Bok: Övergivna platser

Författare: Johannes Pinter / Anna-Karin Tellgren / Markus Sköld / Marie Metso / Mårten Dahlrot / Kristian Schultz / Lova Lovén / Åke Qvarfort / Joni Huttonen / Jonatan Olofsgård / Tomas Persson / Eira A. Ekre / K.G. Johansson
Titel: (13 svarta sagor) Övergivna platser
Genre: Skräck
Antal sidor: 287
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 december 2022

Baksidetext
De övergivna platserna, de bortglömda eller kanske förbjudna – vilka mysterier döljer de? Vilka hemligheter ruvar de på? Vad sker på de platser där ingen levande människa satt sin fot på lång tid? Vad kan man hitta där? Vad eller vilka lever där i civilisationens allra mörkaste skuggsidor? Tretton skräckförfattare gör i den här antologin sitt allra bästa för att besvara de frågorna.

Min kommentar
Kanske är det en gnutta märkligt, men jag vill verkligen börja ett nytt år som ett blankt blad. Jag vill inte ha några "rester" kvar. När det nya året närmade sig hade jag fortfarande mer än hälften av novellerna i Övergivna platser olästa, men det var ändå gott om tid för att hinna läsa dem utan att stressa.

Det här med övergivna och folktomma platser är ganska läskigt utan att det skruvas till, tycker jag. Bland det mest otäcka jag visste upp till tonåren var en skolbyggnad utan människor. Det gav mig rysningar. Samtliga tretton noveller i den här antologin handlar om verkliga platser, vilket så klart gör allt lite läskigare. Efter varje novell finns det dessutom en faktaruta som berättar mer om platsen. Var den ligger och varför den är övergiven, till exempel.

Efter att ha läst de tre första novellerna så tänkte jag att det här kunde bli något i hästväg. De tre fick alla en fyra i betyg. Tyvärr så höll det inte i sig hela vägen, några noveller där i mitten förstod jag nog inte alls. Mot slutet blev det fler noveller som passade mig bättre.

Som vanligt så skriver jag bara om de noveller som blev något av favoriter. Den första av dem är den första i antologin, faktiskt, Ingenting bortom horisonten av Johannes Pinter. Den är väldigt fantasieggande och lite åt the devil you know-hållet. Evigresa av Anna-Karin Tellgren är den andra favoriten. För mig är den en äkta skräckhistoria. Tvisten är ganska uppenbar, men det gör inget alls. Denna skulle vara perfekt som film. Curro av Markus Sköld är en annan favorit. Den är läskig och precis så där mellan raderna, som jag vill ha det.

Favoriten blir nog ändå Kalyazins ängel av Eira A Ekre. Den kryssar i nästan varenda checkbox, till och med den om att bli överraskad. Det blir jag. Mycket. Det är en alldeles underbar tvist här. Jag började ana oråd när saker upprepade sig, men det där såg jag inte komma. Samtidigt så är den vacker, på något besynnerligt sätt.

Novellerna i Övergivna platser utspelar sig i olika länder, från Sverige till Australien, på platser som jag (med undantag för ett enda ställe) aldrig har hört talas om. Jag minns inga tentakelmonster, men annars så finns nog allt här. Från vackert till splatter. Om det behövs fler övergivna platser till ytterligare en antologi så kan jag tipsa om Dragon Gate, som ligger utmed E4:an, norr om Tierp. Ett märkligt ställe med potential för en bra historia.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Övergivna platser: Jag kan inte hitta någon.

Bok: 13 svarta sagor om superskurkar

Författare: Anna Jakobsson Lund / Jens Daniel Burman / Lupina Ojala / Oskar Källner / Boel Bermann / Daniel A Lagergren / Markus Sköld / Camilla Linde / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Marcus Olausson
Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 266
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2022

Baksidetext
Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

Min kommentar
Det har blivit en del novelläsande den senaste tiden och de tretton novellerna i 13 svarta sagor om superskurkar lästes på lite drygt en månad. Detta är den fjärde antologin under temat svarta sagor, vilket betyder att jag nu har läst alla de fem gamla och bara har de två som släpptes i början av året kvar.

