"Sista paret ut" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Sista paret ut
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 559
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2016




Första meningen: Det fanns en fläck på solen.

Baksidetext
Stämningen i Europa hårdnar. Maffian är starkare än någonsin, narkotikamarknaden mer avancerad och metoderna våldsammare - något som Paul Hjelm och hans kollegor brutalt har fått erfara. Men nu utmanas maffian på allvar, från oväntat håll. Någon är mäktigare, starkare. Någon som i lagens ständigt växande gråzoner kan nästla sig in på Wall Street och samtidigt ta över den växande marknaden för designerdroger. Samtidigt utsätts det lilla svenska bioteknikföretaget Bionovia AB för avancerat cyperspionage. Spåren leder hela vägen till Kina och till en omfattande nätavlyssning - men hur kommer det sig att de utsatta företagen alla arbetar med genetisk forskning? I en hårdnande värld, där maktens spelregler ständigt snävas in, finns det kanske bara en sak kvar att manipulera: människans eget dna.

Opcop-gruppen har samarbetat ett tag nu. Några medlemmar har ryckts ifrån dem, andra är ärrade för livet. I Stockholm håller Kerstin Holm och Sara Svenhagen fortfarande ställningarna: i Haag märks Paul Hjelm och Jorge Chavez. Övriga medlemmar rör sig runt världen: Kina, New York, Belgien. Och nog har de uträttat mycket, liv har räddats och ligor sprängts. Samtidigt är det några människor, organisationer, som ständigt gäckat Opcop och hela tiden legat steget före. Kommer de att visa sig igen?

Opcop-gruppen samlar sina styrkor. Det blir en kraftmätning för den stukade gruppen, och kampen mot brottslighet blir personlig - inte minst för Paul Hjelm själv.

Min kommentar
Jag har ju läst alla Arne Dahls böcker om A-gruppen, som jag verkligen uppskattade, och nu också alla fyra böcker om Opcop. Serierna är väldigt olika, men gemensamt har de att de är otroligt genomtänkta och kluriga.

Böckerna om Opcop har inte passat mig lika bra som de om A-gruppen. Främst för att de hänger ihop väldigt tätt. De är inte avslutade utan det är liksom samma fall i alla fyra, vilket ställer till problem för mig eftersom det var ganska många år sedan jag läste Viskleken, där allt började. Jag kommer helt enkelt inte ihåg vad som hände i den. De senaste tre har jag läst med ganska kort mellanrum, men intrigen är så oerhört komplex att det ändå blir svårt att minnas alla människor och vändningar.

Som vanligt flänger vi runt i ett flertal länder, den här gången befinner ett par sig till och med i Shanghai, Kina. De andra paren sprider sig till Korsika, Italien, Madrid... och så själva Paul Hjelm i Haag. Till att börja med. Jag uppskattar vanligtvis inte detaljerade miljöbeskrivningar och sådan sysslar inte Arne Dahl med överhuvudtaget i böckerna om Opcop. Mitt problem är att jag saknar hans känsla för miljön, som finns i böckerna om A-gruppen.

Karaktärerna är många, men eftersom jag känner de flesta har jag inga problem med det. Mitt problem är i stället att jag tycker det är för lite av dem. Jag saknar Kerston och Sara. För att inte tala om Arto. Och jag saknar relationerna dem emellan. Något jag nog trodde att jag aldrig skulle säga om en bok. De känns i stort sett som bifigurer allihop.

Huvudrollsinnehavaren kan man nog säga är brottet. Och vilket brott det är. Det är så utstuderat, grymt och fullständigt empatilöst att jag blir lite rädd. Det låter lite som science fiction och det är på gränsen till otroligt. I alla fall vill jag väldigt gärna tro det. Det är konspirationer på hög nivå och alla spionerar på alla. Det gäller att ha tungan rätt i mun och att man är på alerten annars tappar man snabbt tråden. Det är också en stor fördel om man har ett visst (stort) intresse för politik, speciellt då den internationella. Vilket jag saknar. Jag förstår det som att Arne Dahl ville skriva de här böckerna precis som de är, med allt fokus på intrigen, men för mig blir det för tråkigt, krångligt och komplext eftersom jag inte har grundintresset.

