Bok: Blodsband av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blodsband
Genre: Drama
Antal sidor: 416
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kongen av Os
Översättare: Per Olaisen
Serie: Kungariket 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2026




Första meningen: Alla har en svag punkt.

Baksidetext
Bröderna Carl och Roy Opgard har på många sätt varit framgångsrika i livet. Så mycket framgång som det är möjligt att ha i ett litet samhälle som Os. Carl driver det flotta spahotellet, medan Roy har ambitiösa planer på en nöjespark. Men eftersom det är troligt att den nya motorvägen kommer att läggas i närheten måste något göras, även om okonventionella metoder krävs. Som tur är har bröderna en del erfarenhet av sådant.

Samtidigt kan den lokale polisen tack vare ny teknik bevisa att bröderna sannolikt ligger bakom ett antal mord långt tillbaka i tiden. Och fler offer kommer det att bli.

Min kommentar
Jo Nesbø har en alldeles speciell plats i min favoritlista och när jag såg att det skulle komma en andra del om Roy och Carl Opgard så blev jag eld och lågor. Jag köpte den nästan direkt efter att den hade getts ut, men sedan blev den stående. Precis som böcker tenderar att bli här. Någon gång i höstas bestämdes att vi skulle åka till Norge på semester i år och då var valet av bok väldigt enkelt. Det fick ju helt enkelt bli Blodsband.

I böckernas värld har det gått ungefär åtta år sedan händelserna i Kungariket (i mitt liv har det gått nästan sex). Både Roy och Carl har gått vidare, byggt upp sina liv igen. Någon fristående bok är det i alla fall inte. Allt som händer här bygger på det som hände då. Man missar väldigt mycket om man läser denna utan att ha bakgrunden klar för sig. Mängden tillbakablickar är däremot på en bra nivå och de hjälper mitt minne att komma tillbaka.

Roy funderar mycket på (ältar) det som har hänt. Hur han har blivit som person och jag tycker mig ana att han inte är riktigt nöjd med den han nu är. Trots det så fortsätter han på samma bana eftersom han inte tycker sig ha något val. Vilket man ju alltid har. Gränsen för vad som är normalt fortsätter att glida. Den stora frågan är väl om Carl förtjänar att skyddas. Carl är nämligen ... Carl. Bara ännu mer än i Kungariket. Om man dödar alla sina fiender så har man ju inte längre några problem. Eller?

I den första boken tyckte jag om Roy och kunde helt klart sympatisera med honom. Hans sårbarhet, som han dolde bakom en hård yta, gjorde honom till en speciell person. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om honom. Här passerar han en gräns där jag inte längre kan göra det. Nu lämnas jag snarare med frågan: När slutade jag heja på honom?

Jag vill inte säga att det är ett problem, men jag tycker att det är lite överdrivet och, förhoppningsvis, osannolikt när i stort sett alla, inklusive polisen, helt verkar ha tappat sin moraliska kompass. Om nästan alla karaktärer befinner sig någonstans i den moraliska gråzonen blir fokus inte "vem gjorde det?" utan snarare "hur långt är människor beredda att gå för dem de älskar eller för sig själva?" Natalie är kanske den enda som fungerar som ett moraliskt ankare, men hon gör det på ett annat sätt än man först väntar sig. Hon försöker inte skipa rättvisa, utan väljer i stället kärleken och relationerna.

Tempot är ganska långsamt, men det händer ändå mycket. På ett underligt eftertänksamt, nästan filosofiskt sätt. Nesbø verkar vilja skildra Os som ett slags slutet ekosystem där lojaliteten till familjen eller den egna vinningen alltid väger tyngre än lagen eller samvetet. Märkligt nog så är alla oerhört förlåtande, speciellt med tanke på hämndbegäret som alla verkar drivas av. Plötsligt så är allt bra. Allt är glömt och förlåtet.

