"Rummet" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Rummet
Genre: Thriller
Antal sidor: 360
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Raili och Ylva 3
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 maj 2021




Första meningen: Billyktorna var antagligen smutsiga.

Baksidetext
När Ylvas sjuttioåriga mamma plötsligt sätter ut sitt hus till försäljning och försvinner, tar det inte lång tid för Raili och Ylva att spåra henne till en sekt i en ödslig herrgård långt inne i de bohuslänska skogarna. De två bibliotekarierna tar sig under falsk förespegling in i sekten, bara för att upptäcka att det som pågår där är mycket värre än de någonsin kunnat föreställa sig, och begreppet ”att ta sig in i någons huvud” får en helt annan, och mycket farlig, innebörd. Om människor får möjlighet att leva ut sina innersta drömmar och fantasier på riktigt, ska man hålla sig långt därifrån, inser Raili och Ylva – försent.

Min kommentar
Efter att ha saknat Raili och Ylva i över fem år så var det självklart att Rummet skulle läsas så fort som möjligt efter att jag fått den. Det här är alltså tredje delen och förutom otaliga referenser till första boken så skulle jag nog faktiskt kunna kalla detta för fristående böcker. Men som vanligt så anser jag att man alltid får bäst läsupplevelse om man läser en serie i ordning.

Ännu en gång ger sig Raili och Ylva ut på (läskiga) äventyr. Ännu en gång befinner de sig i ett ensligt beläget hus. Den här gången har de mobiltäckning, men nu är deras mobiler urladdade. Raili och Ylva är fantastiska karaktärer och jag gillar nog Raili mest, men samspelet mellan dem är enastående. De hamnar i en otroligt fantasifull värld. En mycket skrämmande värld.

Jag tycker det här är riktigt bra. Ända tills det, ungefär halvvägs, spårar ur. Ordentligt. För mig blir det för mycket och för överdrivet, som att det dras (minst) ett par varv för långt. Sekter och det som påminner om sekter är minsann tillräckligt läskiga. En annan sak som jag har lite problem med är att det blir nästan samma sak som i förra boken. De springer runt i ett kusligt hus, bebott av oerhört skrämmande figurer, i totalt mörker och öppnar/stänger dörrar. Just den biten är på tok för lik buskis för mig.

Även slutet på den här boken blir lite Kingskt, i betydelsen lite för mycket och extra allt. Det är dock omöjligt att inte dras med och jag vill ju att det ska gå dem väl. Jag bryr mig om dem. Det är nog tyvärr bara att inse (och acceptera) att jag behöver en aning mer verklighetsförankring. Det gör mig lite ledsen. Jag gillar ju verkligen Raili och Ylva. Jag gillar berättarstilen, tonen, humorn, språket... ja, allt, utom just att det spårar ur. Personligen så hade jag föredragit lite stramare tyglar.

Det är svårt att genrebestämma Rummet, vilket inte alls är någon nackdel egentligen. Här finns något för alla, nästan. Lite thriller, lite skräck, lite fantasy, lite humor. Och det ska faktiskt komma en fjärde del, Virvelvind. Eller den har redan kommit, som ljudbok och e-bok.

På Goodreads hade den 3,27 i genomsnitt (beräknat på 11 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Rummet: Anna bokmal, Tofflan och DAST Magazine.

"Gäld till djävulen" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Gäld till djävulen
Genre: Thriller
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Raili & Ylva 2
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 mars 2021




Första meningen: Vad var det som hade hänt med Ylva?

Baksidetext
Svenskarna härjar och Bohuslän brinner. Året är 1612 och en man tar djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru. De flyr upp till Svartevattnet på det vindpinade Bredfjället, men blir snart varse att djävulen inte gör någonting gratis.