Böckerna om Opcop är som sagt helt annorlunda jämfört med de om A-gruppen. Här finns inte den finstämda humorn, vilket kanske inte är så konstigt. För humor behövs relationer och interaktion mellan människor. Även språket är väldigt annorlunda, även om det ibland glimmar till av både humor och ord som ingen annan använder.

Säcken knyts i alla fall ihop på ett väldigt snyggt sätt och det finns inga frågetecken kvar. Förutom vad Ruth hette i efternamn.

Tack och lov så har Arne Dahl börjat skriva på ännu en ny serie, så jag står inte utan bok av en av mina favoritförfattare. Hoppas den är lite mer lik böckerna om A-gruppen...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,29 (beräknat på 67 betyg).
På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 121 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista paret ut: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och deckarbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Blindbock" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Blindbock
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 506
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 juli 2016




Första meningen: Hon har rest rakt in i ljuset.

Baksidetext
Vilka är det egentligen som ligger bakom alla tiggare som sprider sig över Europa? Och vad har det för koppling till det sms som EU:s miljökommissionär får i limousinen hem från invigningsbanketten för Europols nya, pampiga högkvarter i Haag? Och till den tilltagande rasismen i Europa? För att inte tala om den döende mannen som släpper en mobiltelefon i en blind tiggares tiggarskål vid Hornstull i Stockholm?

Det är het sommar i Europa. Europol får information om att ligorna som hanterar Europas tiggare styrs centralt och har kopplingar till större människohandel. Sedan ett par veckor har Paul Hjelm och hans Opcop-grupp storövervakning på den misstänkta ledningen för kontinentens tiggarligor. Gruppen befinner sig i en utrymd våning på ena sidan av en kanal i Amsterdam och spanar på en lägenhet på den andra.

Just vid den här tiden blir Europol större. Den före detta polisbyrån, numera EU-myndighet, flyttar till ett mäktigt nytt högkvarter i Haag. Samtidigt sker ett drastiskt genombrott i den hittills rätt tröstlösa övervakningen.

Och uppenbarligen försöker någon dessutom pressa en av Europas högst uppsatta politiker, den franska EU-kommissionären Marianne Barrière, just som hon är på väg att lägga fram ett internationellt lagförslag som äntligen kommer att sätta Europa på rätt kurs igen. Paul Hjelm tvingas ta inofficiella vägar för att utreda utpressningen, inte alltid så vackra, och spåren leder mot Europas högerextrema miljöer. När Kerstin Holm kommer på att han har anlitat Gunnar Nyberg, före detta polis i A-gruppen, bosatt i Grekland, för ett uppdrag är det redan för sent. Nyberg har begett sig in i mörkrets hjärta.

Min kommentar
Min relation till Arne Dahls böcker sträcker sig ganska långt tillbaka, 2008 läste jag min första bok av honom. Resten är historia, kan man väl säga. Arne Dahl hör definitivt till de bästa deckarförfattarna i Sverige och hans lägstanivå är väldigt hög.

Tyvärr tycker jag att Blindbock hör till de... jag vill egentligen inte säga sämre, men mindre bra då. Mest beror det nog på att jag är väldigt allergisk mot politiska brandtal i skönlitteratur. De göre sig icke besvär. Samhällskritik i all ära, det funkar deckare alldeles utmärkt till eftersom de ju handlar om samhällets baksida, men i den här boken gick det helt överstyr när det gäller utsvävingar i Europas politik. Ett exempel är banketten i början av boken. Som mest, om den nu tvunget måste vara med, skulle den ha behövt max fem sidor. Den får tjugo. Och allt är politik. Så trist och segt, jag tappar intresset helt och hållet.

Början av boken är också väldigt rörig. Det dyker upp mängder av personer, varav två som vi inte får veta vilka det är. Det ger sig så småningom och det tar sig också. Dock stör jag mig en hel del på att vissa ord och fraser är kursiverade. Varför?

Boken utspelar sig till stor del i Amsterdam, där jag var i våras och det var roligt att få verkliga bilder i huvudet från, till exempel, Anne Franks hus. En författare som heter Janne dyker upp i en liten roll, vilket får mig att undra om det är Jan Arnald själv. En av hans titlar stämmer nästan i alla fall. Väldigt kul och meta.

Som vanligt är historien komplicerad och väldigt aktuell. Faktum är att det blir lite för många sidospår, som på ett helt fantastiskt sätt hänger ihop. Vissa av trådarna går tillbaka till Viskleken, ja faktiskt ända till A-gruppen.

