"Huset" av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Titel: Huset
Genre: Skräck
Antal sidor: 304
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2016




Första meningen: Gråhunden Abbott sprang in i huset genom den vidöppna ytterdörren.

Baksidetext
Julen närmar sig och Mårten, Lena och deras dotter Elsa åker till det ensliga huset vid sjön för att äntligen få vara tillsammans. Huset ser inte ut som de lämnande det. I farstun står en stol mitt på golvet och i vapenskåpet saknas ett jaktgevär. Varför har grannarna som vaktar huset inte ställt i ordning efter sig?

Familjen har gått igenom en tung period sedan Lena blivit invalid efter en bilolycka. Hon har fått permission från sjukhuset och behöver sondmatas och medicineras flera gånger per dygn. Det är lång väg till sjukhuset ifall något skulle hända, men trots det ser Mårten fram emot att de ska få vara en tillsammans igen.

På julaftonsnatten knackar det på dörren. En nedkyld och utmattad kvinna söker hjälp. Hon får värme, vila och skydd mot snöstormen som rasar utanför. Men det finns också något annat hon vill ha...

Min kommentar
Skräck och (roman)debutant, en oerhört lockande kombination. Tyvärr fick den vänta på att bli läst oförtjänt länge, eftersom jag missade läsfönstret och fick ge mig till tåls i ett år. Den utspelar sig nämligen över julhelgen och vad är bättre än att läsa en bok ungefär vid den tid på året då den utspelar sig. Det brukar ge en extra skjuts.

Jag vet inte riktigt var boken utspelar sig, men det är någonstans i norr. Det är kallt, mörkt, massor av snö och alla har minst en skoter stående i garaget. Alla dessa faktorer (ja, utom skotern då) ger en närmast klaustrofobisk känsla. De är insnöade och helt ensamma. Det går inte att ta sig därifrån, hur mycket man än vill. Jag älskar det.

Karaktärerna är inte speciellt många och jag får inte veta alltför mycket om dem. Det är mera känslan av dem som förmedlas. Mårten blir jag bara irriterad av, han verkar vara en mes som aldrig någonsin har sagt ifrån till någon. Dottern Elsa är nog den som känns mest äkta, jag har i alla fall lättast att relatera till henne. Även om jag nu aldrig hade en så mörk fas i tonåren. Hon är sinnebilden av en tonåring, det är så typiskt att dras till något utan att fundera över vilka konsekvenser det skulle få. Elsa får upptäcka följderna av mörkret på ett väldigt konkret sätt.

Det är en väldigt obehaglig stämning som genomsyrar hela boken, mest tack vare att jag hela tiden får uppleva samma saker som karaktärerna. Jag blir inte serverad hur de känner sig när de blir rädda utan får i stället veta varför de känner så. Det är mycket mer effektivt, eftersom jag också får en chans att bli rädd då. Om jag har något problem med något så är det att det ibland blir lite väl mycket, i betydelsen osannolikt, men detta är ju trots allt en skräckroman och trovärdigheten i sådana är ju inte alltid så hög. Jag funderar, bland annat, över varför i hela friden man vill dra med sig sin nästan komatösa fru för att fira jul mitt ute i ingenstans och kan överhuvudtaget inte komma på någon anledning. Inte heller förstår jag varför just den biten är med i boken. Det hade gått att lösa på ett bättre sätt, tycker jag. Det tillför absolut ingenting.

Slutet är öppet, om man nu väljer att kalla det så. Jag brukar gilla öppna slut, men detta är helt enkelt vidöppet. Jag har nästan inga svar alls när boken är slut. Vad hände med dem allihop, egentligen? Klarade de sig? Dog de och i så fall hur? Varför blev vägarna aldrig skottade?

Jag har sett att Jens Daniel Burman har skrivit några noveller, de får jag nog se till att läsa. Och så väntar jag på hans nästa roman.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,2 (beräknat på 5 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Huset: Läsa & Lyssna, Kajsas bokblogg och Tentakelmonster.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"På andra sidan väggen" av Shari Lapena

Författare: Shari Lapena
Titel: På andra sidan väggen
Genre: Thriller
Antal sidor: 269
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The couple next door
Översättare: Lena Karlin
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 december 2016




Första meningen: Anne känner hur magsyran börjar pumpa och stiger upp i halsen.

Baksidetext
Anne och Marco Conti är ett par som tycks ha allt: ett kärleksfullt förhållande, ett vackert hem och en underbar bebis, Cora.

Nu säger deras granne att hon inte vill ha med deras sex månader gamla dotter på sin middagsbjudning. Inget personligt, hon står bara inte ut med gråten. Marco säger att det är okej. De bor ju trots allt bara i huset bredvid. De kommer att ha babyalarmet med sig och turas om att gå hem en gång i halvtimmen.

När Anne tittade till Cora för bara en stund sedan sov barnet djupt. Men nu, efter att hon rusat upp för trapporna i deras dödligt tysta hus, besannas hennes djupaste rädsla. Cora är borta!

Anne och Marco har aldrig tidigare behövt ringa polisen. Men nu är polisen i deras hem, i deras liv. Och vem vet vad de kommer att upptäcka där?

Min kommentar
Den här boken dök en dag upp i min brevlåda, som en överraskning. Jag hade helt missat den i bokfloden, kanske mest på grund av att förlaget (Louise Bäckelin Förlag) var helt okänt för mig. Det är det inte längre och från och med nu ska jag hålla ögonen på deras utgivning.

Här berättas det i presens, något som jag brukar uppskatta i spänningslitteratur. Språket är väldigt kortfattat, vilket jag också brukar uppskatta. Jag vet inte varför det inte funkar riktigt för mig här, kanske är det för att det nästan blir för kortfattat så att det blir lite rumphugget och får det mesta att kännas som uppräkningar. Det är dock väldigt effektivt. Något som stör mig helt osannolikt mycket är översättningen av 00:35 till 25 minuter i ett. Vem säger så? Det värsta är att det återkommer. Ofta. Väldigt ofta.

Boken har tre berättare; Anna, Marco och den utredande polisen. Jag kan inte påstå att jag lär känna eller kommer nära någon av dem. Allting är väldigt distanserat och det känns lite som att jag står utanför och tittar in. Det är också något som brukar funka bra för mig, men här blir jag aldrig riktigt berörd. Trots att ett barn försvinner. Jag upplever det lite som att jag aldrig tillåts känna något, hela tiden får jag skrivet på näsan hur karaktärerna känner det och inget lämnas åt fantasin. Lite empati kan jag dock känna för de inblandade, speciellt Anna.