Samtliga noveller här hamnar mellan 2,5 och fyra i betyg. En del av novellerna vet jag att jag inte förstår, en del verkar sakna både början och slut. Allt är precis som vanligt, med andra ord. Jag förväntar mig inte att gilla alla noveller i en antologi, speciellt inte när det handlar om tretton olika författare. Enkelt sagt så kan man nog säga att här finns något för alla. Här finns till och med plats för lite tentakelmonster. Det är ju lite det som är charmen.

När jag läste antologin om superhjältar så hade jag problem med att en del nog knappt kunde betraktas som hjältar. Här blir det nästan tvärtom. Hjälte eller skurk, det beror kanske på vem som tittar. Skillnaden är ibland hårfin. Det blir en del moraliska funderingar. Dock inte hos mig, utan hos skurkarna. Alla superhjältar/-skurkar verkar i alla fall vara ensamma, olyckliga och missförstådda.

Det blev, så klart, några favoriter och de är de enda jag nämner speciellt. Hajar attackerar alltid i motljus av Jens Daniel Burman är en av dem. Jag tyckte den var rörig och osammanhängande i början, men när jag väl kom underfund med vad den egentligen gick ut på så vände allt. Casus belli av Oskar Källner är en sorts spin-off på Memento mori och handlar om Järnsyrsan och hur man ofta blir exakt det som man är motståndare till. Stormen av Boel Bermann är en annan favorit och den som jag nog tycker är mest genomarbetad. Och faktiskt den som ligger mest nära verkligheten. Det gör den extra läskig. Inga jävla hjältar av Daniel A Lagergren fick mig fast direkt från start. Ännu en historia om att man ofta blir det man avskyr. Tömd av Camilla Linde har en tydlig början, en rejäl mitt och ett riktigt slut. Till och med en gnutta sensmoral. Minsann.

Jag tror att det kan vara så att en skurk kräver mer bakgrundsarbete än en hjälte. Jag vet att för min del så behövs drivkraft, motiv och liknande, annars blir jag inte engagerad. Även om skurken gör fel så vill jag kunna förstå varför den gör som den gör. Ibland upplever jag det som att jag får för lite kött på benen, men de noveller jag gillar mest verkar ha kryssat i alla rutor jag behöver.

13 svarta sagor om superskurkar har många olika typer av skurkar, en del gillar jag mer än andra. Förmodligen är det så att jag inte är rätt målgrupp. Superhjältar/-skurkar är inte riktigt min grej och har nog egentligen aldrig varit. Personligen så föredrar jag vanliga människor i ovanliga situationer.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superskurkar: Tentakelmonster, Barrikaden och För nöjes skull.

Bok: 13 svarta sagor om ond bråd död

Författare: Helena Dahlgren / Jens Daniel Burman / Cia Sigesgård / Sofia Albertsson / Peter Erik Du Rietz / Katarina Emgård / Love Kölle / Lova Lovén / Hans Olsson / Camilla Linde / Johan Ring / Ida Tellestedt / Johannes Pinter
Titel: 13 svarta sagor om ond bråd död
Genre: Skräck
Antal sidor: 272
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2022

Baksidetext
Den här novellantologin bjuder på en rejäl dos skön retroskräck inspirerad av skräckfilmer från tiden då videokassetter och movieboxar räknades som högteknologi. Här möter du 13 kvinnor som på olika sätt tar sig an, drabbas av eller själva utövar mänsklig ondska.

Min kommentar
När jag var med och crowdfoundade antologin 1873 för några år sedan så fick jag även de tidigare böckerna. 13 svarta sagor om ond bråd död är den tredje "delen" och har ju en alldeles särskilt lockande titel. Omslaget minner också om skräckfilmens storhetstid, då när jag var ung.

Någonstans borde jag kanske ha anat att detta inte alls skulle passa mig. men det beror nog på vilka skräckfilmer man mest associerar med storhetstiden. Det verkar råda något slags konsensus om att ond bråd död måste vara splatter och jag håller inte alls med. I slutet av 70-talet såg jag min allra första skräckfilm och resten är historia, skulle man nog kunna säga. Jag älskade verkligen skräckfilmerna på 70- och 80-talet, men inte var väl allt splatter då? Eller åtminstone inte så splattrigt splatter (nej, jag såg aldrig Motorsågsmassakern, av den enkla anledningen att jag inte gillar splatter). I alla fall, de flesta novellerna här är splatter.

Samtliga noveller hamnar i spannet 2-4 i betyg och de som har fått det lägre betyget är inte dåliga, det är bara det att de inte passar mig så bra. En del av dem förstod jag nog inte ens.

