"Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd" av Rachel Joyce

Författare: Rachel Joyce
Titel: Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd
Genre: Drama
Antal sidor: 330
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The unlikely pilgrimage of Harold Fry
Översättare: Katarina Jansson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 december 2015




Första meningen: Brevet som skulle förändra allt anlände en tisdag.

Baksidetext
En morgon får Harold Fry ett brev ifrån en tidigare kollega, Queenie Hennessy, som berättar att hon är döende i cancer. Harold vill skriva något till Queenie, men vad ska han skriva? Hon har gjort något oerhört fint för honom en gång, men han kan inte minnas riktigt vad.

Han skriver några korta rader och säger till sin hustru Maureen att han går med ett brev till närmsta postlåda. Men när Harold kommer till postlådan kan han inte lägga på brevet. Han går vidare till nästa postlåda och nästa efter den. Harold stöter ihop med en ung flicka som berättar om sin faster som drabbats av cancer. Inspirerad av samtalet får Harold idén att han skall promenera hela vägen upp till sjukhuset där Queenie ligger för döden.

Promenaden från södra delarna av England till Skottland blir till en resa genom Harolds liv och de många minnena. Här finns glimtar från ett äktenskap som allt mer kommit att bli till en börda för de båda. Här finns det ansträngda förhållandet till sonen David som Harold inte har pratat med på länge. Och Queenie som täckte upp för det Harold gjorde den där kvällen på kontoret, det som hon fick sparken för - men vad hände egentligen?

Min kommentar
Sommaren 2013 vann jag den här boken i en tävling hos Norstedts. Då hade jag inte hört talas om boken, men det jag fick höra om den lockade mig inte speciellt mycket. Hur kul kan det vara att läsa om en gubbe som vandrar genom hela England? Tänk vad fel man kan ha. Igen.

Redan från start blir jag väldigt förtjust i de små illustrationerna som finns i början av varje kapitel. De är riktigt söta och illustrerar det som händer. Harold däremot gillar jag inte speciellt mycket. Han verkar vara en kuvad och uppgiven man. Och hans fru är verkligen inget vidare hon heller. För att inte tala om sonen. Nej, karaktärerna är inte speciellt lätta att tycka om.

Medan jag fortsätter läsa så märker jag att jag börjar gilla Harold (hans fru och son tycker jag fortfarande inte om) och jag undrar så vad det är för hemskt han har gjort och vad Queenie egentligen gjorde för honom. Miljön gör också att jag i det närmaste faller pladask för den här boken. Det är en helt fantastisk resa han gör genom England och genom mänskligt psyke. De människor han möter på vägen representerar nog alla typer som finns och Harold växer genom dem allihop. Nog kan jag tycka att han är för mesig ibland, men han är ju godheten själv. De 100 mil och tre månader som han avverkar under de mest usla förhållanden gör honom till en helt annan man. Och hans fru, som vi också får följa parallellt, förändras även hon.

Det här är en sällsamt tragisk historia och jag blir faktiskt nästan golvad när sanningen sipprar fram. Samtidigt så är den också rolig och inte minst hoppingivande. Så länge man lever så finns det tid och är inte försent. Karaktärerna skildras med värme och kärlek och det är nog därför som jag helt kan byta åsikt om dem innan boken är slut.

Boken är väldigt lättläst och det går snabbt, men därmed inte sagt att det är en lättsam historia. Det handlar om sorg och vad den kan göra med människor. Det finns mycket jag tar med mig från den här berättelsen, men allra mest den absolut bästa liknelsen jag läst om hur sorg fungerar (sida 220). Det är som att råka på ett stort hål i marken. I början glömmer man hela tiden bort att det finns där och ramlar ner i det. Efter ett tag lär man sig att gå runt det, trots att det fortfarande finns kvar.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,49 (beräknat på 143 betyg).
På Goodreads hade den 3,88 i genomsnitt (beräknat på 85 588 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd: och dagarna går..., What you readin? och Mimmimariesböcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning #11

I år räckte boktolvan hela året och jag kan nog tycka att blandningen blev i det närmaste perfekt.

Detta är femte året som jag kört den här utmaningen, som kläcktes av enligt O. Den går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler nya författare. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Jag tror jag kan ha hittat ett flertal nya favoriter och jag är ganska säker på att jag kommer att läsa mer av åtta av dem. Det är ju faktiskt 66% och dubbelt så bra som förra året. Egentligen är det bara Will Lavender, Paul McEuen och Mikael Strömberg (faktiskt har jag läst ytterligare en bok av honom under året) som jag känner att jag inte vill läsa mer av. Nya favoriter är definitivt Louis Penny och Cecilia Samartin.