Intrigen är väldigt komplicerad och kanske har jag läst på tok för många liknande historier för jag tyckte denna var väldigt förutsägbar och ibland till och med övertydlig. Redan från början räknade jag ut vad det var som hade hänt, vem som var skyldig till vad. Däremot hittar jag inga som helst logiska hål, förutom då i vad personerna berättar för varandra. Jag förstår ju att man kanske inte tänker logiskt under sådana här omständigheter, men jag tycker karaktärerna borde ha ställt en del frågor, både till sig själva och till varandra.

Detta är ett väldigt intressant tema. Vem är en dålig förälder? Är det egentligen någon skillnad på att vara på en annan våning mot att vara i lägenheten bredvid? Varför är media och omgivningen alltid så snabb med att döma? Tyvärr tycker jag de här frågorna slarvas bort lite, jag hade gärna fått fler bitar med det. Historien är osannolik, men ändå inte. Det blir på något sätt trovärdigt, speciellt människotyperna. Det är väldigt spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Lyckligtvis så är boken kort och snabbläst.

När jag har läst ut boken så kan jag inte låta bli att tänka att detta borde kunna bli en riktigt bra film, kanske gör den sig ännu bättre på filmduken. Jag ska i alla fall hålla utkik efter fler böcker av Shari Lapena i fortsättningen, jag är väldigt svag för böcker utan logiska hål.

Boktipsets estimerade betyg var 5,0 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 30 746 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om På andra sidan väggen: Lottens bokblogg, Booze'n'Books och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Redan död" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Redan död
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Already dead
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 13
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 december 2016




Första meningen: Glen Turner vaknade i en dränkt värld.

Baksidetext
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.

Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

Min kommentar
Detta är faktiskt den sista boken av Booth som jag har i hyllan, den trettonde delen om Cooper och Fry. Tyvärr så har nog inte böckerna kommit riktigt till sin rätt när jag i stort sett har läst en i månaden under hela förra året. Det blir nog lite för mycket av allt då.

Regnet står som spön i backen i Redan död och den redan något dystra miljön blir ännu mörkare. Som vanligt står naturen i centrum och precis som vanligt så får man oerhört detaljerade beskrivningar av små byar och hur de ser ut nu när de nästan ligger under vatten. Det är nog den här delen som jag tror att jag uppskattar för lite på grund av att det har blivit för tätt mellan böckerna. I vanliga fall så tror jag att jag hade gillat vardagslivet i Peak District. Jag har aldrig varit just där, men jag känner mig som en expert på området.

Jag tycker det är lite tråkigt att Ben och Diane inte jobbar ihop längre, det var många böcker sedan som de gjorde det. Trots allt så är det ju deras relation som är den mest intressanta i den här serien. Diane är sitt vanliga, buttra jag. Hon har väl egentligen aldrig varit trevlig, men nu börjar det bli svårt att tycka om henne. Och faktiskt lite tjatigt också. Det är förvånande att hon har lyckats ta sig igenom en polisutbildning. Man skulle ju kunna hoppas på att det ställs krav på social kompetens i det yrket. I alla fall så verkar hon komma till insikt att Ben är bra att ha som bollplank enligt det gamla talesättet man saknar inte kon förrän båset är tomt. Och minsann, visar hon inte lite medmänsklighet till slut, men framför allt så visar hon självinsikt.

Ben, denna arma man, har det inte lätt här och jag tycker att författaren har varit rent elak mot honom. Man skulle kunna säga att vädret passar väldigt bra till Bens humör. Det är mörkt och otroligt dystert, men Ben förnekar sig aldrig. Han är ju i grund och botten en positiv person och väldigt, väldigt god. Jag har inte svårt att sympatisera med hans mörka tankar, även om jag av princip tycker det är fel.

Jag känner mig fortfarande lite less på alla föreläsningar om än det ena och än det andra, men förmodligen är även det något jag skulle uppskatta mer om det gick längre tid mellan böckerna. Det finns ingen spänning i de här böckerna, i betydelsen nagelbitande. Det finns inget driv framåt utan det bara lunkar på, vilket inte är fel det heller. Ibland.

Vissa delar i historien var väldigt uppenbara, "vem" förstod jag ganska snabbt, däremot var det länge oklart med "varför". Hur Ben lyckades ramla på lösningen förstår jag fortfarande inte. Det var väldigt långsökt. Själva upplösningen kändes inte riktigt renhårig och jag kan nog tycka att det är på gränsen till fusk. Jag tycker inte heller man har lyckats speciellt bra när man mot slutet måste låta två karaktärer förklara hela lösningen för varandra.

Nu har jag ju som sagt inte fler delar, men det finns redan en utgiven, ännu en är på väg (släpps i februari) och en till som släpptes på engelska förra året. Jag skulle behöva bestämma hur jag ska göra. Kanske kommer jag inte att köpa fler delar, men läsa dem måste jag nog. Cooper och Fry är beroendeframkallande och jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för dem.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 50 betyg).
På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 584 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Redan död: Midnatts ord, Annikas litteratur- och kulturblogg och Läsa och Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Norrsken" av Frida Skybäck

Författare: Frida Skybäck
Titel: Norrsken
Genre: Drama
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Systrarna Stiernfors 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 december 2016




Första meningen: Det är svårt att bli övergiven.

Baksidetext
Den äldsta systern Cecilia Stiernfors återvänder hem till Rosenlund efter en lång tids frånvaro. Var hon egentligen har varit och vad hon har gjort är höljt i dunkel, men hon är inte längre densamma. Djupt olycklig drar hon sig undan, skriver och drömmer om att bli författare. Mellansystern Elisabeth var tidigare hennes förtrogna men har nu allierat sig med den yngsta, utlevande och provokativa systern Amelie. Den enda ljuspunkten är lillebror Benjamin, som är ensam arvinge till gården.

Föräldrarna är ivriga att få äldsta dottern bortgift och hittar en lämplig kandidat i den franskättade adelsmannen Jacques Rousseau. Cecilia tvingas in i ett äktenskap med en man hon inte älskar. För vad är alternativet om hon inte gifter sig? Och vad vill egentligen Ludvig som plötsligt dyker upp? Cecilia vet inte längre vad hon känner när hon återser ungdomskärleken som reste till Italien och sedan aldrig hörde av sig.

Min kommentar
När jag var yngre läste jag ofta historiska romaner och det med stor behållning. Förmodligen var jag lite mer romantiskt lagd på den tiden, för de där böckerna innehöll ju gärna ganska mycket romantik. Gärna i form av opassande/olycklig kärlek. Jag försöker, i alla fall litegrann, att hitta tillbaka till det där, därför blev jag väldigt glad när jag fick ett meddelande från Frida Skybäck på Instagram där hon undrade om jag ville läsa och skriva om Polarnatt. Eftersom jag helst vill (måste) läsa serier i ordning så fick jag även Norrsken.

