Det känns nästan som en ny trend att det släpps bra böcker även i juli. Så var det definitivt inte tidigare. Visserligen "bara" tre stycken, men det var många som inte fick vara med bara på grund av att de varit med tidigare och att jag ännu inte läst något av dem.
Det kom ett brev från München av Håkan Nesser
Genre: Kriminalroman
Serie: Gunar Barbarotti (8)
Antal sidor: 394
Utgivningsdatum: 2023-07-27
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Från Bokus
Det är jul, pandemiåret 2020, och den kände konstnären Ludvig Rute bjuder - på tvärs mot alla restriktioner - in sina syskon till firande i avlägsna Sillingbo. Han har något han vill säga dem. De har inte setts på många år och stämningen är minst sagt spänd. Det blir inte bättre av att ett mord inträffar under julnatten.
Paret Barbarotti-Backman kallas in och påbörjar en utredning som under ett ymnigt snöande och i pandemins slagskugga nästan erinrar om en gammal engelsk deckare. Åtminstone inledningsvis. Frågan är: Finns det en utomstående gärningsman eller är det "all in the family"? Och i det förflutna?
För att ha tagit slut efter femte delen så är den här serien långlivad. Jag klagar inte. Ganska passande att det kommer en ny del nu, när jag i år ska läsa ikapp i serien.
Mörkt spel av Neil Lancaster
Genre: Thriller
Serie: Tom Novak (2)
Antal sidor: 336
Utgivningsdatum: 2023-07-03
Förlag: Modernista
Från Bokus
En våg av terrorattacker slår mot Londons gator, och Tom Novak - före detta flykting, marinsoldat och medlem i ett elitförband - kastas in i en kamp på liv och död, där allt han håller kärt står på spel.
När terroristernas angrepp kommer Tom närmare inpå skinnet än han kunnat föreställa sig, står han inför ett val: Han måste antingen göra sin plikt eller följa sitt samvete. Samtidigt tvingas han ta sig allt längre in i farliga kretsar och röra sig i en värld där mänsklighetens allra mörkaste sidor får utlopp.
Men ... vad är detta? Känns som att jag helt har missat första delen.
Dimma över heden av Julia Chapman
Genre: Kriminalroman
Serie: Döden i Yorkshire (1)
Antal sidor: 377
Utgivningsdatum: 2023-07-12
Förlag: Printz Publishing
Från Bokus
Samson O"Brien har blivit uppsagd från sitt jobb som polis och bestämmer sig för att flytta tillbaka till den lilla byn Bruncliffe i Yorkshire. Samtidigt som han försöker rädda sitt rykte bestämmer han sig för att starta en detektivbyrå för att få in lite pengar.
I närheten arbetar Delilah Metcalfe, som gjort sig ett namn som äktenskapsmäklare. Hon driver egen byrå, men affärerna går lite trögt för tillfället.
Samsons första uppdrag blir att utreda ett misstänkt självmord i området. Men fallet blir mer omfattande än han kunnat förutspå, och plötsligt inser Samson att fler människor bragts om livet. Och alla spår leder till Delilahs verksamhet ...
Nu ska man ju inte tro på blurbar och annat som brukar stå på böcker, men denna hävdar att den är optimal läsning för de som gillar Elly Griffiths och Louise Penny. Faktum är att boken var oemotståndlig redan innan jag läste det ...
Mest om böcker, men lite om film och TV-serier också. En bra berättelse är en bra berättelse.
fredag 30 juni 2023
torsdag 29 juni 2023
Hett i hyllan #411
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Och från september tar vi ett lika stort kliv, ända fram till slutet av november.
Luftburen av Susanne Boll hade lockat mig ganska länge innan den hittade hem till mig.
På det jobb där sambon jobbade tidigare hade de ibland utlottningar av böcker och då valde han, efter bästa förmåga, något som han trodde skulle passa mig. Ett riktigt bra val, tyckte jag då och det tycker jag egentligen fortfarande. Även om jag sedan dess upptäckt att detta tydligen är andra delen i en serie om psykologen Vera Lilja. Titeln får mig att tänka på virus (ja, det gjorde den redan innan pandemin), men om jag har förstått det rätt så handlar den inte alls om det. Jag har ännu inte läst något alls av den här författaren, trots att det faktiskt står en ännu hetare bok i hyllan.
Så här står det på baksidan:
Och från september tar vi ett lika stort kliv, ända fram till slutet av november.
Luftburen av Susanne Boll hade lockat mig ganska länge innan den hittade hem till mig.
På det jobb där sambon jobbade tidigare hade de ibland utlottningar av böcker och då valde han, efter bästa förmåga, något som han trodde skulle passa mig. Ett riktigt bra val, tyckte jag då och det tycker jag egentligen fortfarande. Även om jag sedan dess upptäckt att detta tydligen är andra delen i en serie om psykologen Vera Lilja. Titeln får mig att tänka på virus (ja, det gjorde den redan innan pandemin), men om jag har förstått det rätt så handlar den inte alls om det. Jag har ännu inte läst något alls av den här författaren, trots att det faktiskt står en ännu hetare bok i hyllan.
Så här står det på baksidan:
Vårstockholm är stekande hett, men idyllen skakas av en serie bestialiska mord. Den erfarna och ibland okonventionella psykologen Vera Lilja hjälper sin gode vän vid polisen, Kenneth Karlsson, att ringa in mördaren i hopp om att förekomma nästa attack.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Samtidigt brottas Vera med att reparera sin och kärleken Alexios relation, och försöker dessutom återknyta kontakten med sin vuxna son Patrik som hon övergav när han endast var några månader gammal.
Medan Veras eget liv vänds upp och ner i den bedövande hettan står utredningen och stampar, och de mörka molnen vid horisonten ger inget hopp om ett förlösande regn.
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 28 juni 2023
Bok: Hus av glas av Louise Penny
Författare: Louise Penny
Titel: Hus av glas
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass houses
Översättare: Carla Wiberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juni 2023
Första meningen: "Var vänlig uppge ert namn."
Baksidetext
När en mystisk figur dyker upp i Three Pines en kylig novemberdag blir Armand Gamache och samhällets övriga invånare först nyfikna, därefter ängsliga. Genom regn och rusk står den där, orörlig, och stirrar rakt framför sig.
Från det ögonblick gestalten kastar sin skugga över samhället misstänker Gamache - nu överintendent på mordroteln i Québec - mörka avsikter. Ändå gör han inget. För vad kan han göra? Han kan bara betrakta och vänta, och hoppas att hans växande rädsla inte ska besannas. Men så försvinner besökaren över en natt, ett lik upptäcks, och Gamache måste ta sig an fallet.
När rättegången inleds ett antal månader senare är det en het julidag i Montréal, och Gamache brottas fortfarande med den kedja av händelser som satts i rörelse den där bistra dagen i november. Inte bara den åtalade måste nu stå till svars - även Gamaches samvete väntar på sin dom.
Min kommentar
Då var det dags att ta sig an den trettonde delen i serien om Armand Gamache, Hus av glas. Det är dessvärre den senast översatta så nu är jag ikapp. Ett litet tag. I mitten av september verkar nästa del släppas på svenska. Den får bli ett fall för julklappslistan och den ser ut att utspela sig i januari, som kan vara av intresse om man, som jag, försöker läsa dem under rätt årstid.
Merde. Det är ett vanligt förekommande ord i den här boken. Jag håller med. Merde. Vilken bok. Det här är en av de bättre i serien (det kan vara svårt att avgöra, då standarden är skyhög), vilket egentligen inte är riktigt klokt vid den trettonde delen. Upplägget här är annorlunda mot de tidigare böckerna, men det är sannerligen Pennys styrka. Att hon lyckas variera sig så. Gemensamt är att de alltid handlar om moral och det finns ofta mycket att ta ställning till.
Lite orolig blev jag när jag började läsa. Jag har nästan alltid svårt för när det är två parallella berättelser. Speciellt när det i den ena berättas vad som hände i den andra. Eller hur man ska uttrycka det. Jag fick lite svårt att komma in i historien, men det vänder ganska snabbt. Sedan kan jag nästan inte släppa den innan den är utläst. Det hände att det var lite otydligt i vilken tråd man befann sig, genom hela boken. Trådbytena kunde dessutom ske mitt i kapitlen också. Det var inget större problem, men det kunde ha gjorts tydligare.
Ruth är som vanligt min stora favorit (Gamache är utom tävlan) och hon har en större, men något lugnare roll. Hon får visa en del nya sidor. Det vimlar av olika referenser till allehanda intressanta saker och behovet (önskan, inte nödvändigheten) att googla är alltid stor när jag läser Louise Penny. Kanske är den där el Cobrador el Frac något att ta efter? Eller egentligen den fiktiva(?) historiska sorten då.
En liten undran har jag. Louise Penny får ju så klart placera sin fiktiva by var hon vill, men jag blir ganska förvirrad. Jag får inte alls ihop geografin här, med var den verkar ha legat förut.
Hus av glas är en bok om att göra fel sak av rätt anledning. Och mod. Ett enormt mod. Eftersom jag litar på Gamache (och Penny) till 100% så var jag egentligen aldrig orolig, men ändå. Nu sitter jag här och hoppas att den svenska polisen "gör en Gamache". Det skulle ju kunna förklara en del. Och så hoppas jag att Louise Penny kan fortsätta variera böckerna länge än. Till dig som vägrar läsa något som överhuvudtaget kan kallas för deckare: Skyll dig själv!
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,32 i genomsnitt (beräknat på 62 210 betyg).
Jag ger den 4,5.
Andra som bloggat om Hus av glas: Lottens bokblogg, Bokstunder och Snowglitter.
Titel: Hus av glas
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass houses
Översättare: Carla Wiberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 juni 2023
Första meningen: "Var vänlig uppge ert namn."
Baksidetext
När en mystisk figur dyker upp i Three Pines en kylig novemberdag blir Armand Gamache och samhällets övriga invånare först nyfikna, därefter ängsliga. Genom regn och rusk står den där, orörlig, och stirrar rakt framför sig.
Från det ögonblick gestalten kastar sin skugga över samhället misstänker Gamache - nu överintendent på mordroteln i Québec - mörka avsikter. Ändå gör han inget. För vad kan han göra? Han kan bara betrakta och vänta, och hoppas att hans växande rädsla inte ska besannas. Men så försvinner besökaren över en natt, ett lik upptäcks, och Gamache måste ta sig an fallet.
När rättegången inleds ett antal månader senare är det en het julidag i Montréal, och Gamache brottas fortfarande med den kedja av händelser som satts i rörelse den där bistra dagen i november. Inte bara den åtalade måste nu stå till svars - även Gamaches samvete väntar på sin dom.
Min kommentar
Då var det dags att ta sig an den trettonde delen i serien om Armand Gamache, Hus av glas. Det är dessvärre den senast översatta så nu är jag ikapp. Ett litet tag. I mitten av september verkar nästa del släppas på svenska. Den får bli ett fall för julklappslistan och den ser ut att utspela sig i januari, som kan vara av intresse om man, som jag, försöker läsa dem under rätt årstid.
Merde. Det är ett vanligt förekommande ord i den här boken. Jag håller med. Merde. Vilken bok. Det här är en av de bättre i serien (det kan vara svårt att avgöra, då standarden är skyhög), vilket egentligen inte är riktigt klokt vid den trettonde delen. Upplägget här är annorlunda mot de tidigare böckerna, men det är sannerligen Pennys styrka. Att hon lyckas variera sig så. Gemensamt är att de alltid handlar om moral och det finns ofta mycket att ta ställning till.
