"Storsjöodjuret" av Jonas Moström

Författare: Jonas Moström
Titel: Storsjöodjuret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 327
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Axberg och Jensen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 december 2016




Första meningen: Jag rör mig i mitt eget mörker.

Baksidetext
Sommaren efter att tre ungdomar påstår sig ha sett storsjöodjuret under Frösöbron ökar antalet observationer av odjuret lavinartat. Massmedias intresse är stort och Östersunds kommun bestämmer sig för att bygga ett odjurscenter i samarbete med sin tyska vänkommun och en affärsman vid namn Max Müller. Det leder till kraftiga motsättningar med en hemlig grupp som kallar sig Jamtlands Drabanter, som ser som sin främsta uppgift att motarbeta utförsäljningen av bygden och den invandring som riskerar ta jobb och mark från lokalbefolkningen.

I Sundsvall behandlar läkaren Erik Jensen en kvinna som ramlat i vattnet efter en kväll på kasinot. När han får ett anonymt sms som säger att kvinnans fall inte var en olycka kontaktar han sin vän, kriminalkommissarien Johan Axberg, och börjar även själv att snoka i fallet.

Johan, som just påbörjat sin pappaledighet, överlåter ärendet till sina kollegor och bestämmer sig för att fortsätta njuta av sommaren med sin son. Men när en kollega vid Östersundspolisen ringer och berättar att Johans farmor hittats brutalt nedslagen i sin lägenhet, tar han med sig sin son och reser dit. Polisens teori är att hans farmor blivit rånad av en öststatsliga, men Johan gör en rad upptäckter som pekar på att hon är inblandad i något han aldrig hade kunnat drömma om.

Min kommentar
Av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg så köpte jag på mig fler delar i den här serien. Trots att jag lovat mig själv att göra slut med den. Jag funderar på det. Återigen.

Jag har alltid tyckt att det varit kul att läsa böcker som utspelar sig i Sundsvall. Inte för att jag någonsin har varit där, men ett tag i 20-årsåldern funderade jag faktiskt på att flytta norrut och då låg Sundsvall väldigt bra till. I den här boken är vi oftare i Östersund och, naturligtvis, i närheten av Storsjön. Där är det givetvis yra på gång. Jag får ingen riktig känsla för miljön och helt ärligt blev jag mest förvirrad av hoppandet mellan olika platser, tider och personer.

Alldeles precis som vanligt så tål jag inte huvudkaraktärerna. Johan är dock lite bättre nu, han verkar äntligen ha bestämt sig. Men Erik... Erik är en riktig skitstövel, hans underliga funderingar får mitt blodtryck att slå i taket. Bland annat tycker han att hans fru ska vara tacksam för att han "ställer upp" och har tackat nej till ett chefsjobb samt gått ner till 75% (i teorin) för att ta hand om sina barn medan hans fru gör karriär som författare. Hans fru, Sara, är en helt egen historia. Hur långt är det OK att gå för att förverkliga sig själv? Och är det egentligen någon skillnad på självförverkligande och egoism? De där två människorna förtjänar verkligen varandra.

En liten ljuspunkt i de trista karaktärerna är Johans farmor, som får en mycket större roll i den här boken. Det är kul att lära känna denna krutgumma bättre. Henne gillar jag.

Jag vet inte om Jonas Moströms språkdräkt plötsligt har förändrats, men jag har inget minne av att själva språket har stört mig tidigare. Det gör det här. När karaktärerna gör något så saknas väldigt ofta subjektet i meningen. Det blir rumphugget och liknar mest uppräkningar när meningarna som staplas på varandra börjar med verbet: Öppnade... Steg in... Noterade... Lyfte... Ett sådant här språk passar egentligen mig, men inte när det är i stort sett hela tiden. Då blir det bara jättestörigt.

Efter ett tag förstår jag att Storsjöodjuret, bland annat, handlar om främlingsfientlighet, men jag kan inte förstå varför man känner sig tvingad att kasta in personer som inte har med historien att göra, bara för att kunna påpeka att två kvinnor som pratar med varandra utanför akutintaget är klädda i burka och att en städare som Erik hejar på i korridoren är mörkhyad. Jag hade inte varit intresserad av det om de hade haft sommarklänningar respektive varit ljushyad heller. Det är helt ointressant. Hela den här delen av boken blir som en parodi när självgoda och självrättfärdiga människor är fördomsfulla och/eller spyr ur sig en massa vackra ord, utan att göra något. Båda sidor är lika patetiska och om det är detta författaren vill få fram så har han lyckats.

Boken är, som sagt, väldigt hoppig. Det är många som vill berätta saker och även här har vi fenomenet som alla svenska deckare verkar innehålla nu; en händelse långt tillbaka i tiden som är motivet till mycket av det som händer. Blir det inte lite väl uppenbart med den där tråden från 1990? Hela berättelsen är väldigt förutsägbar och jag gissade på gärningsman första gången h*n dök upp. Det var rätt.

Lite konstigt blir det när Johan, som är pappaledig, beordras att leda en utredning. I en annan stad. Jag är ganska säker på att det inte är tillåtet. Nu snokade han ju visserligen redan runt där på sin lediga tid, men ändå.

Nästa bok av Moström sägs vara en ny serie, om Nathalie Svensson. Det tycker jag verkar lovande. Tyvärr har jag hört att både Johan och Erik dyker upp där också. Nåväl, vi får väl se.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 110 betyg).
På Goodreads hade den 3,24 i genomsnitt (beräknat på 34 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Storsjöodjuret: Lottens bokblogg, Bokhyllan och Bokälskaren.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.