Jag visste nog ingenting om de här böckerna innan jag började läsa, trots att jag sett dem på flera olika bloggar. Det kan hända att jag hade snappat upp att de utspelar sig i Lund med omnejd, men jag blev ändå lite förvånad när jag plötsligt befann mig på Botulfsplatsen, men för 150 år sedan. Det är onekligen en speciell känsla att röra sig på kända platser, men för väldigt längesedan. Herrgårdsmiljö har jag ingen som helst erfarenhet av, men jag tycker jag fick väldigt tydliga bilder i huvudet och det kändes som att jag faktiskt var där.

I boken finns två olika berättarröster; den allvetande berättaren och Cecilia själv, genom hennes dagbok. Det tjatas oupphörligt om Cecilias stora, oförlåtliga hemlighet och vad den är är så uppenbart att jag nog aldrig fattade att det var meningen att det var den biten som skulle stå för spänningen. Det gjorde nu ingenting i det stora hela för Cecilias öde är lika berörande och hemskt, vare sig man förstår eller ej. Det blir också lite tjatigt med alla upprepningar om hur Cecilia (och även Ludvig) känner sig och tänker. Det blir väldigt mycket samma sak och jag är en aning allergisk mot ältande.

Det är inte alltför många karaktärer som är inblandade och jag tycker jag lär känna dem väl. Deras egenskaper berättas inte för mig, utan de visas genom vad personerna säger och hur de agerar. Precis som det ska vara. Cecilia tycker jag mest synd om och jag kan nästan fysiskt känna hennes inre kamp; det hon vet är rätt mot det hennes föräldrar säger är rätt. Systrarna hamnar lite i bakgrunden, men om jag har förstått det rätt så ska de få sin egen bok. Min personliga favorit är nog farmodern, Margaretha, som med ålderns rätt kan säga lite vad hon vill. Även om nu ingen bryr sig om vad hon säger. Jag tycker också om Sophie, Cecilias svägerska, och speciellt hennes lilla uppror med de röda strumporna.

Att se sin dotter som en affärstransaktion är något som känns väldigt främmande och det är hemskt att detta bara var 150 år sedan. Å andra sidan så finns det fortfarande platser där det fortfarande är så. Jag kan inte förstå hur en mor kan göra så mot sin dotter, att bland annat gifta bort henne med ett kräk. Slutet vill jag inte avslöja, men det känns trovärdigt. Jag funderar lite på om det ska föreställa Cecilia på omslaget, i så fall är det inte speciellt lyckat. Cecilia ser sig själv som ful och oattraktiv och flickan på omslaget stämmer inte riktigt med den bilden.

Jag lyssnade på större delen av boken och den passade bra till det. Mirja Turestedt läser bra, men hennes röst passar inte riktigt mig. Det låter som om hon viskar.

Även om jag nu aldrig fattade att hemligheten skulle vara okänd så var det ändå väldigt spännande, jag ville veta hur det skulle gå. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 2,1 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 106 betyg).
På Goodreads hade den 3,08 i genomsnitt (beräknat på 71 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Norrsken: Johannas deckarhörna, Boklysten och Annas bokhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Långt ifrån död" av Peter James

Författare: Peter James
Titel: Långt ifrån död
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 461
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Not dead enough
Översättare: Reine Mårtensson
Serie: Roy Grace 3
Förlag: Damm Förlag
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 december 2016




Första meningen: Mörkret föll långsamt, men det var värt all väntan.

Baksidetext
Natten då Brian Bishop mördade sin fru var han långt från mordplatsen - och dessutom sov han. Åtminstone hävdar han det själv när kommissarie Roy Grace konfronterar honom med det faktum att hans hustru Katie Bishop, den vackra societetskvinnan från Brighton, är död. Om inte Brian Bishop är i stånd till att utföra det ultimata trolleritricket, att vara på två ställen samtidigt, så finns det bara två möjligheter - någon har stulit hans identitet eller också är han riktigt bra på att ljuga. När sedan några vänner till Roy Grace ringer från sin semesterort och meddelar att de just sett Graces sedan länge försvunna fru, då är det kanske en mystisk händelse för mycket i Graces liv.

Min kommentar
Egentligen hade jag gett upp den här serien, redan efter den första jag läste, som var andra delen Ett snyggt lik, men många bokbloggare älskar hans böcker så jag tänkte att jag kanske hade fel. Jag råkade då köpa på mig både första och tredje delarna. Efter att ha läst Levande begravd så var jag ännu inte övertygad om Peter James förträfflighet. Nu, efter tredje delen, är jag övertygad. Dock inte om hans förträfflighet.

Jag tycker så hjärtligt illa om Roy Grace. Fråga mig inte varför, men jag tål inte karln. Han är så otroligt trist att klockorna stannar. Det finns inget som är spännande med honom. Har han överhuvudtaget någon humor? Den där kärleksaffären med Cleo är så helt osannolikt ointressant och långtråkig, jag är inte ett dugg intresserad av deras relation men jag får ändå tugga i mig den i lååååånga, detaljerade stycken. För det mesta tycker jag bara att de super och är fulla. Trots att de ska till jobbet dagen efter. De borde vara alkoholister för längesedan. Nej, inte underhållande alls.

Vad är det egentligen med brittiska författare och antalet karaktärer? Det är så många med här att det blir smått löjligt, många av dem hade inte behövts. Jag får känslan att det är ett försök att kollra bort läsaren, att man helt enkelt ska ha för många att misstänka. Det hjälpte nu inte, för herregud så uppenbart och förutsägbart det var. Inte för polisen kanske, som inte hade hela historien, men det var på tok för lätt att lista ut lösningen.

Om jag hade varit intresserad så kunde jag ha lärt mig massor av helt ovidkommande saker, till exempel hur man peggar upp respektive slår på golfbollen, hur man stjäl en bil eller hur man startar ett företag. För att inte tala om detaljerade beskrivningar av vardagliga sysslor, som till exempel hur man kliver in i en bil och kör iväg med den. Jag tyckte dock det var en intressant jämförelse mellan Gettysburgtalet, det viktiga som Lincoln höll 1863 och som innehöll 300 ord, och ett EU-direktiv om kålhuvuden, som innehåller 65000 ord. Lite ironiskt är det då att Peter James själv är en mästare på ordbajseri. Minst 100 sidor hade med lätthet kunnat redigerats bort.