Lite orolig blev jag när jag började läsa. Jag har nästan alltid svårt för när det är två parallella berättelser. Speciellt när det i den ena berättas vad som hände i den andra. Eller hur man ska uttrycka det. Jag fick lite svårt att komma in i historien, men det vänder ganska snabbt. Sedan kan jag nästan inte släppa den innan den är utläst. Det hände att det var lite otydligt i vilken tråd man befann sig, genom hela boken. Trådbytena kunde dessutom ske mitt i kapitlen också. Det var inget större problem, men det kunde ha gjorts tydligare.
Ruth är som vanligt min stora favorit (Gamache är utom tävlan) och hon har en större, men något lugnare roll. Hon får visa en del nya sidor. Det vimlar av olika referenser till allehanda intressanta saker och behovet (önskan, inte nödvändigheten) att googla är alltid stor när jag läser Louise Penny. Kanske är den där el Cobrador el Frac något att ta efter? Eller egentligen den fiktiva(?) historiska sorten då.
En liten undran har jag. Louise Penny får ju så klart placera sin fiktiva by var hon vill, men jag blir ganska förvirrad. Jag får inte alls ihop geografin här, med var den verkar ha legat förut.
Hus av glas är en bok om att göra fel sak av rätt anledning. Och mod. Ett enormt mod. Eftersom jag litar på Gamache (och Penny) till 100% så var jag egentligen aldrig orolig, men ändå. Nu sitter jag här och hoppas att den svenska polisen "gör en Gamache". Det skulle ju kunna förklara en del. Och så hoppas jag att Louise Penny kan fortsätta variera böckerna länge än. Till dig som vägrar läsa något som överhuvudtaget kan kallas för deckare: Skyll dig själv!
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,32 i genomsnitt (beräknat på 62 210 betyg).
Jag ger den 4,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Hus av glas: Lottens bokblogg, Bokstunder och Snowglitter.
Etiketter:
Armand Gamache,
Betyg 4.5,
Kanada,
Kriminalroman,
Louise Penny,
Läst 2023
tisdag 27 juni 2023
Tisdagstrion: Sött & gott
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Sött & gott (i handling, titel eller på omslag)
Det här temat kändes väldigt svårt, det var bara en enda bok som dök upp på direkten. De andra fick jag jobba på. Bara titlar blev det, minsann.
1. Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är första delen i mysdeckarserien om Cilla Storm. Feelgood och deckare i en riktigt bra kombination. Inte varken eller, utan både och.
2. Benny älskar baklava av Mikael Jisander handlar om fördomar och förutfattade meningar. Och gudomligt goda kakor.
3. Vattenmelonen av Marian Keyes, som är första delen om den irländska familjen Walsh. Vansinnigt rolig. Var den i alla fall när jag läste den för drygt 20 år sedan. Och jag tycker att vattenmelon är både sött och gott.
Veckans tema: Sött & gott (i handling, titel eller på omslag)
Det här temat kändes väldigt svårt, det var bara en enda bok som dök upp på direkten. De andra fick jag jobba på. Bara titlar blev det, minsann.
1. Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst är första delen i mysdeckarserien om Cilla Storm. Feelgood och deckare i en riktigt bra kombination. Inte varken eller, utan både och.
2. Benny älskar baklava av Mikael Jisander handlar om fördomar och förutfattade meningar. Och gudomligt goda kakor.
3. Vattenmelonen av Marian Keyes, som är första delen om den irländska familjen Walsh. Vansinnigt rolig. Var den i alla fall när jag läste den för drygt 20 år sedan. Och jag tycker att vattenmelon är både sött och gott.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 26 juni 2023
TV-serie: Maid (2021)
Titel: Maid
Originaltitel: Maid
Genre: Drama
Skapad av: Molly Smith Metzler, Stephanie Land (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Margaret Qualley, Nick Robinson, Andie MacDowell, Anika Noni Rose, Billy Burke
Premiär: 2021-10-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 47-60 min
Såg den på Netflix juni 2023
Handling
Alex flyr med sin tvååriga dotter Maddy mitt i natten. Hon flyr från ett destruktivt förhållande med psykisk misshandel. Hon söker hjälp hos socialtjänsten och lyckas få jobb som städerska. Hon gör allt för att försörja sitt barn och bygga en bättre framtid åt dem.
Min kommentar
Maid har legat på vår lista ett bra tag nu, men det har aldrig känts som rätt läge. Det gjorde det egentligen inte nu heller, men efter att ha sett två ... mindra bra ... TV-serier så ville jag verkligen har något som var bra. Denna lät som att den skulle kunna vara det. Men jag varnade sambon innan och sa att det här kan nog bli jobbigt.
Jobbigt blev det. Sannerligen. Det var lite som att åka en känslomässig berg-och-dalbana. Vi lärde oss ganska snabbt att inte bli för glada när det hände något bra i Alex liv. För ju bättre det var desto värre bakslag blev det. Efter varje avsnitt var vi helt under isen och jag bävade för hur det hela skulle sluta.
Alex är en otroligt stark och driftig person, som verkligen gör allt hon kan för att komma ur sin situation. Det är helt omöjligt att inte tycka om henne. Byråkrati och regler gör det dessvärre inte lätt henne. Då är hon ändå inte bara handlingskraftig och envis. Hon har en ofantlig tur också, att hon träffar rätt människor. Bäst tycker jag nog ändå om att hon inte har den där "dumma" stoltheten. Den som bara drabbar en själv. Hon tar gladeligen emot all hjälp som erbjuds henne.
