Film: Sinners (2025)

Titel: Sinners
Originaltitel: Sinners
Genre: Skräck
Regissör: Ryan Coogler
Manus: Ryan Coogler
Skådespelare: Michael B Jordan, Jack O'Connell, Hailee Steinfeld, Miles Caton, Wunmi Mosaku
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 september 2026





Handling
Året är 1932 och tvillingbröderna Smoke och Stack återvänder till sin hemstad i Mississippi efter några år på annat håll. De öppnar en juke joint där den svarta befolkningen kan samlas, dricka, dansa och lyssna på musik. Deras kusin Sammie, som är en mycket lovande bluesmusiker, står för öppningskvällens musik.

Men när natten faller förändras stämningen och det står snart klart att något mycket mörkt har intagit staden. Smoke, Stack och de andra gästerna tvingas kämpa för sina liv, samtidigt som Sammies musik visar sig ha en betydelse som sträcker sig långt bortom den lilla lokalen.

Min kommentar
När jag började kolla upp vilka Oscarsvinnare jag hade sett så visade det sig att jag hade sett förvånansvärt många. Utan att medvetet välja dem av den anledningen. Då tänkte jag att man ju kan göra en grej av det hela och faktiskt försöka se dem. På den vägen är det. Den här fredagen hade jag två att välja mellan och av olika anledningar så var det lite pest eller kolera, men till slut så blev det Sinners.

Lite av vad den handlade om hade jag inte lyckats undvika, eller snarare en liten detalj och det var den som gjorde att den här filmen kvalificerade sig till pest eller kolera; [spoiler]vampyrer[/spoiler]. Vad jag hade att förvänta mig av resten var däremot oklart. Filmen är full av symbolik. Något jag brukar hävda att jag inte gillar. Det här med att behöva tolka saker är bara jobbigt. Men faktum är nog att det mer handlar om att jag inte gillar att få någon annans tolkning nedtryckt i halsen. Vilket är fallet här.

Det trycks så ofta, så hårt och så länge på alla möjliga knappar att jag hinner bli smått irriterad. Det är ingen bra grund för en film. För mig gäller att symbolik ska kännas. Inte förklaras. Och jösses, vad det förklaras här. Allt blir för tydligt. Som att man inte litar på att den som tittar kan tänka själv.

Filmen är ganska sansad från början. Då tänkte jag att det här går nog bra. Sedan blev det lite musikal. Och lite drama också. Sedan blev det splatter. Sedan blev det något slags action med maskingevär. Många genrebyten. Jag har ju sett att den klassas som skräck, med flera olika subgenrer. Någon skräckfilm tycker jag dock inte att det är. Oavsett subgenre. Den är inte skrämmande på det sättet.

Dialogen var lite väl grov i mitt tycke och jag har lite svårt för att tro att folk pratade så 1932. För mig blev det så att ordval tog fokus från handlingen och det är kanske inte vad filmmakare tänker sig. Detsamma gäller vissa scener.

Något jag inte hade förväntat mig var oprovocerade sång- och dansnummer. Eller nja, oprovocerade var de kanske inte. Åtminstone inte alla. Det finns en scen som jag väljer att kalla dansscenen, den tyckte jag om. Men som för nästan allt annat i den här filmen så höll den på för länge. En sak som jag verkligen uppskattade var att man följde de traditionella [spoiler]vampyrreglerna[/spoiler]. I alla fall för det mesta. Slutet tyckte jag också om. Det var fint. Och faktiskt inte alls överförklarat.

Sinners vill alldeles för mycket och lämnar mig faktiskt ganska oberörd. Med några få undantag. Mer handling, mindre symbolik efterlyses. Det är ändå en snygg film. I alla fall tills ungefär en timme in. Sedan dyker [spoiler]vampyrerna[/spoiler] upp.


På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 4 846 631 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 524k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Hemmet (2025)

Titel: Hemmet
Originaltitel: Hemmet
Genre: Skräck
Regissör: Mattias J. Skoglund
Manus: Mattias J. Skoglund, Mats Strandberg (bok)
Skådespelare: Philip Oros, Gizem Erdogan, Anki Lidén, Lily Wahlsteen, Lottie Ejebrant
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige, Estland, Island
Längd: 87 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 8 maj 2026





Handling
Många år efter att ha lämnat den lilla staden återvänder Joel för att flytta sin mamma Monika till ett äldreboende för dementa. Monikas hälsa försämras dock strax efter hennes ankomst. Hon upplever skrämmande syner av sin avlidne make, Joels våldsamma far, och börjar uppvisa våldsamt beteende. Joel börjar tro att något ondskefullt och övernaturligt har tagit kontroll över hans mamma. Men med sin egen historia av drogmissbruk och mental instabilitet, kan han lita på sina egna uppfattningar? När Monikas minnen bleknar måste Joel konfrontera demoner från sitt eget förflutna, som grävts fram genom hans återkomst till hemmet där han växte upp.

Min kommentar
Nu var det väldigt längesedan som jag började vänta på att Hemmet skulle släppas på någon streamingtjänst. Till slut hände det i alla fall och eftersom den bara gästspelade på SVT Play i en månad så blev det lite bråttom. I maj går den ena helgen efter den andra bort av olika anledningar, men vi hittade ett tillfälle. Boken läste jag 2019 så jag hade nog bara diffusa minnen.

Faktum är att filmen mest gjorde mig förvirrad. Det var nästan en helt annan historia än den jag minns att jag läste. Det kan ju i och för sig vara jag som har blandat ihop den med en annan bok (jag måste nog kolla upp detta). I alla fall, boken var läskig tack vare att demens är skrämmande i sig. Hur utsatta både de, anhöriga och personal är. I filmen tycker jag att den känslan försvann helt.

Filmen fokuserar i stort sett enbart på det som jag inte tyckte var otäckt i boken; på själva skräcken, inte människorna. Det är nog här det går fel för mig. Om jag inte bryr mig om människorna tycker jag väldigt sällan att något blir läskigt. Skräck fungerar helt enkelt inte för mig om jag inte först bryr mig om de människor som drabbas.

Skådespelarinsatserna är överlag okej, med ett tydligt undantag: Anki Lidén. Hon är inget annat än briljant. I hennes “medvetna” stunder går det nästan att ana skräcken i ögonen.

Kanske är det så att det är dömt att misslyckas om man försöker filmatisera Mats Strandbergs böcker. Hans styrka är ju att göra karaktärerna mänskliga, med djup. Kanske inte alltid så lätta att tycka om, men ändå människor man kan relatera till. Ingen av de tre filmatiseringar jag har sett har lyckats att skapa sådana karaktärer.