Större delen av boken lyssnade jag på och jag tycker att Peder Falk läser vansinnigt långsamt, vilket passade just vid det här tillfället eftersom jag jobbade samtidigt. Annars hade jag nog blivit gråhårig(are). 117 sidor på 4,5 timmar är slow motion, snigelfart. Dialogerna var svåra att hänga med i, eftersom alla karaktärer hade samma röst och det är svårt att höra radbrytningar och talstreck (eller citationstecken i det här fallet).

Boken är inte helt igenom usel, historien är intressant och den hade kunnat vara riktigt spännande. Om den hade varit kortare och mer tight. Nu blir det i alla fall definitivt inte fler Peter James för mig. Vad andra bokbloggare än säger. Det positiva är att nu kan jag ge bort tre böcker.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 130 betyg).
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 5 335 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Långt ifrån död: Boklysten, Stories from the city och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Gräspojken" av Christer Lundberg

Författare: Christer Lundberg
Titel: Gräspojken
Genre: Drama
Antal sidor: 370
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 december 2016




Första meningen: Morsan hävdar att jag inte sa ett ord innan jag fyllde tre och att hon och farsan började oroa sig för att jag var utvecklingsstörd.

Baksidetext
Det är under vårterminen 1987 som allt brakar loss. 12-årige Kalle blir halvt föräldralös när morsan får en flipp och drar till Indien. Farsan är upptagen med sina problem och lillebrorsan Björn har blivit sjukligt besatt av skejtboard. Kalle lämnas ensam att utforska den magiska brytpunkten mellan barndom och tonår en period i livet där vad som helst kan hända.

En dag sticker en späd ljusgrön stjälk upp ur krukan i pojkrummet. Den mystiska plantan ser inte mycket ut för världen men lyckas ändå vända tillvaron uppochner.

I skolan guppar klasskamraten Petras bröst under t-shirten och gör det svårt med koncentrationen. Inte konstigt att man kan känna behov av en hobby, något att skingra de tusentals tankar som flyger genom skallen med.

Odlingen som snart fyller sommarstugans källare är inte bara olaglig. Den drar till sig skumma typer, och en mängd helt nya problem.

Min kommentar
Det fanns nog tre faktorer till att jag till slut bestämde mig för att läsa Gräspojken. Min pålitliga bokbloggarvän Lotten tyckte den var OK, den utspelar sig i Göteborg och det är Christer från P3 som skrivit den. En eventuell fjärde anledning var att den var på rea.

Det är alltid lite speciellt att springa runt på Göteborgs gator och faktiskt fick jag åka spårvagn också. Kalle rörde sig i välbekanta område och jag fick väldigt tydliga bilder i huvudet. Och hemlängtan.

Man skulle kanske kunna kalla Kalles familj för dysfunktionell, men faktum är nog att det här var ganska normalt på 80-talet. Minus odlingen då. Jag gillar dem allihop i alla fall. Ingen är (bara) ond utan de ställer verkligen upp för varandra när det behövs. Kanske är de inte speciellt trovärdiga i verkligheten, men de är trovärdiga i boken. Trots knark och mord så är de ändå bra och snälla människor. Jag har dock lite problem med att klura ut om detta är en 12-årings berättelse eller om en vuxen Kalle ser tillbaka på den här tiden.

Detta är en fullständigt osannolik och absurd historia. Inte så kul egentligen utan mer tragisk, fast på ett dråpligt och kul sätt. Det är väldigt svårt att förklara. Början är riktigt lovande, men sedan staplas konstigheterna på varandra. Det mesta känns väldigt överdrivet, vilket naturligtvis är meningen. Jag kan inte låta bli att undra hur i hela friden man kommer på en sådan här speciell berättelse. Här finns inga pekpinnar, inget fördömande. Bara en bra historia. Om man kollar upp synonymer för PK på synonymer.se så skulle den här boken kunna stå som motsatsord. Det är onekligen uppfriskande.

Jag lyssnade på nästan hela boken, vilket känns väldigt lämpligt med tanke på att Christer, som själv har läst in boken, ju är radiopratare. Han har en väldigt behaglig röst och precis lagom göteborgska för att spä på hemlängtan. Han läste dock lite för forcerat ibland och jag hade önskat mig små pauser vid nya kapitel och liknande.

Tyvärr är boken lite för lång för sitt eget bästa. Åtminstone ett par av utvikningarna hade kunnat ha tagits bort. Först tänkte jag att Gustavs tråd var onödig, men ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att den förstärker karaktärerna. Kanske var hans öde onödigt, men det var lite fint också.

En mer PK person hade eventuellt kallat den här boken för drogglorifierande, men ingen kan väl ta det här på fullt allvar. Ett nytt favorituttryck tar jag till mig också: som tinnitus i själen. Förklaring onödig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 230 betyg).
På Goodreads hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 157 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Gräspojken: Lottens bokblogg, Ljudboksbloggen och Bokälskaren.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Volvo Lastvagnar" av Erlend Loe

Författare: Erlend Loe
Titel: Volvo Lastvagnar
Genre: Humor
Antal sidor: 218
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Volvo Lastvagnar
Översättare: Lotta Eklund
Serie: Doppler 2
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2006
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 december 2016




Första meningen: Maj-Britt är för all framtid fråndömd rätten att äga undulat.

Baksidetext
Andreas Doppler har tillsammans med sonen Gregus och älgkalven Bongo gått genom de värmländska skogarna och hamnat hos den haschrökande Maj-Britt. Hon ligger i fejd med godsägaren von Borring som hon bussar Andreas på, vilket inte bär sig bättre än att Doppler även blir vän med godsägaren. Under tiden har både Gregus och Bongo, som upplever att Doppler övergivit sitt korståg mot duktigheten, dragit sin väg.

Min kommentar
Förra sommaren läste jag första delen om Andreas Doppler och var väl inte direkt överförtjust. Doppler var inte speciellt lätt att tycka om där. Nu var det ju så att jag köpte båda böckerna nästan samtidigt och jag är väl av uppfattningen att alla förtjänar en andra chans. Så det var ju bara att läsa även denna.

Det dröjer ett bra tag innan Doppler själv dyker upp här. Först får vi lära känna Maj-Britt, en haschrökande 92-åring i Värmlands djupa skogar. Hon är faktiskt inte heller särskilt lätt att tycka om. Dessutom träffar vi på von Borring, en fågelskådande scoutfantast som är Maj-Britts stora hatobjekt (förutom de på Volvo Lastvagnar då). Förklaringen till allt hat Maj-Britt känner är lite höljt i dunkel, men enligt hennes version så stal de på Volvo Lastvagnar hennes mans idé för x antal decennier sedan. Varför hon avskyr von Borring framgår inte alls, tror jag.