År 2012. Julen nalkas och Ylva ligger på psyket och yrar. Läkarna står handfallna och pratar om psykos eller hjärnskada, men Railis efterforskningar tyder på att Ylvas tillstånd har med några gamla syskon att göra. Raili yppar motvilligt sina farhågor för bibliotekskollegan Solveig, och tillsammans börjar de nysta i en härva av lögner, mord och mystik. När Ylva drastiskt blir sämre trotsar de den rytande snöstormen och tar sig till Svartevattnet för att rädda hennes liv.

Ovetande om de dolda krafter som verkar där snubblar de rakt in i ett makabert skeende som obevekligt leder dem in i mörkret.

Min kommentar
För drygt fem år sedan läste jag första delen i den här serien och föll som en fura för Raili och Ylva. Resten av serien har funnits som ljudböcker ett bra tag, men det funkar väldigt dåligt för mig att lyssna på böcker där jag behöver följa med i en handling så jag har inte kunnat fortsätta. Förrän nu. Jag blev så otroligt glad när jag upptäckte att Gäld till djävulen skulle släppas som pocket. Självklart ville jag ha den!

Början av boken är precis så som jag minns att första boken var. Det finns en speciell och humoristisk ton, som jag är så svag för. Miljön är ju, så klart, underbar. Vi snackar ju Bohuslän. Karaktärerna är tydliga, starka och härliga. Så vad kan gå fel?

Raili är så fantastiskt härlig, hon har en humor som passar mig. Jag gillar henne verkligen. Ylva ligger inte långt efter. Till och med Solveig, med den raka benan, är lätt att tycka om. Efter ett tag. Hon kan ses som lite fyrkantig, men det är ju jag också.

Efter ungefär en tredjedel av boken, när de kommer till huset, så börjar det bli för rörigt för mig. Jag är uppvuxen i en familj som bestod av föräldrar och syskon, så jag klarar inte komplicerade släktförhållanden. Allt utöver det närmaste blir för jobbigt för min hjärna. Här var så många (egentligen inte speciellt många) och alla var släkt med varandra. Och jag kunde inte låta bli att undra var alla respektive fanns. Kanske nämndes det, men jag kommer inte ihåg det.

Det dyker också upp ett evighetslångt dokument, från 1600-talet, som nästan tog kål på mig (det var alltså skrivet på ett språk från 1600-talet). Jag fick läsa det flera gånger för att förstå och jag trodde att jag kanske hade missuppfattat en detalj (det hade jag inte). En bra bit senare, mot slutet av boken, så visar det sig att någon sammanfattar för någon annan vad som stod i det där dokumentet. Det visste jag ju inte. Hade jag vetat det så skulle jag inte ha behövt lägga så mycket tid på att försöka själv. Det kommer också listor över ett släktträd som sträcker sig fjorton generationer bakåt. Flera gånger. De visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med.

För mig blir det här för mycket gott vs ont, helt enkelt för osannolikt. Jag kan inte komma ihåg att jag kände likadant för första boken, men här blev det så övertydligt. Vid något tillfälle så kom jag att tänka på filmen Eyes wide shut och Gäld till djävulen kan nog tänkas vara en småskalig bohuslänsk version av den. Slutet blir lite Kingskt, lite för mycket. Nu ser jag fram emot att läsa tredje delen, som släpps i maj.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 19 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gäld till djävulen: Tofflan, Svenska böcker och Anna bokmal.

"Generalens älskarinna II" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Generalens älskarinna II
Genre: Science fiction
Antal sidor: 252
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Purebred 4
Förlag: Fusce Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 augusti 2018




Första meningen: Att en timma kan vara så lång.

Baksidetext
Kriget har brutit ut och vännerna från Norra Hellas riskerar sina liv i en sista strid mot die Herrenvolk.

Min kommentar
Nu var det äntligen dags att få veta hur den här historien slutar, den som jag började läsa för snart ett år sedan. Jag var ganska nyfiken, faktiskt, på hur säcken skulle knytas ihop och om författaren skulle våga ta ut svängarna. Jag är ju inte riktigt rätt målgrupp, egentligen (detta är YA), och det är inte utan att det märks. Litegrann.

