"Viskleken" av Arne Dahl

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 503
Serie: Opcop 1
Utgivningsdatum: 2011-05-27

Baksidetext
Öppnare gränser har förändrat Europas brottslighet. Därför startas Opcop, en ny och än så länge hemlig operativ enhet inom Europol. Flera svenskar, med den rutinerade kriminalaren Paul Hjelm i spetsen, ingår i den nya gruppen. Med säte i Haag och med kontakter i Europas alla hörn ska man bekämpa internationell brottslighet. Men trots att all information rörande Opcop är konfidentiell, verkar någon ha läckt: ett lik, arrangerat i en bisarr ställning, påträffas utanför London, och i kroppen finns ett meddelande riktat till gruppen.

En möbelföretagare i Nacka gör affärer med den italienska maffian, en amerikansk tradingbank flyttar gigantiska pengasummor, anställda i en kinesisk möbelfabrik är sjuka, och under ett toppmöte i London sluddrar en döende man en märklig fras i Arto Söderstedts öra. På något sätt hänger allting ihop.

Viskleken är en helt fristående fortsättning på Arne Dahls uppmärksammade deckarsvit om A-gruppen, specialenheten för "våldsbrott av internationell art". I den sista delen lades A-gruppen ned. Men Paul Hjelm, Kerstin Holm, Sara Svenhagen och flera andra av dess tidigare medlemmar är inte alls beredda att lägga ner. Nu tar de sig an Opcop, och ger sig ut i en värld där internet, sociala media och rörlighet över landsgränser gjort den råa brottsligheten internationell. Människans girighet, korruption och längtan efter makt är densamma. Den har bara hittat en ny, och större, arena.

Min kommentar
Helst hade jag velat vänta med att läsa denna tills efter jag har läst hela serien om A-gruppen (har bara läst två), men eftersom den blev demokratiskt framröstad i bokcirkeln och jag ändå hade den hemma, så fick det bli så här. Det var en del som avslöjades om personerna från A-gruppen, som jag inte hunnit till än, men det gick bra ändå. Jag tyckte boken var väldigt svår att komma in i, mest på grund av alla människor man var tvungen att lära känna direkt. Och alla olika trådar som dök upp ganska snabbt. Jag tycker inte Viskleken är i samma klass som de två om A-gruppen som jag har läst. Det var inte samma rappa språk och den cyniska humorn saknade jag jättemycket. Första halvan tänkte jag mest att jag bara skulle ta mig igenom den, men andra hälften blev mycket bättre. Där satte det mer fart och trådarna började nystas upp, i stället för att bara bli fler. Jag gillade verkligen historien och den skrämde mig ordentligt. Är det verkligen meningen att det ska bli så här, eller är det redan så? Boktipsets estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Viskleken: Tankar från en samlares hjärna, Funderingar någonstans ifrån, Saras betraktelser.