Någon fullpoängare blev det inte och inte heller någon med 4,5, men nästan hälften av dem fick en fyra i betyg. Betygen var ganska spridda, mellan 2,5 och 4, och genomsnittet blev 3,54. Ganska OK tycker jag.

"Mannen som föll i glömska" av Mia Ajvide

Författare: Mia Ajvide
Titel: Mannen som föll i glömska
Genre: Skräck
Antal sidor: 364
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2015




Första meningen: När Jack, i all hemlighet och för andra gången på mindre än en vecka, betraktade sin hustru genom verandafönstret var han klar över att hon hade glömt bort honom.

Baksidetext
En dag känner Jacks fru Aino inte längre igen honom. Han är bortsuddad ur hennes minne; som om deras liv tillsammans i stugan vid havet aldrig hade ägt rum. När han kommer till sitt jobb som guide på slottet Myntholm beter sig hans kollegor avvisande. Till och med hans gamla mor stirrar frågande och skrämt på honom. Ingen vet vem han är.

Varför är det ingen som kommer ihåg Jack? Och varför kan ingen minnas hans ansikte mer än några sekunder? Hans efterforskningar leder honom till ett kollektiv med "bortglömda" i Stockholmsförorten Rinkeby. men också bakåt i tiden, till Myntholm och en galen flickas tragiska öde. Kanske finns där ett svar och lösningen på hur han ska få Aino, och sitt liv, tillbaka.

Min kommentar
Det kanske är orättvist att lockas av en författare baserat på vem han eller hon är gift med eller barn till, men ibland blir det faktiskt så. Sedan kan man ju lockas av ett intressant tema också. Som den här boken.

Första halvan, ungefär, är riktigt bra. Ångesten man måste känna när ingen plötsligt minns en längre, inte ens den man är gift med eller ens egen mamma kommer ihåg en. Den är kännbar på alla sätt. Jag gillar verkligen upptakten. Och han tar det verkligen bra, Jack. Jag är rädd för att jag hade reagerat helt annorlunda i det läget. Det är väldigt lågmält och frågorna hopar sig.

Sedan träffar Jack andra glömda och här byter boken helt skepnad, nästan som att det är en helt annan historia. De glömdas förbund är läskigt, det är som en sekt och den styrs med järnhand av Hanna, en riktig mini-Mengele. Den här delen av historien får mig att tappa intresset lite. Och äcklas. En del av sakerna de gör för att inte glömmas så fort man tar blicken från dem är äckliga på riktigt.

Under läsningen får jag känslan att det här måste vara en allegori för något annat och kanske lägger jag för stor betydelse i att De glömdas förbund bodde i Rinkeby. Kanske bodde de där bara för att försvinna i mängden av människor som inte syns.

Det är en väldigt sorglig berättelse det här och jag gillar verkligen att inga förklaringar eller lösningar presenteras. Idén är lysande, men på något sätt slarvas den bort bland alla sidohistorier. Det finns en mängd intressanta frågeställningar som aldrig behandlas. Mysteriet med Myntholm är så uppenbart att jag inte ens förstod att jag skulle betrakta det som ett mysterium. Och naturligtvis finns det en del logiska hål, i alla fall som jag ser det. [spoiler]Om det funkar att smeta öronvax på någon eller att lura i någon ens blod, då borde väl ändå ett foster fungera? Och om Artur kom ihåg Jack tack vare blodsbanden så borde väl ett foster i magen fungera?[/spoiler] Slutet tycker jag är ganska krystat, tyvärr, och jag gillar det inte alls.

Låt dig inte luras av att jag (och åtskilliga andra) har klassat denna som skräck för det är den inte, i egentlig mening, men den är oerhört obehaglig. Jag hoppas verkligen att Mia Ajvide skriver fler böcker för jag vill läsa dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,17 (beräknat på 81 betyg).
På Goodreads hade den 3,31 i genomsnitt (beräknat på 59 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mannen som föll i glömska: Det mörka tornet, PocketBlogg och Sagan om sagorna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Blind lydnad" av Will Lavender

Genre: Thriller
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Obediance
Översättare: Ylva Stålmarck
Serie: -
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 oktober 2015





Första meningen: Det konstiga med Williams var att ingen någonsin hade sett honom.

Baksidetext
Inget är vad det synes vara... Blind lydnad är en psykologisk thriller om att inte veta vad som är sant och vad som är påhittat. Om hur gränser suddas ut med hjälp av manipulation. Om en katt-och-råtta-lek med människans psyke.

