskt att få bo i Italien och lära sig allt om landets mat- och dryckeskultur, men hennes känslor för Mauritz gör att hon tvekar. Tänk om han glömmer bort henne? Till slut väljer Lizzie att ta steget och våga ge sig ut i världen, men hennes beslut kommer ha konsekvenser som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Linn och Lizzies historier vävs samman och eftersom de bor och verkar vägg i vägg måste de försöka komma överens. Men det är svårare än de kanske trott ...

Min kommentar
När jag hade läst ut min Göteborgsbok så befann jag mig fortfarande i Göteborg, men eftersom detta var ett scenario jag hade en plan för så fanns det redan en annan bok redo på läsplattan. Nämligen Historien om hotellet Två systrar, andra delen i spinoffen på Sardinön-serien. Man måste ju kratta manegen för den tredje delen, som är en julbok ...

I den här boken får man bakgrundshistorien för varför hotellet delades upp i två delar och vi får veta mer om den bitska tanten Lizzie. Den tråden börjar 1972 och jag fick genast ett nostalgiskt leende över hela ansiktet; V-jeans och platåträskor. Jösses, vilken hög igenkänning. Även om jag nu inte själv kunde gå i platåträskor, jag vrickade fötterna alldeles utmärkt i den vanliga sorten. Men V-jeans hade jag. Mina var bruna.

Linn är verkligen ingen favoritkaraktär, men hon är åtminstone en av de bättre från Sardinön. Vilket nog säger mer om de andra karaktärerna. Jag kan inte låta bli att fundera lite över Linns haltande resonemang om vems lik det var som hittades. [spoiler]Det kunde ju inte vara Mauritz, eftersom han ju kom tillbaka några år efter att han hade försvunnit. På 80-talet(?).[/spoiler] Det är ganska många år mellan 80-talet och nu. Hon måste väl ändå själv ha insett hur ologiskt det var? Nåväl, det är i vilket fall otroligt skönt att slippa alla dramaqueens på ön. Det räcker så bra med de som faktiskt är här. Jag förstår inte hur de lyckas göra så stor grej av allt.

Hoppandet mellan Lizzies och Linns trådar blev lite rörigt. De lät förvillande lika ibland. Svårast var nog ändå att hänga med i svängarna när Lizzie och Desirée blev ovänner/vänner igen. Det skiftade väldigt snabbt och av oklara skäl. Det känns dessutom märkligt att Lizzies gamla saker fortfarande låg kvar på Linns och Oskars vind. Under de perioder då hon och Desirée faktiskt var sams borde hon rimligen ha hämtat dem, särskilt eftersom det handlade om så pass privata ägodelar.

Historien om spöket i rum 3 har börjat bli lite tjatig nu. Acceptera det, låt det försvinna eller förklara det. Något av det. Lite om korrekturläsningen måste jag ta upp också. Det verkar ha varit svårt att bestämma stavningen på Mauritz. Ibland stavades det Maurits. Det hände till och med att båda stavningarna fanns på samma sida. Detsamma verkar ha gällt för Desirée, som ganska ofta stavades Desiree.

Jag vet inte om jag vill kalla en bok som handlar om att driva hotell för mysig, men Historien om hotellet Två systrar är underhållande. Tyvärr så gör röriga relationer, några logiska frågetecken och ett spår som börjar kännas uttjatat att boken aldrig riktigt lyfter. Eftersom halva boken ägnas åt Lizzies historia så finns det inte lika mycket utrymme för Linns bakning. Även om jag nu inte gillar att äta kakor, så gillar jag att läsa om dem. Och nu är manegen krattad för julboken.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 40 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Historien om hotellet Två systrar: enligt O och Mias bokhörna

Litteraturens ABC - bokstaven D

Linda på bloggen enligt O har en rolig återkommande utmaning som heter Litteraturens ABC. Tanken är att man ska plocka fram en författare, en bok och en uppgift kopplade till ord som börjar på den aktuella bokstaven. Hon har kommit en bit in i alfabetet nu, men jag har bara kommit till D.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på D

Nu är ju Arne Dahl en pseudonym, men det är ju under det namnet han skriver de böcker jag har läst. De första jag läste av honom, serien om A-gruppen, är helt fantastiskt bra. Alla senare böcker som jag läst av honom jämförs med dessa, tyvärr, för än så länge har ingen av dem vunnit på den jämförelsen. De är dock inte dåliga på något sätt, bara inte lika bra.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på D

Här finns det ganska många att välja på, vilket ju inte alltid är bra det heller. Eftersom jag har en lite inofficiell "regel" (om jag kan få in Stephen King så gör jag det) som går in här så får det faktiskt bli Död zon av Stephen King. Det var den allra första jag läste av honom och det var mer än fyrtio år sedan. Resten är historia, som man säger. Lite kul är det med den här boken att den har blivit lite aktuell igen, eftersom presidenten i historien har vissa, inte så sympatiska, egenskaper gemensamt med den nuvarande.

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till dramatik

Dramatik är något jag inte läser frivilligt. Jag gillar det helt enkelt inte. Som jag kan komma ihåg så har det bara hänt två gånger. Första gången var det Julius Caesar och andra gången var det Hamlet. Båda av Shakespeare alltså.