I filmen Hemmet så är den socialrealistiska aspekten puts väck och det hela har blivit en ordinär skräckfilm, där jag faktiskt inte bryr mig om hur det går för någon. Det kändes lite som att budskapet var "gamla människor är både äckliga och otäcka". Ett tråkigt budskap.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 1 194 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 561 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Longlegs (2024)

Titel: Longlegs
Originaltitel: Longlegs
Genre: Skräck
Regissör: Osgood Perkins
Manus: Osgood Perkins
Skådespelare: Maika Monroe, Nicolas Cage, Blair Underwood, Alicia Witt, Michelle Choi-Lee
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Kanada, USA
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på Netflix 2 april 2026





Handling
FBI-agenten Lee Harker är en begåvad ny rekryt som tilldelats det olösta fallet med en svårfångad seriemördare. Fallet tar komplexa vändningar och avslöjar bevis på det ockulta, men Harker upptäcker en personlig koppling till den skoningslösa mördaren och måste tävla mot klockan för att stoppa honom innan han tar livet av ytterligare en oskyldig familj.

Min kommentar
Nu minns inte jag längre vilken film vi hade tittat på när väldigt många skrev att man i stället skulle se Longlegs (jag kan inte hitta en enda film den senaste tiden som ens har påmint om denna). Jag la ju så klart till den på vår lista och plötsligt så blev den en sista-chansen-film på Netflix. Det var ju ett tecken.

Filmen kallas för skräckthriller, men den är varken särskilt otäck eller spännande. Den funkar inte jättebra i någondera genre. Om du har hört att den påminner om När lammen tystnar och Seven så är det inte sant. De två filmerna är riktigt, riktigt bra. Det är inte Longlegs.

Karaktärerna gör ibland konstiga saker. Och då menar jag inte mördaren, utan FBI-agenterna. Till exempel så bjuder chefen Carter in den alldeles nyrekryterade agent Harker i sitt hem. För att träffa hans familj. Vem gör så? Med en nyanställd? Jag hade känt mig oerhört obekväm (jag hade inte tackat ja till inbjudan), vilket också Harker gjorde. Det är så uppenbart att det bara görs för resten av handlingen.

Maika Monroe, som spelar agent Harker, är den som gör den mest stabila insatsen. Jag tror på henne. Nicolas Cage, som spelar Longlegs, splear över så att han bara blir löjlig. Jag tycker faktiskt inte att övriga heller är så särskilt trovärdiga.

Filmen tappar ordentligt i andra halvan, mest på grund av att den blir alldeles för förklarande. Lite som att manusförfattaren trodde att alla tittare är idioter. En del logiska luckor dyker det också upp.

Longlegs hade potentialen att bli något bra, men det slarvas bort med ett otillräckligt manus. Det mesta är simpelt effektsökeri och billiga jumpscares. Slutscenen är det enda som låter en fundera lite, men detta är ingen film som kommer att stanna kvar hos mig speciellt länge. För mig blir detta en för konstig kombination.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 1 749 809 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 222k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: 28 years later (2025)

Titel: 28 years later
Originaltitel: 28 years later
Genre: Skräck
Regissör: Danny Boyle
Manus: Alex Garland
Skådespelare: Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Alfie Williams, Chi Lewis-Parry
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 9 januari 2026





Handling
Tjugoåtta år efter att Rage-viruset råkade släppas ut från ett biologiskt vapenlaboratorium, har vissa nu, fortfarande i en total karantän av Storbritannien, hittat sätt att överleva bland de infekterade. En sådan grupp bor på en liten ö som är förbunden med fastlandet via en enda gångväg, endast vid lågvatten. När en invånare ger sig ut på ett uppdrag in i fastlandets mörka hjärta upptäcker han hemligheter, underverk och fasor som har förändrat inte bara de infekterade utan även andra överlevande.

Min kommentar
Vi hade lite problem med att välja film den här fredagen. Sambon ville ha en action, men det hade vi ingen på listan. Ingen riktig i alla fall. Jag letade upp en som med lite vilja eventuellt kunde kallas det, men sedan kom jag på att vi ju hade fler filmer att hyra på SF Anytime. Jag föreslog 28 years later, som väl i alla fall borde vara spännande.

Zombietema är egentligen inte något jag gillar, snarare tvärtom. För mig är det inte otäckt med förvirrade människospillror som hasar sig fram. De två tidigare filmerna tyckte jag, dock, var riktigt bra. Den här nya är en helt annan typ av film än de två och tyvärr inte alls lika bra.

Redan från början blir det väldigt besynnerligt och jag förstår inte riktigt vad den har med resten av filmen att göra. Sedan blir det ännu konstigare, ett tag. De knepiga inklippta journalfilmerna från andra världskriget förstår jag överhuvudtaget inte. De tillför absolut noll och intet. Rent generellt så förstår jag inte meningen med filmen. Den är mest bara konstig. Det finns så klart en del bra scener, men de försvinner lite i allt det andra.

Slutet är väldigt märkligt och blir på något sätt en komedi. Fjantigt blir det i alla fall. Det bästa man kan säga om slutet är att det åtminstone knyter ihop allt med början. Dessvärre så lämnar det en öppning för en fortsättning, som jag hoppas inte kommer. Men det gör den, eller faktiskt så har den redan kommit.

Att Ralph Fiennes är med här gör mig mer än förvånad och jag försökte faktiskt googla på om han skämdes för sin medverkan. Vilket han inte verkar göra. Men ja, hans karaktär är på riktigt annorlunda. Faktum är att dr Kelson nog är det läskigaste i hela filmen och så klart Teletubbiesarna i början 😲). Tydligen är det också hans karaktär som är, typ, den viktigaste i uppföljaren. Edvin Ryding gör ett litet gästspel och pratar svenska. Det tog mig flera förvirrade sekunder innan jag förstod vad han sa.

Precis som vanligt så finns det en del jag funderar över. Som varför använde inte zombiesarna den lilla landtungan vid lågvatten? Det verkar ju ha gått utmärkt att smyga över där utan att vakterna såg en. Det gjorde ju Spike.

28 years later är inte läskig eller otäck. Inte särskilt spännande heller. Lite underhållande måste den ha varit för uttråkad blev jag inte. Mest förundrad. Vilket kanske egentligen inte är ett dåligt betyg. I det här fallet berodde det mest på att allt var så underligt, så förundrad i betydelsen konfys.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 040 396 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Weapons (2025)

Titel: Weapons
Originaltitel: Weapons
Genre: Skräck
Regissör: Zach Cregger
Manus: Zach Cregger
Skådespelare: Julia Garner, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Amy Madigan, Benedict Wong
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på HBO max 14 november 2025





Handling
Klockan 02:17 på en onsdagsmorgon vaknade 17 barn i sina sängar, gick ner för trappan, öppnade ytterdörren, och sprang ut i natten. De kom inte tillbaka.