När studenterna på Winchester University ska börja sin nya kurs får de inte en lista på vilka böcker de ska läsa eller något annat de är vana vid. De får ett uppdrag. De ska hitta en saknad flicka vid namn Polly med hjälp av ledtrådar som professor Williams delar ut. Har inte studenterna lyckats hitta henne efter sex veckor kommer hon att bli mördad. Till att börja med är alla studenter förväntansfulla och tycker att uppgiften är annorlunda och lockande. Men snart börjar mysteriet Polly att ta över tre av studenternas liv. De tre kopplas samman med varandra och med Pollys försvinnande. Gränserna för vad som är verkligt och vad som hör till deras kurs suddas ut. Är fallet Polly kanske inte påhittat? Finns Polly på riktigt? Kommer hon att bli mördad om sex veckor om ingen av dem hittar henne? Och vad är det som händer med studenternas egna liv när de börjar ta sin uppgift på allvar?

Min kommentar
Psykologisk thriller... Inget är vad det synes vara... två saker som jag verkligen går igång på och det var förmodligen det som lockade mig när jag köpte den på bokrean 2013. I år satte jag den på boktolvan så den säkert skulle bli läst.

Det börjar väldigt lovande, jag menar, en kurs i logik och argumentationsanalys, det låter ju jätteintressant (OBS! Ingen ironi!). Själva idén med ett fall att lösa låter också helt fantastiskt, det hade jag velat ha på en sådan kurs. En lagom ödesmättad och olustig inledning. Sedan blir allt bara konstigt.

De här studenterna behöver verkligen en kurs i logik, de ställer helt fel frågor och reagerar väldigt underligt. Om jag själv hade gått den kursen så hade jag förutsatt att fallet var ett "verkligt" fall, alltså taget ur verkligheten. De här människorna blir helt besatta när de upptäcker att deras fall liknar ett verkligt. Jag får överhuvudtaget ingen känsla för varför de blir så till sig och besatta från början och den information de får från professorn förklarar på inget sätt deras misstänksamhet.

Under vägen kommer de fram till de mest ologiska och hårresande slutsatser som de baserar på... ja, det vet jag inte. Det är på nivån Åh, han har blåa byxor! Då måste han vara en mördare! eller En man som är ute och går med en hund... honom måste jag följa efter!. De blir som en skock får som bara driver runt helt planlöst. De uppvisar betydande brister i logiskt tänkande och att dra slutsatser baserade på fakta.

För mig räcker det inte att författaren förklarar hur nervigt och läskigt det är, det måste berättas av det som händer. Det gör det inte här. Jag får bara en massa förklaringar av hur karaktärerna känner det, jag får inte känna det själv. Karaktärerna ja, de är fullständigt orealistiska och får ingen substans alls när de irrar runt.

Jag tycker det är synd att den väldigt lovande idén helt slarvas bort. Det är ju ingen konst att få ihop en komplicerad plot när man låter karaktärerna helt enkelt bara gissa rätt, utan att ledtrådarna leder dem dit. Det känns inte heller speciellt trovärdigt att man skulle kunna genomföra något sådant här i den digitala tid vi lever i. Det är ju bara att googla...

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 och genomsnittet 3,08 (beräknat på 46 betyg).
På Goodreads hade den 3,11 i genomsnitt (beräknat på 1 660 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blind lydnad: Vargnatts bokhylla, Boklysten och Tidningsida.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Mississippi" av Hillary Jordan

Genre: Drama
Antal sidor: 295
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mudbound
Översättare: Dorothee Sporrong
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 september 2015






Första meningen: Henry och jag grävde gropen två meter djup.

Baksidetext
År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos sina egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Min kommentar
Den här boken hörde jag väldigt mycket om för något år sedan. Min vana trogen köpte jag den för att bara ställa in den i bokhyllan och glömma bort den. I år fick den ta plats i boktolvan och då blir den äntligen läst.

Boken börjar i slutet och det är ett grepp som kanske funkar i filmens värld, men i böcker är det fullständigt bortkastat på mig. Jag hade helt glömt bort början efter att bara ha läst ett litet tag. Det är nu ingenting som förstör eller stör, bara bortkastat.

Här finns inte mindre än sex stycken berättarröster, alla huvudpersoner utom en har en egen röst. Det innebär i flera fall att man får uppleva samma händelser ur olika synvinklar. Den enda som inte får prata själv är den fullständigt vidriga Pappi. Och det är nog en evinnerlig tur. Berättelsen går framåt väldigt långsamt, men det är så intensivt och nära att det varit outhärdligt om tempot hade höjts. Det är gripande, totalt utan sentimentalitet och inte ett dugg politiskt korrekt. Precis så som jag vill ha det.

Helt utan pekpinnar vecklar hela historien ut sig. Och den är så hemsk att jag inte kan greppa allt. Det är svårt att föreställa sig att det var så här bara för 60 år sedan. Alldeles säkert är det fortfarande på samma sätt på vissa ställen i världen. Det är obegripligt att man kan behandla människor på det här viset och det gäller både svarta och kvinnor. Vilka kräk. Den enda som behandlar sin fru med respekt är Hap, den svarta mannen.