Någon självklar favorit blev det inte, men fyra av novellerna fick en fyra i betyg och man skulle nog kunna säga att de har enkelheten gemensamt. Hotellet av Cia Sigesgård känns som en homage till The Shining och det gillar ju jag. Mycket läskigare än så blir det inte och ett oväntat slut är alltid uppskattat. Plumpudding av Peter Erik Du Rietz är, trots splattervarning, en annan novell som jag tyckte om. Miljön där är ju också speciell, isolerade platser är liksom läskiga i sig. Hallonfingrar av Lova Lovén är nog egentligen ganska förutsägbar, men tonen tilltalar mig. Och så är den ju lite äcklig också. Ett hemskt sätt att dö av Johan Ring är en fantastisk liten hämndberättelse. Den är kanske inte så skräckig, men den är hemsk.

Jag måste bara också nämna Sju sorters kakor av Camilla Linde och Rewind Tours av Johannes Pinter, som båda har teman som jag gillar. Den förra handlar om vad som skulle kunna hända om det kommer en sådan där läskig typ som vill omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Den senare handlar om att fysiskt resa in i skräckfilmens värld och bli en del av filmen.

13 svarta sagor om ond bråd död borde tilltala alla som växte upp med skräckfilmer på 70- och 80-talet. Eller de som inte var födda då, men som ändå gillar filmerna. Nästa "del" i 13 svarta sagor är den om superskurkar. Det låter ju spännande!

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 28 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om ond bråd död: Barrikaden, Fear not the dark och Tentakelmonster.

"13 svarta sagor om superhjältar"

Författare: Anna Jakobsson Lund / Johannes Pinter / Lupina Ojala / Oskar Källner / Johan Ring / Claes-Magnus Bernson / Markus Sköld / Anna E. Wahlgren / Love Kölle / Finn Cederberg / Patrik Centerwall / Lova Lovén / Christian Johansson
Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 255
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2021

Baksidetext
Superhjältar. De finns överallt. Från Stockholm till Vindeln. Under steampunkigt 1800-tal och i framtiden. De håller Sverige fritt från superskurkar och faror. Deras kamp är inte enkel, och de är inte alltid så starka som omvärlden önskar. De slåss också mot inre demoner, migrän och IBS.

I den här antologin ger tretton av Sveriges mest spännande författare sin bild av en svensk superhjälte, som är både mänskligare och mer komplex än vi är vana vid.

Min kommentar
Jag brukar ju läsa noveller mellan böcker, som en smakrensare. Lite som ingefära mellan olika sushibitar. Så blev det även när det gäller 13 svarta sagor om superhjältar. Det funkar alldeles ypperligt och speciellt när man, som jag, inte är helt såld på superhjältar är det lätt att man överdoserar. En novell då och då är nog bra både för mig och för novellerna.

Alla novellerna i den här antologin ligger mellan en tvåa och en fyra i betyg. Jag skulle inte kalla någon för dålig, utan ett sämre betyg betyder bara att den har passat mig mindre bra. Någon av novellerna förstod jag nog inte alls.

Under läsningen började jag fundera på om jag möjligtvis har missuppfattat superhjälte. För mig är en hjälte något bra och kan, per definition, inte vara en bov. Ingen av dem är i alla fall den vanliga glamorösa typen av superhjälte. Alla har de vanliga vardagliga problem. En del av novellerna liknar varandra, vilket inte alls är speciellt konstigt. Ämnet är ju ganska så smalt. Men rent generellt så är det tretton olika tolkningar av vad en superhjälte är.

Läsningen börjar väldigt bra, med två favoriter. Den första är Mantlarna av Anna Jakobsson Lund och jag känner igen hennes sätt att skriva. Berättandet känns så enkelt. Inget förklaras. Det behöver inte förklaras. Allt blir så tydligt i hur karaktärerna agerar. Allt liksom bara är. Slutet var oväntat och inte det jag ville ha, men jag gillar att överraskas. Den andra är Bräckan av Johannes Pinter, om den (o)frivillige hjälten. Den ackompanjeras av ljudeffekter (bara i text dock). Det hör ju verkligen hemma i en berättelse om superhjältar. Det gör även den lilla dosen torr humor.