Jag tycker världsbygget är fantastiskt, det är genomtänkt och tydligt. Däremot tappar jag alltid fokus när karaktärer åker runt i en värld där jag inte vet var alla platser ligger i relation till varandra. Nu har jag visserligen kunnat gissa lite, namnen har varit ganska ledande, men en karta i början av boken hade hjälpt. Mycket. Till min stora förvåning läste jag en annan recension där det stod att det fanns en karta på förlagets hemsida och jo, mycket riktigt, där finns den. Jag önskar jag hade vetat det tidigare.

Det är Whanzi som är berättare även i den här boken och jag känner mig nog lite överraskad över att hennes röst tog över så. Det hade jag inte väntat mig när jag började läsa serien. Jag kan ju känna lite att både Whanzi och Dora är något av dramaqueens och jag förstår mig sällan på deras agerande och val. Det händer ju även i det verkliga livet så det är inte något som stör mig jättemycket.

Den här fjärde delen känns som ett försök att knyta ihop allt. Man återser en hel del karaktärer, vissa blir jag glad över att träffa igen medan andra mest gör mig förvirrad. Det som händer i Olympo gör mig mest förvirrad för jag kommer faktiskt inte ihåg några detaljer från första boken.

Även den här andra delen av Generalens älskarinna hade behövt ytterligare en korrekturläsning. Det finns ganska många stavfel och ja, det kanske är en bagatell, men det är ett onödigt störningsmoment.

Boken har inget egentligt slut och det verkar vara öppet för en fortsättning. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om det, jag gillar ju öppna slut så det som är nu passar mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 2 betyg).
På Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Generalens älskarinna II: Boklysten och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Generalens älskarinna I" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Generalens älskarinna I
Genre: Science fiction
Antal sidor: 246
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Purebred 3
Förlag: Fusce
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 juli 2018




Första meningen: Kvällsluften är råkall och glimmande skymningsröd.

Baksidetext
Staden Pandor vilar mellan höga berg, och på ett av dem ruvar Högborgen, där den fruktade Generalen styr över die Herrenvolks armé och regionens alla dödsläger. När Whanzi förs till Pandor Camp väntar henne inget annat än hårt arbete, svält och död. Men Whanzi är ingen vanlig femtonåring, och lyckas efter en osannolik flykt ta sig till motståndsrörelsen. De skickar ut henne på ett uppdrag som – om hon lyckas – kan ge dem verktygen att krossa die Herrenvolk.

Men Whanzi kan inte glömma vännerna från Olympo. Vart tog de vägen, Laban, Thorbi och Piero? Vad hände egentligen med Dora? Whanzi hamnar i en värld av spioneri, intriger och mord och måste utstå många fasor innan de äntligen träffas igen.

Min kommentar
Jag har väntat på den här tredje och vad jag trodde skulle vara den avslutande delen sedan i december. Avslutande är den väl, egentligen, men av någon anledning så är den uppdelad i två delar. Det gör nu inte så mycket, förutom att det kommer att ta längre tid att komma till slutet, för jag har även den andra delen av denna tredje del. Jag väljer dock att läsa och skriva om delarna som två olika böcker.

Världsbygget är fortfarande väldigt bra, det känns genomarbetat, men jag saknar en karta. Det är inte helt klart var alla dessa stater och städer ligger i förhållande till varandra och för min del så hade en karta underlättat.

Generalens älskarinna tar vid där Herrefolket slutade och nu är det Whanzi som berättar. Historien börjar bra, men tyvärr blir det lite segt och långsamt när hon kommit till Högborgen. Där händer det liksom inte så mycket, för mig känns det mest som smygande i korridorer. Det tar sig igen mot slutet, när alla är samlade igen.

Jag tycker fortfarande att det är lite synd att återanvända nazisterna, just det ämnet känns lite uttjatat och det är svårt att göra något nytt på det. Glädjande nog så verkar det nu ha gått upp för några av de inblandade att det "de själva" har gjort är ungefär likvärdigt och i mångt och mycket roten till det onda. Att genetiskt avla fram en enda människotyp låter så vidrigt i mina öron att jag inte ens vill tänka på det.