Karaktärerna är verkliga och trovärdiga. Inte ens de "goda" är fria från rasistiska tankar och det kryper verkligen in under skinnet på mig när de säger och tänker helt absurda saker.

Jag blir lite förvirrad under läsningen för när jag kommit halvvägs så har vi ännu inte kommit fram till det som, enligt baksidetexten, är huvudhistorien. Efter två tredjedelar har det fortfarande inte hänt. Det är något som brukar störa mig rejält, men i det här fallet så kan jag leva med det. Allt som berättas är så intressant att det bara stör mig lite. När det är runt 50-60 sidor kvar så händer allt i en rasande fart och det blir nästan som en chock när tempot höjs.

Med tanke på att det här är en debut så är jag väldigt imponerad och jag vill definitivt läsa mer av Hillary Jordan.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 4,02 (beräknat på 190 betyg).
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 40 156 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mississippi: Bloggbohemen, Boktanken och Bokstunder.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En tid för mirakel" av Karen Thompson Walker

Genre: Science fiction
Antal sidor: 283
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The age of miracles
Översättare: Ulf Gyllenhak
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 augusti 2015






Första meningen: Vi lade inte märke till det med en gång.

Baksidetext
Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre - dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?

I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar. Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör - går det att rädda livet på jorden?

Min kommentar
Den här boken syntes precis överallt för något år sedan. I alla fall kändes det så och alla bara tokälskade. För mig, som älskar katastrofböcker (-filmer), så var det här en självklar bok att läsa. För visst vore det en katastrof om jorden plötsligt börjar snurra långsammare?

Om man förväntar sig en katastrofbok så blir man besviken, det här är nämligen mer en uppväxtskildring än en science fiction/dystopi. Nu sker visserligen uppväxten under väldigt extrema förhållanden, men det är på Julia, 11 år, som fokus ligger. Det är också hon som berättar historien. Jag är faktiskt till och med ganska säker på att titeln inte alls har med katastrofen att göra, utan med de mirakel som sker när man växer upp.

Eftersom jag förväntade mig fokus på katastrofen och vad som händer sedan så blev jag ganska överraskad, på ett negativt sätt, men det är absolut ingen dålig bok. Om man gillar uppväxtskildringar. Det är väldigt långsamt och lågmält, inte mycket till panik och hysteri förutom alldeles i början, vilket väl är ganska trovärdigt. Inte orkar man ha panik hur länge som helst. Människor är väldigt anpassningsbara och det är ju därför vi har överlevt. Livet går helt enkelt vidare, så länge det går. Det är intressant att de styrande blir handfallna, de är ju förberedda på allt; bränder, jordbävningar, skolskjutningar, men detta vet de inte alls hur de ska hantera. Kan man hantera det?

I stort är berättelsen genomtänkt, men jag har svårt att tro att inte hela samhällsekonomin hade kollapsat. Det nämns överhuvudtaget inget om det, alla bara fortsätter köpa saker precis som vanligt. Tänk bara vilken arbetslöshet och svält det hade blivit om det inte gick att odla något.

De vuxna karaktärerna är väldigt diffusa och vaga, jag får ingen känsla alls för dem. Julias mamma hade inte ens något namn (pappan hade däremot). Ungdomarna är mycket tydligare, med både namn och egenskaper. Det passar ju bra eftersom det mest är en uppväxtskildring och jag skulle nog säga att detta är mer en ungdomsbok än en vuxenbok.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,56 (beräknat på 71 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 61 121 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En tid för mirakel: hyllan, Jag och mina böcker och Booze'n'Books.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Doppler" av Erland Loe

Genre: Humor
Antal sidor: 159
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Doppler
Översättare: Lotta Eklund
Serie: Doppler 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juli 2015






Första meningen: Min far är död.

Baksidetext
Andreas Doppler har fått nog av all duktighet, trivsamhet och konsumtionshysteri. Efter ett fall med cykeln lämnar han sitt välordnade familjeliv med ekonomijobb, villa och lördagsshopping. I skogarna utanför Oslo inrättar han sin nya tillvaro som jägare och samlare. Där blir han bästa vän med en älg och börjar bygga en totempåle för att bearbeta minnet av sin bortgångne far. Men livet i skogen blir inte så fridfullt som han hoppats på. Den ena figuren efter den andra gör intrång i hans nyvunna frid. Och vem kan stoppa dem? Alla har väl rätt till ett liv i skogen?

Min kommentar
Jag har hört mycket om Erland Loes böcker så när jag hittade Doppler på bokrean för två år sedan tvekade jag inte speciellt länge. Det enda som egentligen gjort mig tveksam till boken är att Loe jämförts lite med Arto Paasilinna. Som jag inte var speciellt förtjust i.