Margaret Qualley, som spelar Alex, är fantastisk i rollen och hon verkar kunna välja bra och rätt filmer (Once upon a time ... in Hollywood och The nice guys) och TV-serier att vara med i. Samtliga som är med i serien är riktigt bra. Speciellt roligt, tycker jag, är att Andie MacDowell är med. Det tog ett bra tag innan jag kände igen henne och då var det faktiskt rösten som avslöjade henne. Lite kuriosa: Margaret Qualley är dotter till Andie MacDowell i verkligheten. Också.
Jag vet inte så mycket om hur det sociala skyddsnätet fungerar i USA (eller Sverige). Tyvärr känns det här som en trovärdig bild. Det visar sig, när jag ska skriva ihop det här inlägget, att serien bygger på en bok där författaren berättar om sina egna erfarenheter.
Slutet, ja, det är perfekt. Precis ett sådant som jag önskade mig. Utan att avslöja för mycket.
Maid visar med all önskvärd tydlighet att det inte alltid är så lätt att bara "ta sig i kragen" och anstränga sig mer. Alla som tror att det är så (och att alla fattiga/arbetslösa/hemlösa bara är lata) borde se den här serien. Den gör på riktigt ont i själen att se.
På TV Time har serien 9,84 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 90k betyg).
Jag ger den 5,0.
Originaltitel: Maid
Genre: Drama
Skapad av: Molly Smith Metzler, Stephanie Land (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Margaret Qualley, Nick Robinson, Andie MacDowell, Anika Noni Rose, Billy Burke
Premiär: 2021-10-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 47-60 min
Såg den på Netflix juni 2023
Handling
Alex flyr med sin tvååriga dotter Maddy mitt i natten. Hon flyr från ett destruktivt förhållande med psykisk misshandel. Hon söker hjälp hos socialtjänsten och lyckas få jobb som städerska. Hon gör allt för att försörja sitt barn och bygga en bättre framtid åt dem.
Min kommentar
Maid har legat på vår lista ett bra tag nu, men det har aldrig känts som rätt läge. Det gjorde det egentligen inte nu heller, men efter att ha sett två ... mindra bra ... TV-serier så ville jag verkligen har något som var bra. Denna lät som att den skulle kunna vara det. Men jag varnade sambon innan och sa att det här kan nog bli jobbigt.
Jobbigt blev det. Sannerligen. Det var lite som att åka en känslomässig berg-och-dalbana. Vi lärde oss ganska snabbt att inte bli för glada när det hände något bra i Alex liv. För ju bättre det var desto värre bakslag blev det. Efter varje avsnitt var vi helt under isen och jag bävade för hur det hela skulle sluta.
Alex är en otroligt stark och driftig person, som verkligen gör allt hon kan för att komma ur sin situation. Det är helt omöjligt att inte tycka om henne. Byråkrati och regler gör det dessvärre inte lätt henne. Då är hon ändå inte bara handlingskraftig och envis. Hon har en ofantlig tur också, att hon träffar rätt människor. Bäst tycker jag nog ändå om att hon inte har den där "dumma" stoltheten. Den som bara drabbar en själv. Hon tar gladeligen emot all hjälp som erbjuds henne.
Margaret Qualley, som spelar Alex, är fantastisk i rollen och hon verkar kunna välja bra och rätt filmer (Once upon a time ... in Hollywood och The nice guys) och TV-serier att vara med i. Samtliga som är med i serien är riktigt bra. Speciellt roligt, tycker jag, är att Andie MacDowell är med. Det tog ett bra tag innan jag kände igen henne och då var det faktiskt rösten som avslöjade henne. Lite kuriosa: Margaret Qualley är dotter till Andie MacDowell i verkligheten. Också.
Jag vet inte så mycket om hur det sociala skyddsnätet fungerar i USA (eller Sverige). Tyvärr känns det här som en trovärdig bild. Det visar sig, när jag ska skriva ihop det här inlägget, att serien bygger på en bok där författaren berättar om sina egna erfarenheter.
Slutet, ja, det är perfekt. Precis ett sådant som jag önskade mig. Utan att avslöja för mycket.
Maid visar med all önskvärd tydlighet att det inte alltid är så lätt att bara "ta sig i kragen" och anstränga sig mer. Alla som tror att det är så (och att alla fattiga/arbetslösa/hemlösa bara är lata) borde se den här serien. Den gör på riktigt ont i själen att se.
På TV Time har serien 9,84 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 90k betyg).
Jag ger den 5,0.
Serien är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Sett 2023,
TV - Betyg 5,
TV - Drama,
TV - Maid,
TV-serie
Film: Ant-man and The Wasp: Quantumania (2023)
Titel: Ant-man and The Wasp: Quantumania
Originaltitel: Ant-man and The Wasp: Quantumania
Genre: Science fiction
Regissör: Peyton Reed
Manus: Jeff Loveness, Stan Lee, Larry Lieber
Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Jonathan Majors, Kathryn Newton, Michelle Pfeiffer
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien, Kanada
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 juni 2023
Handling
Superhjältevännerna Scott Lang och Hope van Dyne återvänder som Ant-Man och Wasp. De två, tillsammans med Hopes föräldrar Janet van Dyne och Hank Pym samt Scotts dotter Cassie Lang, hamnar i kvantvärlden, där de träffar märkliga varelser och ger sig ut på ett äventyr som tvingar dem att tänja på gränserna för vad de trodde var möjligt.
Min kommentar
Nationaldagen till ära så fick det bli ännu en film. Är man ledig så är man. Det kändes som att det var dags för ännu en superhjältefilm och det fanns nog fler att välja på, men valet föll på den med den extremt långa titeln: Ant-man and the Wasp: Quantumania.
Frågan är om jag någon gång ska lära mig; superhjältefilmer funkar väldigt sällan för mig. Eller jo, de funkar så till vida att jag blir underhållen, men det brukar vara ganska mycket jag hänger upp mig på. Den här gången försökte jag verkligen att inte tänka på alla märkliga saker, men ... jag har aldrig varit på en LSD-tripp, men det är ungefär så här jag föreställer mig att det är. Färgrikt. Fartfyllt. Förvirrande. Helt enkelt otroligt snurrigt och ologiskt.