Klassens lärare blir snabbt anklagad av anhöriga för att hemlighålla något, men hon försäkrar att hon vet precis lika lite som alla andra.

Min kommentar
I november passar det bra med skräck, tycker jag. Då är det ingen sol som lyser in på TV:n och förstör stämningen. När jag la märke till Weapons så visste jag inte vad det var för typ av film, men av någon anledning så ratade jag den. Sedan hörde jag mer och mer om den och tyckte att jag kanske får ge den en chans. Den blev fredagsfilmen.

Uppbyggnadsfasen här är väldigt lång och det är väl egentligen den, den första timmen, som är bäst. Då vet man egentligen ingenting. Sedan avslöjas allt och filmen byter karaktär. Då blir den mer eller mindre som många andra filmer i genren. Dock inte riktigt lika utflippad, eller så beror det på sättet den berättas. I början undrade jag nästan om det verkligen var en skräckfilm. Det var det.

Vi får följa fem karaktärer, som berättar en i taget. Jag gillar det, historierna krokar i varandra på ett riktigt bra sätt. Skådespelarna är generellt väldigt bra, till och med barnen, och de har en bra kemi. De är trovärdiga, kort sagt. Kul att se Julia Garner, det var ett tag sedan. Även här ser hon ledsen ut hela tiden. Och allvarlig talat, den där mostern hade skrämt skiten ur mig i verkligheten (också).

Logiken brister i vissa avseenden. Det är en del saker som jag undrar över, somligt förklaras. På sätt och vis, men inte tillräckligt tillfredsställande. Å andra sidan så hör ju inte logik direkt till tema och genre.

Framför allt så är det kul att se en skräckfilm som är otäck utan att använda sig av billiga trick. Faktum är att det är kusligt att sitta och vänta på jump scares och så kommer de inte. Läskigare än när de faktiskt kommer. Ganska ofta så används tystnad för att förstärka otäcka scener, i stället för "spännande" musik. Det funkar så bra. Även den svarta humorn fungerar överraskande bra.

Weapons är en väldigt obehaglig, annorlunda och kreativ skräckfilm. Det är en ganska oblodig historia, tack och lov inget splatter. Man får själv föreställa sig det av bilderna man ser. Vilket ju faktiskt är mycket läskigare.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 2 030 347 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 239k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Us (2019)

Titel: Us
Originaltitel: Us
Genre: Skräck
Regissör: Jordan Peele
Manus: Jordan Peele
Skådespelare: Lupita Nyong'o, Winston Duke, Elisabeth Moss, Tim Heidecker, Shahadi Wright Joseph
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: Kina, Japan, USA
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på Netflix 5 september 2025





Handling
Adelaide plågas av ett oförklarligt och outrett trauma från sitt förflutna och hon anar att något hemskt kommer att hända hennes familj. Efter en dag på stranden återvänder Adelaide och hennes familj till sommarhuset. När mörkret faller upptäcker de fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandras händer. Snart har inkräktarna brutit sig in och familjen tvingas till en fasansfull insikt.

Min kommentar
När jag började leta efter vilken fredagsfilm vi skulle titta på den här dagen så upptäckte jag att det fanns två filmer som snart skulle sluta visas på Netflix. Den ena hade ungefär tre veckor kvar, den andra bara en enda. Så valet blev ju ganska enkelt och föll på skräckfilmen Us.

Egentligen så ville jag inte se en skräckfilm även den här veckan, även om denna är väldigt olik den vi såg förra fredagen. Denna är väldigt mycket mer en renodlad skräck och faktiskt ganska obehaglig ibland. Man kan så klart tolka in nästan hur mycket samhällskritik som helt. Om man är hågad och lagd åt det hållet. Det är inte jag.

De första 30-40 minuterna är rentav riktigt bra, sedan spårar det ut lite. Jag reagerade på att de verkligen försökte hålla ihop i familjen. Det är sannerligen inte vanligt i skräckfilmer. De lyckades inte alltid, men de försökte.

Skådespelarprestationerna är bra, överlag. Speciellt med tanke på att alla spelar två roller. Lupita Nyong'o har jag ju sett i massor av filmer och hon är alltid stabil. Elisabeth Moss gör en liten, men solid insats.

Jag upplever det lite som att filmen försöker vara smartare än vad den kan backa upp och i stället blir det bara ologiskt. Filmer tappar också rejält när alla(?) förklaringar kommer. Dessutom så tycker jag att helt fel saker förklaras, alltså sådant som man själv redan har förstått. Twisten syntes, till exempel, på många mils avstånd. När filmen är slut sitter jag där med fler frågor än svar. Som var kom de ifrån? Varför kaninerna? Vad hände sedan?

Us slutar så där ovisst som bara skräckfilmer kan göra och komma undan med. Det känns som att skräckfilmer bedöms efter en betydligt snällare måttstock än andra filmer. Att en skräckfilm är sevärd behöver inte automatiskt betyda att den är ett mästerverk. Bara för att det är så ovanligt med sevärd skräckfilm. Och ska titeln läsas som us (som i oss) eller som US (som i United States)?


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 1 948 450 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 376k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Hajar i Paris (2024)

Titel: Hajar i Paris
Originaltitel: Sous la Seine
Genre: Skräck
Regissör: Xavier Gens
Manus: Yannick Dahan, Maud Heywang, Xavier Gens
Skådespelare: Bérénice Bejo, Nassim Lyes, Léa Léviant, Nagisa Morimoto, Anne Marivin
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Frankrike
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 30 maj 2025





Handling
Sommaren 2024. Paris är värd för världsmästerskapen i triathlon, som ska gå av stapeln på floden Seine, för första gången. Sophia, en briljant vetenskapsman, får veta av Mika, en ung miljöaktivist, att en stor haj har förirrat sig in i floden och simmar mitt i stan. För att undvika ett blodbad i hjärtat av Paris har de inget annat val än att slå sig samman med Adil, chefen över flodpolisen på Seine.

Min kommentar
Det fick ju bli en fredagsfilm även på fredagen och jag tänkte först att vi skulle se en väldigt lång och förmodligen ganska tung film, men sambon hade en jobbig dag på jobbet (själv var jag ledig) så jag bytte och tänkte att Hajar i Paris skulle vara en bra dålig film att se under de förutsättningarna.