Det här med humor i böcker, det är svårt det. Jag vet att jag har det för jag skrattar åt andra saker, men jag har så otroligt svårt för egoistiska människor, som utan att tänka på någon annan gör det som de själva mår bra av. Det är väl bra att må bra, men om man har familj, som Doppler, så kan man inte bara sticka iväg och må bra på egen hand. Skrattet fastnar liksom i halsen.

Boken är lite (eller ganska så mycket) motsägelsefull, men det är förmodligen det som är meningen. Doppler är less på att vara duktig, men det är precis det som han är, därute i skogen. Totempålen han skapar är, om något, ett bevis på duktighet. Han tycker också att alla har rätt att bo i skogen och sluta vara duktiga. Problemet är ju att samhället inte funkar om alla gör likadant. Hur skulle Doppler, till exempel, fått tag på sin älskade lättmjölk om inte andra var duktiga. Och skogarna skulle snart bli fulla av folk om alla flyttade dit.

Jag kan föreställa mig att vad Loe vill ha sagt är att alla kanske borde tänka efter innan de bara konsumerar och att vi mer borde go back to basic. Det kan jag hålla med om. Som vanligt, skulle jag nog våga påstå, så måste man överdriva för att få fram sin synpunkt, ytterligheterna är lika fel och den gyllene medelvägen är den att föredra.

Berättelsen är lite för otrolig och konstig för mig och jag tycker inte den är speciellt kul, även om jag nu fnissar ibland. Jag fattar aldrig om Doppler helt enkelt bara är korkad eller om han är cyniskt ironisk. Jag hoppas på det senare. Nästa bok om Doppler, Volvo Lastvagnar, har jag redan i hyllan.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,73 (beräknat på 1 094 betyg).
På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 5 227 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Doppler: The Book Pond, Bokfetischist och Books ABC.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Señor Peregrino" av Cecilia Samartin

Genre: Drama
Antal sidor: 378
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tarnished beauty
Översättare: Maria Cederroth
Serie: Peregrino 1
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juni 2015






Första meningen: Det var inte första gången en flicka ropade våldtäkt när magen blommade ut över kjollinningen.

Baksidetext
Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en dammig mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet, från ryggen ner till benen, vrider sig ett ohyggligt födelsemärke, som att hon har blivit gripen av djävulens hand. Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA. Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre, som kräver att Jamilet lyssnar på hans historia, i utbyte mot att han inte avslöjar hennes illegala vistelse. När Señor Peregrino tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till det legendariska Santiago de Compostela förändras allt. Señor Peregrino är en poetisk och överraskande berättelse om att aldrig mista tron på kärleken. Om att våga leva på den sköra linjen mellan fantasi och verklighet.

Min kommentar
Den här boken vann jag för snart två år sedan. Just då var Cecilia Samartin väldigt i ropet och jag läste om hennes böcker i stort sett varenda dag. Ändå har boken blivit stående i bokhyllan och i år tog jag med den i min boktolva, så den säkert skulle bli läst.

Ibland hittar man bortglömda guldkorn och detta är precis en sådan bok. Jag är såld nästan ända från start. I början går det undan på riktigt, vi får bara veta tillräckligt för att ha en bakgrund till varför Jamilet smiter över gränsen till USA. Det passar mig utmärkt, trots allt så är det ju inte den här delen av berättelsen som är den viktiga. Det enda som egentligen stör mig är att jag inte vet när allt utspelar sig. För mig är det ganska viktigt, så jag vet hur jag ska förhålla mig till olika händelser; till exempel förfasas över taskig kvinnosyn eller helt enkelt förklara den med att så var det på den tiden.

Både Jamilets och Señor Peregrinos berättelser fascinerar mig och jag kan inte säga vilken jag tycker mest om. Det jag reagerar på är att vad som händer i Jamilets "romans" verkar gå lite hand i hand med Señor Peregrinos, jag vet inte om det faktiskt är så, men det är en känsla jag får. Boken håller mig i alla fall i ett järngrepp och jag vill hela tiden framåt eftersom jag är nyfiken och måste få veta mer och vem är egentligen Señor Peregrino?

Det är långsamt, men ändå spännande och stämningen är nära nog magisk. Detaljer och miljöbeskrivningar hålls på en lagom och angenäm nivå. Jag blir aldrig uttråkad.