Jag har tydligen sett båda de tidigare filmerna om Ant-man, men jag minns inte alltför mycket av dem. Uppenbarligen hade jag inte ens koll på vem som är släkt med vem ... Egentligen så kommer jag bara ihåg kvant-världen och det är ju faktiskt den det handlar om i den här filmen. Väldigt lämpligt.
Tempot är högt redan från start och sedan ökar det. Här finns ingen tid till eftertanke eller reflektion. LIte humor finns det, vilket ju hör till, men det kunde lätt ha varit mer. Mycket mer. Vissa figurer som dyker upp får mig att undra om detta eventuellt är en barnfilm. Från mitten och framåt känns allt, i stort sett, som en enda slutstrid. Det är lite för lång tid i mitt tycke. Det brukar inte vara den delen som är favoritdelen i en film. I eftertexterna är det inte bara en utan två scener. Missa inte dem.
Paul Rudd är verkligen bra i den här karaktären, men han har på tok för liten roll i sin egen film. Jag ville ju se en Ant-man-film, men här dyker det upp flera andra (superhjältar) och de får mer utrymme. Jag är ju så gammal att jag tycker det är fantastiskt rolig att se Michael Douglas och Michelle Pfeiffer i nya filmer och de har det fortfarande.
Ant-man and the Wasp: Quantumania är en snygg film, tycker jag, tyvärr mest yta och inte speciellt mycket innehåll. Är det verkligen detta folk vill ha? Om man ska döma efter betygen så verkar det ju inte vara det. Den är ett praktexempel på att man borde gå mer åt less is more-hållet. Trots att jag nog har sett flertalet Marvel-filmer så kan jag inte påstå att jag hänger med i/förstår allt och jag vet inte om den varit bättre eller sämre med mer förståelse.
På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 430 677 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 170k betyg).
Jag ger den 3,5.
Originaltitel: Ant-man and The Wasp: Quantumania
Genre: Science fiction
Regissör: Peyton Reed
Manus: Jeff Loveness, Stan Lee, Larry Lieber
Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Jonathan Majors, Kathryn Newton, Michelle Pfeiffer
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien, Kanada
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 6 juni 2023
Handling
Superhjältevännerna Scott Lang och Hope van Dyne återvänder som Ant-Man och Wasp. De två, tillsammans med Hopes föräldrar Janet van Dyne och Hank Pym samt Scotts dotter Cassie Lang, hamnar i kvantvärlden, där de träffar märkliga varelser och ger sig ut på ett äventyr som tvingar dem att tänja på gränserna för vad de trodde var möjligt.
Min kommentar
Nationaldagen till ära så fick det bli ännu en film. Är man ledig så är man. Det kändes som att det var dags för ännu en superhjältefilm och det fanns nog fler att välja på, men valet föll på den med den extremt långa titeln: Ant-man and the Wasp: Quantumania.
Frågan är om jag någon gång ska lära mig; superhjältefilmer funkar väldigt sällan för mig. Eller jo, de funkar så till vida att jag blir underhållen, men det brukar vara ganska mycket jag hänger upp mig på. Den här gången försökte jag verkligen att inte tänka på alla märkliga saker, men ... jag har aldrig varit på en LSD-tripp, men det är ungefär så här jag föreställer mig att det är. Färgrikt. Fartfyllt. Förvirrande. Helt enkelt otroligt snurrigt och ologiskt.
Jag har tydligen sett båda de tidigare filmerna om Ant-man, men jag minns inte alltför mycket av dem. Uppenbarligen hade jag inte ens koll på vem som är släkt med vem ... Egentligen så kommer jag bara ihåg kvant-världen och det är ju faktiskt den det handlar om i den här filmen. Väldigt lämpligt.
Tempot är högt redan från start och sedan ökar det. Här finns ingen tid till eftertanke eller reflektion. LIte humor finns det, vilket ju hör till, men det kunde lätt ha varit mer. Mycket mer. Vissa figurer som dyker upp får mig att undra om detta eventuellt är en barnfilm. Från mitten och framåt känns allt, i stort sett, som en enda slutstrid. Det är lite för lång tid i mitt tycke. Det brukar inte vara den delen som är favoritdelen i en film. I eftertexterna är det inte bara en utan två scener. Missa inte dem.
Paul Rudd är verkligen bra i den här karaktären, men han har på tok för liten roll i sin egen film. Jag ville ju se en Ant-man-film, men här dyker det upp flera andra (superhjältar) och de får mer utrymme. Jag är ju så gammal att jag tycker det är fantastiskt rolig att se Michael Douglas och Michelle Pfeiffer i nya filmer och de har det fortfarande.
Ant-man and the Wasp: Quantumania är en snygg film, tycker jag, tyvärr mest yta och inte speciellt mycket innehåll. Är det verkligen detta folk vill ha? Om man ska döma efter betygen så verkar det ju inte vara det. Den är ett praktexempel på att man borde gå mer åt less is more-hållet. Trots att jag nog har sett flertalet Marvel-filmer så kan jag inte påstå att jag hänger med i/förstår allt och jag vet inte om den varit bättre eller sämre med mer förståelse.
På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 430 677 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 170k betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Film,
Film - Betyg 3,
Film - Science fiction,
Sett 2023
söndag 25 juni 2023
Smakebit på søndag: Min familj och andra monster
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Midsommarhelgen är avklarad och den var precis lika lugn och skön som den brukar vara. Och jag tycker fortfarande att alla helger borde vara tre dagar. Det är mer lagom.
Jag tänkte att jag behövde en tunn och gärna lite rolig bok de sista dagarna i juni. Det var svårt att hitta något som kändes helt rätt så det fick bli något som skulle kunna vara helt rätt. Min familj och andra monster av David Safier har stått i hyllan länge nu så det är nog dags. Genren verkar vara svårbestämd, allt från fantasy till humor. Jag har bara precis börjat läsa så jag vet inte än vad det är.
Min smakebit är från början av boken:
Midsommarhelgen är avklarad och den var precis lika lugn och skön som den brukar vara. Och jag tycker fortfarande att alla helger borde vara tre dagar. Det är mer lagom.
Jag tänkte att jag behövde en tunn och gärna lite rolig bok de sista dagarna i juni. Det var svårt att hitta något som kändes helt rätt så det fick bli något som skulle kunna vara helt rätt. Min familj och andra monster av David Safier har stått i hyllan länge nu så det är nog dags. Genren verkar vara svårbestämd, allt från fantasy till humor. Jag har bara precis börjat läsa så jag vet inte än vad det är.
Min smakebit är från början av boken:
"Det finns ett indianskt ordspråk som går så här: Ju mer man älskar någon, desto mer vill man slå ihjäl vederbörande", sa hon som jobbar åt mig.
Jag tänkte för mig själv: Fan, vad jag måste älska min familj.
Mobilen ringde för femtielfte gången samma kväll därinne i min lilla barnbokhandel. Först var det min tonårsdotter Fee som ringde, för att förbereda mig själsligt på att hon skulle gå om ett läsår (tyvärr ligger hennes mattebegåvning i nivå med en labradors).
Sedan ringde hennes lillebror Max och konstaterade att han inte kunde komma in i lägenheten, för han hade glömt nyckeln igen (finns det verkligen barn-Alzheimers?).
Etiketter:
Smakebit på søndag
lördag 24 juni 2023
Bok: Asfaltsland av S A Cosby
Författare: S A Cosby
Titel: Asfaltsland
Genre: Thriller
Antal sidor: 287
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blacktop wasteland
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juni 2023
Första meningen: Beauregard tyckte att natthimlen såg ut som en målning.
Baksidetext
Beauregard "Bug" Montage är numera en hederlig mekaniker, kärleksfull make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför.
Men när Bugs omsorgsfullt uppbyggda nya liv börjar gå i spillror dras han obönhörligt tillbaka. När en tidigare partner hör av sig om en juvelstöld drivs han till att än en gång sätta sig i förarsätet.
Hemsökt av den man han en gång var måste Bug nu hitta ett nytt sätt att navigera i detta asfaltsland. Eller dö medan han försöker.
Min kommentar
När förra boken var utläst så funderade jag på att ta ytterligare en som utspelar sig i Köpenhamn (där vi fortfarande befann oss), men jag tyckte att det kunde bli för samma sak. I stället blev det något helt annat; Asfaltsland. En southern noir.
Mina förväntningar var nog ganska låga, om jag ska vara ärlig. Det här med hårdkokt är inte alltid en favorit. Som när det gäller så mycket annat så beror det (nästan) helt på utförandet. När det görs så här så inte bara funkar det, det blir riktigt bra. Jag har ju läst en hel del av Dennis Lehane och den här boken påminner lite om hans stil. Det är mörkt och grymt, men med små ljuspunkter av hopp i form av de nära mänskliga relationerna.
Våld det finns det gott om, dock inte på något sätt förskönande. Det är egentligen inget frossande i det heller, det liksom bara är. Uppenbarligen finns det olika grader av bovar, för det är mycket sällan jag håller på "boven". Här är det omöjligt för mig att inte ställa mig på Bugs sida. Bug är en komplex karaktär, varken god eller ond. Bara en människa, vilket i de flesta fall betyder både och. Han är egentligen en bra människa, men hans förutsättningar har inte varit de bästa. Han gör så gott han kan.
Språket är ungefär som Bug själv, det är väldigt rakt på. Ibland blir det nästan lite poetiskt, med en hel del liknelser. De flesta är fantastiska och trots att jag aldrig har hört dem tidigare så förstår jag dem omedelbart. De är ytterst visuella. Helt klart så passar den här blandningen mig riktigt bra.
Asfaltsland är rå, brutal och väldigt mycket macho, men samtidigt en gripande och berörande historia om en mans kamp att vara god i en ond värld. Det är den amerikanska drömmen helt avklädd och avslöjad. Dessvärre så tror jag inte att det är speciellt överdrivet. Och inte kan man väl klaga på något som är högst verklighetstroget berättat? Glädjande nog så har jag faktiskt hans nästa bok i hyllan redan.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 32 035 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Asfaltsland: Lottens bokblogg, Deckarlogg och Mina skrivna ord.
Titel: Asfaltsland
Genre: Thriller
Antal sidor: 287
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blacktop wasteland
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 juni 2023
Första meningen: Beauregard tyckte att natthimlen såg ut som en målning.
Baksidetext
Beauregard "Bug" Montage är numera en hederlig mekaniker, kärleksfull make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför.
Men när Bugs omsorgsfullt uppbyggda nya liv börjar gå i spillror dras han obönhörligt tillbaka. När en tidigare partner hör av sig om en juvelstöld drivs han till att än en gång sätta sig i förarsätet.
Hemsökt av den man han en gång var måste Bug nu hitta ett nytt sätt att navigera i detta asfaltsland. Eller dö medan han försöker.
Min kommentar
När förra boken var utläst så funderade jag på att ta ytterligare en som utspelar sig i Köpenhamn (där vi fortfarande befann oss), men jag tyckte att det kunde bli för samma sak. I stället blev det något helt annat; Asfaltsland. En southern noir.