Även om historien i sig är smått fantastisk med alla sammanträffanden så gäller det inte motivet. Det köper jag rakt av. Vad jag definitivt inte köper är lagförslaget som skulle läggas fram. Det finns ingen som helst trovärdighet i ett lagförslag som skulle innebära att [spoiler]alla motorburna invånare, turister och alla som jobbar i städer med en befolkning på över 10 000 skulle behöva köpa en ny bil inom tre år. Alla bussbolag, åkerier och andra som använder motorfordon skulle behöva byta ut hela sin fordonspark. Eventuellt är det möjligt i huvudet på politiker i allmänhet och EU-politiker i synnerhet, men inte för den vanliga människan. En bil som inte ens är på ritbordet och än mindre i produktion än.[/spoiler] Idén är jättefin, men...

Nästan allt det som jag tycker gör Arne Dahl till den stora författare som han är är de språkliga finesser som brukar finnas i hans böcker. I Blindbock finns i stort sett inget av det. Humorn brukar också vara en stor del i historierna. Även den lyser med sin frånvaro. Det enda som är kvar av Arne Dahls kännetecken är komplexiteten och klurigheten, vilket i sig inte är så bara.

Och cliffhangern, som visserligen annonserades ett bra tag i förväg, gör att jag är väldigt glad att jag ganska snart ska läsa fjärde och sista delen.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 94 betyg).
På Goodreads hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 153 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blindbock: Bokstunder, Bokberoende och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hela havet stormar" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Hela havet stormar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 480
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 mars 2016




Första meningen: Slöjans halvgenomskinlighet.

Baksidetext
Under några dagar inträffar tre uppseendeväckande dödsfall på olika platser i Europa. Trots att händelserna inte verkar hänga ihop anar Paul Hjelm och hans kolleger i Opcop ett samband. En plastikkirurg som lett ett hemligt EU-projekt hittas död i sitt hem i Belgien - självmord eller mord, det är frågan. En albansk vapenhandlare skjuts under våldsamma former ihjäl på en sportbar i Stockholm, och sedan hittas det knivskurna liket efter en tjeckisk EU-parlamentariker på en fängelseö utanför Toscana. Och det tycks föreligga en påtaglig risk för fler.

Opcop-gruppen, fortfarande stukad efter mordet på två av sina medlemmar, upptar nu jakten på en eller flera mördare. Men inget är så enkelt som det verkar och trådarna pekar åt flera olika håll. På något sätt verkar det ha att göra med en ökänd fängelseö där fångar har dumpats utan mat, med fasaväckande experiment i forskningens namn, och med andra skamfläckar i mänsklighetens moderna historia.

Min kommentar
Det var ett tag sedan nu som jag läste serien om A-gruppen, som jag fullkomligt älskade och även Viskleken (första delen i serien om Opcop) och helt ärligt så har jag nog saknat Arne Dahl.

Trots att det var nästan fem år sedan jag läste Viskleken så kommer jag ganska snabbt in i det hela, men jag har lite svårt att komma ihåg detaljer. Det som hjälper till väldigt mycket är att alla som var med i A-gruppen känns som gamla vänner och jag är så glad att jag får träffa dem igen. Till och med Viggo dyker upp och får spela en liten roll, pensionerad eller ej.

Boken börjar väldigt bra, med den alldeles speciella Arne Dahl-tonen och det känns lite som att svepa in sig i en mysig och trygg filt. Humorn är på topp och ironin flödar. I alla fall i de delar som handlar om Opcop. Här finns nämligen ytterligare två "delar". Den ena berättas av en okänd person och här är språket lite febrigt, nästan som om någon yrar och det mesta är kryptiskt och konstigt. Den andra "delen" består av rapporter, här är språket lite torrt och antydningarna står som spön i backen. Allt eftersom boken fortsätter flyttas fokus mer och mer till Opcop, vilket ju borde vara bra, men tyvärr stannar både handling och humor upp lite.

Karaktärerna är många, väldigt många och jag får egentligen inte komma nära någon. Inte ens de som jobbar i gruppen. Jag saknar det fokus som fanns på gruppmedlemmarna i böckerna om A-gruppen, där kändes det lite som att jag kunde karaktärerna utan och innan. De var som nära vänner. Någon sådan känsla får jag inte alls här. Men jag måste säga att avsnittet om Felipe Navarro och hans fötter kan vara något av det roligaste jag har läst. Alla sidokaraktärer tröttar nästan ut mig och jag är mäkta imponerad över att författaren har lyckats hitta namn till dem allihop.