Tyvärr är boken uselt korrekturläst och ibland är det nästan omöjligt att reda ut vad som egentligen ska stå där. Förutom det så är boken väldigt välskriven och en riktigt bra historia. Just nu är jag glad att jag redan har andra delen stående, som jag vann i samma utlottning.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 205 betyg).
På Goodreads hade den 3,80 i genomsnitt (beräknat på 1 010 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Señor Peregrino: Boklysten, Midnatts ord och En bok om dagen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Förr eller senare exploderar jag" av John Green

Genre: Drama
Antal sidor: 308
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The fault in our stars
Översättare: Ylva Stålmarck
Serie: -
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 maj 2015






Första meningen: På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad, antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid åt att tänka på döden.

Baksidetext
Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.

Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.

Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.

Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.

Min kommentar
Den som aldrig hört talas om boken Förr eller senare exploderar jag kan räcka upp en hand... Ingen? Jag hade också hört talas om den. Mycket. Och väldigt väl. Jag visste precis vad den handlar om (OK, kanske inte exakt) och jag visste att många klassade den som den bästa bok de någonsin läst. Höga förväntningar? Nej, faktiskt inte skyhöga, men nog hade jag förväntningar.

Jag vet egentligen inte om det finns något mer att säga om den här, men jag gör ett försök. Det här är en väldigt gripande bok med otroligt charmiga karaktärer och den hade varit outhärdlig att läsa utan humorn. Den är osentimental och rakt på, här finns inget som är tabu. Inga människor är enbart goda och inga är enbart onda (det var bra nära där ett tag att det fanns en enbart ond).

Jag gillar humorn, karaktärerna och samspelet mellan dem. Så vad är det då som gör att jag inte bara älskar den? För mig är det något här som skorrar falskt, det känns som att det saknas något. Av någon okänd anledning så blir inte karaktärerna verkliga och äkta. Visst, jag sträckläser nästan boken och visst blir jag berörd av Hazels och Gus öden, men jag blir inte BERÖRD. Det är egentligen först när jag kommer till slutet (sida 267) när Hazel säger "Jag älskar dig i presens." Då bryter jag ihop en stund. Det går över ganska snabbt och det är bara vid detta tillfälle som jag verkligen känner något väldigt starkt.

Och nej, jag kan nog inte heller påstå att detta är en bok om cancer, det är mer en bok om hur man lever (lever på riktigt, inte överlever), älskar, skrattar, drömmer, trots cancer. Jag må vara känslokall (vilket jag inte tror, det finns ju andra böcker som får mig att känna massor av saker), men jag blir inte särskilt nedstämd och ledsen av boken utan mer glad och hoppfull. Man måste göra det bästa av det man har och det gör verkligen Hazel och Gus. Och ja, jag har också förlorat någon nära i cancer.

Det kommer att låta väldigt konstigt, men det som jag tar med mig från den här boken är Amsterdams vårsnö, när almarna sprider konfetti över hela stan. Det måste jag bara se med egna ögon någon gång. Nu ska jag bara fundera lite på om jag vill se filmen eller ej.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4 (beräknat på 919 betyg).
På Goodreads hade den 4,38 i genomsnitt (beräknat på 1 456 602 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Förr eller senare exploderar jag: Lotten, C.R.M. Nilsson och Sagan om sagorna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Mörkt motiv" av Louise Penny

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 364
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Still life
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 1
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 april 2015






Första meningen: Miss Jane Neal lämnade det jordiska tidigt på den dimmiga söndagsmorgonen efter Thanksgiving.

Baksidetext
När Jane Neal hittas död i skogen, skjuten med en pil rakt genom hjärtat, blåser det en kall höstvind genom den lilla byn Three Pines. Vem har dödat den omtyckta gamla kvinnan, och varför? Och finns det en anledning till att Jane dödades under förberedelserna till den årliga konstutställningen?

Den rutinerade kommissarie Armand Gamache får uppdraget att lösa fallet i den idylliska byn på landsbygden utanför Montreal. Lokalbefolkningen är fullständigt övertygad om att det hela är en tragisk olycka, men snart är kommissarie Gamache och hans team lika säkra på att Jane Neal inte alls dog på grund av en oförsiktig bågskytt, utan för att någon ville röja henne ur vägen.

Min kommentar
Den här boken vann jag i en utlottning hos Annika för nästan tre år sedan. Otaliga är de gånger jag har läst om Armand Gamache och den lilla byn Three Pines och jag har verkligen velat läsa om dem själv, alla andra verkar ju gilla och nu har jag själv varit där. Äntligen.

Jag tappar nästan sugen efter bara tjugotalet sidor. Det fullkomligt vimlar av karaktärer och det känns som om jag blir presenterad för alla invånare i den lilla byn. Detta i kombination med långa kapitel och nästan inga andra naturliga ställen att pausa läsningen får mig att bli en aning negativt inställd.