Mitt förhållande till hajar har varit ytterst komplicerat ända sedan jag, tretton år gammal, såg den första Hajen-filmen. Det är helt omöjligt för mig att låta bli att se filmerna, men jag ångrar mig (nästan) alltid när jag väl börjar titta.

Filmen är faktiskt ganska bra, oväntat långt in i filmen. Jag minns inte längre vad det var som gjorde att det vände, men vid något tillfälle tänkte jag bara "nej, nej, nej". Sedan var det kört.

Varken borgmästaren eller "miljöaktivisten" (inom citationstecken, eftersom kampen tydligen bara gällde djur, inte människor) Mika hanterar situationen på ett bra sätt. De befinner sig på varsin ytterkant och precis som vanligt så är det den gyllene medelvägen som är bäst. Förmodligen så är jag en förfärlig människa, men jag kan inte låta bli att känna att båda får vad de förtjänar. Och det är verkligen inte vanligt att jag hejar på hajen. De har å andra sidan gjort det väldigt svårt att sympatisera med miljöaktivisterna, när content verkar betyda mer än säkerheten (och förnuft).

Det skulle antagligen bara vara konstigt om det inte fanns några underligheter i en sådan här film, men det fanns några som var lite för knepiga och i vissa fall ologiska. Var kom egentligen allt det där vattnet i slutet ifrån? Även om slussarna skulle ha förstörts så fanns det väl inga tecken på att det hade regnat orimliga mängder den senaste tiden. Eller det där att militären (som tagit över ansvaret för säkerheten på floden) inte kommer direkt när en bomb briserar i centrala Paris. Märkligt är det också att man accepterar hajens ändrade fysiologiska egenskaper, men inte tänker sig att även beteendet har ändrats.

På plussidan hamnar filmens längd (den är inte två timmar lång) och att det kommer in lite verklighet, i form av OS i Paris förra året. Och att historien är helt utan romantik. Det är oerhört skönt och det hade bara blivit krystat med en kärlekshistoria här (även om man kan ana att en är på gång).

Hajar i Paris är hyfsat välgjord och faktiskt en av de bättre hajfilmerna de senaste åren. Åtminstone till att börja med. Det är tydligen en uppföljare på gång, men jag har svårt att se vad den ska handla om. Med tanke på slutet på denna.


På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 171 580 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 37k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Knock at the cabin (2023)

Titel: Knock at the cabin
Originaltitel: Knock at the cabin
Genre: Skräck
Regissör: M. Night Shyamalan
Manus: Paul Tremblay (bok), M. Night Shyamalan, Steve Desmond, Michael Sherman
Skådespelare: Dave Bautista, Rupert Grint, Jonathan Groff, Ben Aldridge, Kristen Cui
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 95 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 21 februari 2025




Handling
När de är på semester i en avlägsen stuga, tas en ung flicka och hennes föräldrar som gisslan av fyra beväpnade främlingar som kräver att familjen gör ett otänkbart val för att avvärja apokalpsen. Rädda sin familj. Eller rädda mänskligheten.

Min kommentar
Förra veckan såg vi en komedi och det var väldigt nära att det blev en sådan även den här veckan. Plötsligt kände jag att det kanske kunde bli för kul, liksom. Alltså bytte jag, enhälligt, till något som kallades för skräck och som legat länge på vår lista; Knock at the cabin.

M Night Shyamalan har varit någon sorts favorit, ända sedan Sjätte sinnet (någon sådan har han dock inte lyckats göra mer), men han har en hyfsat hög lägstanivå. Tycker jag. Den här filmen ser jag nog som en av hans bättre, på senare tid. Jag blir inte besviken, men inte heller imponerad. Någon renodlad skräck är det inte, mer ett thrillerskräckdrama.

Själva grundidén är ju jätteintressant. Speciellt i de tiderna som vi lever nu, där alla bara tänker på sig. Tyvärr så händer det inte alltför mycket med den här idén. Jag tycker det trycks alldeles för lite på det moraliska dilemmat, det kunde man ha gjort så mycket mer av. Egentligen så räcker frågeställningen ganska långt, men inte riktigt ända fram.

Ovanligt nog så visas inte våldet överhuvudtaget. Det är jag tacksam för, för det behövs inte. Man vet ju ändå vad som händer. Det är också skönt att inga billiga filmiska knep används för att skrämma tittaren. Det är inte den typen av film. Man måste kunna sätta sig in i situationen och fundera lite själv. Det är ju det som gör den bra. Hur ska man kunna tro på vad fyra främlingar säger? Att de är apokalypsens fyra ryttare.

Vad filmen går ut på är ju enkelt att förstå, men jag saknar ett varför. Inte kan de väl ha valts ut helt slumpmässigt? Jag tror inte på slumpen. Missade jag kanske något? Avslöjade tillbakablickarna något? Jag tror inte det, men säker är jag inte.

Dave Bautista har jag ju sett i annat, men inte i en så här bärande roll. Det är på något sätt han som är filmen. En annan skådespelare som jag har sett i annat är ju Rupert Grint, också känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna. Den här rollen är något helt annat och det är kul att se honom.

Tydligen så bygger filmen på boken The cabin at the end of the world av Paul Tremblay (ännu en version verkar vara på gång). Om jag har förstått det rätt (ja, jag googlade) så är slutet helt ändrat. Jag tror att jag kanske hade uppskattat bokens slut mer. Även om det hade gjort mig mer arg.

Om man vill se en riktigt läskig skräckfilm, så ska man nog välja en annan än Knock at the cabin. Det är en väldigt långsam film och den kräver att man börjar fundera på vad man själv hade gjort i samma situation, annars är jag ganska säker på att den faller platt. Hade du offrat dig för resten av världen?


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 408 046 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 132k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A quiet place: Day one (2024)

Titel: A quiet place: Day one
Originaltitel: A quiet place: Day one
Genre: Skräck
Regissör: Michael Sarnoski
Manus: Michael Sarnoski, John Krasinski, Bryan Woods
Skådespelare: Lupita Nyong'o, Joseph Quinn, Alex Wolff, Djimon Hounsou, Eliane Umuhire
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 99 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 9 februari 2025




Handling
Mitt på Manhattan, i staden där ljudnivån är jämförbar med ett ständigt skrik, hittar vi hospispatienten Sam som lockats in till storstan för första gången på länge med löftet om New York-pizza. Det är bara en tidsfråga innan hennes cancer tystar henne för gott och den enda motivationen i livet tycks vara katten Frodo och tanken på att få den där sista slicen pizza innan hon dör. När katastrofen väl inträffar är det fler än bara Frodo som tyr sig till henne, och den redan dödsdömde Sam tvingas gå en kamp för överlevnad för både sin egen och andras skull.