Den här boken handlar om ovanliga människor i kanske inte fullt så vanliga situationer, vilket faktiskt inte alls är lika intressant som vanliga människor i ovanliga situationer. Det finns ingen som helst igenkänningsfaktor och jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna som är extremt överdrivna. Ändå är det ganska kul och det händer att jag fnissar lite. Tonen är mer eller mindre perfekt ironisk och jag älskar den här typen av humor. Det gäller speciellt delarna där författaren "pratar" direkt med läsaren. Jag har nog aldrig varit med om det när det handlar om böcker, men det funkar. Faktiskt. Jag är särskilt förtjust i hans tankar om utropstecken och kan inte annat än hålla med där.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur gammal Gregus egentligen är. I början av boken står det att han blir sex år om 1,5 år, vilket torde betyda att han bara är 4,5. Och honom skickar Doppler iväg ensam på bussen till Karlstad där han ska ta tåget till Oslo. Ensam. Någonstans brister logiken här. Inte för att allt det andra är speciellt realistiskt heller...

Detta är en i stort sett poänglös bok, men jag gillar den och det blir nog så att jag vill läsa även den tredje delen, Slutet på världen som vi känner den. Jag måste ju få veta om Doppler åker hem igen och slutar vara oduktig. Och om Gregus lyckas ta sig hem på egen hand.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,37 (beräknat på 654 betyg).
På Goodreads hade den 3,55 i genomsnitt (beräknat på 1 879 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Volvo Lastvagnar: Bokmania, Kerstins krumelurer och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Storsjöodjuret" av Jonas Moström

Författare: Jonas Moström
Titel: Storsjöodjuret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Axberg och Jensen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 december 2016




Första meningen: Jag rör mig i mitt eget mörker.

Baksidetext
Sommaren efter att tre ungdomar påstår sig ha sett storsjöodjuret under Frösöbron ökar antalet observationer av odjuret lavinartat. Massmedias intresse är stort och Östersunds kommun bestämmer sig för att bygga ett odjurscenter i samarbete med sin tyska vänkommun och en affärsman vid namn Max Müller. Det leder till kraftiga motsättningar med en hemlig grupp som kallar sig Jamtlands Drabanter, som ser som sin främsta uppgift att motarbeta utförsäljningen av bygden och den invandring som riskerar ta jobb och mark från lokalbefolkningen.

I Sundsvall behandlar läkaren Erik Jensen en kvinna som ramlat i vattnet efter en kväll på kasinot. När han får ett anonymt sms som säger att kvinnans fall inte var en olycka kontaktar han sin vän, kriminalkommissarien Johan Axberg, och börjar även själv att snoka i fallet.

Johan, som just påbörjat sin pappaledighet, överlåter ärendet till sina kollegor och bestämmer sig för att fortsätta njuta av sommaren med sin son. Men när en kollega vid Östersundspolisen ringer och berättar att Johans farmor hittats brutalt nedslagen i sin lägenhet, tar han med sig sin son och reser dit. Polisens teori är att hans farmor blivit rånad av en öststatsliga, men Johan gör en rad upptäckter som pekar på att hon är inblandad i något han aldrig hade kunnat drömma om.

Min kommentar
Av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg så köpte jag på mig fler delar i den här serien. Trots att jag lovat mig själv att göra slut med den. Jag funderar på det. Återigen.

Jag har alltid tyckt att det varit kul att läsa böcker som utspelar sig i Sundsvall. Inte för att jag någonsin har varit där, men ett tag i 20-årsåldern funderade jag faktiskt på att flytta norrut och då låg Sundsvall väldigt bra till. I den här boken är vi oftare i Östersund och, naturligtvis, i närheten av Storsjön. Där är det givetvis yra på gång. Jag får ingen riktig känsla för miljön och helt ärligt blev jag mest förvirrad av hoppandet mellan olika platser, tider och personer.

Alldeles precis som vanligt så tål jag inte huvudkaraktärerna. Johan är dock lite bättre nu, han verkar äntligen ha bestämt sig. Men Erik... Erik är en riktig skitstövel, hans underliga funderingar får mitt blodtryck att slå i taket. Bland annat tycker han att hans fru ska vara tacksam för att han "ställer upp" och har tackat nej till ett chefsjobb samt gått ner till 75% (i teorin) för att ta hand om sina barn medan hans fru gör karriär som författare. Hans fru, Sara, är en helt egen historia. Hur långt är det OK att gå för att förverkliga sig själv? Och är det egentligen någon skillnad på självförverkligande och egoism? De där två människorna förtjänar verkligen varandra.

En liten ljuspunkt i de trista karaktärerna är Johans farmor, som får en mycket större roll i den här boken. Det är kul att lära känna denna krutgumma bättre. Henne gillar jag.

Jag vet inte om Jonas Moströms språkdräkt plötsligt har förändrats, men jag har inget minne av att själva språket har stört mig tidigare. Det gör det här. När karaktärerna gör något så saknas väldigt ofta subjektet i meningen. Det blir rumphugget och liknar mest uppräkningar när meningarna som staplas på varandra börjar med verbet: Öppnade... Steg in... Noterade... Lyfte... Ett sådant här språk passar egentligen mig, men inte när det är i stort sett hela tiden. Då blir det bara jättestörigt.

Efter ett tag förstår jag att Storsjöodjuret, bland annat, handlar om främlingsfientlighet, men jag kan inte förstå varför man känner sig tvingad att kasta in personer som inte har med historien att göra, bara för att kunna påpeka att två kvinnor som pratar med varandra utanför akutintaget är klädda i burka och att en städare som Erik hejar på i korridoren är mörkhyad. Jag hade inte varit intresserad av det om de hade haft sommarklänningar respektive varit ljushyad heller. Det är helt ointressant. Hela den här delen av boken blir som en parodi när självgoda och självrättfärdiga människor är fördomsfulla och/eller spyr ur sig en massa vackra ord, utan att göra något. Båda sidor är lika patetiska och om det är detta författaren vill få fram så har han lyckats.

Boken är, som sagt, väldigt hoppig. Det är många som vill berätta saker och även här har vi fenomenet som alla svenska deckare verkar innehålla nu; en händelse långt tillbaka i tiden som är motivet till mycket av det som händer. Blir det inte lite väl uppenbart med den där tråden från 1990? Hela berättelsen är väldigt förutsägbar och jag gissade på gärningsman första gången h*n dök upp. Det var rätt.

Lite konstigt blir det när Johan, som är pappaledig, beordras att leda en utredning. I en annan stad. Jag är ganska säker på att det inte är tillåtet. Nu snokade han ju visserligen redan runt där på sin lediga tid, men ändå.