Blodsband är egentligen mer ett familjedrama än en deckare, trots att mord och andra grova brott genomsyrar berättelsen. Originaltiteln är Kongen av Os och jag kan inte låta bli att tycka att det blir en helt annan bok bara genom titeln. Originaltiteln antyder att det här är en historia om makt och kontroll. Den svenska, däremot, ger skenet av familj och lojalitet och låter mer som en spänningsroman. Medan den norska mer låter som en modern tragedi. Vilket faktiskt ligger mycket närmare sanningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 8 870 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Blodsband: Lottens bokblogg, Boktanten och DAST Magazine

Tisdagstrion: Riddjur

Då är Tisdagstrion äntligen tillbaka igen, efter sommaruppehållet. Precis som vanligt sköts allt av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Riddjur

Lite klurigt tema och ibland är mina val kanske lite långsökta, men så får det vara.

1. Slöa hästar av Mick Herron handlar inte om hästar (men titeln innehåller riddjur), utan om misslyckade spioner. Det här är första delen i en fantastisk serie. Nu har jag visserligen bara läst de två första, för fler är inte översatta, men TV-serien är något av det bästa som erbjuds.

2. Den namnlösa staden av H P Lovecraft är den enda i den här trion som faktiskt innehåller ett riddjur utan att vara långsökt; en kamel. Huvudpersonen tar sin kamel och rider ut i ödemarken.

3. Eragon av Christopher Paolini handlar om drakar och de får väl också betraktas som riddjur. Första delen i en trilogi, eller ja, nu har det väl kommit en fjärde del också. Och en femte.

TV-serie: Line of duty #1 (2012)

Titel: Line of duty
Originaltitel: Line of duty
Säsong: 1
Genre: Crime
Skapad av: Jed Mercurio
TV-bolag: BBC
Skådespelare: Martin Compston, Vicky McClure, Adrian Dunbar, Lennie James, Jackie Laverty
Premiär: 2012-09-02
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 59 min
Såg den på SVT Play 9 juli - 13 juli 2026




Handling
Kriminalinspektör Steve Arnott omplaceras till anti-korruptionsenheten AC-12 efter att ha vägrat täcka upp för en misslyckad terroristrazzia. Där börjar han utreda den prisbelönte kommissarien Tony Gates, som misstänks för att stapla brott, alltså att manipulera statistiken för att det ska se ut som att hans team löser flest brott.

Min kommentar
För någon vecka sedan läste jag en krönika i GP om att Line of duty skulle vara världens bästa snutserie. Jag är inte nödbedd, utan la omedelbart till den på vår lista och den fick bli nästa serie att titta på.

Brittiska kriminalserier brukar vara riktigt bra, men första avsnittet fick mig att undra lite. Det kändes ryckigt och poliserna var ... ja, inte de vassaste knivarna i lådan. Redan andra avsnittet var mycket bättre och serien växte rejält. Eftertexterna antyder att historien är sann, men det är den inte. Själva skjutningen av en oskyldig är dock inspirerad av en verklig händelse.

Den stora frågan är, tycker jag, om det hade blivit så här illa om de inte hade börjat utreda Tony Gates. Grejen är ju lite den att när man vl har börjat ljuga så måste man fortsätta. Och så gräver man djupare och djupare. Sättet det slutar på för Gates är bara hemskt, men begripligt. Med tanke på slutscenen så kan man i alla fall snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Inget är egentligen enkelt här och jag gillar det. Det gör visserligen att jag ofta blir förvirrad och osäker på vad jag ska känna och tänka, men samtidigt är det precis då det är som bäst. Man måste fundera lite och man hittar inte alltid ett självklart svar. Det är så lätt att ta ett litet kliv över linjen, ibland av oskyldiga anledningar. När det handlar om sådana som vanliga människor måste kunna lita på så blir det riktigt illa.

Det bästa med Line of duty är att allt inte är svart eller vitt, det finns en stor gråzon där emellan. Men korruption kan aldrig vara rätt, inte ens i det lilla. Det är ju så det oftast börjar.

Avdelningen för olika funderingar:
Det gjorde mig oerhört förvånad när jag såg att polisen använde kassettband i förhörsrummet. Var inte sådana omöjliga att hitta redan 2012?