Antologin avslutas också på topp, med ytterligare två favoriter. Den sista exorcisten av Lova Lovén är en komplett historia. Den har början, mitten och slut. Ett riktigt bra slut, för övrigt. Den är kanske inte direkt läskig, med mina mått, men den är helt klart spännande. Strega av Christian Johansson är den allra sista novellen och den är så där härligt oviss. Är detta en superhjälte eller är det ett offer? Jag vet vad jag tror i alla fall.

I 13 svarta sagor om superhjältar finns det något för alla och det är riktigt kul med superhjältar i Sverige.

På Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt (beräknat på 35 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superhjältar: Tentakelmonster, I bokhyllan och Barrikaden.

"13 svarta sagor"

Författare: Lova Lovén / Katarina Emgård / Mattias Lönnebo / Elisabeth Östnäs / Love Kölle / Mikael Strömberg / Eva Holmquist / Fred Andersson / Christina Nordlander / Alexandra Nero / Ida Tellestedt / Johan Grindsäter
Titel: 13 svarta sagor
Genre: Skräck
Antal sidor: 192
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 september 2021

Baksidetext
Rysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

Min kommentar
Det har varit ganska dåligt med novelläsning den senaste tiden så till slut tyckte jag det var dags att göra något åt saken. För ett par år sedan var jag med och crowdfoundade (heter det så?) en antologi från Swedish Zombie, 1873, som var den femte boken i den här antologiserien under namnet 13 svarta sagor. Som ju också är hela namnet på den första boken som släpptes. I alla fall, då fick jag också de tidigare böckerna. Eftersom jag är jag så gav jag mig alltså på den första.

Boken har en väldigt passande titel, för svarta är de verkligen, novellerna. Mer svarta än läskiga och det är en väldigt stor skillnad för mig och det kan vara så att jag hade felställda förväntningar. Jag har tidigare märkt en tendens att bara svärta utan så mycket inslag av något annat inte funkar så bra. Med det sagt... det är en riktigt stor variation på novellerna, allt från mer dystopilikt till gotisk spökhistoria. Här finns något för alla.

Någon solklar favorit blev det inte, men det var flera som jag fastnade för. Till exempel den första novellen, Gastkramad, som börjar väldigt bra och lite halvläskigt. Slutet på den blev dock en antiklimax. Dödspatrullen är en annan novell som passade mig, men läskig skulle jag inte kalla den, den kändes mer som en dystopi. Kidnappad var lite halvläskig och den sista novellen, Hungrig skugga, var faktiskt lite obehaglig.

En del av novellerna förstår jag nog inte alls och genomgående skulle jag nog säga att de är mer makabra än läskiga och otäcka. De flesta är också väldigt förutsägbara, bara en, Pappas lilla pojke, överraskade mig ordentligt och Flockdjur hade en snygg liten tvist på slutet. Lite synd och konstigt är det att korrekturläsningen varit ganska dålig, det är ju ändå korta texter.

Kanske var mina förväntningar på 13 svarta sagor för höga, efter att ha läst 1873 för ett par år sedan, men jag ser verkligen fram emot att läsa nästa antologi i serien.

På Goodreads hade den 3,41 i genomsnitt (beräknat på 32 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om 13 svarta sagor: C.R.M. Nilsson, Tentakelmonster och Endast Eböcker.

"Kadavernatten" av Lova Lovén

Författare: Lova Lovén
Titel: Kadavernatten
Genre: Skräck
Antal sidor: 25
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2019




Första meningen: "Vad är din "guilty pleasure"?"

Baksidetext
Några skulle kanske kalla Carolin vardagspsykopat, men själv skulle hon nog snarare använda orden "sadistisk voyeur". På jakt efter självutlämnande bloggar möter hon Lea, en trasig ung kvinna med ett unikt problem; hon ser döda djur röra på sig...

Min kommentar
Det blev bara en till novell i slutet av 2019 och jag tyckte det var en bra idé att fortsätta med skräcktemat. Jag har tidigare läst en annan bok av Lova Lovén, som gav mersmak, så det var dags att prova hennes novellskills.

Jag tycker den här novellen är bra berättad och det blir lite lagom rysligt. Jag känner att jag får veta tillräckligt om Lea, vad som driver henne och varför. Däremot har jag lite problem med Carolin. Jag förstår inte hennes agenda, men det hör ju lite till hennes... diagnos. Vad får hon egentligen ut av detta? Vad vill hon? Driva deprimerade människor till självmord? Det antyds lite i alla fall.