Ytterligare en vända hos korrekturläsare hade varit önskvärt. Det är många stavfel och till och med ett namnbyte på Harold (som jag tror att han heter) till Harald. Annars är det en bra och spännande historia och jag ser fram emot att läsa upplösningen. Snart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 2 betyg).
På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Generalens älskarinna I: Boklysten, Bokraden och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Herrefolket" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Herrefolket
Genre: Science fiction
Antal sidor: 289
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Purebred 2
Förlag: Fusce
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2017




Första meningen: Det snarkar tyst från onkels sovrum när jag smyger genom huset mot hallen och dörren ut.

Baksidetext
De tror att hon hålls instängd i sin onkels hus, men dold under en luva vandrar hon genom Bottens mörka gränder och spionerar på livet.

Dora är femton år och ett freak. Alla i den glömda staden Olympo föraktar henne. Ingen känner henne.

En kväll träffar hon Mira och det förändrar allt. Men vad som börjar med vänskap och kärlek slutar i mord och förräderi. Ensam, misstrodd och förtvivlad kidnappas Dora och förs till en plats där gamla ideal och ondska strävar mot världsherravälde. Dora får veta att hon är en purebred - och hon upptäcker vad det innebär.

Min kommentar
I höstas läste jag första delen i den här serien, som ska bli en trilogi. Även om jag hade en del invändningar mot den så var jag väldigt nyfiken på hur det skulle gå för dem allihop. När författaren frågade om jag ville ha andra delen också så fanns det bara ett självklart svar.

Herrefolket börjar tre år innan händelserna i Flykten från Olympo. Här är det "freaket" Doras historia vi får berättad. Förutom att den berättelsen är intressant så är den riktigt berörande. Vi får också veta vad som egentligen hände med Mira (hon som blev dödad och anledningen till att Miras bror Thorbi hatar Dora). Det här är så sorgligt att det knappt finns några ord.

Dora är väldigt lätt att tycka om och det känns skönt att verkligen bry sig om någon (det lyckades jag inte riktigt med i förra boken). Kanske är det därför som jag tycker den här boken är bättre. Doras berättelse går ganska snabbt framåt och efter ett tag går den ihop med slutet på Flykten från Olympo. Det här sker faktiskt helt utan upprepningar och det är riktigt snyggt gjort att få ihop det så. Genomtänkt. Det som eventuellt också medverkar till att jag upplever Herrefolket som bättre är att användningen av ordet "freak" nästan är helt borta. Så skönt.

När Dora hamnar på ett ställe som kallas Plantagen så får vi veta mer om det så kallade Herrefolket. Där händer förfärliga saker. Det är också här som temat i serien tappar lite i mina ögon. För mig är det lite samma sak som händer på Plantagen som hände när alla "raser" avskaffades. Jag kan inte riktigt tycka att något av sätten är rätt. Båda sidor är lika hemska. Det är bra att ta upp de här viktiga frågorna i en bok för (främst) ungdomar, men om det är meningen att man ska tycka att avskaffandet av olika genetiska egenskaper, de egenskaper som får oss att se olika ut, så tycker jag att man är väldigt fel ute. Det skulle vara förfärligt att leva i en värld där alla ser likadana ut. Det är ju olikheterna som gör det hela intressant.

Herrefolket är mer spännande och mer berörande än Flykten från Olympo och nu ser jag verkligen fram emot att läsa tredje delen, som verkar vara planerad till våren 2018.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,3 (beräknat på 3 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Herrefolket: Vargnatts bokhylla, Bokhyllan och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Flykten från Olympo" av Lisa Hågensen

Författare: Lisa Hågensen
Titel: Flykten från Olympo
Genre: Science fiction
Antal sidor: 294
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Purebred 1
Förlag: Fusce
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 oktober 2017




Första meningen: Det började med krigen.