Jag tycker det är extra kul att så många fiktiva karaktärer från andra böcker får vara med också, bland annat nämns Deon Meyers polis Griessel. Och jag funderar på att ge TV-serien The Wire en ny chans. Om Arne Dahl tycker att det är världens bästa serie så...

Trådarna är nästan lika många som karaktärerna och ett tag flänger jag runt i stort sett hela världen i jakten på vittnen och förövare. Det blir lite för spretigt. En händelse förblir outforskad och jag är lite tveksam till om en sådan här organisation inte skulle fråga sig [spoiler]hur i hela friden den där trojanen hamnade på Pauls dator[/spoiler].

Det kan vara en fördel att läsa Hela havet stormar ganska nära inpå Viskleken, eftersom en del av handlingen därifrån sträcker sig in i den här boken. Jag kan tycka att historien är lite väl fantastisk och det där med slump har jag väldigt svårt för. Och trots att jag ganska snabbt listade ut själva huvudhistorien så blev jag överraskad av en härlig liten twist där på slutet, som jag helt hade missat. Det var en härlig känsla.

Nu ska det inte dröja alltför länge innan jag läser tredje delen, Blindbock.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,39 (beräknat på 139 betyg).
På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 181 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hela havet stormar: Bokstunder, Bokberoende och Annika.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Viskleken" av Arne Dahl

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 503
Serie: Opcop 1
Utgivningsdatum: 2011-05-27

Baksidetext
Öppnare gränser har förändrat Europas brottslighet. Därför startas Opcop, en ny och än så länge hemlig operativ enhet inom Europol. Flera svenskar, med den rutinerade kriminalaren Paul Hjelm i spetsen, ingår i den nya gruppen. Med säte i Haag och med kontakter i Europas alla hörn ska man bekämpa internationell brottslighet. Men trots att all information rörande Opcop är konfidentiell, verkar någon ha läckt: ett lik, arrangerat i en bisarr ställning, påträffas utanför London, och i kroppen finns ett meddelande riktat till gruppen.

En möbelföretagare i Nacka gör affärer med den italienska maffian, en amerikansk tradingbank flyttar gigantiska pengasummor, anställda i en kinesisk möbelfabrik är sjuka, och under ett toppmöte i London sluddrar en döende man en märklig fras i Arto Söderstedts öra. På något sätt hänger allting ihop.

Viskleken är en helt fristående fortsättning på Arne Dahls uppmärksammade deckarsvit om A-gruppen, specialenheten för "våldsbrott av internationell art". I den sista delen lades A-gruppen ned. Men Paul Hjelm, Kerstin Holm, Sara Svenhagen och flera andra av dess tidigare medlemmar är inte alls beredda att lägga ner. Nu tar de sig an Opcop, och ger sig ut i en värld där internet, sociala media och rörlighet över landsgränser gjort den råa brottsligheten internationell. Människans girighet, korruption och längtan efter makt är densamma. Den har bara hittat en ny, och större, arena.

Min kommentar
Helst hade jag velat vänta med att läsa denna tills efter jag har läst hela serien om A-gruppen (har bara läst två), men eftersom den blev demokratiskt framröstad i bokcirkeln och jag ändå hade den hemma, så fick det bli så här. Det var en del som avslöjades om personerna från A-gruppen, som jag inte hunnit till än, men det gick bra ändå. Jag tyckte boken var väldigt svår att komma in i, mest på grund av alla människor man var tvungen att lära känna direkt. Och alla olika trådar som dök upp ganska snabbt. Jag tycker inte Viskleken är i samma klass som de två om A-gruppen som jag har läst. Det var inte samma rappa språk och den cyniska humorn saknade jag jättemycket. Första halvan tänkte jag mest att jag bara skulle ta mig igenom den, men andra hälften blev mycket bättre. Där satte det mer fart och trådarna började nystas upp, i stället för att bara bli fler. Jag gillade verkligen historien och den skrämde mig ordentligt. Är det verkligen meningen att det ska bli så här, eller är det redan så? Boktipsets estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Viskleken: Tankar från en samlares hjärna, Funderingar någonstans ifrån, Saras betraktelser.