Min kommentar
Egentligen så är det väl ett litet problem, men det här med att hitta en film att se varje vecka känns ibland ganska motigt. Jag gick igenom varenda streamingtjänst vi har för att se vilka filmer vi hade på våra listor, men ingen kändes rätt. Då var det något som fick mig att tänka på A quiet place: Day one. En film som jag har väntat på länge, men den har inte dykt upp någonstans. Trodde jag. Men den fanns på en tjänst som jag sällan kollar.

Titeln på den här filmen är lite missvisande, tycker jag. Åtminstone om man förväntar sig lite bakgrund. Det får man överhuvudtaget inte. Vi får inte heller veta något mer om monstren. Var de kom ifrån och varför. Det förväntar jag mig i en day one.

Det första, eller den, jag måste nämna är katten Frodo. Här är det nämligen en katt, för ovanlighetens skull, som har den sedvanliga hundens roll. Detta kan nog vara den underligaste katt jag någonsin har haft förmånen att träffa på. Den lät ingenting. Inte ens när den var hungrig eller pratad med. Alla katter pratar, mer eller mindre. Nåväl. jag köper det ändå, men ge för Guds skull Frodo en Oscar för bästa biroll.

Tystnaden, som ju är viktig för överlevnaden, känns lite slumpmässig. Det är mycket märkligt att människorna ibland kan låta ganska mycket utan att monstren här dem. Ibland räcker det med ett litet gruskorn som kommer på sned. Inkonsekvent och störande. Jag tycker också att det är trist att man fick se monstren så tydligt. Då tappar de liksom sin mystik, slutar vara läskiga och blir lite töntiga i stället.

Här finns ju då en mycket oväntad huvudperson, en som är döende redan innan apokalypsen kommer. Hennes enda önskan är att ta sig till sitt gamla stamställe och få en bit pizza. Jag tycker att Lupita Nyong'o gör detta fantastiskt bra. Jag tror på henne. Hon har redan förlikat sig med att dö, så hon är inte lika rädd som alla andra. Eric, som spelas av Joseph Quinn, är också riktigt bra. Han behöll slipsen på genom hela filmen. Vilket väl kanske är lika sannolikt som en tyst katt.

Om man vill så kan man läsa in något större i de här filmerna. De skulle kunna vara blinkningar till ljudterroristerna som förorenar miljön som vi alla måste samsas om. Rent krasst så skulle liknande monster verkligen behövas (dock inte lika aggressiva). Då kanske människorna lär sig att allt inte behöver låta. Hela tiden.

A quiet place: Day one är mer drama än de två tidigare filmerna och ovanligt nog karaktärsdriven. Den spelar mer på känslor än skräck och är både spännande och, faktiskt, lite fin. Det kan vara värt att slåss för sin överlevnad, även om man snart ska dö.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 647 515 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 140k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: #Alive (2020)

Titel: #Alive
Originaltitel: #살아있다
Genre: Skräck
Regissör: Cho Il
Manus: Matt Naylor, Cho Il
Skådespelare: Yoo Ah-in, Park Shin-hye, Lee Chae-kyung, Jeon Bae-soo, Oh Hye-won
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Sydkorea
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 november 2024





Handling
Den snabba spridningen av en okänd infektion har lämnat en hel stad i ohanterligt kaos, men en överlevande förblir vid liv, ensam, i isolering. Detta är hans historia.

Min kommentar
Det var ju ändå Alla helgon-helgen så jag tyckte att vi borde se åtminstone en skräckfilm, men det var verkligen inte helt lätt att hitta en. Som vi inte har sett. Jag googlade och letade som en tok och till slut så hittade jag något slags recension av #Alive, en Sydkoreansk film. Den hade hyfsat bra betyg på filmsajterna så den fick det bli.

Efter att vi hade tittat en stund så insåg jag att jag måste ha missat något litet ord i recension. Jag hade fattat det som att detta inte skulle vara en zombiefilm. Tyvärr, för mig, så var det just vad det var. Det är inte en favoritgenre och jag har inte sett många bra. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar.

En hel del känns märkligt för mig, men något av det kan nog bero på kulturen. Det som jag tycker är överspel är förmodligen koreanskt. Dessvärre är det också så att asiatisk skräck inte brukar skrämma mig speciellt mycket. Jag verkar inte tycka att samma saker är läskiga.

Tråkigt nog så insåg jag, mot slutet när de skulle förflytta sig, att de här kommer att överleva allt. Det blev dessutom än värre. Var de ändå inte lite korkade? Jag satt nästan och skrek åt dem att de skulle spärra hissen. Men nejdå. Inte trapphuset heller. Nejdå. Lämna allt öppet. Det är en jättebra idé.

Det fanns en hel del logiska saker som var underliga och flera saker var inkonsekventa. Bland annat så förstod jag aldrig om strömmen hade gått eller ej. Mycket talade för det, men mobiler verkade ha evigt liv och kylskåpslampor lyste. Och hur kan en familj på fyra personer inte ha en enda matbit hemma. Då menar jag även torrvaror. Varför var åttonde våningen fredad? Helt oförklarligt och det fanns åtskilligt mer. Ofta kändes det som "vi låter det här hända, det är fräckt" utan någon tanke på varför det hände och hur det ordnades upp.

I övrigt så är det kul att se överlevande som är vanliga människor. De är inga övermänskliga superhjältar, som plötsligt kan allt man kan behöva kunna. Speciellt tjejen gillar jag. Hon klarade ju att tänka lite i alla fall.

Förmodligen så finns det symbolik i #Alive, något som jag inte är rätt person att förstå/hitta. Jag avskyr när jag behöver tolka saker, men en tolkning, som jag kan relatera till, är den att de instängda symboliserar de introverta. Alla zombies symboliserar de extroverta, som attackerar och äter upp de introverta. Den köper jag.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 125 366 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 50k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Salem's Lot (2024)

Titel: Salem's Lot
Originaltitel: Salem's Lot
Genre: Skräck
Regissör: Gary Dauberman
Manus: Gary Dauberman, Stephen King (bok)
Skådespelare: Lewis Pullman, Makenzie Leigh, Bill Camp, Alfre Woodard, John Benjamin Hickley
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Max 5 oktober 2024





Handling
Det är 70-tal och författaren Ben Mears återvänder till sin lilla barndomsstad Jersusalem’s Lot, Maine, för att söka inspiration och göra upp med sitt förflutna. Men ny i stan är även den mystiske antikhandlaren Richard Straker, som har flyttat in i ett övergivet hus med sin uråldriga härskare Kurt Barlow för att förvandla den redan halvdöda hålan till en vampyrkoloni.