Det är lite oklart för mig när det vänder, men helt plötsligt är jag nästan som förälskad i den där byn och alla sköna karaktärer. Man får lära känna dem och deras små egenheter och jag gillar dem nästan allihop. Alla utom polisassistent Nichol. Hon påminner om min systerdotter som 13-åring och båda hade förmågan att nästan göra mig tokig. Mina favoriter är nog Ruth (för att hon, precis som jag ibland, verkar sakna det där filtret som sorterar bort icke lämpliga saker att säga) och Armand (jag gillar verkligen hans sätt att se på allt).

För mig, som inte brukar läsa kanadensiska böcker, är det väldigt intressant med den fransk-engelska konflikten som skymtar fram ibland. Det är något jag överhuvudtaget aldrig reflekterat över, trots att jag vet att Quebec är "uppdelat".

Det som slår mig mest med den här boken är att den är så brittisk med tekokande, artiga och ironiska väderpratande människor, många gånger får jag påminna mig själv om att jag är på andra sidan Atlanten. Den påminner en hel del om Agatha Christies böcker också. Faktum är att jag ser en hel del likheter mellan Miss Marple och Clara Morrow. Det mesta är lågmält och allt rör sig framåt i maklig takt. Här finns inget frosseri i blodigt våld, det som har hänt har hänt och man får inte veta några makabra detaljer. Dialogerna blir ibland lite krystade, kanske är det lite väl pratigt ibland, men för det mesta är de roliga och jag gillar humorn som genomsyrar hela boken. Det bästa av allt är ändå att jag inte var helt säker på vem av de två jag misstänkte som var mördaren förrän alldeles mot slutet.

Det är visserligen synd om invånarna i Three Pines, men jag hoppas verkligen att jag snart kommer tillbaka till denna härliga by med alla dessa intressanta människor.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,2 (beräknat på 96 betyg).
På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 34 052 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörkt motiv: Annika, En bok om dagen och PocketBlogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Vätten" av Mikael Strömberg

Genre: Skräck
Antal sidor: 279
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Frank
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 15 mars 2015






Första meningen: Ur jorden.

Baksidetext
Peter och hans familj lämnar Norrland tidigare än tänkt för att köra hem till Stockholm på natten. Men med mörkrets inbrott kommer tröttheten smygande, liksom känslan av att vara isolerade från omvärlden. Ett misslyckat försök att undvika en kollision slutar med att bilen blir stående vid vägkanten. Plötsligt blir det skrämmande uppenbart att familjen inte är ensamma. Peter står öga mot öga med något främmande. En underlig varelse med en mörk uppsyn, som därefter försvinner spårlöst i natten.

Väl hemkomna börjar otäcka olyckor att hända i familjens närhet. Peter bestämmer sig för att bege sig tillbaka till olycksplatsen, för att försöka finna varelsen. Detta blir startskottet till sökandet efter det okända med en historia som har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden.

Min kommentar
Skräck har alltid varit lite min grej och sedan jag var liten så har jag älskat att bli skrämd av filmer och böcker. Tyvärr är det svårt att hitta riktigt bra skräck, speciellt svensk sådan. Därför blir jag så glad och hoppfull när jag hittar en svensk skräckbok.

Det börjar bra, bilresan känns lagom mystisk, men jag förstår inte varför Peters fru inte kan byta av honom vid ratten. Har hon inget körkort? Inte heller kan jag förstå paniken i bilen, men så kanske det blir när två stadsbor är ute och kör på landsbygden mitt i natten. Det kan jag inte relatera till. Det känns mest överdrivet, lite som drama queens.

För det mesta är texten på tok för detaljerad, det känns lite som om någon sitter och beskriver foton. Språket är simpelt, men ibland verkar författaren ha slagit upp något ord i ett lexikon och då kan det dyka upp ord som konträr, environg, pueril. Det stör mig när det inte är konsekvent. Jag gillar varken Peter eller hans fru, Karin. En mansgrisig man och en klängig fru, båda extremt lättstötta och överdramatiska som inte kommunicerar.

Det som egentligen stör mig allra mest är att författaren använder sig av passiv form så ofta. Förmodligen är det något som sitter kvar sedan svenskläraren i gymnasiet i stort sett förbjöd oss att använda det. Om vi inte visste exakt vad vi gjorde. Ibland är det så klart effektfullt, men inte när meningar som "Nyckeln sattes i låset och vreds om med ett knyck, handtaget smälldes ner och dörren slets upp.", dyker upp på var och varannan sida. I alla fall inte när det är vår kända huvudperson Peter som gör allt detta och inte en okänd person medan Peter sitter och tittar på.

Lite humor finns det också, även om den oftast är väldigt grabbig, men det är obetalbart när Peter och hans kompis Jimmy i sin fördomsfulla attityd mot "lantisar" befäster alla fördomar mot stadsbor i allmänhet och stockholmare i synnerhet. Det är humor på hög nivå.

En liten detalj som jag grunnar på är det där stenröset i skogen, som hade en diameter på fem meter, var byggd i kvadratisk form och till och med hade hörn. Nu var det väldigt längesedan jag gick i skolan, men på den tiden var det bara cirklar som hade diameter och cirklar kunde inte vara kvadratiska eller ha hörn. Jag kan inte alls se den bilden framför mig.

Slutet är helt öppet och kan väl egentligen inte kallas för slut och jag har fler frågor än svar när allt är "över". Jag gillar öppna slut och faktum är att boken blir mer skrämmande tack vare det.

Det är en småläskig och lite spännande bok, men det är för många underliga människor med underliga reaktioner för att det ska bli riktigt bra. Nästan som en teaterpjäs där skådespelarna spelar över. Med tanke på att detta är en debut så är den ändå helt OK och jag är lite nyfiken på hans nästa bok, Inmurad, som redan står i hyllan.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 (beräknat på 45 betyg).
På Goodreads hade den 2,88 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vätten: Det mörka tornet, Vargnatts bokhylla och Pocketlover.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Virus" av Paul McEuen

Genre: Thriller
Antal sidor: 356
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Spiral
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: -
Förlag: Bazar
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2015






Första meningen: Liam Connor stod på USS North Dakotas däck med kikaren riktad mot havet, och vad han såg gjorde honom illamående.

Baksidetext
STILLA HAVET, 1946
Löjtnant Liam Connor i den brittiska armén är expert på biologisk krigföring, och placerad i den amerikanska marinen för att bistå vid ett väntat angrepp. En japansk ubåt är i färd med att sprida världens första biologiska supervapen ut över det amerikanska fastlandet. Det tragiska beslutet tas om att använda världens fjärde atomvapen för att utradera alla spår efter supervapnet.

NEW YORK, NUTID
Connor är nu en världsberömd Nobelpristagare som arbetar med de mest utmanande sidor av nanoteknologin. Han har hoppats att det biologiska vapnet aldrig ska dyka upp igen, men nu är det här, farligare än någonsin. Med dagens teknologiska utveckling kommer vapnet att vara omöjligt att hejda, och det är bara Connor som har nyckeln till att stoppa det. Något som betyder att han svävar i livsfara, och att världen är på väg mot sin undergång.

Min kommentar
Jag kommer inte ihåg på vilken bokblogg jag först läste om Virus, men jag visste direkt att jag bara måste ha den. Jag är otroligt svag för katastrofer av allehanda slag (i bok- och filmform då) och det där med pandemier är intressant och, tyvärr, ganska aktuellt.

Jag blev dock väldigt besviken på denna. Det heter ju att man ska skriva om sådant man känner till, men bara för att man är professor i fysik, expert på nanoteknologi och har varit teknisk rådgivare för CIA så måste man faktiskt inte skriva allt man vet. Jag förväntar mig en del teknikspråk när jag läser en sådan här bok och jag gillar det, tekniknörd som jag är, men när allt blir väldigt detaljerade föreläsningar kryddade med nästan bara fackspråk och allt som kan ha ett modellnummer har det, då tappar jag farten. Och intresset.

Om jag dessutom hittar det ena korrekturfelet efter det andra så är boken väldigt illa ute. Otaliga med har blivit men, detsamma gäller den/det och var/vad. Till råga på allt elände så är släktskapet mellan Liam och Maggie förvirrande. Ibland är han morfar och ibland är hon sondotter. Jag är inte jättebra på släktförhållanden, men det torde vara omöjligt.

Karaktärerna är stereotypa och platta, här är man antingen god eller ond. Och den sedvanliga vackra kvinnan i fara ska naturligtvis bli räddad av den sedvanliga ensamma, men starka mannen. Här tillkommer då bonusen att den vackra kvinnan har en son, Dylan, men ingen man. Jag hade önskat att få veta lite om vem Dylans pappa var och varför han inte längre fanns i deras liv, men någon sådan information kunde jag inte hitta. Det kan ha varit att den var underförstådd, men i så fall var det väldigt dåligt gjort. Ingenstans var Dylans far nämnd.

Med det sagt så är detta ändå en spännande historia, de sista 100 sidorna sträckläste jag nästan. När slutet väl kom så blev jag lite besviken på det också, jag är inte mycket för Hollywood-slut och detta var faktiskt lite väl osannolikt. Men jag gillade verkligen Krypen, de små nanorobotarna och McEuen har varit väldigt kreativ vad gäller deras användningsområden. Läskigt. Om boken bara hade redigerats (och korrekturlästs) lite hårdare så skulle jag nog ha gillat den också.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 2 (beräknat på 4 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 830 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Virus: Sagan om sagorna, Fridas bokhylla och Feuerzeug.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.