Nästa bok av Moström sägs vara en ny serie, om Nathalie Svensson. Det tycker jag verkar lovande. Tyvärr har jag hört att både Johan och Erik dyker upp där också. Nåväl, vi får väl se.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 110 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 34 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Storsjöodjuret: Lottens bokblogg, Bokhyllan och Bokälskaren.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Kaffe med musik" av Karin Brunk Holmqvist

Författare: Karin Brunk Holmqvist
Titel: Kaffe med musik
Genre: Drama
Antal sidor: 219
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Kabusa böcker
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 november 2016




Första meningen: De ostliga vindarna pressade in havet mot Branteviks hamn.

Baksidetext
I Brantevik har vintermörket lagt sig över den lilla kustorten och väninnorna Inez, Olga och Viola har som vanligt symöte. Men den här kvällen har Viola med sig lotter från den lokala idrottsföreningen. Inez vinner en wekeendresa till en julmarknad i Tyskland, med buss och allt. De bestämmer sig för att åka allihop, ett äventyr i juletid är precis vad ett par äldre damer kan behöva. Tycker Olga och Viola i alla fall. Inez är högst tveksam, men följer med förstås. Det var ju ändå hon som vann resan.

Det är med stor nyfikenhet och skepsis som damerna sätter sig på långfärdsbussen. Och en sak är säker, det blir inte alls den stillsamma weekendresa de tänkt sig.

Min kommentar
Karin Brunk Holmqvists böcker har jag sett och läst om på många bokbloggar. Jag har alltid tyckt att de verkar vara så där härligt feelgoodiga och många gånger tänkt att jag skulle läsa den bok som stått i min hylla i så många år. Först nu har jag kommit mig för att ge mig på den och prova själv.

Jag vet inte varför, men jag förväntade mig en annan typ av bok, en med något slags knorr. Kanske en liten deckartwist. Förmodligen måste jag ha blandat ihop den med någon annan bok för någon knorr finns överhuvudtaget inte. Det gör nu inte så mycket, förutom det att jag genom halva boken väntade på att något skulle hända. Nu ska ju inte boken lastas för att jag fått fel för mig och alla böcker behöver inte innehålla knorrar och twistar, det funkar bra med vardagsliv också.

Början på boken är fantastisk, jag tror aldrig jag har läst en bok där karaktärerna blivit etablerade så snabbt och lätt. Och detta utan att egentligen berätta något, tanterna fick själva visa vilka de var. Riktigt snyggt gjort. De känns väldigt äkta. Speciellt den där lite misstänksamma inställningen till nykomlingar, som jag vet inte bara gäller småbyar i Skåne.

De tre "ordinarie" tanterna, Olga, Viola och Inez, kan jag verkligen relatera till. De påminner lite om min mamma allihop. Tre härligt charmiga tanter är de. Jag tränar själv lite inför pensionen och har varit på en del bussresor de senaste åren och virriga gamla tanter finns det gott om. Någon Svea har jag däremot aldrig träffat, men jag vet att de finns. Jag gillar att de utvecklas också, i alla fall mer eller mindre. Det gäller bara att utmana sig själv och sina fobier/sin oro. Man kan lära en gammal hund att sitta.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur gamla de egentligen är, jag tror inte man får veta det. Ibland känns de lastgamla, till och med mer passé än min far var när han var 90. Vissa saker är det bara konstigt att de inte känner till. Min mamma är nästan 80 och hon har hängt med betydligt bättre än de här damerna. Det blir lite krystat vid vissa tillfällen, men det hör väl till.

Vi får även följa de övergivna männen som är kvar hemmavid. De är ruggigt hjälplösa utan sina fruar och kunde inte ens koka ägg. De var ändå väldigt gulliga, på sitt sätt, i sin iver att få till ett bra välkomnande när deras fruar kom tillbaka. Deras intentioner var goda i alla fall.

Boken är otroligt snabbläst, första kvällen hade jag plötsligt kommit halvvägs. Trots att det i egentlig mening inte hände speciellt mycket så var jag ändå intresserad av vad som skulle hända med de här damerna och herrarna och ibland blev det en del fniss.

Kommer jag att läsa mer av Karin Brunk Holmqvist? Kanske. Om jag behöver något lättläst som samtidigt är upplyftande så vet jag var jag ska leta. Den här boken ska i alla fall få flytta hem till min mamma. Hon kommer att älska den.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 191 betyg).
På Goodreads hade den 3,05 i genomsnitt (beräknat på 73 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kaffe med musik: Sladdertackans bokblogg, Ylva kort och gott och En bok om dagen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Död och begraven" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Död och begraven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 335
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead and buried
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 12
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2016




Första meningen: På avstånd såg det ut som något fast - en svart mur som spärrade vägen, tät och ogenomtränglig.

Baksidetext
Fruktansvärda bränder härjar i det natursköna hedlandskapet. Hundratals brandmän och skogvaktare kämpar för att hindra lågorna att nå fram till det avlägsna värdshuset som en gång var ett berömt utflyktsmål men nu står övergivet och igenbommat.

Ben Cooper och de andra poliserna i Edendale söker desperat svaret på frågan vem eller vad som ligger bakom de slumpartade bränder som förstört stora hedområden. Då görs mystiska fynd bland de förkolnade rester som elden lämnat efter sig. Det hela tycks vara ett ärende för arkeologer, tills man hittar något fruktansvärt som är av betydligt modernare datum.

Diane Fry kallas till sin forna arbetsplats för att återuppta utredningen av de två turister som försvann i snöstormen kring jul. Hennes gamla parhäst Ben Cooper har fullt upp på sitt håll med både påtvingade förändringar i polisorganisationen och krångel i privatlivet. Bränderna väcker dessutom liv i en händelse i hans förflutna som får en ny, högst oroande innebörd. Vissa drar sig inte för att göra vad som helst för att han inte ska minnas.

Min kommentar
Tolfte delen om Cooper och Fry är utläst och nu börjar jag närma mig slutet på riktigt. Endast en bok kvar oläst i hyllan och den borde vara bra, för denna var det inte. Jag börjar allvarligt misstänka att Stephen Booth är en varannanboksförfattare.

Som vanligt spelar naturen en stor roll, men här blir det för mycket. Vid ett tillfälle togs drygt två sidor upp av att beskriva vägen som Cooper körde. Och dryga var de sannerligen. Booth måste verkligen älska de där hedarna, men jag är osäker på om detta är rätt sätt att förmedla kärleken. Själv blev jag mest uttråkad.