Min kommentar
Eftersom den nya versionen av Salem's Lot hade premiär på Max samma vecka som jag fick förra veckans film så fick det helt enkelt bli film även på lördagen. Så kan det bli ibland, men jag kunde bara inte vänta en vecka till.

Boken, som hette Staden som försvann på svenska, förr, läste jag någon gång före 1991. Film och/eller TV-serie var jag helt säker på att jag hade sett, jag har så tydliga bilder i huvudet, men har ingen aning om vilken version och när det skulle ha varit. Jag minns alltså bara själva grundhistorien, inga detaljer, vilket betyder att jag inte kan jämföra. Vilket jag är ganska säker på är till filmens fördel.

Historien blir väldigt forcerad. Man går direkt från första dödsfallet till vampyrer. Inga undrande eller skeptiska bybor. Ingen mystik överhuvudtaget. Jag förstår ju att det är omöjligt att få med allt från boken och det är ju inte heller alltid önskvärt, men kanske är en film fel media för den här berättelsen. Den kräver mycket mer tid än så.

Visuellt har de lyckats med en del saker, som känslan av 70-tal. För mig som var med då så känns det väldigt autentiskt, allt från frisyrer till bilar. Men vem kom på/godkände de lysande ögonen? Den personen borde få sparken. Precis där och då förstördes allt. Även korsen som lyser blir bara fjantigt. Nåväl, det är åtminstone vampyrer som ska föreställa läskiga. Precis som de ska vara. Inte ett dugg sexiga, som så många moderna är. Jag uppskattar också att de följer de traditionella vampyrreglerna.

Boken är en av väldigt få (den enda?) vampyrberättelsen som jag har gillat och jag minns den som mind-blowing. Utan att jag minns något från boken så får jag känslan att det saknas mycket i historien. Som bakgrund, relationer, känslan. Djup, helt enkelt. Det som King är så fenomenal på att skriva. Kort sagt så känns detta inte alls om en Stephen King.

Salem's Lot är en ordinär vampyrhistoria. En helt vanlig skräckfilm. Som inte skrämmer någon, tror jag. Dock är den inte alls så dålig som betygen på olika filmsajter antyder. Problemet är att den fokuserar på helt fel saker. Eller så kunde de inte bestämma sig för om målgruppen var ungdomar eller vuxna. Och så blev det ingetdera.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 31 231 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mr Harrigans telefon (2022)

Titel: Mr Harrigans telefon
Originaltitel: Mr Harrigan's phone
Genre: Skräck
Regissör: John Lee Hancock
Manus: John Lee Hancock, Stephen King (bok)
Skådespelare: Donald Sutherland, Jaeden Martell, Joe Tippett, Kirby, Cyrus Arnold
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 16 augusti 2024





Handling
Craig, en ung pojke som i en småstad, blir vän med en äldre, tillbakadragen miljardär, Mr Harrigan. De förenas i sitt intresse för litteratur när Craig läser högt för Mr Harrigan flera gånger i veckan. De blir vänner, men när Mr Harrigan dör så upptäcker Craig att inte allt dött är borta.

Min kommentar
Tidigare i år så läste jag novellen Mr Harrigans telefon. Inte bara för att jag skulle kunna se filmen sedan, men det var faktiskt en ganska stor anledning. Som jag minns det så följer filmen novellen på ett bra sätt. Dock tycker jag att det blir mycket tydligare i filmen vad andemeningen är.

Huruvida detta är en skräckfilm eller ej beror nog mest på hur man definierar den genren. Om man har som krav att de måste innehålla splatter och jump scares så är detta ingen skräck. Om man "nöjer" sig med att filmen får en att fundera över lite skrämmande saker och skapar nervkittlande frågeställningar så är det skräck. Egentligen är det nog mer drama än skräck, åtminstone större delen av tiden, men jag kan inte kalla den drama på grund av det övernaturliga inslaget ...

Som vanligt, när det handlar om ett King-verk, så är det karaktärerna och relationerna som är grejen. Faktum är att det är en väldigt fin film, ända tills smartphonen gör entré. Man kan kanske säga att den handlar om teknik och vad den kan göra med oss. Och sorg och vad den kan göra med oss. Resultatet blir, typ, teknik som både kan förena och hemsöka oss.

Uppbyggnadsfasen är riktigt lång och tempot är långsamt. Och då menar jag väldigt långsamt. Man får verkligen lära känna både Craig och Mr Harrigan. Jag gillar dem mycket, båda två. Donald Sutherland som Mr Harrigan är fenomenal och detta är en av hans sista roller. Jaeden Martell har jag tydligen sett i flera filmer, men jag kände inte alls igen honom. Han är i alla fall mycket bra i denna.

Mr Harrigans telefon är mer obehaglig än läskig. Personligen så hade jag blivit rejält skrämd om detta hände mig. Ytligt sett så händer det kanske inte så mycket, men jag har inte tråkigt en enda sekund. Till och med sambon gillade den.


På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 51 452 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 39k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Eldfödd (2022)

Titel: Eldfödd
Originaltitel: Firestarter
Genre: Skräck
Regissör: Keith Thomas
Manus: Stephen King (bok), Scott Teems
Skådespelare: Zac Efron, Ryan Kiera Armstrong, Sydney Lemmon, Michael Greyeyes, Gloria Reuben
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 94 min
Serie: -
Såg den på Netflix 17 juli 2024





Handling
I över ett decennium har föräldrarna Andy och Vicky varit på flykt och desperat hållit sin dotter Charlie gömd från en suspekt byrå som vill använda hennes unika förmåga till att skapa ett massförstörelsevapen. Men när Charlie fyller 11 år blir hennes krafter allt svårare att kontrollera. När en incident avslöjar var familjen befinner sig, sänds en mystisk agent ut för att hitta familjen och fånga Charlie en gång för alla.

Min kommentar
Sommartid är det noll och intet att titta på på TV. Vi satt där en vanlig onsdagskväll och hittade ingen serie eller annat program som vi ville se. Trots att vi har typ varenda streamingtjänst. När jag tryckt in mig på Netflix så ser sambon Eldfödd. Jag säger att det ju är en film, men han tycker att vi visst kan titta på den ändå.

Mina förväntningar var låga. Rejält låga. Jag hade hört ganska mycket negativt om den och förstås sett filmsajternas betyg. Boken läste jag för över 35 år sedan. Originalfilmen var det också väldigt längesedan jag såg. Egentligen så kom jag bara ihåg grundhistorien. Jag hade inget alls att jämföra med. Det kan ha varit en fördel.

