Bok: Tomma luften av Ann Cleeves

Författare: Ann Cleeves
Titel: Tomma luften
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 382
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Thin air
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: Shetlandskvartetten 6
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 augusti 2022




Första meningen: Musiken började.

Baksidetext
Det är midsommar på Shetlandsöarna, en tid av ljusa nätter och gäckande dimma. Polly, Caroline och Eleanor är vänner sedan universitetstiden och har tillsammans med sina partners lämnat Londons larm och stress för en långhelg på Unst, Shetlands nordligaste ö. De är där för att enligt den shetländska traditionen fira Carolines giftermål med öbon Lowrie. Sent på kvällen efter bröllopsfesten försvinner plötsligt Eleanor. Dagen därpå upptäcker Polly ett mejl från henne, som ser ut som ett självmordsbrev. Men det är något som inte stämmer med brevet, och när Eleanors kropp hittas nära den dramatiska klippkanten tätnar mysteriet.

Kriminalarna Jimmy Perez och Willow Reeves får uppdraget att resa till Unst för att utreda fallet. Innan Eleanor försvann påstod hon att hon sett spöket efter en liten flicka som drunknat på ön på tjugotalet. Enligt Eleanors vänner hade hennes intresse för spöket på Unst verkat närmast som en besatthet – höll hon kanske på att förlora förståndet? Jimmy och Willow får dock snabbt känslan av att Eleanors död är mer komplicerad än så.

Finns det en hemlighet bakom myten om spökflickan? En hemlighet så chockerande att någon flera decennier senare skulle kunna drivas till mord för att förhindra att sanningen kom ut?

Min kommentar
Det är inte klokt vad tiden går fort. Till min stora förvåning så upptäckte jag att det var (nästan exakt) fem år sedan jag läste förra delen i den här serien. Jag vet egentligen inte varför jag inte har fortsatt läsa, det finns ingen anledning alls. Jag tyckte i alla fall att serien var ett klassiskt fall för min Finish That Series-utmaning i år och nu har jag äntligen kommit till den och det var dags att läsa Tomma luften.

Nog för att detta är en deckare, men det är nästan lika mycket en mysig bok. Tempot är mycket långsamt, typ noll action och inget blod överhuvudtaget. Här är det människorna och deras relationer som är det viktiga. Och vad som driver dem. Det är högintressant. En liten släng av gammal folktro och mystik blir det också. Den frodas bra där ute på öarna, tror jag. Den biten är i alla fall både spännande och intressant. Även om just denna spökhistorien kanske inte är sann.

Miljön är nästan som en egen karaktär, den är ständigt närvarande. Och som den lockar. Det här gör hon bra, Ann Cleeves. Jag antar att Shetlandsöarna har fått en del turism tack vare de här böckerna och nu minns jag ju att även jag vill åka dit.

Karaktärerna är egentligen inte speciellt många, men det blir på gränsen till för krångliga släktförhållanden för mig. Alla verkar vara släkt med alla, eller i alla fall ha något slags band, och för mig som är uppväxt som en del i en släkt på fem så blir det för jobbigt att hålla isär allt. De återkommande karaktärerna är sig lika, faktum är att det bara är två, som jag minns. Perez är lika tyst och lugn som han brukar, lite ljusare än i förra boken. Sandy är så osäker och försiktig att det nästan gör ont. Han har dock bättrat sig lite och får också mer utrymme här. Willow Reeves minns jag inte ens från förra boken, men hon verkar vara en lagom udda figur. Jag tycker nog ändå att det blev en aning för mycket darr och spänning mellan henne och Perez.

Det finns ju så klart också en del nya karaktärer, de som brottet gäller kan man väl säga. Jag får ingen känsla alls för dem. Många av dem är helt osannolikt osympatiska och de har absolut ingenting gör mig vare sig nyfiken eller engagerad. Vilket faktiskt är ganska hemskt, eftersom det ändå är en väldigt tragisk historia som berättas. Jag gillar, trots allt, att karaktärerna är vanliga människor, som folk är mest. Det är bara lite för många osympatisk på för liten yta och koncentrationen blir för hög.

Historien känns lite för konstruerad för att jag ska gå igång ordentligt. Men visst, helt omöjligt är det säkert inte. Konstigare saker händer väl varje dag, tänker jag. Kanske är det också en bidragande orsak till att språket känns lite styltigt. Många förklaringar får man, av allehanda saker. Ibland ovidkommande. De många upprepningarna kan vara en följd av alla förklaringar, men det blir tjatigt när man läser samma sak för tredje gången. Man kan sammanfatta det med att det är för mycket snack och för lite verkstad.

Något som förvånar mig ganska rejält är att boken är uselt korrekturläst. Till och med i min pocketutgåva. Det handlar om fel som borde vara ganska lätta att upptäcka. Om man faktiskt läser. Oftast är det hela ord som saknas.

Tomma luften är ungefär lika bra som sina föregångare. Kanske är jag inte så imponerad av själva gåtan eller upplösningen, men det är mysigt att hänga på Shetlandsöarna. Eftersom serien är med i min avsluta serier-utmaning så kommer det inte att dröja fem år tills jag läser nästa del, som redan är inplanerad. Kanske hjälper det till också.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 13 450 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Tomma luften: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Johannas deckarhörna och DAST Magazine.