Baksidetext
De trodde att en värld utan raser och religion skulle bli en värld i fred. De trodde fel.

En uråldrig rörelse har krälat upp till ytan och gör sig redo att ta över världen. Långt därifrån planerar Thorbi, Laban och deras vänner sin flykt från den bortglömda staden Olympo. Plötsligt kommer män från Utsidan och rövar bort freaket Dora. Alla i Olympo föraktar Dora, men Thorbi hatar henne. Hon mördade hans syster. Varför vill Laban följa efter männen och rädda Dora? Vad har hon med den uråldriga rörelsen att göra? Thorbi bryr sig inte. Han följer med på den livsfarliga resan, och får han bara chansen tänker han hämnas sin syster.

Min kommentar
När jag läste min första Lisa Hågensen så blev jag väldigt positivt överraskad. Därför var jag inte speciellt nödbedd när jag fick ett mejl från författaren där hon undrade om jag var intresserad av att läsa första delen i en YA-dystopi. Vad kan gå fel med det liksom?

Jag vet inte riktigt när allt det här utspelar sig, men det är något jag funderar på ganska mycket. Hur många generationer har egentligen passerat? Har de ingen tideräkning i framtiden? Inte heller var allt utspelar sig är solklart. Inte ens om det är vår egen värld. Namnen på vissa av områdena liknar, bland annat, Grekland, Ungern och Tjeckien, vilket väl faktiskt är ganska troligt. Så mycket mer än centrala Europa lär väl inte vara beboeligt så långt fram som det här måste vara.

Miljön är ganska spännande, trots att det mesta verkar vara ökenlikt. Det jag blir mest fascinerad av är att Olympo faktiskt verkar vara en väldigt stor idrottsarena där man har har byggt en hel stad. Även den plats där de går runt och river i ruiner eggar fantasin och jag får väldigt tydliga bilder i mitt huvud.

Karaktärerna känns lite mystiska, lite som att ingen är den som den utger sig för att vara. Alla verkar ha hemligheter. Huvudpersonen Thorbi, genom vars ögon vi upplever den här världen, känns oengagerad och ointresserad av i stort sett allt. Utom sin hämnd. När det gäller den kan man nog säga att han är mållåst och det spelar ingen roll vad andra säger eller gör. Han irriterar mig för det mesta och jag bryr mig knappt om vad som händer honom. De andra är betydligt mer intressanta, som Whanzi, Laban, Keidra... jag hoppas man får veta mer om dem i de senare böckerna.

Det är inte helt solklart för mig vad författaren vill förmedla med den här boken och jag har funderat en hel del på det. Min tolkning blir att inte ens politisk korrekthet kan rädda mänskligheten. Trots att alla raser, religioner, länder och språk (förutom engelska) har utrotats så krigar människan fortfarande. För att få det så här så måste det ha skett en helt otrolig rasrensning och målmedveten avel. Då kände jag att det var det som var grejen, det man skulle bli upprörd över. Sedan dök det upp en "återanvändning" av en nu existerande gruppering, som det känns som att alla blir så väldigt förbannade på. Däremot var ingen upprörd över den rasrensning som gjort alla likadana "nu". Då blev jag bara förvirrad. Det sätt som gjorde den här nya världen (r)enrasig var väl inte heller speciellt bra? Nåväl, jag önskar i alla fall att det kunde ha gjorts på något annat sätt.

Något som störde mig genom hela boken var överanvändningen av orden "freak", "freaking" och olika böjningar av det. Det som gjorde det än värre var att förutom att personer med avvikande utseende kallades det, så var det tydligen en svordom också. Och det användes ofta. Väldigt ofta.