Det är väldigt svårt att tycka om Charlie. Hon verkar alldeles för förjust i att sätta eld på saker. Inklusive människor och djur. Jag tycker Charlie känns oerhört läskig. Hon skrämmer mig. Om det är meningen så är det bra gjort. Men då försvinner tyvärr hela offerkänslan. Som hon ju är. Hennes föräldrar är det inte heller lätt att gilla. Visst har karaktärerna en bakgrund, men de har inte direkt någon personlighet. De blir mer som superhjältar, förklädda till människor.

Allt det här sammantaget gör att jag aldrig blir engagerad. Jag bryr mig helt enkelt inte om att en elak myndighet utsätter oskyldiga människor för hemska experiment. Den enda som lyckas få mig att känna någon som helst empati är den gamla mannen på gården. Honom är det synd om. En aning B-filmskänsla får jag också när Charlie blir riktigt arg. Det blir liksom bara fjantigt. Inte läskigt.

Eldfödd är långtifrån så usel som filmsajternas betyg antyder. Det här är en typisk varken eller-film, en klassisk trea. Det finns ett upplägg för en fortsättning här, men det hoppas jag verkligen inte. Jag känner dock att jag nog vill se om originalet.


På Letterboxd hade den 1,7 i genomsnitt (beräknat på 33 289 betyg).
På IMDb hade den 4,6 i genomsnitt (beräknat på 23k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Konferensen (2023)

Titel: Konferensen
Originaltitel: Konferensen
Genre: Skräck
Regissör: Patrik Eklund
Manus: Patrik Eklund, Thomas Moldestad, Mats Strandberg (bok)
Skådespelare: Katia Winter, Adam Lundgren, Bahar Pars, Amed Bozan, Maria Sid
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Sverige
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Netflix 23 december 2023




Handling
En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.

Min kommentar
Efter nästan en månad med sockersöta och lite klibbiga julfilmer så kände vi (jag) att det var dags för något som kunde ta oss ur det. Jag hade ju egentligen tänkt att vi skulle ha sett Konferensen innan jul, men det glömde jag bort. Nu passade den ju i alla fall ganska bra för syftet.

Allt det som Mats Strandberg gör så fantastiskt bra i sina böcker är helt borta. Karaktärerna i filmen är bara utfyllnad, endast där för att massakreras. Man får inte veta något om dem, egentligen. Knappt deras namn. Kanske hör inte det hemma i en splatter-/slasherfilm, men det gör att jag inte bryr mig om någon av dem. Om de lever eller dör. Om filmen hade lyckats förmedla någon som helst känsla för dem så skulle nog filmen ha blivit läskigare (= bättre).

Hela bakgrunden till alltihop saknas också, vilket gör att det blir platt och allt hänger liksom i luften. Helt enkelt en "vanlig" skräckis. Tempot känns väldigt forcerat och jag tror att filmen hade vunnit på att sakta ner lite. Det är i alla fall väldigt snyggt filmat och vi får se många innovativa sätt att ta död på folk. Ibland blir det äckligt på riktigt. Dock aldrig läskigt. Boken höjde pulsen, det gjorde inte filmen.

Trots att vi ser mycket svensk film så kände jag faktiskt inte igen någon av skådespelarna, medan filmen gick. Det är först efteråt som jag tänker att visst känner jag igen vissa namn? Som Bahar Pars. En mycket annorlunda roll här, jämfört med En man som heter Ove, men hon gör även detta riktigt bra. Det visar sig att vi har sett de flesta i andra filmer, men det var verkligen svårt att känna igen dem.

Att sätta ett objektivt betyg på Konferensen var väldigt svårt, kände jag. Även sambon hade problem med det, trots att han inte läst boken, men han tyckte den var ovanligt bra för att vara svensk, som skräck då. Jo, det är kanske orättvist mot filmen att jämföra med boken, men det är svårt att låta bli.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Det är betydligt fler som överlever i filmen, märkligt nog. Det är ju ändå en slasherfilm. Var det så att alla som var på mördarens sida klarade sig här?[/spoiler]



På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 16 659 betyg).
På IMDb hade den 5,7 i genomsnitt (beräknat på 9,5k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Meg 2: The trench (2023)

Titel: Meg 2: The trench
Originaltitel: Meg 2: The trench
Genre: Skräck
Regissör: Ben Wheatley
Manus: Jon Hoeber, Erich Hoeber, Dean Georgaris, Steve Alten (bok)
Skådespelare: Jason Statham, Jing Wu, Shuya Sophia Cai, Skyler Samuels, Sergio Peris-Mencheta
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Kina
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på HBO 1 oktober 2023





Handling
Jonas Taylor leder ett forskarteam på ett utforskande dyk ner i havets djupaste djup. Deras resa går i kaos när en illvillig gruvdrift hotar deras uppdrag och tvingar dem in i en kamp för överlevnad med hög insats. Ställda mot kolossala, förhistoriska hajar och obevekliga miljöplundrare, måste de springa snabbare än, överlista och överträffa skoningslösa rovdjur.

Min kommentar
När vi en kväll på semestern kom hem tidigare på kvällen så tänkte vi att det kunde vara läge för en filmkväll. Jag har ju ett komplicerat förhållande till hajar och kan verkligen inte låta bli att se de filmer som släpps. Redan tidigare hade jag kollat upp att Meg 2: The trench gick att streama så det fick bli den.

Första filmen var jag väl en av få som verkligen gillade och trots att jag egentligen inte hade några som helst förväntningar (förutom att bli lite skrämd) på uppföljaren så blev jag besviken. Denna är inte alls lika bra och spännande och otäck som föregångaren. Och det är förvånansvärt lite hajar för att vara en hajfilm.

Min besvikelse beror nog mest på att jag upplever det som att glimten i ögat (nästan) är helt borta. Jo, det förekommer one-liners och jo, det är kul ibland, men inte så ofta, inte på rätt nivå och inte så roligt. Dessutom var det ju det där med att det är väldigt lite haj med. I stället dyker det upp en massa andra varelser och här blir det lite lätt fånigt.

Meying stal ju showen i förra filmen, men här blir jag nästan tokig på henne. Allt hon gör är att ställa till det för alla andra. Jason Statham, som jag aldrig varit speciellt förtjust i, går på tomgång och det gäller nog tyvärr alla andra också.

Här finns hål lika djupa och vida som det "trench" som filmen är döpt efter. En del saker är helt ologiska. Andra är rent felaktiga. Det ska man nu inte bry sig om när man tittar på en hajfilm. Det är sedan gammalt. Men just de där felaktigheterna förstör en del. Som det där med att klara fridykning på många tusen (minst 7 000) meters djup. Bara genom att att tömma bihålorna på luft ... Barn, prova inte detta hemma.

