Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 266
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Swedish Zombie
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2022
Baksidetext
Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?
Min kommentar
Det har blivit en del novelläsande den senaste tiden och de tretton novellerna i 13 svarta sagor om superskurkar lästes på lite drygt en månad. Detta är den fjärde antologin under temat svarta sagor, vilket betyder att jag nu har läst alla de fem gamla och bara har de två som släpptes i början av året kvar.
Samtliga noveller här hamnar mellan 2,5 och fyra i betyg. En del av novellerna vet jag att jag inte förstår, en del verkar sakna både början och slut. Allt är precis som vanligt, med andra ord. Jag förväntar mig inte att gilla alla noveller i en antologi, speciellt inte när det handlar om tretton olika författare. Enkelt sagt så kan man nog säga att här finns något för alla. Här finns till och med plats för lite tentakelmonster. Det är ju lite det som är charmen.
När jag läste antologin om superhjältar så hade jag problem med att en del nog knappt kunde betraktas som hjältar. Här blir det nästan tvärtom. Hjälte eller skurk, det beror kanske på vem som tittar. Skillnaden är ibland hårfin. Det blir en del moraliska funderingar. Dock inte hos mig, utan hos skurkarna. Alla superhjältar/-skurkar verkar i alla fall vara ensamma, olyckliga och missförstådda.
Det blev, så klart, några favoriter och de är de enda jag nämner speciellt. Hajar attackerar alltid i motljus av Jens Daniel Burman är en av dem. Jag tyckte den var rörig och osammanhängande i början, men när jag väl kom underfund med vad den egentligen gick ut på så vände allt. Casus belli av Oskar Källner är en sorts spin-off på Memento mori och handlar om Järnsyrsan och hur man ofta blir exakt det som man är motståndare till. Stormen av Boel Bermann är en annan favorit och den som jag nog tycker är mest genomarbetad. Och faktiskt den som ligger mest nära verkligheten. Det gör den extra läskig. Inga jävla hjältar av Daniel A Lagergren fick mig fast direkt från start. Ännu en historia om att man ofta blir det man avskyr. Tömd av Camilla Linde har en tydlig början, en rejäl mitt och ett riktigt slut. Till och med en gnutta sensmoral. Minsann.
Jag tror att det kan vara så att en skurk kräver mer bakgrundsarbete än en hjälte. Jag vet att för min del så behövs drivkraft, motiv och liknande, annars blir jag inte engagerad. Även om skurken gör fel så vill jag kunna förstå varför den gör som den gör. Ibland upplever jag det som att jag får för lite kött på benen, men de noveller jag gillar mest verkar ha kryssat i alla rutor jag behöver.
13 svarta sagor om superskurkar har många olika typer av skurkar, en del gillar jag mer än andra. Förmodligen är det så att jag inte är rätt målgrupp. Superhjältar/-skurkar är inte riktigt min grej och har nog egentligen aldrig varit. Personligen så föredrar jag vanliga människor i ovanliga situationer.
På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 16 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
| Ordbajsig | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om 13 svarta sagor om superskurkar: Tentakelmonster, Barrikaden och För nöjes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar