TV-serie: 11.22.63

Titel: 22/11 1963
Originaltitel: 11.22.63
Genre: Science fiction
Skapad av: Bridget Carpenter, Stephen King (bok)
Skådespelare: James Franco, Sarah Cadon, George MacKay, Chris Cooper, Daniel Webber
Premiär: 2016-03-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på TiVo juni-oktober 2016






Handling
Läraren Jake Epping reser tillbaka i tiden för att förhindra mordet på USA:s president John F. Kennedy. Via en tidsportal kastas Epping in 60-talets Texas, där han utforskar kärlek, vänskap och mysterier kring Lee Harvey Oswald. Men det förflutna vill inte ändras utan motstånd.

Min kommentar
Det har tagit mig evigheter att ta tag i det här inlägget. Nästan lika lång tid som det tog att faktiskt se serien. Jag antar att det betyder att jag inte gillade den så mycket. När Lotten postade sitt inlägg  så blev jag äntligen lite inspirerad till att skriva mitt eget.

Jag spelade in alla avsnitt när serien visades på TV i våras. Sedan blev de liggande där på hårddisken. Det var tydligen inget som lockade, kanske mest på grund av att jag verkligen älskade boken och att C.R.M. Nilsson  inte var speciellt positiv i sin recension. När vi väl började titta så kunde det gå lång tid mellan varje gång, så det tog nog många långa månader att se de här nio avsnitten.

Det var väldigt längesedan jag läste boken (januari 2014) så jag har egentligen inga detaljerade minnen av den. Det är bra för då kan jag inte störa mig på allt som är ändrat. Trots mitt bristande minne så märkte jag massor som plötsligt inte var med. Hela den något trista mellandelen var borta, vilket ju jag uppskattade. Däremot tyckte jag det var tråkigt att mötet med Det-barnen var borttaget, liksom alla försök som Jake gjorde innan det blev "rätt". Det hade gjort det tydligare hur historian kämpade emot. Och minns jag helt fel, men var inte Jake ensam om detta? Var kom Bill ifrån? Hela serien igenom satt jag och funderade på om Jake verkligen hade en medhjälpare.

Vad det var som skavde vet jag faktiskt inte, men jag blev aldrig riktigt intresserad av berättelsen. Alltihop kändes lite som en axelryckning och den lyckades aldrig fånga mig. Kanske var det på grund av James Franco som spelade Jake. Jag tyckte han var lite halväcklig (eller sytlig som vi sa där jag växte upp). I mina ögon är han varken charmig, trevlig eller sympatisk och han var inte alls som jag hade tänkt mig. Hans leende fick det att krypa i hela mig. Och det var inte av välbehag. TV-versionen av Sadie gillar jag inte heller, inte för att Sarah Cadon gör det dåligt, men inte var Sadie ett våp i boken?

Det här blir nog den mest flummiga och intetsägande "recension" jag skrivit, men faktum är att den passar serien. Ett intetsägande betyg till en intetsägande serie.



På TV-serier.nu hade säsongen 4,3 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 8,3 i genomsnitt (beräknat på 37 763 betyg).
Jag ger säsongen 3,0.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Bränd

Titel: Bränd
Originaltitel: Burnt
Genre: Drama | Komedi
Regissör: John Wells
Manus: Steven Knight
Skådespelare: Bradley Cooper, Emma Thompson, Sienna Miller, Daniel Brühl, Alicia Vikander
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 101 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 21 oktober 2016





Handling
Adam Jones är Michelinkocken som gjort sig känd för sina oortodoxa metoder i köket. Han är en diva med tvivelaktiga kontakter och laster; kokkonstens badboy; en djävul bland kockar. Men en dag går allt överstyr, och då är det smartast att bara försvinna. När alla tror att han är död ser han sin chans – nu är det guldläge att starta upp igen, på en annan ort. Men för att lyckas kamma hem den där efterlängtade tredje Michelinstjärnan måste han locka till sig de bästa av de bästa kockarna i branschen. En inte helt lätt uppgift då man bränt alla broar.

Min kommentar
Helt plötsligt så hade alla osedda köpfilmer tagit slut hemma. Då bestämde jag mig för att försöka hitta något på Viaplay. Jag tyckte att vi behövde något underhållande och helst också roligt. Jag hittade en för mig helt okänd film där genren var drama/komedi. Dessutom var Bradley Cooper med, en skådespelare jag har börjat uppskatta mer och mer. Och så handlade filmen om en kock.

När förtexterna rullade förbi så blev jag väldigt förvånad när Alicia Vikanders namn dök upp. Hon verkar vara med överallt nu. Inte mig emot, jag gillar henne. Tyvärr visade det sig vara en väldigt liten roll.

Matfilmer är något jag älskar coh jag tror det kan vara så att jag är mindre kritisk mot just de filmerna. Denna är nog inget undantag. Egentligen känns det som en historia man har sett förut; den självcentrerade skitstöveln till man och den utsatta ensamstående mamman. Det gör ju den en aning förutsägbar, men vem bryr sig. Jag blir underhållen och får se massor av vacker mat.