Meg 2: The trench lutar nästan över åt familjefilm, den är helt enkelt för snäll. Mycket fokus läggs på att försöka ha en (seriös) handling och tyvärr missar man ganska grovt.



På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 97 390 betyg).
På IMDb hade den 5,1 i genomsnitt (beräknat på 53k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Bird box: Barcelona (2023)

Titel: Bird box: Barcelona
Originaltitel: Bird box: Barcelona
Genre: Skräck
Regissör: David Pastor, Àlex Pastor
Manus: Àlex Pastor, David Pastor
Skådespelare: Mario Casas, Georgina Campbell, Leonardo Sbaraglia, Celia Freijeiro, Patrick Criado
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Spanien
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Netflix 25 augusti 2023





Handling
Efter att en mystisk kraft har decimerat världens befolkning genom att få alla som ser den att ta livet av sig, måste Sebastian och hans unga dotter Anna göra sin egen överlevnadsresa genom Barcelonas ödsliga gator. Men när de bildar en tvivelaktig allians med andra överlevande och tar sig till en säker tillflyktsort, växer ett hot mer olycksbådande än de osynliga varelserna.

Min kommentar
Vi hade tänkt se en helt annan film, men Viaplay verkade ha problem och det gick inte att starta den. Det fick bli ett hastigt beslut och den enda jag kom på var Bird box: Barcelona. På Netflix. Så förväntningarna var inte skyhöga. Även om första filmen var riktigt bra.

Detta är ingen sequel och inte heller någon prequel, det är en ren spinoff. Det är typ samma historia, men i Barcelona. Vi får följa Sebastian, både före och efter katastrofen. Jag är tveksam till om jag egentligen vill kalla denna för skräck, men låt gå för det. Den här gången.

Allt den där religiösa mumbo jumbon hade jag kunnat vara utan, men det är kanske oundvikligt. I Spanien. Lite symptomatiskt är det i alla fall att den enda som lyckas stå emot är brittisk. Man får fortfarande inte se "monstren", vilket är en bra grej. Dock gillar jag inte alls att se närbilder på när folk tar livet av sig. På olika kreativa sätt.

Jag är förundrad över att den tyska flickan tydligen inte har lyckats lära sig ett enda ord på spanska, efter att ha levt med spanjorer i nio månader. Hur gammal kan hon vara? 11-12? Som jag minns det så kunde man lära sig typ ett helt språk på två veckor i den åldern.

Filmen är väldigt förutsägbar efter den första (och enda) twisten, som i alla fall var väldigt oväntad. Allt är egentligen bra fram till den där twisten, sedan blir det i stort sett bara en massa upprepningar, vilket så klart gör filmen alldeles för lång. Det blir en del vyer över ett förstört Barcelona, som jag förmodligen hade uppskattat mer om jag hade varit där någon gång.

Bird box: Barcelona är i mitt tycke inte alls lika spännande och obehaglig som första filmen. Den är egentligen bara en upprepning, men mycket sämre och från en annan synvinkel. Vi kom i alla fall en liten bit framåt och jag gissar att det blir ännu en film. Varför man måste ta livet av sig när man sett "monstren" är fortsatt höljt i dunkel. Liksom vad de är och var de kommer ifrån. Och varför.



På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 27 397 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 19k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The Menu (2022)

Titel: The Menu
Originaltitel: The Menu
Genre: Skräck
Regissör: Mark Mylod
Manus: Seth Reiss, Will Tracy
Skådespelare: Ralph Fiennes, Anya Taylor-Joy, Nicholas Hoult, Hong Chau, Janet McTeer
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 3 februari 2023





Handling
Ett ungt par bjuds, tillsammans med en grupp främlingar, in till en avskilt belägen restaurang på en avlägsen ö. Den mycket hyllade men något besatte köksmästaren har förberett en påkostad avsmakningsmeny, men också några chockerande överraskningar.

Min kommentar
En av de dagar när jag var på jobbet så frågade en kollega om jag gillade skräckfilmer. Har Tomten skägg? svarade jag inte, men det blev en jakande respons i alla fall. Han hade precis sett The Menu, som han sa var väldigt annorlunda. Först tänkte jag att han kanske uppskattade den för att han jobbat som sushi-kock och den verkar ju handla om mat. Det blev ändå så att jag ville se den.

Detta är en film om alla dessa människor om tycker om allt som är märkvärdigt och fint, bara av den anledningen att det är märkvärdigt och fint (och därmed inte för pöbeln). Det spelar ingen roll om de förstår (snarare är det ett krav att man inte gör det), om det är gott eller bra. Det är ju fint. Helt nyligen var jag på en restaurang som var farligt nära gränsen till pretentiös. Det var pyttesmå portioner till ett snuskigt högt pris. Speciellt gott var det inte heller, men restaurangen är otroligt populär. Med den upplevelsen i färskt minne så kunde jag verkligen uppskatta den här filmen.

Fine-dining har aldrig varit något för mig. Jag är alltid skeptisk mot mat som måste läggas upp med pincett och uppskattar mer god mat än fin mat (med fin menar jag då den sorten som jag beskriver som två ärter i kors). Ralph Fiennes gör den här mästerkocken, en gnutta psykotisk och mycket less, på ett lysande sätt. Plötsligt är inte Gordon Ramsay så despotisk och hemsk. Jag är osäker på om någon annan hade kunnat göra den karaktären så trovärdig. Hur psykotisk han än är så kan jag förstå honom. All hans kärlek för mat och matlagning har tagit ifrån honom av självutnämnda förståsigpåare.

Sådana som karaktären Taylor, som jag har träffat på alltför ofta. Så vansinnigt störande och irriterande personlighet. Eller matkritikern, som kan hjälpa eller helt stjälpa någons karriär, utan att hon egentligen begriper något om det hon kritiserar. Eller de rika svinen, som tror att de får bete sig hur som helst bara för att de har pengar.

Filmen utvecklades ungefär som jag misstänkte, men lite värre. Det var inte riktigt det slutet jag hade tänkt mig, men jag gillar det. Framför allt så hade jag velat ha den där cheeseburgaren.

Lite osäker är jag på om de som filmen handlar om uppskattar vad The Menu vill förmedla. Den är i alla fall så fullständigt absurd, men jag tror ändå att jag förstår vad den vill säga och jag håller med. För mig så är den mer satir än skräck, men ja, det de är med om vore verkligen en skräckupplevelse.



På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 839 819 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 207 864 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam