TV-serie: Expats (2024)

Titel: Expats
Originaltitel: Expats
Säsong: 1
Genre: Drama
Skapad av: Lulu Wang
TV-bolag: Prime Video
Skådespelare: Nicole Kidman, Brian Tee, Sarayu Blue, Ji-young Yoo, Ruby Ruiz
Premiär: 2024-01-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 57 min
Såg den på Prime Video 17 augusti - 25 augusti 2026




Handling
I Hongkong lever tre amerikanska kvinnor helt olika liv, men deras vägar korsas efter en händelse som förändrar allt. Margaret är en förmögen trebarnsmamma vars tillvaro slås i spillror när hennes son Gus försvinner under en familjeutflykt. Hilary, hennes vän och granne, försöker samtidigt hålla ihop sitt äktenskap och sitt eget liv, medan Mercy, en ung koreansk-amerikansk kvinna som nyligen flyttat till Hongkong, dras allt djupare in i det som hänt.

I skuggan av Gus försvinnande växer frågor om skuld, sorg och ansvar fram. Men också om klass, privilegier och de osynliga gränserna mellan människorna som lever i samma stad.

Min kommentar
Av någon anledning så verkar TV-serier plötsligt ha väldigt få avsnitt, vilket gör att det ofta blir dags att välja en ny. En som har legat ett tag på vår lista är Expats och jag tror att jag la till den där tack vare Nicole Kidman. Utan att egentligen veta något om den här miniserien så började vi titta.

Efter det första avsnittet, som var riktigt tråkigt om jag ska vara ärlig, så fick jag byta sättet jag tittade. Detta är nämligen inte alls vad jag förväntade mig. Jag trodde nog inte att serien skulle vara en kriminalserie, eller vad man ska kalla det, men jag hade nog räknat med något mer lättillgängligt. Det jag fick var i alla något som fokuserade på klass, sorg och skuld.

I fokus, till att börja med, är dessa expats; tre kvinnor med amerikansk bakgrund. Med olika bakgrund visserligen, men i mångt och mycket rika amerikaner. De har allihop flyttat till Hongkong, en stad som rimligtvis borde ses som väldigt spännande, annorlunda och verkligen locka nyfikenheten. Dessa rika expats behöver inte kunna ett enda ord kantonesiska eller bry sig om vare sig människor eller kultur där. De har heller inte minsta intresse av att göra det av ren nyfikenhet. De är faktiskt otroligt osympatiska och egocentriska där de lever i sitt eget lilla Hongkong. Hur kan man vara så fullständigt ointresserad av ett land där man har valt att bosätta sig? Dessa tragiska, ensamma personerna skulle säkert bli lyckligare om de lyfte blicken och såg något annat än sig själva.

Det femte avsnittet, som är ett mastodontavsnitt på långfilmslängden 100 minuter, flyttas fokus till hembiträdena. Först där framgår det att även dessa är en sorts expats, men med fullständigt andra villkor. De är från Filippinerna och har flyttat till Hongkong för att jobba. Jag ser det som ett problem att det här inte framgår tidigare, mycket hade blivit tydligare då. Jag vet inte om de här kvinnorna pratade tagalog i något tidigare avsnitt, i så fall noterade jag inte det. När fokus låg på dem så hörde jag ju att det där inte alls var någon form av kinesiska. Det är egentligen först här alla bitar faller på plats och man förstår vad serien handlar om. De filippinska kvinnorna har inte alls samma möjlighet att fly verkligheten, eftersom de måste anpassa sig till den. Inte som de rika expatsen, som anpassar verkligheten till sig.

Paraplyrevolutionen finns också med som en liten parentes. Möjligtvis för att berätta när vi befinner oss, den ägde nämligen rum 2014. I de rikas liv märks den inte alls och faktiskt inte heller särskilt mycket i de filippinska kvinnornas liv. Det är inte den som är det viktiga i den här historien så den figurerar bara i bakgrunden.

Skådespeleriet är fantastiskt. Allra främst av kvinnorna Nicole Kidman, Sarayu Blue och Ji-young Yoo och alldeles speciellt Nicole Kidman. Något annat hade jag inte förväntat mig, men hon är briljant. Även om jag ju tycker att någon borde se till att hon fick hjälp att gå vidare och börja fokusera på de två barn hon har kvar så är alla hennes känslor begripliga.

Lite kuriosa ... Jag reagerade på en scen i en kö, där någon får syn på en bekant längre bak. Om detta hade varit i Sverige så hade genast den längre bak gått fram till den som stod längre fram. Här var det precis tvärtom. Den som stod längre fram gick i stället bakåt. Ett tillvägagångssätt som faktiskt är mycket mer rimligt, eftersom det inte påverkar någon annan i kön. Jag försökte ta reda på om det är så köer fungerar där, men jag gick bet. Det enda jag fick veta var att kökulturen är väldigt strikt.

Expats är långsam och kanske lite seg, men jag kunde faktiskt inte sluta titta. Jag var hela tiden intresserad, eventuellt för att jag helt enkelt försökte förstå vad allt egentligen handlade om, men jag zoomade ut ibland när det blev för långrandigt. Serien är baserad på en bok och beskrivs som limited, vilket betyder att den ska vara avslutad efter de här sex avsnitten, men i stort att det kan komma fler säsonger om den går bra.



På Trakt.tv har serien 3,15 i genomsnitt (beräknat på 636 betyg).
På IMDb har serien 6,3 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger säsongen 3,5

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Anyone but you (2023)

Titel: Anyone but you
Originaltitel: Anyone but you
Genre: Komedi
Regissör: Will Gluck
Manus: Ilana Wolpert, Will Gluck
Skådespelare: Sydney Sweeney, Glen Powell, Alexandra Shipp, Josh Bonello, Hadley Robinson
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på HBO 16 augusti 2026





Handling
Bea och Ben träffas av en slump på ett café och det dröjer inte länge innan de inser att de har en alldeles speciell kemi. Efter en fantastisk första dejt ser det ut som att de kanske har hittat något riktigt bra. Men morgonen därpå går allt fullständigt åt skogen och det som började så lovande förvandlas snabbt till ett rejält agg mellan dem.

Sex månader senare korsas deras vägar igen. Den här gången är det inte lika lätt att bara gå därifrån, eftersom de båda ska på samma bröllop i Sydney. Och inte nog med att de tvingas tillbringa flera dagar tillsammans – både Beas och Bens ex finns på plats och deras familjer har dessutom åsikter om deras kärleksliv.

När Bea och Ben inser att de faktiskt kan använda varandra för att få omgivningen att sluta lägga sig i, bestämmer de sig för att låtsas vara ett par. Problemet är bara att det kan vara betydligt svårare än de tror att skilja på vad som är på låtsas och vad som faktiskt är på riktigt.

Min kommentar
Helgen hade varit så jobbig att jag tyckte att det behövdes ännu en film. När jag då dessutom upptäckte att det på streamingtjänsten stod Sista chansen på Anyone but you, så var valet ganska enkelt. Och vad kan egentligen vara bättre än en (romantisk) komedi på en söndag eftermiddag.

Det här med humor är ju bland det svåraste som finns och den här filmen passerar gränsen till det plumpa. Med råge. Jodå, det finns en del riktigt roliga scener, men för det mesta så är de alldeles för billiga och bygger mest på att det ska bli pinsamt. Och det blir det. Tyvärr så står det inte pinsam = rolig i min ordbok.

Handlingen är papperstunn. Det är väl det snällaste jag kan säga. Jag gillar i alla fall hur Ben och Bea möts. Att Ben så snabbt uppfattar situationen och kommer till räddning. Sedan blir pinsamheterna för många. Deras fiendskap blir bara löjlig när de inte ens kan behärska sig på ett bröllop. Så de förstör det. Två gånger. Det jag minns mest är dock Beas hemska föräldrar, som inte bara lägger sig i hennes liv, utan faktiskt försöker styra det.

Inte ens om jag verkligen försöker kan jag påstå att Sydney Sweeney är en bra skådespelare. Hon är ganska medioker. I alla fall i de två filmer jag minns att jag har sett henne. Tydligen så har hon förekommit i andra också. I vilket fall så är hon välkommen att motbevisa det, när som helst. Glen Powell är inte heller lysande i denna. Jag har ju sett även honom i annat, nyligen, och vet att han kan. Dock så är han mer trovärdig, eftersom han fullkomligt lyser av självironi när han står där som en Ken-docka. Lite som Ryan Reynolds, men mer lik Ken. I det här fallet så tror jag egentligen att medelmåttigheten mer beror på manuset.

Den stora ljuspunkten (och filmens räddning för mig) var Bryan Brown. Han har varit en favorit ända sedan jag såg Fem svarta höns i början av 80-talet. Jag hade ingen aning om att han var med i denna. Han uppträder med en nästan parodisk australiskhet och rättframhet som kontrast till de andra blivande svärföräldrarna. Lite som en DMZ. Ja, jag erkänner. Jag gav till ett litet glädjetjut när han överraskande dök upp.

Anyone but you är småtrevlig och smårolig, men samtidigt tramsig och barnslig. Det är mer en film om vackra(?) människor än något annat. Allt bygger på något som nog måste vara det löjligaste missförståndet som förekommit på film. Åtminstone topp tre.


På Letterboxd hade den 2,82 i genomsnitt (beräknat på 2 039 632 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Smakebit på söndag: Det finmaskiga nätet

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

En oplanerad helg! Den första på jag vet inte hur länge. Jag behöver inte ens gå och rösta i dag, det har jag redan gjort. Just med tanke på att jag inte vill ha några måsten den här helgen. Och, minsann, nu är det egentligen bara en vecka kvar till semestern.

Håkan Nesser har länge varit en favorit. Ett lugn kommer alltid över mig när jag läser hans böcker. Tempot, språket, det ironiska tonfallet, klurigheten. Allt gör att jag kan koppla av. Nu har jag då börjat läsa den tionde och sista, påstås det, delen om Gunnar Barbarotti, Det finmaskiga nätet.

Min smakebit är från sida 229:

Barbarotti låg i det sovrum som sannolikt skulle bli hans sista - i varje fall hans sista ordinarie, så var åtminstone planen - och kunde inte få en blund i ögonen.
    Detta berodde varken på själva rummet eller sängen, eller på det känsloladdade ordet sista. Han mådde utmärkt och hade för avsikt att leva ett rikt liv på norra Gotland tillsammans med Eva så länge det nu var tänkt av högre makter.
    Det vill säga Vår Herre. Innan han lade sig sömnlös hade Barbarotti fört ett kort samtal med denna, bett för hans och Evas åtta barn och fem barnbarn samt för världsläget i största allmänhet. Klimatet, krigen, det demokratiska förfallet.

Bok: Historien om hotellet Två systrar av Annika Devert & Jessika Devert

Författare: Annika Devert & Jessika Devert
Titel: Historien om hotellet Två systrar
Genre: Feelgood
Antal sidor: 359
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hotellet Två systrar 2
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 2 augusti 2026




Första meningen: Lizzie höll andan och drog upp jeansens dragkedja.

Baksidetext
Nutid: Sommaren återvänder till Göteborg och Hotellet Två systrar är fullbelagt. Caféet myllrar av folk och Linn och Oskar utökar verksamheten med trubadur- och quizkvällar. Allt går som tåget och lyckan lyser mot de två när polisen plötsligt knackar på med tråkiga nyheter. Hotellets förflutna gör sig påmint och Linn vet inte vad hon ska tro om sin närmsta granne Lizzie.

1972: För Lizzie kommer frågan som en chock. Vill hon flytta ner till släktingarnas lilla by i Italien och hjälpa dem driva deras restaurang? Visst låter det helt fantastiskt att få bo i Italien och lära sig allt om landets mat- och dryckeskultur, men hennes känslor för Mauritz gör att hon tvekar. Tänk om han glömmer bort henne? Till slut väljer Lizzie att ta steget och våga ge sig ut i världen, men hennes beslut kommer ha konsekvenser som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Linn och Lizzies historier vävs samman och eftersom de bor och verkar vägg i vägg måste de försöka komma överens. Men det är svårare än de kanske trott ...

Min kommentar
När jag hade läst ut min Göteborgsbok så befann jag mig fortfarande i Göteborg, men eftersom detta var ett scenario jag hade en plan för så fanns det redan en annan bok redo på läsplattan. Nämligen Historien om hotellet Två systrar, andra delen i spinoffen på Sardinön-serien. Man måste ju kratta manegen för den tredje delen, som är en julbok ...

I den här boken får man bakgrundshistorien för varför hotellet delades upp i två delar och vi får veta mer om den bitska tanten Lizzie. Den tråden börjar 1972 och jag fick genast ett nostalgiskt leende över hela ansiktet; V-jeans och platåträskor. Jösses, vilken hög igenkänning. Även om jag nu inte själv kunde gå i platåträskor, jag vrickade fötterna alldeles utmärkt i den vanliga sorten. Men V-jeans hade jag. Mina var bruna.

Linn är verkligen ingen favoritkaraktär, men hon är åtminstone en av de bättre från Sardinön. Vilket nog säger mer om de andra karaktärerna. Jag kan inte låta bli att fundera lite över Linns haltande resonemang om vems lik det var som hittades. [spoiler]Det kunde ju inte vara Mauritz, eftersom han ju kom tillbaka några år efter att han hade försvunnit. På 80-talet(?).[/spoiler] Det är ganska många år mellan 80-talet och nu. Hon måste väl ändå själv ha insett hur ologiskt det var? Nåväl, det är i vilket fall otroligt skönt att slippa alla dramaqueens på ön. Det räcker så bra med de som faktiskt är här. Jag förstår inte hur de lyckas göra så stor grej av allt.

Hoppandet mellan Lizzies och Linns trådar blev lite rörigt. De lät förvillande lika ibland. Svårast var nog ändå att hänga med i svängarna när Lizzie och Desirée blev ovänner/vänner igen. Det skiftade väldigt snabbt och av oklara skäl. Det känns dessutom märkligt att Lizzies gamla saker fortfarande låg kvar på Linns och Oskars vind. Under de perioder då hon och Desirée faktiskt var sams borde hon rimligen ha hämtat dem, särskilt eftersom det handlade om så pass privata ägodelar.

Historien om spöket i rum 3 har börjat bli lite tjatig nu. Acceptera det, låt det försvinna eller förklara det. Något av det. Lite om korrekturläsningen måste jag ta upp också. Det verkar ha varit svårt att bestämma stavningen på Mauritz. Ibland stavades det Maurits. Det hände till och med att båda stavningarna fanns på samma sida. Detsamma verkar ha gällt för Desirée, som ganska ofta stavades Desiree.

Jag vet inte om jag vill kalla en bok som handlar om att driva hotell för mysig, men Historien om hotellet Två systrar är underhållande. Tyvärr så gör röriga relationer, några logiska frågetecken och ett spår som börjar kännas uttjatat att boken aldrig riktigt lyfter. Eftersom halva boken ägnas åt Lizzies historia så finns det inte lika mycket utrymme för Linns bakning. Även om jag nu inte gillar att äta kakor, så gillar jag att läsa om dem. Och nu är manegen krattad för julboken.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 40 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Historien om hotellet Två systrar: enligt O och Mias bokhörna

Litteraturens ABC - bokstaven D

Linda på bloggen enligt O har en rolig återkommande utmaning som heter Litteraturens ABC. Tanken är att man ska plocka fram en författare, en bok och en uppgift kopplade till ord som börjar på den aktuella bokstaven. Hon har kommit en bit in i alfabetet nu, men jag har bara kommit till D.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på D

Nu är ju Arne Dahl en pseudonym, men det är ju under det namnet han skriver de böcker jag har läst. De första jag läste av honom, serien om A-gruppen, är helt fantastiskt bra. Alla senare böcker som jag läst av honom jämförs med dessa, tyvärr, för än så länge har ingen av dem vunnit på den jämförelsen. De är dock inte dåliga på något sätt, bara inte lika bra.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på D

Här finns det ganska många att välja på, vilket ju inte alltid är bra det heller. Eftersom jag har en lite inofficiell "regel" (om jag kan få in Stephen King så gör jag det) som går in här så får det faktiskt bli Död zon av Stephen King. Det var den allra första jag läste av honom och det var mer än fyrtio år sedan. Resten är historia, som man säger. Lite kul är det med den här boken att den har blivit lite aktuell igen, eftersom presidenten i historien har vissa, inte så sympatiska, egenskaper gemensamt med den nuvarande.

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till dramatik

Dramatik är något jag inte läser frivilligt. Jag gillar det helt enkelt inte. Som jag kan komma ihåg så har det bara hänt två gånger. Första gången var det Julius Caesar och andra gången var det Hamlet. Båda av Shakespeare alltså.

Nyss - Nu - Nästa v37

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Kirke av Madeline Miller och nej, jag läste den inte bara för att den där filmen The Odyssey är så populär just nu. Den här boken la jag in i min planering förra hösten. Det var riktigt kul att läsa och känna igen alla namn från den grekiska mytologin.

Nu: Det finmaskiga nätet av Håkan Nesser, tionde och sista(?) delen om Barbarotti. Hela serien är så bra och jag hoppas att denna är det också.

Nästa: Dirt town av Hayley Scrivenor har ju varit en snackis. Nu tänkte jag att jag skulle läsa den.

Bok: Dit lagen inte når av Anders Nilsson

Författare: Anders Nilsson
Titel: Dit lagen inte når
Genre: Thriller
Antal sidor: 366
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Johan Falk 3
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 31 juli 2026




Första meningen: Hon tittar på den silverhårige mannen som hon i hemlighet ska skydda, och dessutom se till att han inte avviker.

Baksidetext
En fruktansvärd storm bryter ut i Göteborg. I dubbel bemärkelse. Kriminalkommissarie Johan Falk, som officiellt är död, drabbar samman med fiender och forna vänner på båda sidor om lagen. För första gången på nio år samlas alla de kvarvarande medlemmarna i specialenheten GSI igen. Och för första gången på tolv år återvänder deras bäste infiltratör Frank Wagner, Kodnamn Lisa, till Göteborg. Men på vilken sida står han egentligen?

Min kommentar
Det skulle tillbringas en långhelg i Göteborg och då bör man (jag) läsa något som utspelar sig där. Jag behövde inte fundera särskilt länge på vilken bok som jag skulle ha sällskap av; Dit lagen inte når. Den tredje delen om Johan Falk. Det är en märklig känsla att ligga och läsa bara några hundra meter från där slutstriden äger rum.

Ända sedan jag såg filmen Noll tolerans (det kan ha varit hösten 2000) så har jag varit helt fast i Johan Falk-universumet. Om jag hade haft någon guilty pleasure så hade det varit dessa filmer och böcker. Men nu skäms jag ju inte ett dugg så de kvalificerar sig inte dit.

Språkligt sett så är den här boken mer lik Johan Falk-filmerna än de två tidigare. Känslan är exakt rätt. Det här passar utomordentligt bra i film, men tyvärr inte alls lika bra i en bok. Här är så mycket förklarande av saker, som kanske inte alls behöver förklaras. Mycket upprepas många gånger och det ältas en hel del. Märkligt nog så stör det mig inte så mycket som det borde. Om allt det togs bort så skulle boken bara vara hälften så tjock. Då hade det, å andra sidan, inte varit en Johan Falk. Det är ju liksom universumets signum.

Tidsmässigt så är vi precis där förra boken slutade. Det är lite synd att det var så länge sedan jag läste den, men det mesta förklaras för mig. Med väldigt många ord. Faktum är att säkert halva boken är en genomgång av vad som har hänt tidigare. Och då menar jag både i filmerna och även de två första böckerna. Det gör mig egentligen inte så mycket.

Karaktärerna är de gamla vanliga och det underlättar ju mycket. Jag har ett ansikte på nästan allihop. Även Frank dyker upp, vilket det väl hintades ganska kraftigt om i slutet av förra boken. Om jag minns rätt. Kul är det i alla fall. Något som kanske inte är riktigt lika kul är hela den här grejen med Anjas dotter. Det känns bara tjatigt vid det här laget. Är det inte dags att komma till ett avslut där?

I Dit lagen inte når är det många planer och många spår, men handlingen är mycket direkt och rakt på. Precis som det ska vara. Allt som jag har klagat på stör mig nästan orimligt lite. Min förlåtande gräns är oerhört hög när det gäller Johan Falk.

Avdelningen för olika funderingar:
Nu vet inte jag vilket år det är i böckerna, men det måste vara ganska nyligen med tanke på att Karlatornet står där. Då känns det lite märkligt att Johan Falk tycker att det Radisson som ligger på Lindholmen är nytt. Det invigdes redan 2013. Detsamma gäller även Lindholmen Science Park, som kanske inte blev färdigbyggt till 2010, men då fanns det mesta på plats.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 333 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dit lagen inte når: DAST Magazine

Tisdagstrion: Politik

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Politik

Det här blir en något långsökt trio. Eller kanske inte.

1. Död zon av Stephen King var faktiskt den första jag läste av honom. Johnny Smith råkar ut för en bilolycka där han blir allvarligt skadad och ligger i koma i fem år. När han vaknar upp så har skadan gett honom förmågan att se glimtar ur människors liv. Både det som har hänt och det som ska hända. När Johnny en dag möter en politiker på valturné ställs allting på sin spets. Johnny ser att politikern en dag kommer att bli USA:s president. Och han ser också de fruktansvärda följder detta kommer att få.

2. Blindbock av Arne Dahl är tredje delen i serien om Opcop, som handlar otroligt mycket om politik. Europeisk sådan. Här är det tiggarligor som är på tapeten och mitt i alltihop så utpressas den franska EU-kommissionären Marianne Barrière, just som hon är på väg att lägga fram ett internationellt lagförslag som äntligen kommer att sätta Europa på rätt kurs igen.

3. Bekännelsen av John Grisham var en riktig blodtryckshöjare. Man kan säga att den handlar om hur det kan bli när rättvisa är politik.

TV-serie: Untamed #1 (2025)

Titel: Untamed
Originaltitel: Untamed
Säsong: 1
Genre: Crime
Skapad av: Elle Smith, Mark L Smith
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Eric Bana, Lily Santiago, Sam Neill, Rosemarie DeWitt, Wilson Bethel
Premiär: 2025-07-17
Produktionsland: Kanada, USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 48 min
Såg den på Netflix 13 augusti - 16 augusti 2026




Handling
I Yosemite nationalpark hittas en kvinna död efter ett fall från El Capitan. Det som först ser ut som en tragisk olycka väcker snart misstankar hos Kyle Turner, en erfaren specialagent inom National Park Service. Någonting stämmer inte, och Turner bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen har hänt.

Tillsammans med den betydligt mer oerfarna parkvakten Naya Vasquez börjar han nysta i fallet. Spåren leder dem bort från den välkända turistbilden av Yosemite och in i en värld av avlägsna läger, märkliga symboler och människor som lever långt från samhällets regler. Samtidigt väcker utredningen minnen från ett gammalt fall som Turner aldrig riktigt har kunnat lämna bakom sig.

Ju mer de gräver, desto tydligare blir det att kvinnans död bara är början. I den enorma nationalparken tycks många ha något att dölja, och det är inte alltid lätt att avgöra vem som är offer, vem som är skyldig och vem man faktiskt kan lita på. Och medan Turner försöker hitta sanningen måste han också hantera sina egna demoner och det förflutna som han helst hade velat lämna bakom sig.

Min kommentar
Listan med serier att titta på är nästan lika lång som böcker att läsa (nej, nu överdrev jag nog) och det känns som att jag är hopplöst efter även där. En serie som var en snackis när den kom är Untamed. Jag vet att jag från början tvekade lite, om jag ville se den eller ej, men jag la till den på listan. När det nu var dags att välja en ny så kändes den plötsligt rätt.

Miljön är nog det som gör serien så speciell. Den är så viktig att den känns som en egen karaktär. Naturen är spektakulär och det är vidunderliga vyer. Det ska ju föreställa Yosemite, men det är inte den nationalparken vi faktiskt får se. I stället är det kanadensisk natur.

Serien är spännande och nästan omöjlig att sluta titta på. Kanske är den inte så oviss, men inte heller särskilt förutsägbar. Fallet var egentligen avslutat när sista avsnittet började. Då funderade jag på vad resten skulle handla om. Då blev det faktiskt lite klurigare, men ändå självklart när man fick svaren.

De två agenterna som utreder allt märkligt, Turner och Vasquez, blir mina omedelbara favoriter. De har dessutom en riktigt bra kemi. Deras sätt att prata med varandra känns helt naturligt. Och det är så härligt att Vasquez alltid har svar på tal när den buttre Turner säger något dumt. Vasquez beter sig lite obetänksamt ibland, men jag gissar att hon tycker att hon klarar allt när hon har klarat att vara polis i LA. Hon har fel. Det är så kul att se Sam Neill också. Han har ju varit en favorit i över fyrtio år eller så.

Jo, den är lite klyschig, på mer än ett sätt. Det finns dock mycket som uppväger det. Ett genomgående problem är att mysterierna är avslutade, men inte berättelsen. Jag tänker inte ta upp alla trådar som blir hängande i luften, men en av dem, som manusförfattarna själva gjorde stor grej av, med Vasquez ex. Den känns mer än lovligt oavslutad.

Alla fall klaras upp i Untamed i alla fall i den meningen att tittaren får alla vem och alla varför också. Tror jag. Förvånansvärt få fall (ja, det är flera mysterier) får några konsekvenser. För någon. Nästan alla är döda. Jag har så många frågor när allt är slut. Det tycker jag är en miss. En andra säsong är på gång, läste jag, och den ska tydligen utspela sig på Hawaii.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 5,3k betyg).
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 74k betyg).
Jag ger säsongen 4,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Greenland 2: Migration (2026)

Titel: Greenland 2: Migration
Originaltitel: Greenland 2: Migration
Genre: Katastroffilm
Regissör: Ric Roman Waugh
Manus: Mitchell LaFortune, Chris Sparling
Skådespelare: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roman Griffin Davis, Amber Rose Revah, Gordon Alexander,
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på HBO 14 augusti 2026





Handling
Fem år efter att kometen Clarke slog mot jorden och civilisationen kollapsade har familjen Garrity försökt skapa sig ett nytt liv i säkerhet. Men livet i bunkern är inte längre hållbart och de tvingas ge sig ut på jakt efter en ny plats att kalla hem. Resan leder dem genom ett förändrat Europa, där både naturen och människorna har anpassat sig till den nya världen.

Min kommentar
Alla som följer mig måste ju veta att det här med katastroffilmer, det är något som jag verkligen går igång på. Så mycket att de nu har fått en egen genrekategori här på bloggen. Ända sedan jag såg att det var en uppföljare på gång för Greenland så har jag väntat på att den skulle komma till någon streamingtjänst. Den här fredagen var det äntligen dags för Greenland 2: Migration.

Precis som vanligt så tyckte jag att jag inte kom ihåg speciellt mycket av den första filmen. Bara att jag verkade gilla den mer än många andra. Jag bestämde mig för att ge mig tid att se om den, innan vi skulle se uppföljaren. Faktum är att den nog var ännu bättre än första gången och kanske var det dumt att se den först. Det gjorde dels att förväntningarna på tvåan steg och, tyvärr, också att vissa saker fanns väldigt färskt i minnet.

Den här recensionen är faktiskt lite jobbig att skriva, för jag blev ganska så besviken. Det fanns så många sätt som detta kunde ha blivit en bättre film, men manusförfattarna valde att det var själva katastrofen som skulle vara åkattraktionen. I den första filmen var katastrofen fonden, den fanns i bakgrunden och påverkade människors beteende. Vardagliga saker hade plötsligt blivit livsfarliga. I tvåan är vardagen en serie katastrofscener. Man visar upp situationer som alla förstår är livsfarliga och skriker oupphörligt "TITTA VAD FARLIGT DET ÄR!". För mig är det billig, lättköpt spänning. Inget som känns mer än i just den stunden.

Här finns så mycket ologiska saker och ibland, tror jag, rena fel. Jag är dock varken geolog, naturvetare eller på annat sätt särskilt bekväm i ämnet, men ett axplock av det som jag reagerade på.

• Nathan har lyckats bli åtta år äldre på fem år.
• Hans diabetes, som var ett stort problem i första filmen och egentligen borde vara ett ännu större problem efter fem år utan ett fungerande samhälle, verkar inte längre innebära några större bekymmer.
• Havsnivån tycks ha stigit rejält. Samtidigt som Engelska kanalen har försvunnit och går att ta sig över utan att bli blöt om fötterna.
• Dovers vita klippor ser ändå ut ungefär som vanligt, trots att det rimligen måste ha skett enorma geologiska förändringar där.
• En 14 kilometer stor komet tycks ha lämnat efter sig en förvånansvärt liten krater.
• Och i denna krater har det på bara fem år hunnit uppstå ett närmast idylliskt, frodigt landskap.
• Radioaktiva stormar verkar vara ett nytt fenomen. Jag är ingen fysiker, men jag har svårt att se hur ett kometnedslag skulle kunna skapa sådana.
• En hel bergskedja påstås vara ny. Ändå finns det växtlighet som täcker den.
• Hur man tar sig från västkusten på Grönland till Liverpool i en liten livbåt, mestadels drivande utan motorkraft, på bara några dagar skulle jag väldigt gärna vilja veta.

Jo, jag vet att detta är en film och det är okej att bryta mot reglerna. Grundkravet är dock att man åtminstone måste följa sina egna regler. Man kan liksom inte bryta mot vad som helst, bara för att det passar handlingen. Man behöver inte mer än grundläggande matematik för att inse att man inte kan bli åtta år äldre på fem år.

Det enda som jag egentligen inte hade några problem att tro på var väl det att människor aldrig förnekar sig. Trots att mänskligheten nästan har blivit utplånad, så finns det alltid några som tycker att det är viktigt att fortsätta slåss. Om vad är oklart. Jag tycker det är så tråkigt att se den sidan av den mänskliga naturen och ser mycket hellre den som vill hjälpa till när livet är svårt. Jag hoppas att jag aldrig får veta vilket, men jag hoppas att jag kommer att vara av den mer godhjärtade sorten.

Greenland 2: Migration är egentligen en film som borde få ett lägre betyg. Men jag har en svag punkt för katastroffilmer. Uppenbarligen räcker det ganska långt att kasta in en komet, jordbävningar, översvämningar och en massa människor som försöker överleva för att jag ändå ska ha ganska roligt. Faktum är att betygen för katastroffilmer nog egentligen är en ångestmätare. Ger den utslag så får man minst en trea.


På Letterboxd hade den 2,23 i genomsnitt (beräknat på 107 446 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 46k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Smakebit på söndag: Kirke

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Förra hösten hittade vi en gård där man kunde köpa en andel i en biodling. Just då gick det ju inte, eftersom det var höst, men i våras hängde vi på låset. Igår hämtade vi vår honung, så nu ska det blir te med honung i 😋 På vägen dit passade vi på att stanna och äta på Hurva Gästis. Jag gillar verkligen de där gamla gästgivaregårdarna.

Igår morse började jag läsa Kirke av Madeline Miller. Det är ju ganska roligt att jag tog med den i min Boktolva, som jag gjorde i ordning i höstas. Nu är ju Odyssesus och grekisk mytologi i ropet på riktigt. Jag hoppas verkligen att den är bra för jag behöver något engagerande nu.

Min smakebit är från sida 72:

Ryktena gick som vårfloder. När de såg mig vid middagen viskade Okeanos barn och kilade ur vägen. Om våra armar nuddade vid varandra bleknade de, och när jag räckte en flodgud en pokal vek hans blick undan. Nej tack, jag är inte törstig.
    Aietes skrattade. "Du vänjer dig. Vi är ensamma nu."
    Han verkade inte ensam. Varje kväll satt han på min morfars podium med min far och våra farbröder. Jag såg honom dricka nektar, skratta, visa tänderna. Hans ansiktsuttryck ilade som fiskstim i vatten, ibland ljust, ibland mörkt.

Just nu - september

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag ... Kirke av Madeline Miller. Trots att jag har varit intresserad av grekisk mytologi ända sedan jag var liten så kände jag faktiskt inte till Kirke, så det här blir intressant.

lyssnar jag på ... förmodligen bi(l)ljud. Vi ska hämta vår andelshonung på en gård utanför Hörby i dag 🙂

tittar jag på ... Sveriges Mästerkock VIP och Idol, men de står på paus just nu eftersom TV4/Tele 2 verkar ha glömt bort att vi betalar för att slippa reklamen. TV-serien som går just nu är tredje säsongen av Silo, en fantastiskt bra serie. Vi har bara sista avsnittet kvar. På egen hand så är jag återigen nere i Chicago-träsket, med säsong 8 av Chicago Fire, 7 av Chicago P.D. och 5 av Chicago Med.

njuter jag av ... kanske en god lunch, någonstans på vägen till Hörby.

längtar jag efter ... semestern. Herregud vad jag längtar.

Månadsbokslut augusti 2026

Antal lästa böcker i augusti: 7

54. Historien om hotellet Två systrar av Annika Devert & Jessika Devert
55. I dina händer av Malin Persson Giolito
56. Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson
57. Kodnamn Verity av Elizabeth Wein
58. Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou
59. Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein
60. Generation noll av Stefan Ahnhem

Sidor
Totalt lästa	2685
Genomsnitt/dag	86
Genomsnitt/bok	383

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	1
300	-	399:	3
400	-	499:	2
500	-	599:	1
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	1
3:	2
3,5:	1
4:	3
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,42

Serier
Ingående i serie:		6
Påbörjade serier:		2
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		3

Genre
Drama:		0
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		2
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		4

Utmaningar
Boktolvan:		1	(8/12)
Finish That Series:		2	(16/18)
Hyllvärmare:		4	(35/37)
Vi möts igen:		1	(4/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		2

Kvinnor:		4
Män:		3
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		1
E-bok:		1
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		1

Språk
Originalspråk (svenska):		6
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		1

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		3
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson
Månadens överraskning: -
Månadens besvikelse: Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Generation noll av Stefan Ahnhem

Kommentar:
Det kan vara så att augusti blev det lägsta betygsgenomsnittet, åtminstone i år. Endast 3,4. Trots att tre böcker fick 4 i betyg. Det kan förklara varför jag kände att det gick lite trögt ibland. Antalet sidor hamnade på det nya normala, kan man väl säga. Det är oerhört svårt att vänja sig vid det.

Sex av böckerna (Ahnhem, Devert, Edvardsson, Guillou, Schjetlein, Wein) ingår i serier och två av dessa (Ahnhem, Guillou) finns med i min Finish That Series-utmaning. Två av böckerna (Schjetlein, Wein) är första delen i sin respektive serie och två (Ahnhem, Guillou) är den sista/senaste i sin. Det blev även en Boktolva (Wein) och en Vi möts igen (Persson Giolito). Utmaningarna går som tåget (kan man väl inte använda som uttryck längre kanske) och jag ligger antingen i fas eller före.

Fyra av böckerna var hyllvärmare och min ständiga utmaning att läsa dem, numer 10% av det totala antalet, går fortfarande riktigt bra. Jag behöver egentligen bara läsa två till för att nå mitt mål. Ett recensionsexemplar läste jag också och även en bok från min streamingtjänst.

Tre nya böcker flyttade hem till mig i augusti. Samtliga köpte jag själv. Inga böcker flyttade ut. Nettoresultat +3.

Om månadens bästa: Det var så jämnt skägg mellan tre böcker, men Flickorna vid altaret gick segrande ur den striden.
Om månadens överraskning: Det är egentligen ganska trist, men ingen bok överraskade.
Om månadens besvikelse: Döden kvittar det lika passade inte mig alls.
Om månadens roligaste: Inget roligt.
Om månadens mysigaste: Inget mysigt.
Om månadens otäckaste: Otäcka saker som man inte kan skydda sig mot står ganska högt på listan över saker som skrämmer mig, så Generation noll tar hem den här kategorin.

Hett i hyllan #539

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Här är det fortfarande olästa böcker från när jag fyllde år i slutet av maj 2024.

Jag har läst många böcker av Åke Edwardson, men jag ledsnade lite när det kom en del tretton i en serie som skulle vara tio delar. När Treblinka Comedy Club dök upp i mitt flöde så tänkte jag att det lät som något helt annat.

Detta är en fristående bok och har inget alls med Erik Winter att göra. I stället är det Tyskland och andra världskriget. Vilket väl, om sanningen ska fram, talar emot den lite för jag är ganska mätt på skildringar av det. Eventuellt så låter handlingen något annorlunda och titeln funderar man ju på. Åtminstone jag. Kanske dyker den upp i en framtida Vi möts igen-utmaning.

Så här står det på baksidan:

Vintern 1941 bestämmer sig komikern och journalisten Arne Hoffmann för att lämna New York och åka tillbaka till Berlin, där han inte varit på tjugo år. Hans omgivning tycker att han är galen som reser till ett land i krig, men Arne har bestämt sig. Han måste få veta hur hans judiska kusin Leah och hennes familj har det, de som blivit kvar i nazisternas Tyskland. Han anar inte hur det beslutet ska komma att påverka både hans eget och deras liv.

När nazisternas deportationer till dödslägren i Polen inleds måste Arne göra allt han kan för att rädda Leahs familj till Sverige, och skydda den judiska kvinnan Rut han träffat i Berlin. Samtidigt riskerar Arne att själv gå under.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Mona Lisa Overdrive av William Gibson

Författare: William Gibson
Titel: Mona Lisa Overdrive
Genre: Science fiction
Antal sidor: 264
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mona Lisa Overdrive
Översättare: Hans Lindquist
Serie: Neuromancer 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1988 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juli 2026




Första meningen: Spöket var hennes fars avskedspresent som hade överlämnats till henne av en svartklädd sekreterare i en avgångslounge på Narita.

Baksidetext
Flera till synes fristående berättelser vävs gradvis samman i en framtid där megaföretag styr, cyberspace är en självklar del av vardagen och gränsen mellan människa och maskin blir allt mer suddig. När gamla krafter vaknar till liv och nya spelare dras in i händelsernas centrum ställs flera människors öden på kollisionskurs i en berättelse om identitet, makt och artificiell intelligens.

Min kommentar
Eftersom de två första böckerna i Neuromancer-trilogin inte blev den där wow-känslan jag hade hoppats på så tyckte jag att det var lika bra att dra av plåstret och läsa den tredje delen så fort som möjligt. När allt planerat var läst i juli så blev det dags för Mona Lisa Overdrive.

Det är ett väletablerat faktum, för mig i alla fall, att jag har mycket svårt för romantisering av droger och kriminalitet. Här tar båda sakerna väldigt mycket plats och jag började fundera på hur stor del av min negativa upplevelse som faktiskt beror på just det. Man hänger liksom med massa knarkare och andra kriminella hela tiden och jag förväntas inte bara tycka om det utan även heja på dem. Ganska länge funderade jag på hur mycket författaren själv hade rökat på för att fantisera ihop detta, men enligt uppgift (hans egen) så använde han inga droger under tiden. Sanningen är nog att detta bara är en enda detalj, av en handfull, som förstör det här för mig.

Den här delen berättas i fyra olika trådar, fyra olika huvudpersoner på fyra olika platser. Det allra största problemet jag hade var att jag hade glömt vad som hänt i en berättartråd när jag väl kom tillbaka till den. Det kan hänga samman med att karaktärerna är så tunna och låter exakt likadant. Jag kan överhuvudtaget inte hålla isär de tre kvinnliga huvudpersonerna. En av dem, Kumiko, undrar jag varför hon var med överhuvudtaget. Om hon hade plockats bort så skulle allt ändå ha blivit som det blev.

Oftast känns det som att jag har blivit inkastad i en historia som har pågått ett tag. Början saknas och nej, det är egentligen inte de två första böckerna som är början. Runt åtta år har gått sedan händelserna i Count Zero och kanske runt femton sedan Neuromancer. Historierna hänger ihop, men bara ytterst lite. Det är egentligen världen som är den gemensamma nämnaren. Det hjälper inte heller att språket är oerhört omständligt. Det finns liksom inget flow i texten.

En sak som jag inte tycker om i böcker är när miljön beskrivs för detaljerat. Jag kan nog aldrig se det som författaren målar upp, trots att jag förtvivlat försöker. William Gibson drar det till sin spets. Vad gäller allt, tycker jag. Det är så märkligt när ting beskrivs i detalj hur de ser ut, men man får inte veta vad de gör. Eller varför. Detsamma gäller egentligen även människorna. Jag får veta hur de ser ut och vad de gör, men jag får inte veta något viktigt. Som vilka de är och vad som driver dem. Efter tre böcker förstår jag fortfarande inte riktigt vad allt handlar om.

Hela trilogin blev något av en besvikelse för mig, men allra mest Mona Lisa Overdrive. De två första delarna kunde jag förstå tjusningen med, men här blev det för absurt och abstrakt för mig. Jag ville så hemskt gärna tycka om den här trilogin, men det räckte inte med bara viljan och önskan. Det visar sig att William Gibsons sätt att berätta en historia är ungefär motsatsen till vad jag vill ha. Det är i alla fall uppenbart att många böcker och filmer har hämtat inspiration härifrån och det är alltid kul att hitta sådant. Neuromancer kommer faktiskt snart som TV-serie och något säger mig att jag kommer att gilla den mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 49 772 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mona Lisa Overdrive: Max Pesos

Tisdagstrion: Hemliga och/eller slutna sällskap

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Hemliga och/eller slutna sällskap

Först tänkte jag att den självklara här var något av Dan Brown, men jag tyckte det var för enkelt så jag gav mig ut på jakt.

1. I Himlakroppar av Eleanor Catton finns ett sällskap bestående av tolv män. De har i hemlighet samlats för att diskutera en serie olösta brott. En väldigt tjock bok, men den var helt omöjlig att släppa.

2. I Terapeuten av Alex Michaelides finns ett hemligt sällskap av kvinnliga studenter som kallar sig Jungfruarna.

3. Stephen King vill jag ju ha med och han har faktiskt skrivit om en hemlig herrklubb, Klubben. Sällskapets motto är "Det är berättelsen det handlar om, inte den som berättar den". Klubbhuset har dessutom övernaturliga egenskaper, det är mycket större på insidan än utsidan, har oändligt många rum och ett bibliotek fyllt med böcker som aldrig har skrivits eller publicerats i vår värld. Särskilt kvällen före julafton samlas man för att lyssna på en utvald medlem som berättar en olycksbådande eller kuslig historia. Klubben förekommer i två noveller, Vinterverk (The breathing method) och Mannen som inte ville skaka hand (The man who would not shake hands).