Jag har ju aldrig själv jobbat i kök, men det känns som att det mesta är trovärdigt, om man ska döma efter vad kockar har berättat. Förutom knarkaffären då. Den vill jag helst inte tro på. Prestationsångesten i det närmaste vibrerar genom hela filmen och jag mår faktiskt fysiskt dåligt bara genom att föreställa mig den. Kanske är det inte så konstigt att (många) stjärnkockar är riktiga divor. Tänk när de där från Michelin dyker upp... då måste man vara en viss människotyp för att fixa det. För övrigt, om det är så det går till när Michelinmänniskorna kommer och det är allmänt känt, borde man inte byta rutin då?

Bradley Cooper gör det bra och jag tror på honom. Detsamma gäller Sienna Miller. Kemin emellan dem vet jag dock inte om jag tror på riktigt. Det dyker upp en hel del kända ansikten här, som Emma Thompson och Uma Thurman, tyvärr i lika pyttesmå roller som Alicia Vikander. Mitt enda problem med rollbesättningen är att nästan alla manliga kockar ser precis likadana ut. Jag har riktigt svårt att skilja dem åt. Min favorit är, oväntat nog, Daniel Brühl, som spelar en hjärteknipande roll. Jag blir så ledsen för hans skull.

Filmen är nog mer drama än komedi, men visst händer det att jag både ler och skrattar. Feelgood är det i alla fall. Och så handlar den ju om mat.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 626 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 66 621 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

En smakebit på søndag: Färjan

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag är det en av de bästa dagarna på hela året; dygnet som har 25 timmar. Som jag har saknat den där timmen! Det betyder förhoppningsvis att jag hinner med allt jag har tänkt...

Detta är också dagen då jag äntligen har börjat läsa Färjan av Mats Strandberg. En bok som alla läste förra året. Kändes det som. Inga båtresor är planerade inom överskådlig framtid, vilket jag har förstått är bra. Jag tror att min ovilja mot färjor kommer att eskalera efter den här boken. Till min stora förtjusning upptäckte jag att båtresan sker i början av november. Alltså i det närmaste perfekt tidpunkt att läsa den.

Min smakebit är från sida 71.

     "Har du några vapen?"
     Hissen stiger upp mot tionde våningen. Svetten under armarna har trängt igenom Calles kavaj. Han ser på Vincent och Pia, och det känns helt overkligt att hans två världar möts.
     "Bara batongen", säger Pia. "Vi vill inte ha några pickadoller här på båten vet du, det skulle kunna sluta riktigt illa."
     Hon går före dem ut ur hissen. Här är det tyst och lugnt. Bara trapporna neråt. Släckta konferensrum med glasväggar som får dem att likna terrarier. Dörrarna ut mot promenaddäck. Och så en vägg klädd med träfanér. Pia drar sitt passerkort genom dosan på väggen och slår in koden. Fyra små pipanden, och sedan knuffar hon upp en diskret dörr.
     Calles hjärta slår och slår. Han kan knappt fatta att det är nu det verkligen händer. Han har planerat det här så länge, föreställt sig det så många gånger, att det känns som ett déjà vu. De är på väg. Kapten Berggren väntar på dem.

Läsplanering november 2016

Jag hoppas på snabblästa böcker i november. Och spännande. Och gärna ett läsflyt av herkuliska mått. Året börjar närma sig sitt slut och de där utmaningarna ska snart kunna prickas av allihop. Helst.

• Färjan av Mats Strandberg.
• Den man älskar av Mari Jungstedt. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.
• Djävulsklippan av Stephen Booth. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.
• Daisy i kedjor av Sharon Bolton.
• Tony och Susan av Austin Wright. Hyllvärmare. Boktolva.

Kommande böcker november 2016

Flera av böckerna som släpps den här månaden har redan varit med tidigare i höst. De måtte ha blivit försenade, men de får inte vara med här igen. Det räcker liksom med en gång... Om det är därför det är så få böcker på min lista vet jag inte, men två är väl överkomligt? Förutom de fyra eller fem som varit med tidigare då...

Begrav dina döda av Louis Penny
Genre: Kriminalroman
Serie: Kommissarie Gamach
Antal sidor: 668
Utgivningsdatum: 2016-11-05
Förlag: Modernista

Från Bokus
Det är Vinterkarneval i Québec, bittert kallt och obeskrivligt vackert. Kriminalkommissarie Armand Gamache har kommit hit, inte för att delta i festligheterna, utan för att återhämta sig från en utredning som gått fruktansvärt fel.

Men våldsam död visar sig vara något ofrånkomligt, till och med i den skenbara tryggheten inom det Litterära & Historiska sällskapet - där en besatt historikers sökande efter kvarlevorna av Québecs grundare, Samuel de Champlain, slutar i ett mord.

Samtidigt får Gamache oroväckande brev från samhället Three Pines, där den omtyckte bistroägaren Olivier nyligen dömdes för mord. »Det går inte ihop«, skriver Oliviers partner varenda dag. "Han gjorde det inte."

När det förflutna och nuet kolliderar måste Gamache återuppleva en fruktansvärd händelse från sitt eget förflutna innan han kan börja begrava sina döda.

Nu har jag ju faktiskt bara läst första delen, men jag är helt säker på att jag kommer att gilla de andra också.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Ond vind av Nevada Barr
Genre: Kriminalroman
Serie: Anna Pigeon (3)
Antal sidor: 320
Utgivningsdatum: 2016-11-03
Förlag: Hoodoo Förlag

Från Bokus
Mesa Verde nationalpark i Colorado hyser en mängd välbevarade klippboningar från den gamla anasazikulturen. Det har det varit ovanligt många olycksfall i parken nyligen och ryktet går att platsen är hemsökt. När en man hittas död i en av ruinerna får Anna utreda dödsfallet tillsammans med en agent från FBI. Finns det ett samband med olycksfallen, kan de hitta förövaren innan någon mer drabbas?

Det verkar ju som att de här böckerna har börjat översättas nu, i rätt ordning. Det får jag nog ta och göra något åt.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

Hett i hyllan #63

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi har nu kommit fram till min födelsedag i slutet av maj 2013.

Inferno av Dan Brown är en av två böcker jag fick i present då som fortfarande är oläst. Egentligen vet jag inte alls varför det har blivit så.

Jag har läst alla hans andra böcker och även om de har varit av skiftande kvalitet så har jag gillat dem allihop, mer eller mindre. Det var nära att denna fick följa med på semestern till Italien (bland annat Florens där boken utspelar sig) för något år sedan, men jag tog med en annan i stället.

Nu har jag sett att Inferno har kommit som film också och ja, jag vill se den så småningom. Men då måste jag ju bara läsa boken först. Gärna då ett bra tag innan jag ser filmen så alla detaljer är borta ut minnet.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Sista paret ut" av Arne Dahl

Författare: Arne Dahl
Titel: Sista paret ut
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 559
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Opcop 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2016




Första meningen: Det fanns en fläck på solen.

Baksidetext
Stämningen i Europa hårdnar. Maffian är starkare än någonsin, narkotikamarknaden mer avancerad och metoderna våldsammare - något som Paul Hjelm och hans kollegor brutalt har fått erfara. Men nu utmanas maffian på allvar, från oväntat håll. Någon är mäktigare, starkare. Någon som i lagens ständigt växande gråzoner kan nästla sig in på Wall Street och samtidigt ta över den växande marknaden för designerdroger. Samtidigt utsätts det lilla svenska bioteknikföretaget Bionovia AB för avancerat cyperspionage. Spåren leder hela vägen till Kina och till en omfattande nätavlyssning - men hur kommer det sig att de utsatta företagen alla arbetar med genetisk forskning? I en hårdnande värld, där maktens spelregler ständigt snävas in, finns det kanske bara en sak kvar att manipulera: människans eget dna.

Opcop-gruppen har samarbetat ett tag nu. Några medlemmar har ryckts ifrån dem, andra är ärrade för livet. I Stockholm håller Kerstin Holm och Sara Svenhagen fortfarande ställningarna: i Haag märks Paul Hjelm och Jorge Chavez. Övriga medlemmar rör sig runt världen: Kina, New York, Belgien. Och nog har de uträttat mycket, liv har räddats och ligor sprängts. Samtidigt är det några människor, organisationer, som ständigt gäckat Opcop och hela tiden legat steget före. Kommer de att visa sig igen?

Opcop-gruppen samlar sina styrkor. Det blir en kraftmätning för den stukade gruppen, och kampen mot brottslighet blir personlig - inte minst för Paul Hjelm själv.

Min kommentar
Jag har ju läst alla Arne Dahls böcker om A-gruppen, som jag verkligen uppskattade, och nu också alla fyra böcker om Opcop. Serierna är väldigt olika, men gemensamt har de att de är otroligt genomtänkta och kluriga.

Böckerna om Opcop har inte passat mig lika bra som de om A-gruppen. Främst för att de hänger ihop väldigt tätt. De är inte avslutade utan det är liksom samma fall i alla fyra, vilket ställer till problem för mig eftersom det var ganska många år sedan jag läste Viskleken, där allt började. Jag kommer helt enkelt inte ihåg vad som hände i den. De senaste tre har jag läst med ganska kort mellanrum, men intrigen är så oerhört komplex att det ändå blir svårt att minnas alla människor och vändningar.

Som vanligt flänger vi runt i ett flertal länder, den här gången befinner ett par sig till och med i Shanghai, Kina. De andra paren sprider sig till Korsika, Italien, Madrid... och så själva Paul Hjelm i Haag. Till att börja med. Jag uppskattar vanligtvis inte detaljerade miljöbeskrivningar och sådan sysslar inte Arne Dahl med överhuvudtaget i böckerna om Opcop. Mitt problem är att jag saknar hans känsla för miljön, som finns i böckerna om A-gruppen.

Karaktärerna är många, men eftersom jag känner de flesta har jag inga problem med det. Mitt problem är i stället att jag tycker det är för lite av dem. Jag saknar Kerston och Sara. För att inte tala om Arto. Och jag saknar relationerna dem emellan. Något jag nog trodde att jag aldrig skulle säga om en bok. De känns i stort sett som bifigurer allihop.

Huvudrollsinnehavaren kan man nog säga är brottet. Och vilket brott det är. Det är så utstuderat, grymt och fullständigt empatilöst att jag blir lite rädd. Det låter lite som science fiction och det är på gränsen till otroligt. I alla fall vill jag väldigt gärna tro det. Det är konspirationer på hög nivå och alla spionerar på alla. Det gäller att ha tungan rätt i mun och att man är på alerten annars tappar man snabbt tråden. Det är också en stor fördel om man har ett visst (stort) intresse för politik, speciellt då den internationella. Vilket jag saknar. Jag förstår det som att Arne Dahl ville skriva de här böckerna precis som de är, med allt fokus på intrigen, men för mig blir det för tråkigt, krångligt och komplext eftersom jag inte har grundintresset.

Böckerna om Opcop är som sagt helt annorlunda jämfört med de om A-gruppen. Här finns inte den finstämda humorn, vilket kanske inte är så konstigt. För humor behövs relationer och interaktion mellan människor. Även språket är väldigt annorlunda, även om det ibland glimmar till av både humor och ord som ingen annan använder.

Säcken knyts i alla fall ihop på ett väldigt snyggt sätt och det finns inga frågetecken kvar. Förutom vad Ruth hette i efternamn.

Tack och lov så har Arne Dahl börjat skriva på ännu en ny serie, så jag står inte utan bok av en av mina favoritförfattare. Hoppas den är lite mer lik böckerna om A-gruppen...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,29 (beräknat på 67 betyg).
På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 121 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Sista paret ut: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och deckarbloggen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Tematrio - Höga berg och djupa dalar

Dags för Lyrans Tematrio igen. Veckans tema: Berätta om romaner eller andra texter som innehåller höga berg och djupa dalar!

Nu kunde ju temat tolkas både bokstavlit och bildligt, men jag kör bokstavligt. Även om det faktiskt var lite lurigt att hitta tre böcker som jag inte redan tjatat sönder.

1. Den osynlige väktaren av Dolores Redondo utspelar sig i Baskien. Det är en deckare, men tro inte för ett ögonblick att man kan jämföra en spansk deckare med en svensk/brittisk/amerikansk. En tonårsflicka hittas mördad och den stora frågan verkar vara om det är en mänsklig mördare eller en basajaun, ett mytologiskt väsen. Polisen, Amaia Salazar, som kommer från trakten men har flyttat därifrån, utreder. Hon har inte bara fallet att hantera, hennes barndom knackar på och vill ha uppmärksamhet också.

2. Varsel (The Shining) av Stephen King kom jag på till slut att den ju faktiskt utspelar sig uppe i bergen, på Overlook Hotel. Jack Torrance är en ganska misslyckad man, med amerikanska mått, men när han får jobbet att "vakta" hotellet så tar han chansen. Fru och son släpas också med. Det blir ju kanske inte så bra... Detta är skräck när den är som bäst.

3. Himmelsdalen av Marie Hermanson är en dal mellan bergen i Schweiz. Det kallas för ett paradis. Där vilar människor upp sig. Sägs det. Men är det verkligen så? Det får snart Daniel veta. Han kommer för att besöka sin tvillingbror Max och de byter plats eftersom Max har en del att ordna upp.

Top Ten Tuesday: Tio läskiga böcker

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Halloween related freebie ten scary books, favorite horror novels, non-scary books to get you in the Halloween/fall mood, bookish halloween costumes, scariest covers), scary books on my TBR, etc.

Jag firar ju inte Halloween, men det betyder ju inte att jag inte uppskattar den här mörka årstiden när skräck passar som allra bäst. Det finns en hel del läskiga böcker i min TBR och en del av dem hoppas jag verkligen att jag ska hinna läsa snart. Alla är nog inte ren skräck, men de låter otäcka allihop.

1. Kalldrag av Markus Sköld
2. Sjuka själar av Kristina Ohlsson
3. Färjan av Mats Strandberg
4. Tony och Susan av Austin Wirght
5. Huset av Jens Daniel Burman
6. Undertryck av Niklas Lindroth
7. Jag vet var du bor av Claire Kendal
8. På andra sidan väggen av Shari Lapena
9. Väggen av Marlen Haushofer
10. Någon novell av H.P. Lovecraft

Film: Maps to the stars

Titel: Maps to the stars
Originaltitel: Maps to the stars
Genre: Drama
Regissör: David Cronenberg
Manus: Bruce Wagner
Skådespelare: Julianne Moore, Mia Wasikowska, John Cusack, Evan Bird, Olivia Williams
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: Kanada | Tyskland | Frankrike | USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 14 oktober 2016




Handling
Familjen Weiss är den arketypiska Hollywoodfamiljen: Dr Stafford Weiss är psykoterapeut som gjort sig en förmögenhet på handböcker om självhjälp, hans fru Cristina ser efter sonen Benjies karriär som barnstjärna. En av Stafford klienter, Havana, är en skådespelerska som drömmer om att spela in en remake av filmen som gjorde hennes mamma Clarice till stjärna på 60-talet. Clarice är sedan länge död och hemsöker Havana på nätterna. Dessutom har Benjie just kommit ut från rehab och hans syster, Agatha, har nyligen släppts från en psykiatrisk klinik.

Min kommentar
Jag vet inte riktigt när jag såg trailern för den här filmen och jag minns inte vilka scener som var med i den. Något var det som lockade mig i alla fall. Nu när jag har sett filmen förstår jag inte alls vad trailern kan ha innehållit för att fresta mig. Jag vet egentligen inte heller vad detta är för typ av film.

Jag har generellt väldigt svårt för filmer/böcker där det inte finns något normalt som motvikt till allt absurt. Här finns ingenting som ens påminner om normalt. Det finns inte någon att tycka om eller ens intressera sig för. Igenkänningsfaktorn är nere på minusskalan. Det är otroligt mörkt och svart och allt är skruvat flera extra varv. Man skulle kunna kalla det en Hollywood-mardröm. Förmodligen ligger det tyvärr ändå en del sanning i mycket, men om detta är satir så uppskattar jag tydligen inte det längre. Liknelsen med Mulholland Drive förstår jag överhuvudtaget inte. Allt är bara konstigt, flummigt och helt utan mening.

Trots den stjärnspäckade rollistan så är detta en lågbudgetfilm, i alla fall när det gäller effekter, och det märks. Scenen med den brinnande människan kan nog vara det sämsta jag har sett (och då har jag ändå sett snörena på ett flygplan). Skådespelarprestationerna är överlag bra. Speciellt Julianne Moore, som den avdankade skådisen, Mia Wasikowska, som psykfallet och Evan Bird, som den osympatiska barnstjärnan, är rent av fantastiska. Den enda jag blev besviken på är egentligen John Cusack.

Det bästa med filmen är nog Carrie Fischer som gör en cameo.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 333 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 28 962 betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

En smakebit på søndag: Kalldrag

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har inte blivit mycket läsning den här veckan heller och faktiskt inte ens nu i helgen. Här var kalas igår (sambon fyllde år i veckan) och min familj stannade över natten. Det är inte så ofta jag träffar dem så det är alltid kul när man hinner prata lite.

I dag ska jag börja läsa Kalldrag av Markus Sköld. Hösten är ju här och vad passar bättre då än skräck? Jag hoppas verkligen att den är bra, jag behöver det nu efter två sega böcker.

Min smakebit är från sida 42.

Det kändes som om huset lutade sig framåt mot henne. Från den här vinkeln såg fönstren ut som stirrande ögon. I över en vecka hade hon försökt se Johns vision om att huset kunde bli vackert med lite färg och upprustning. Det gick inte. Snarare tyckte hon att huset såg mer och mer förfallet ut.
     Therese gick in, hängde av sig jackan och ställde sig mitt på golvet i vardagsrummet. Genom fönstren såg hon träden vaja långsamt i vinden. Kanske det skulle bli vackert till vintern, med träden täckta av snö i ett orört vinterlandskap. Eller till våren, när träden blev gröna och ljuset var annorlunda. Nu såg det mest grått och dött ut. Lövträden hade börjat tappa sina blad och spred ut dem över gräsmattan. Det svaga, grå ljuset fick tallarna och granarna att se hotfulla ut. Som en urskog där människor inte hörde hemma.

"Lignumkorset" av Viktor Nilorak

Författare: Viktor Nilorak
Titel: Lignumkorset
Genre: Thriller
Antal sidor: 324
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Type and Tell
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 oktober 2016




Första meningen: Arlanda klockan 05.32 den 6 juni 2014.

Baksidetext
Ett medelålders gift par från Sverige hyr ett boende i Spanien, tillsammans med katten Viggo. Kvinnan, som heter Maria, ser fram emot att få skriva en bok i lugn och ro medan mannen, Gussen, ska ägna sig åt aktiehandel. De upptäcker ett nytt land, dess historia, kultur och gemenskap. Gussen och Maria reser i rummet, men upplever också tiden. Vad har egentligen hänt och varför?

De dras in i en allt mer märklig, mystisk och emellanåt skrämmande händelseutveckling. Gussens barndomsvän, Bernt, ringer i tid och otid, oftast olägligt. Parets ibland dråpliga, men även mysiga vardag, varvas med inslag av allvarlig karaktär. En kvinna från London, en man från USA och en mäktig finansman från Sverige, är några av dem som korsar Gussens och Marias livsväg. Gränsen mellan verklighet och fantasi blir ibland vag, de upplever saker som livets erfarenheter inte kan minnas. Vad kan de gåtfulla talen, religiösa symbolerna och andliga husen förtälja? Tiden kommer ifatt dem och historien gör sig påmind

Min kommentar
Första gången jag såg till den här boken var på en smakebit på søndag, när jag fick ett litet smakprov ur den. Ett litet tag senare fick jag ett mejl där jag fick ett erbjudande om att läsa boken. Eftersom jag i stort sett var på väg till trakten där boken utspelar sig så tackade jag naturligtvis ja. Det brukar förhöja både bok och resa att läsa om platsen samtidigt som jag befinner mig där. Nu skulle jag i och för sig inte riktigt till Murcia, men bara knappt en timme därifrån.

Det känns lite speciellt att springa omkring där i Spanien, både i fantasin och i verkligheten. Värmen blir högst kännbar när man upplever den själv. En del jag inte förstod var hur Gustavs släkt ansåg att det inte var norm att ha en bostad utomlands. Kanske är det annorlunda bland "finare" folk för i min släkt är det mer än OK att ha en lägenhet i Spanien. Jag var ju själv och hälsade på svärfar i en sådan.

Gustav och Maria känns som ganska vanligt folk, men jag tycker de känns äldre än Gustavs 45. Jag gillar dem egentligen inte, speciellt inte när de beskriver sig själva som ödmjuka samtidigt som de stör sig på nästan allt och alla. Personer som säger det om sig själva är det sällan. Märkligt nog liknar många av karaktärerna kända skådespelare. Katterna är den stora behållningen, även om jag inte riktigt förstår deras roll. Skeoningen är en märklig figur som alltid ringer vid olämpliga tillfällen och samtalen börjar på exakt samma sätt varenda gång. Det finns också en del bifigurer, som antagligen är där för att få ihop historien, men karaktärerna är föredömligt få.

Språket är lite hurtigt, eller hur man nu bäst ska beskriva det och det passar mig inte riktigt. Liknelser används också och för det mesta fungerar de, men om en byggnad påminner om de som används vid tillverkning av apelsinjuice så säger det mig absolut ingenting. Jag har mig veterligen aldrig sett en sådan. Och vår kung heter Carl XVI Gustaf. Med C. Än så länge.

Här finns mängder av historiska platser och händelser. Det är ju alltid svårt att få in sådan fakta på ett naturligt sätt och här har författaren löst det så att Gustav eller Maria läser högt från antingen datorn eller mobilen. Tyvärr så stör den kursiverade "högläsningen" mig så mycket att jag mest skummar de här avsnitten. Det är väldigt synd för det kunde ha varit mer nervkittlande om fakta hade sprängts in naturligt. Det är intressant, spännande och snabbläst och många saker känner jag mig tvingad att googla.

Det märks att det har krävts en hel del research för den här berättelsen och som vanligt har jag svårt för att man väljer att ta med allt(?) man har grävt fram. Det behövs väldigt sällan. Till exempel den något krystade associationen till väderkvarnar och att "slåss mot väderkvarnar" kommer från Don Quijote. Det blir helt enkelt alldeles för mycket detaljer och beskrivningar av sådant som inte för historien framåt.

Jag tycker det är jättebra att det finns möjlighet för författare att ge ut sina egna böcker, det finns många guldkorn bland egenutgivningarna. Den här boken kunde ha varit ett riktigt guldkorn med hjälp av en redaktör med kritiska ögon som kunde ha slipat av lite vassa kanter. Nu blir den "bara" OK.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,0 (beräknat på 2 betyg).
På Goodreads hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Lignumkorset: Bokhyllan och Bokpool.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Det ramlar in böcker

Jag var ju bortrest för ett tag sedan och när jag kom hem igen så låg det två avier på hallgolvet.

Tennison av Lynda La Plante blev jag nyfiken på när jag såg den i Modernistas höstkatalog. Den borde passa mig perfekt. Så här står det om boken hos Modernista:

I Tennison skildrar Lynda La Plante – författaren bakom den brittiska kriminalserien Prime Suspect [I mördarens spår] – än en gång huvudpersonen Jane Tennison: den här gången som nyutexaminerad polis i problemdistriktet Hackney i östra London.

Året är 1973 och i den manschauvinistiska polismiljön tvingas Tennison snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir hon involverad i sitt första mordfall: en ung, heroinberoende kvinna har hittats död. Strypt.

Brittiska Prime Suspect är en av de mest innovativa kriminal-TV-serierna någonsin. För sin realism och råa ton, men mest för huvudpersonen Jane Tennison, en av de första kvinnliga TV-deckarlegenderna (spelad av Helen Mirren).
Även Tennison har nu adapterats för en TV-serie – med manus av Lynda La Plante själv – och kommer att premiärvisas i brittisk TV under hösten 2016.

Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson måste jag på något sätt ha missat i katalogen, men efter att ha sett den lite varstans de senaste veckorna så blev jag väldigt sugen på att läsa den. Jag säger bara krypteringsexpert... Så här står det om boken hos Modernista:

Krypteringsexperten Linn Ståhl arbetar med sin doktorsavhandling på KTH när kriminalpolisen hör av sig och ber om hjälp med en utredning av ett makabert mord. En ung kvinna har hittats mördad i en lägenhet på Södermalm i Stockholm och omsorgsfullt styrts ut som en porslinsdocka.

Linn har varit medlem i Antifascistisk aktion – en organisation som är svartlistad av Säpo – och är tidigare dömd för brott mot rikets säkerhet. Så det är under ömsesidig misstänksamhet hon börjar arbeta tillsammans med kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson.

Samtidigt som mördaren gäckar polisen vinner högerextrema krafter ny terräng i Sverige. Frågan är om Linn och polisen alls drivs av samma motiv...

Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa. Tack för böckerna!

Hett i hyllan #62

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I maj 2013 dök nästa bok upp, väldigt oväntat.

Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe hade säkert varit läst betydligt tidigare om det inte hade varit så att min pappa dog ungefär ett halvår innan boken dök upp hos mig. Det kändes lite väl jobbigt att läsa den just då så den blev stående.

Nu har det gått nästan fyra år och jag tror jag har fått tillräcklig distans till det hela nu så kanske är det dags snart. Så här står det på baksidan:

"Vad är det du läser?" Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.

Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Det lilla bageriet på strandpromenaden" av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Titel: Det lilla bageriet på strandpromenaden
Genre: Chick-lit
Antal sidor: 412
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Little Beach Street Bakery
Översättare: Birgitta Karlström
Serie: Lilla bageriet 1
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 oktober 2016




Första meningen: Många år senare, när hon var en gammal dam och befann sig miltals därifrån, skulle Polly ha svårt att förklara att det var så de levde på den tiden.

Baksidetext
Polly hade allt: jobb, bostad och pojkvän. En konkurs senare är hon alldeles ensam och när hon flyttar till ett rum ovanpå ett nedlagt bageri i en fiskeby återupptar hon sitt största intresse. Snart sprids doften av hennes nybakade bröd över strandpromenaden. Givmilt delar hon det med en skadad lunnefågelunge och de nyfunna vännerna, fiskaren Tarnie och hans besättning. Pollys buttra hyresvärdinna driver ortens bageri, men hennes bröd blir sämre för varje år som går, och hon känner sig hotad när allt fler föredrar Pollys bröd. Fast besluten att nå dit hon vill utan att trampa på någons tår tar Polly små men lyckosamma steg framåt. Och när hon får kontakt med den hemlighetsfulle biodlaren Huck och hans stormrike vän Reuben tar ett nytt kapitel i hennes liv sin början.

Min kommentar
Jag har egentligen inget minne av att ha lagt märke till den här boken förra året, när den släpptes. Den här sommaren tyckte jag att jag såg den precis överallt. Och ja, mitt behov av feelgood har varit väldigt stort ett tag nu så jag kände att jag också ville läsa.

Till att börja med så älskar jag miljön och jag har visserligen (alltid) känt mig lockad av Cornwall, men längtan dit har aldrig varit så stark som nu. Speciellt till den där ön, som inte alltid är en ö. Ibland önskar jag att jag levde på något otillgängligt ställe. Inte för att miljön är romantiserad (i alla fall inte bara), den beskrivs som hård och tuff och det finns egentligen inte alls något rosa skimmer över den. Det gillar jag.

Karaktärerna är nog mest som vanliga människor, med både fel och brister, och ibland gör de väldigt konstiga saker. Polly själv känner jag mig lite kluven till, jag gillar att hon inte ger upp och att hon kommer igen. Samtidigt så är hon lite av en svängdörr när hon genast förlåter oförrätter. Det måste vara skönt att vara så förlåtande, det är inte jag. Huckle är en väldigt märklig person och jag hade nog inte klarat att vara i närheten av honom några längre stunder i taget. Han är alldeles för mycket känslostyrd och ibland beter han sig som en dramaqueen. Och hans speciella blå ögon, som man ofta uppmärksammades på, tröttnade jag ganska snabbt på. De karaktärer jag gillade mest är nog lite otippat det rika ärkesvinet Reuben och den tuffa Kerensa. Båda två väldigt annorlunda människor. Och så Neil förstås. Lunnefågeln. Han vann omedelbart mitt hjärta. Jag vill också ha en lunnefågel. Framför allt så gillar jag att karaktärerna faktiskt utvecklas, även om det kanske är lite tvära vändningar ibland. Och alla är inte alls som de verkar.

Ett litet triangeldrama uppenbarar sig också och jag förstår ju att det är meningen att man ska fundera över vem Polly ska välja. Jag är inte jätteglad över lösningen av "problemet", men det ger en extra krydda/dimension när allt inte bara är ljust och glatt. Uppbyggnaden är exakt som en romantisk komedi (film), med glädje och sorg. Det funkar faktiskt även i bokform.

Detta är en småmysig och härlig bok, lättsam och feelgood när den är som bäst. Jag älskade dofterna från brödbaken, som jag faktiskt kände. Jag som inte ens gillar att baka. Eller bröd. Om man gillar det så finns det ett gäng recept i slutet av boken.

Om jag ska läsa mer av Jenny Colgan? Försök stoppa mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,48 (beräknat på 129 betyg).
På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 7 440 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Det lilla bageriet på strandpromenaden: C.R.M. Nilsson, Bokparet och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Tematrio - Öar

Dags för Lyrans Tematrio igen. Veckans tema: Berätta om en bok/berättelse som utspelar sig på en ö. Bebodd, eller ej.

Nu var det ett tag sedan jag var med på tematrion, men den här veckan kör vi igen. Öar läser jag ganska ofta om och jag har försökt plocka sådana som kanske inte är så troliga att någon annan svarar. Hoppas jag har lyckats.

1. Bödeln Frälsaren Observatören av Catrine Tollström heter i nyutgåva Experimentet och den utspelar sig på ön Palawu. En realityshow ska spelas in, men det börjar hända märkliga saker och plötsligt kan de inte längre få kontakt med omvärlden.

2. Nästa bok är faktiskt tre stycken, en hel trilogi av Peter May som utspelar sig på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, men Svarthuset är första delen. Fin Mcleod har egentligen lämnat ön, men han tvingas tillbaka när det ser ut om att mord där och i Edinburgh har något gemensamt. Det är inte bara mordfallet som ansätter Fin. Hela hans förflutna kommer tillbaka.

3. På Falklandsöarna utspelar sig Små svarta lögner av Sharon Bolton. Det värsta händer, ett barn dör i en olycka. Mångas liv påverkas, men här får vi tre personers berättelse och det finns en hel del under ytan.

Top Ten Tuesday: Karaktärer jag skulle döpa en katt efter

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Ten Characters I'd Name A Child/Dog/Cat/Car/Etc. After.

Det här temat är inte alls främmande för mig, jag har många gånger funderat på vad en eventuell katt skulle kunna heta. Så detta är kattnamn och eftersom jag skulle välja en hankatt så är det bara pojknamn.

1. Bilbo
2. Legolas
3. Aragorn
4. Arthur efter Arthur Dent i Liftarens guide till galaxen.
5. Snape
6. Frodo
7. Gandalf
8. Sirius Black
9. Aslan från Narnia-böckerna.
10. Tom Gordon efter honom som flickan älskade i Flickan som älskade Tom Gordon.

Faktum är att jag redan har bestämt vad nästa katt ska heta, om det blir någon. Han ska heta Katten Pejst.

Film: Room

Titel: Room
Originaltitel: Room
Genre: Drama
Regissör: Lenny Abrahamson
Manus: Emma Donoghue (bok)
Skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremley, Sean Bridgers, Joan Allen, Tom McCamus
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på DVD 10 oktober 2016





Handling
24-åriga Joy och hennes femårige son Jack bor tillsammans i ett litet rum. Allt de har är en säng, en toalett, ett badkar och ett litet kök. Den enda utsikten är den genom takfönstret. Jacks uppfattning av världen är begränsad till deras existens i rummet och det som finns utanför existerar bara på TV. Ibland får de besök av Old Nick som kommer med olika förnödenheter. En dag får Joy nog och berättar en omskakande sanning för sin son.

Min kommentar
Jag tror jag hörde talas om boken först, även om det faktiskt är så att jag nästan missade den. Läst den har jag dock inte gjort, utan jag tänkte hålla till godo med filmen. Den borde vara lik boken (även om jag nu efteråt har förstått att det är en del som har utelämnats) eftersom författaren själv har stått för manuset. Jag visste inte speciellt mycket om handlingen, det har jag på något sätt lyckats hålla mig undan.

Man skulle kunna tycka att detta är något man har sett förut, men den här filmen har ett något annorlunda fokus. Joy och Jack är bara inlåsta i ungefär halva filmen och handlar egentligen mer om hur det blir efteråt. Något som jag nog aldrig har funderat över. Många funderingar är det som väcks i alla fall, speciellt när det gäller de där barnen som har fötts inlåsta. Hur konstigt det måste bli när världen plötsligt är gigantisk och befolkas av hur många människor som helst. För att inte tala om andra människors bemötande. Jag hade lätt kunnat banka en stund på den där journalisten som frågade om Joy aldrig funderade på att försöka få ut Jack. En så sällsamt korkad fråga. Den ende som egentligen behandlade Jack på ett bra sätt var mormors nye man (mormor var inte heller så illa). Morfars reaktion hade jag lite svårare att förstå, men nu i efterhand har jag läst att den kan ha haft att göra med det som är utelämnat i filmen.

När det gäller skådespelarna så tycker jag att Joy, som spelas av Brie Larson, är riktigt bra (hon fick också en Oscar för rollen), men den som är mest minnesvärd är, naturligtvis, Jacob Tremblay som spelar Jack. Inte sedan Haley Joel Osment i Sjätte sinnet har jag sett en barnskådespelare av den här kalibern. Han är definitivt någon att hålla ögonen på.

Tempot är väldigt långsamt och det ges mycket tid att känna mycket. Jag upplever inte alls filmen som så där äckligt smörigt amerikansk. Med väldigt små medel berättas en fruktansvärd och berörande historia. Personligen så tycker jag att just det där att fokus mer ligger på tiden efteråt gör berättelsen speciell, något jag aldrig sett förr. Faktum är att jag undrar om det kanske är så att jag måste läsa boken också.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 1 158 betyg).
På IMDb hade den 8,2 i genomsnitt (beräknat på 177 200 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

En smakebit på søndag: Hetta

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den senaste veckan har det inte blivit läst mycket, runt 20 sidor varje dag bara (förutom igår då), så jag håller fortfarande på med samma bok som för en vecka sedan, men har bara ungefär 20 sidor kvar i den. Jag vill inte ta en smakebit till från samma bok, speciellt inte från slutet, så det får bli en från nästa bok i läskön. Det ser ju onekligen ut som att jag kan börja på Ian McEwans Hetta redan i morgon.

Min smakebit är från sida 18.

     Klockan två en natt i slutet av juli låg han i morgonrock på sin säng och lyssnade på radion när han hörde henne komma in och ögonblickligen, utan att ha tänkt ut det i förväg, genomförde han en plan som var avsedd att göra henne svartsjuk och osäker och få henne att vilja komma tillbaka till honom. På BBC World Service diskuterade en kvinna sedvänjorna bland kurdiska bybor i Turkiet och deras inverkan på hemlivet, ett rogivande surr av grymhet, orättvisa och absurditet. Beard sänkte volymen men höll kvar fingret på knappen medan han entonigt stämde upp en snutt ur en barnramsa. Han räknade med att hon från sitt rum skulle höra hans röst, men inte hans ord. När han avslutade meningen drog han upp volymen på kvinnans röst i några sekunder och avbröt den sedan med en rad ur föreläsningen han hade hållit samma kväll, och så lät han kvinnan ge ett längre svar.