Kanske är det orättvist att skylla allt på miljöbeskrivningarna, de är inte ensamma skyldiga till tristessen. Det fullkomligt flödar över av ointressanta vardagsbetraktelser och lokal information (speciellt med tanke på att Edendale är en fiktiv ort), som smakprovet jag länkar till här nedanför är ett exempel på, och alla dessa långrandiga beskrivningar drar ner tempot tills det nästan gör halt. Ännu en vanlig Stephen Booth-grej är det överdrivna antalet karaktärer. Många av dem är helt onödiga. Den här gången kan jag i alla fall hålla isär dem så det stör inte alltför mycket. Förutom att det irriterar mig då.

Ben är precis lika mähäig som han brukar, hans kärlek till Liz och hans tankar på henne känns krystade och oäkta. Nästan som att han är tillsammans med henne för att det är bekvämt. Jag har länge känt att jag skulle vilja skaka om honom för att han ska vakna till lite. Förmodligen tyckte författaren likadant för det som händer i den här boken kan man verkligen kalla en omruskning. Minst sagt. Diane är mer otrevlig än hon brukar och hon går långt över gränsen för vanligt hyfs. Till och med med hennes mått är det nästan för mycket. Murfin har en alldeles för liten roll här, han framstår mer och mer som den mest sympatiske. Personligen tycker jag att det är synd att studenten från Lund, som bor granne med Ben, bara nämns i förbigående. Hoppas hon återkommer.

Sista tredjedelen av boken är riktigt bra och spännande, men när den är slut så har jag egentligen fler frågor än svar. Det känns som att jag inte fick någon förklaring. Vad gjorde till exempel Aidan på puben? Och fick man egentligen reda på vem som dödade honom? Även om jag nu kunde gissa både vem och varför, men jag vet ju inte. Det är nästan som att Stephen Booth var så upptagen av att beskriva sina älskade hedar att han glömde bort att han hade ett brott att klara upp.

Fallet känns väldigt oavslutat, kanske fortsätter det i nästa bok. Det är tur att jag snart ska ta mig an den. Det ska bli otroligt intressant att se vart det här tar vägen. Kommer Ben att bli (mer) outhärdlig? Kommer Diane att få Hitchens jobb? Kommer Murfin att pensioneras? Bara frågor...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,3 och genomsnittet 3,39 (beräknat på 48 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 686 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Död och begraven: Annika Bengtsson, Mysterierna... och DAST.

Boken verkar inte gå att hitta som ny längre.

"En väktares bekännelser" av Elin Säfström

Författare: Elin Säfström
Titel: En väktares bekännelser
Genre: Fantasy
Antal sidor: 284
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Tilda Modigh 1
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2016




Första meningen: Jag vet att någonting är på gång eftersom Dumpe är orolig, men jag vet så klart inte vad.

Baksidetext
Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.

Min kommentar
Egentligen så hade jag inte tänkt att läsa den här boken, men när det kom ett mejl från författaren så kollade jag runt lite på vad andra tyckte och insåg att det här kunde nog trots allt vara något för mig. Det finns på tok för lite tomtar och troll i min läsning.

Det är onekligen lite speciellt med allehanda olika mytologiska varelser som rör sig på Stockholms gator och torg. Jag får en bra känsla för miljön, men det hade nog varit ännu mer speciellt om jag hade känt till Stockholm bättre. Dock stör det mig lite, som Lundabo, att omslaget är från Lund, inte Stockholm. I alla fall så befinner vi oss i vår verkliga värld, men med knorr skulle man kunna säga.

Boken är väldigt snabbläst, det tog bara några timmar att läsa ut den, mest tack vare att det var spännande och intressant, men de korta kapitlen hjälpte till. Det fanns liksom alltid tid för bara ett kapitel till. Språket är väldigt rappt och utan onödiga krusiduller. Det finns inga onödiga utsvävningar. Precis i min smak. Jag gillar hela tonen i boken.

Tilda är en mycket speciell person och något så ovanligt (i böcker skrivna av vuxna) som en trovärdig 15-åring. Jag gillar henne. Mycket. Hon är modig (hon heter ju till och med det) och lite lätt cynisk (min favorittyp när det gäller humor). Hon har en stor portion integritet, något som annars verkar vara ovanligt nu för tiden, och trots att hon hela tiden oroar sig för att göra bort sig så bryr hon sig egentligen inte. Tilda ser sig dessutom överhuvudtaget inte som ett offer, trots att hon skulle kunna ha anledning att göra så. Först reagerade jag på hennes vuxna språk och ordval, men när jag fick veta att hon älskade svenska så köpte jag det också. Jag kan verkligen känna igen mig i Tilda, som 15-åring, minus den magiska delen då förstås.

Det som möjligtvis drar ner betyget något är förutsägbarheten. Efter bara några kapitel hade jag listat ut alltihop, planteringarna var väldigt tydliga. Lite irriterad blir jag över att Tilda inte ser allt det som är uppenbart, men hon är ju bara femton och har huvudet fullt av massor av annat. Nu är det inget som stör i det stora hela, för detta är ändå mycket spännande. Speciellt imponerad blir jag över författarens fantasifulla namn på alla varelser.

Detta är inte bara en fantasy utan även en sorts uppväxtskildring och jag tycker Elin Säfström gjort ett riktigt bra jobb med balansen här. Jag tycker det är på tiden att nordiska väsen får vara med i en bok. Vem gillar inte tomtar, troll och älvor liksom. Jag hoppas verkligen att det kommer minst en bok till om Tilda för jag vill veta hur det går för henne.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,3 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 25 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En väktares bekännelser: C.R.M. Nilsson, Boklysten och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Jag vet var du bor" av Claire Kendal

Författare: Claire Kendal
Titel: Jag vet var du bor
Genre: Thriller
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The book of you
Översättare: Johanna Svartström
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 november 2016




Första meningen: Det är du.

Baksidetext
Clarissa blir mer och mer rädd för sin kollega, Rafe. Han låter henne inte vara i fred, och han vägrar ta ett nej. Han är alltid där hon är. När hon blir utvald för juryarbete kan hon äntligen slappna av. Rätten är en fristad, där kan Rafe inte komma åt henne. Men i rätten uppdagas en våldsam historia om kidnappning och övergrepp, och Clarissa börjar se paralleller mellan sin egen situation och kvinnan i vittnesbåset. När hon inser att hon bär bevisbördan själv börjar Clarissa nysta upp den skruvade och makabra saga Rafe har spunnit kring dem - och upptäcker att det lyckliga slut han föreställt sig är mer fasansfullt än hon någonsin kunnat ana.

Min kommentar
Jag är ju otroligt svag för böcker som beskrivs som psykologiska thrillers. När det dessutom är en debut så blir jag väldigt nyfiken och det här temat alltså... en stalker, gör att jag bara måste läsa. Jag blev inte besviken den här gången.