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 2,6k betyg).
På IMDb har serien 8,7 i genomsnitt (beräknat på 81k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Enola Holmes 3 (2026)

Titel: Enola Holmes 3
Originaltitel: Enola Holmes 3
Genre: Crime
Regissör: Philip Barantini
Manus: Jack Thorne
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Louis Partridge, Himesh Patel, Sharon Duncan-Brewster, Henry Cavill
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 108 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 juli 2026





Handling
Äventyret följer detektiv Enola Holmes till Malta, där hennes planer på att gifta sig grusas när Sherlocks försvinnande kastar henne in i ett farligt fall.

Min kommentar
Ganska tidigt så såg jag att Enola Holmes 3 skulle släppas 1 juli och jag tyckte att det kunde vara en perfekt film att se dagen efter att vi kommit hem från vår semester. Jag tyckte ju att första filmen var bra, även om den andra inte passade mig lika bra.

Själva fallet här är inte lika komplicerat som i, speciellt, den första filmen. Faktum är att det är ganska tunt. Inte heller handlingen är det inte så mycket bevänt med. Det känns helt enkelt inte så intressant. Jag blev inte direkt uttråkad, men inte heller särskilt engagerad. Något jag dock uppskattar är att titlarna inte är tillkrånglade, de är enklast tänkbara; 2 och 3 för andra respektive tredje filmen.

Enola fortsätter att bryta mot den fjärde väggen. Till skillnad mot många andra så gillar jag det greppet. Ganska mycket är ologiskt och en del är bara konstigt. Enola själv ägnar sig åt ogiltiga slutledningar av typen Om någon är en hund, så är den ett däggdjur. Det här är ett däggdjur. Alltså är det en hund. I hennes fall så blir slutledningen ändå rätt, men det är bara tur. Inte logik.

Det händer mycket och allt ser snyggt ut, men klippningen lämnar en del att önska. Kanske är det just klippningen som har ställt till det i handlingen. För hur hade Enola egentligen hamnat ute på klipporna när hon upptäckte att det brann i slottet och sprang tillbaka? Och vem ropade egentligen på hjälp när Enola slogs mot Moriarty? Både Sherlock och Lady Tewkesbury hade ju munkavle när de hittades. Det här är bara två av alla underliga saker man kan fundera på.

Enola Holmes 3 är ändå sevärd, tycker jag, men man får inte förvänta sig storverk. I mina ögon så har franchisen tappat lite av charmen och känns på gränsen till krystad. Jag skulle nog säga att det är den svagaste av de tre filmerna, men den är underhållande och den har sina roliga stunder.


På Letterboxd hade den 2,99 i genomsnitt (beräknat på 129 204 betyg).
På IMDb hade den 5,9 i genomsnitt (beräknat på 8k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Mona Lisa Overdrive

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Den här helgen bestämde vi att vi inte orkade åka på någon utflykt. De närmaste veckorna är typ varenda helg inbokad, så det är skönt att bara vara hemma. Vi har dock en del projekt som vi borde ta tag i ... Veckan som kommer blir en kort en, tre och en halv dagar bara. Sedan bär det iväg till Göteborg.

Det var väl lika bra att ge sig på sista delen i Neuromancer-trilogin, Mona Lisa Overdrive, av William Gibson, tänkte jag. Det här visade sig vara något helt annat än vad jag hoppades och förväntade mig, men nu har jag snart tagit mig igenom alltihop.

Min smakebit är från sida 666:

När solen steg upp och det fortfarande inte fanns någon ström för 100-wattslamporna fylldes Gentrys loft av ett nytt ljus. Vintersolen gjorde konsolernas och hologrambordets konturer mjukare och lyfte fram ytstrukturen på de gamla böckerna som fyllde de sackande spånplattehyllorna längs västerväggen. Gentry vandrade ivrigt pratande fram och tillbaka så att den blonda tuppkammen gungade varje gång han svängde runt på sina svarta stövelklackar och hans upphetsning verkade motverka den kvardröjande effekten av Cherrys sömndiskar. Cherry satt på sängkanten och såg på Gentry men kastade emellanåt en blick på batteriindikatorn på bårens överbyggnad. Slick satt i en trasig fåtölj som de hade hittat på The Solitude och stoppat om med genomskinlig plast över valkar av gamla klädtrasor.