Det som är grejen här är inte zombiedjuren, som inte skrämmer mig ett dugg, utan det faktum att vi inte har en aning om vilka som läser det vi postar på sociala medier. Och vad de eventuellt vill göra med den informationen. Det gör mig mer rädd.

Slutet är öppet och jag gillar det, i alla fall de slutsatser jag drar av det. Kadavernatten skulle kunna bli en fantastisk kortfilm.

På Goodreads hade den 2,67 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Kadavernatten: Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Trojanerna" av Lova Lovén

Författare: Lova Lovén
Titel: Trojanerna
Genre: Skräck
Antal sidor: 220
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 april 2017




Första meningen: Alvin klottrar i sin anteckningsbok och sneglar på klockan, som visar 08.10.

Baksidetext
ÖVER 300 DÖDA I MASSAKER PÅ HÖGSTADIESKOLA I MALMÖ

Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö.

I Sverige. I världen.

Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krisförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm ... mot det smygande hot som är trojanerna.

Min kommentar
Skräck och allehanda apokalyptiska berättelser har fascinerat mig sedan barnsben (ja, faktiskt). Det finns nästan inget bättre än att bli vettlöst rädd i den fiktiva världen. Dessutom hävdar jag bestämt att denna fascination avsevärt förbättrar mina överlevnadschanser när det väl händer i verkligheten. Dessutom utspelar sig den här boken mestadels i en stad nära mig (Malmö), vilket jag uppenbarligen hade glömt när jag väl började läsa den.

Det första som slår mig är att sådana här berättelser är betydligt läskigare om de utspelar sig i en bekant miljö. Jag har varit på de flesta ställen som nämns och jag ser alltihop väldigt tydligt för mitt inre öga. Dessutom så är det nattfjärilar. Nattfjärilar! Det har vi i hundratals både inne och ute på hösten. Du fattar vad läskigt.

Vi får alltså följa tre kvinnor: Prästen Liv, som måste brottas med andras sorg och skräck. SOS-operatören Karolin, som lyssnar på mänsklighetens (oftast) tysta rop på hjälp. Kommunikatören Sofia, som tycker att information måste ut och inte bryr sig ett dugg om vilka konsekvenser diffusa påståenden kan få. I början hade jag väldigt svårt att hålla isär dem. Jag tycker de hade alldeles för lika röster, men det löste sig tack och lov en bit in. Både Karolin och Liv tycker jag om och har inga problem att relatera till dem. Sofia däremot... hon är exakt lika fördomsfull mot äldre som hon tycker att äldre är mot henne. Det är precis en sådan egenskap som jag avskyr.

Jag har en del problem med den här historien och då menar jag inte bara detaljerade beskrivningar av sådant som känns lite onödigt. Ett hotellrum, till exempel, där varenda pryl som finns där beskrivs. Det känns helt ovidkommande. Nästan alla hotellrum ser likadana ut och dessutom spelade det ingen som helst roll för berättelsen. Mitt största problem är att jag inte får ihop allt. Kanske har jag andra preferenser för att bli rädd, men saker som är ologiska eller bara konstiga skrämmer mig inte. Jag behöver inte förstå allt, men det måste hänga ihop. Här finns alldeles för många oklara skeenden för att jag ska tycka att det är otäckt på riktigt. Eller så missade jag något.[spoiler]Varför sparades en del människor? I de stora sammanhangen (arenor, simhallar och så vidare) så åts alla upp, urskillningslöst och det fick inte finnas några överlevande. Varför togs vissa över (som Helena, Lucas, Ernst)? Vilka var de med nattfjärilar i magen? Övertagna människor? Demoner som såg ut som människor?[/spoiler] Ovisshet är nästan ett måste i skräcklitteratur, i alla fall för karaktärerna i den, men allt får liksom inte vara ett enda stort ? för läsaren.

Sociala medier och den hastighet med vilken information sprids är lite i centrum här. Och huruvida information alltid är av godo. Trots att man har goda intentioner så kanske man bara spär på ryktesspridningen och paranoian.

Slutet är så där läskigt öppet, samt en liten antydan att detta bara var början. Det gillar jag. Lagom makabert var det också. Precis så ska skräck sluta.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 5 betyg).
På Goodreads hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 20 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Trojanerna: Bokhyllan, Bokhuset och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.