Äntligen en bok som motsvarar genren! Det här är så obehagligt att jag faktiskt blir rädd. Jag kan nog inte helt och hållet föreställa mig hur det är att vara utsatt för detta, men jag tycker att Claire Kendal gör ett bra jobb med att beskriva det för mig. Skräcken, frustrationen, hjälplösheten, klaustrofobin. Usch!

Precis som Clarissa blir jag misstänksam och misstror allt och alla. Är till exempel Robert den han utger sig för att vara? Är han på något sätt planterad i juryn för att komma åt Clarissa? Jag blir helt paranoid. Den här gräsliga historien kryper under skinnet på mig. Speciellt dagboksanteckningarna är väldigt otäcka. Rättegångstråden är jag inte lika glad i, jag förstår varför den är där, men för mig sänker den både tempo och rysningsfaktor.

I alla liknande böcker som jag har läst så är den utsatta kvinnans stora problem att hon har uppfostrats att vara artig, förlåtande och följsam. Så även i denna. Jag har inte alls svårt att tro på det, men i så fall är ju detta något som inte längre kommer att vara något problem om en eller ett par decennier.

Det går väldigt snabbt att läsa, kanske främst för att det är olidligt spännande, men de korta kapitlen/styckena gör sitt till också. Jag bävar för upplösningen. Samtidigt som jag inte är helt säker på att jag vill fortsätta läsa och få veta hur det slutar så kan jag inte lägga ifrån mig boken.

I en sådan här historia är ju slutet något som kan antingen sänka eller höja boken, det påverkar helhetsintrycket väldigt mycket. Jag är både nöjd och lite besviken, det finns nämligen två aspekter här. Själva upplösningen är jag en aning missnöjd med, men jag tycker väldigt mycket om slutet. Det är inte tillrättalagt, i alla fall inte så det lämnar en fadd eftersmak.

Det är en smula för utdraget och då tänker jag speciellt på rättegångstråden. Det blev inte tråkigt, men inte alls lika intressant. Som vanligt finns det en del som jag inte förstår, bland annat varför [spoiler]Robert bröt sig in hos Clarissa. Hon bodde ju på andra våningen och man kunde inte komma in genom ytterdörren utan att ha nyckel. Han kunde omöjligt ha sett eller hört något utifrån.[/spoiler]

Jag önskar så att den här boken blir film. En bra film. Den vill jag se.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,0 (beräknat på 1 betyg).
På Goodreads hade den 3,59 i genomsnitt (beräknat på 8 141 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jag vet var du bor: Bloggbohemen, Boklysten och Bokraden.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Tony och Susan" av Austin Wright

Författare: Austin Wright
Titel: Tony och Susan
Genre: Thriller
Antal sidor: 383
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tony & Susan
Översättare: Thomas Andersson
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 1993 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2016




Första meningen: Detta för oss tillbaka till brevet som Susan Morrows förste make Edward skickade till henne i september i fjol.

Baksidetext
Allt tar sin början när Susan Morrow, en uttråkad medelklasshustru, får ett bokmanus skickat till sig. Det är hennes exman, Edward, som vill att hon ska läsa det. Susan tycker att det hela känns olustigt, särskilt som en av anledningarna till att hon lämnade Edward tjugo år tidigare var att hon aldrig riktigt trodde på hans författartalang.

Motvilligt börjar Susan läsa. Och samtidigt får också vi läsa Edwards gastkramande historia om matematikprofessorn Tony Hastings, som på en bilresa med sin fru och dotter hetsas till en olycka. När han stannar vid vägrenen visar det sig att männen i den andra bilen vill ha helt andra saker än Tonys försäkringspapper. Tonys agerande när han plötsligt konfronteras med ren och skär ondska är upptakten till en mardrömshistoria inte bara om feghet utan också om upprättelse och hämnd.

Susan sugs helt in i berättelsen om Tony, men kan inte sluta tänka på varför Edward vill att just hon ska läsa historien. Finns det ett dolt budskap? Tänkte Edward på henne när han skrev? Och vad var det egentligen som gick fel mellan dem för alla de där åren sedan?

Min kommentar
Den här boken har stått i hyllan i flera år. Jag kommer inte alls ihåg var jag såg den först, men det jag minns är att de som läste den tyckte väldigt olika saker om den. Det gjorde mig nyfiken, men på samma gång inte speciellt sugen på att läsa den. Det väldigt underliga är att nu när jag letar efter recensioner att länka till så hittade jag i stort sett bara positiva. Var blev de dåliga av?

Det här handlar alltså om en kvinna som läser en bok, eller egentligen ett manuskript. När hon läser så gör vi det också. När hon slutar läsa så får vi ta del av hennes funderingar kring boken. Så långt är väl allt helt OK. Dessvärre får vi också ta del av Susans funderingar kring livet i stort. De här delarna är så tråkiga att klockorna stannar. Susan och hennes bittra, självömkande tankar tråkar ut mig. Trots att vi får göra henne sällskap där i huvudet så får vi inte veta ett endaste dugg om henne. Det antyds dock en hel del som vi aldrig får veta säkert. Inget sägs rakt ut. Här kan vi verkligen tala om att gå som katten kring het gröt. Jag avskyr det. Jag förstår inte heller hur Susan kan komma till slutsatsen att boken är ett hot riktat mot henne med Edward som avsändare. Antingen så gör författaren ett dåligt jobb eller så är Susan inte riktigt frisk. Jag lutar mer åt det senare alternativet.

Boken, eller snarare boken i boken, börjar väldigt lovande. Den där bilresan får det att vibrera av olustkänslor och jag hoppas att jag aldrig någonsin får reda på hur vare sig jag eller någon närstående skulle agera i den situationen. Efter den händelsen går det tyvärr bara utför. Slutet blir ett stort "jaha" och om man slår upp ordet antiklimax i ett lexikon så borde det vara en bild på den här boken där.

Inget som händer senare är trovärdigt och ja, jag vet att detta inte är den typen av bok, men polisen måste vara det mest klantiga och osannolika jag någonsin har läst om. Det hjälper inte ett dugg att jag tycker att jag förstår vad boken i boken egentligen handlar om. Tony och Susan är nämligen exakt likadana, deras röster är identiska.

Detta är ingen thriller, det är inte ett dugg spännande (förutom där i början då). Det är bara navelskåderi och fullständigt poänglöst. Tack vare den lovande början så får den ett högre betyg än den kanske egentligen är värd.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 och genomsnittet 2,96 (beräknat på 87 betyg).
På Goodreads hade den 3,19 i genomsnitt (beräknat på 1 660 betyg).
Jag ger den 2,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Tony och Susan: Annikas litteratur- och kulturblogg, Bokblomma och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.