Jag skulle vilja likna den här vid Divergent, fast tvärtom. Eller vad jag ska säga. Det är i alla fall spännande och nog skulle det vara intressant att få veta hur det ska gå.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,8 (beräknat på 4 betyg).
På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Flykten från Olympo: Bokhyllan, Boklysten och Västmanländskans bokblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Hennes ögon blå" av Lisa Hågensen

Genre: Thriller
Antal sidor: 279
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Raili & Ylva 1
Förlag: FUSCE
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Häftad
Källa: Rec ex
Utläst: 18 augusti 2015





Första meningen: När jag svängde in på avfartsvägen till Olofsson bestämde jag mig snabbt för att inte ställa bilen framför huset så att alla kunde se den.

Baksidetext
De väntar på henne utanför kyrkporten. Året är 1671 och Kirsti Martasdotter fängslas och anklagas för häxeri. Åtta månader senare rymmer hon. Höggravid, torterad och våldtagen tar hon sig tillbaka hem till Lövaren.

2011. Denna ondskans sommar, när en galning skjuter ihjäl ungdomar på en ö i norska skärgården, ser Raili fram emot sex lugna veckor i sitt lilla torp i Lövaren. Men allt står inte rätt till där runt sjön. Någonting är fruktansvärt fel.

Vad fyller vi varandras tomrum med?
Kärlek?
Hat?
Ondska?
Vi väljer. Sedan skördar vi.

Min kommentar
Bara någon vecka efter att jag hade bestämt mig för att aldrig mer ta emot en egenutgiven bok så fick jag ett mejl från Lisa Hågensen där hon undrade om jag kunde tänka mig att läsa hennes bok. Hon beskrev den som en thriller med paranormala inslag som utspelar sig i Bohuslän. Eftersom den lilla meningen innehåller inte mindre än tre av mina trigger-ord så tackade jag ja. Tack och lov. Det här är nämligen både spännande, läskigt, roligt och, inte minst, välskrivet.

Berättelsen är i jag-form och när jag börjar läsa så har jag ingen aning om vem "jag" är. Det får jag veta under bokens gång. Med besked. Jag gillar Raili! Efterhand som jag lär känna henne så kommer hennes något virriga personlighet fram. Och hennes humor. Och vilken otroligt skön humor det är. Hon är ironisk, cynisk och bara rent ut sagt underbar. Henne kompis och kollega (de är bibliotekarier), hjälpsamma Ylva, som alltid står till tjänst kommer inte långt efter. Jag vill vara kompis med Raili och Ylva. I alla fall i kortare stunder.

Det finns, naturligtvis, en historisk tråd i boken också, den utspelar sig 1671 och berättas baklänges. Det blir lite rörigt i mitt huvud, till att börja med, men det tar inte så lång tid innan jag fattar att så är fallet. Jag kan definitivt förstå varför, det blir ju så mycket bättre effekt. I mitten av boken upprepas, ord för ord, de två första kapitlen och det kan jag tycka är lite onödigt. Jag vågade ju inte heller bara bläddra förbi de sidorna, det kanske fanns något nytt där.

Jag har väldigt svårt att lägga ifrån mig boken, det är spännande och mina funderingar och gissningar vandrar vilt. Vad är det som händer egentligen? Slutet tolkar jag som öppet, vilket jag ju gillar. Speciellt när det handlar om läskigheter och övernaturligt. När jag slår igen pärmarna så sitter jag där och undrar om jag verkligen fick veta allt. Det enda som gör mig lite besviken är att miljön hade kunnat vara var som helst, det finns inte direkt något som talar för att det är Bohuslän, men visst måste väl Valludden vara Uddevalla?

I början av läsningen stöter jag på ett ord som jag inte hört sedan jag flyttade från Göteborg 1998; räpa. Det var ett kärt återseende och det fick mig att småle. Under läsningen stöter jag på en hel del ord och formuleringar som får mig att misstänka att Lisa Hågensen är i min ålder och igenkänningsfaktorn är stor. Jag ska definitivt hålla utkik efter hennes nästa bok. Och jag vill helt klart träffa Raili igen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,66 (beräknat på 3 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Hennes ögon blå: Bokhuset, Boklysten och Kim M. Kimselius.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.