Mina förväntningar var nog ganska låga, om jag ska vara ärlig. Det här med hårdkokt är inte alltid en favorit. Som när det gäller så mycket annat så beror det (nästan) helt på utförandet. När det görs så här så inte bara funkar det, det blir riktigt bra. Jag har ju läst en hel del av Dennis Lehane och den här boken påminner lite om hans stil. Det är mörkt och grymt, men med små ljuspunkter av hopp i form av de nära mänskliga relationerna.
Våld det finns det gott om, dock inte på något sätt förskönande. Det är egentligen inget frossande i det heller, det liksom bara är. Uppenbarligen finns det olika grader av bovar, för det är mycket sällan jag håller på "boven". Här är det omöjligt för mig att inte ställa mig på Bugs sida. Bug är en komplex karaktär, varken god eller ond. Bara en människa, vilket i de flesta fall betyder både och. Han är egentligen en bra människa, men hans förutsättningar har inte varit de bästa. Han gör så gott han kan.
Språket är ungefär som Bug själv, det är väldigt rakt på. Ibland blir det nästan lite poetiskt, med en hel del liknelser. De flesta är fantastiska och trots att jag aldrig har hört dem tidigare så förstår jag dem omedelbart. De är ytterst visuella. Helt klart så passar den här blandningen mig riktigt bra.
Asfaltsland är rå, brutal och väldigt mycket macho, men samtidigt en gripande och berörande historia om en mans kamp att vara god i en ond värld. Det är den amerikanska drömmen helt avklädd och avslöjad. Dessvärre så tror jag inte att det är speciellt överdrivet. Och inte kan man väl klaga på något som är högst verklighetstroget berättat? Glädjande nog så har jag faktiskt hans nästa bok i hyllan redan.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 32 035 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Asfaltsland: Lottens bokblogg, Deckarlogg och Mina skrivna ord.
fredag 23 juni 2023
Läsplanering juli 2023
Då är, till slut, snart juli här, med allt vad det innebär i år. En flytt, som förmodligen kommer att påverka läsningen på ett negativt sätt. Det brukar finnas en del att göra då. Men innan dess blir det lite semester och ett besök i Helsingborg. Med tillhörande bok, så klart. Fyra böcker planerar jag in, som vanligt, trots allt.
• Den sista spiken av Stefan Ahnhem. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Grissly av Mons Kallentoft. Finish That Series.
• Karthago av Joyce Carol Oates. Boktolva. Hyllvärmare.
• I mörkret av Cara Hunter. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Den sista spiken av Stefan Ahnhem. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Grissly av Mons Kallentoft. Finish That Series.
• Karthago av Joyce Carol Oates. Boktolva. Hyllvärmare.
• I mörkret av Cara Hunter. Vi möts igen. Hyllvärmare.
Etiketter:
Läsplanering
torsdag 22 juni 2023
Hett i hyllan #410
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Från mitten av juni så tar vi ett gigantiskt kliv, ända fram till slutet av september.
Det är nog egentligen helt obegripligt att Det svarta trädet av Tana French fortfarande står oläst.
Nu ingår inte denna i serien om Dublin Murder Squad, om jag har förstått rätt, men det kan faktiskt också vara en fördel. Efter att ha läst första delen i ovan nämnda serie så var jag säker på att det inte skulle bli fler böcker av henne för mig. Jag är så glad att andra bokbloggare lyckades övertyga mig om att Tana French var värd en andra chans. Nu har jag läst samtliga sex böcker som ingår där och de har nästan bara blivit bättre och bättre. Jag har egentligen inte hört så mycket om den här boken, men jag är riktigt nyfiken och sugen på den.
Så här står det på baksidan:
Från mitten av juni så tar vi ett gigantiskt kliv, ända fram till slutet av september.
Det är nog egentligen helt obegripligt att Det svarta trädet av Tana French fortfarande står oläst.
Nu ingår inte denna i serien om Dublin Murder Squad, om jag har förstått rätt, men det kan faktiskt också vara en fördel. Efter att ha läst första delen i ovan nämnda serie så var jag säker på att det inte skulle bli fler böcker av henne för mig. Jag är så glad att andra bokbloggare lyckades övertyga mig om att Tana French var värd en andra chans. Nu har jag läst samtliga sex böcker som ingår där och de har nästan bara blivit bättre och bättre. Jag har egentligen inte hört så mycket om den här boken, men jag är riktigt nyfiken och sugen på den.
Så här står det på baksidan:
Toby Hennessy är en framgångsrik 28-åring som lever en sorglös tillvaro och lyckas prata sig ur de flesta knepiga situationer. Men en natt förändras allt. Efter en sen utekväll vaknar han mitt i natten av ett ljud i sin lägenhet och överraskar två inbrottstjuvar. I stället för att fly därifrån misshandlar de båda männen Toby brutalt och lämnar honom att dö. Medan Toby steg för steg börjar återhämta sig från sina skador inser han att hans liv kanske aldrig mer kommer att bli som förut. Angreppet har skakat honom i grunden och det är först när han och flickvännen Melissa söker sin tillflykt till familjens ståtliga släktgods, Ivy House, som han anar en viss ljusning. Men så görs en dag en chockerande upptäckt. Under en lek i trädgården sträcker sexårige Zach ett av Tobys kusinbarn in sin hand i en ihålig gammal alm. Till sin fasa ser han att det föremål han fått tag i är en människoskalle.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Det makabra fyndet öppnar porten till en länge dold familjehemlighet, med oanade rötter i Tobys barndom. Allt han trott sig veta om sitt förflutna ställs på ända, och med växande obehagskänsla går det upp för Toby att han inte längre kan lita på sina egna minnen. Vem är han, egentligen? Och vem var han den sommar då almen blev en grav?
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 21 juni 2023
Bok: Natriumklorid av Jussi Adler-Olsen
Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023
Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.
Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.
Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.
Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.
Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.
Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.
Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.
Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023
Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.
Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.
Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.
Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.
Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.
Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.
Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.
Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.
tisdag 20 juni 2023
Tisdagstrion: Schack
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Schack (att spela, en dam, en kung, ett torn, rutigt osv.)
Jag trodde faktiskt att jag inte skulle hitta tre böcker som innehåller något om att spela schack. Men det gjorde jag.
1. Den stora matchen av Arnaldur Indriðason var den första jag tänkte på. Den utspelar sig under schackmästerskapet i Reykjavik 1972, "århundradets match", mellan den sovjetiske världsmästaren Boris Spasskij och den amerikanske titelutmanaren Bobby Fischer.
2. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe innehåller en telefonerande dam som vill spela schack.
3. De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia handlar (lite) om en schack-klubb med ett flertal människor med otroliga levnadsöden.
Veckans tema: Schack (att spela, en dam, en kung, ett torn, rutigt osv.)
Jag trodde faktiskt att jag inte skulle hitta tre böcker som innehåller något om att spela schack. Men det gjorde jag.
1. Den stora matchen av Arnaldur Indriðason var den första jag tänkte på. Den utspelar sig under schackmästerskapet i Reykjavik 1972, "århundradets match", mellan den sovjetiske världsmästaren Boris Spasskij och den amerikanske titelutmanaren Bobby Fischer.
2. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe innehåller en telefonerande dam som vill spela schack.
3. De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia handlar (lite) om en schack-klubb med ett flertal människor med otroliga levnadsöden.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 19 juni 2023
TV-serie: The flight attendant #2 (2022)
Titel: The flight attendant
Originaltitel: The flight attendant
Genre: Thriller
Skapad av: Steve Yockey, Chris Bohjalian (bok)
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Kaley Cuoco, Zosia Mamet, Rosie Perez, Griffin Matthews, Deniz Akdeniz
Premiär: 2022-04-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 35-47 min
Såg den på HBO juni 2023
Handling
Säsong 2 äger rum ett år efter händelserna från föregående säsong. Cassie arbetar nu deltid för CIA, där hon övervakar människor mellan flygen. Hon har varit nykter i ett år, är medlem i AA och har flyttat till Los Angeles, där hon har en ny pojkvän, Marco.
Under ett uppdrag i Berlin mördas hennes mål av en kvinna som låtsas vara Cassie, ända ner till tatueringen. Hon hemsöks av bilderna av sin dubbelgångare och försöker ta reda på vem som utger sig för att vara hon, samtidigt som hon återigen drabbas av hallucinationer. Nu är det tidigare versioner av henne som försöker övertala henne att återgå till den hon en gång var.
Min kommentar
Vi behövde något underhållande efter den förra TV-serien som inte direkt gjorde succé här. Första säsongen av The flight attendant var ju riktigt bra så det kändes som att den andra borde vara ett säkert kort. Alltså fick det bli den.
De första avsnitten är minst lika bra som förra säsongen. Sedan spårar det ur. Rejält. Och blir bara snurrigare och snurrigare. Det är en helt annan typ av historia/berättande än vad jag hade förväntat mig.
En del avsnitt handlar nästan bara om Cassies alkoholberoende. Att titta på någons delirium är inte vad jag betraktar som vare sig roligt eller underhållande. Scenerna (hallucinationerna) med Cassie i hennes huvud är bara märkliga och tillför absolut ingenting. Sidohistorien med Megan gillar jag inte alls, den är alldeles för hysterisk. Även sidohistorien med Grace blir för mycket. En av ljuspunkterna är vänskapen med Annie och Max, den gillar jag. De är riktiga vänner, men de får tåla en hel del.
Kaley Cuoco gör det i alla fall fortsatt bra. Hennes mamma (Cassies alltså) får också vara med. Spelad av ingen mindre än Sharon Stone. Med brorsan (Cassies alltså), spelad av T R Knight, blir knasiga familjen typ en triss i retro-skådisar.
The flight attendant var tydligen tänkt att bara bli de där första åtta avsnitten, en mini-serie alltså. Efter framgångarna chansade de på att fortsätta. Personligen så tycker jag att det hade varit mycket bättre om de hade hållit fast vid den ursprungliga planen. Förväntningarna var ju höga och det blev ett fall från ganska hög höjd, så slutsatsen får nog ändå bli att detta är sevärt.
På TV Time har serien 9,54 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 59k betyg).
Jag ger den 3,0.
Originaltitel: The flight attendant
Genre: Thriller
Skapad av: Steve Yockey, Chris Bohjalian (bok)
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Kaley Cuoco, Zosia Mamet, Rosie Perez, Griffin Matthews, Deniz Akdeniz
Premiär: 2022-04-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 35-47 min
Såg den på HBO juni 2023
Handling
Säsong 2 äger rum ett år efter händelserna från föregående säsong. Cassie arbetar nu deltid för CIA, där hon övervakar människor mellan flygen. Hon har varit nykter i ett år, är medlem i AA och har flyttat till Los Angeles, där hon har en ny pojkvän, Marco.
Under ett uppdrag i Berlin mördas hennes mål av en kvinna som låtsas vara Cassie, ända ner till tatueringen. Hon hemsöks av bilderna av sin dubbelgångare och försöker ta reda på vem som utger sig för att vara hon, samtidigt som hon återigen drabbas av hallucinationer. Nu är det tidigare versioner av henne som försöker övertala henne att återgå till den hon en gång var.
Min kommentar
Vi behövde något underhållande efter den förra TV-serien som inte direkt gjorde succé här. Första säsongen av The flight attendant var ju riktigt bra så det kändes som att den andra borde vara ett säkert kort. Alltså fick det bli den.
De första avsnitten är minst lika bra som förra säsongen. Sedan spårar det ur. Rejält. Och blir bara snurrigare och snurrigare. Det är en helt annan typ av historia/berättande än vad jag hade förväntat mig.
En del avsnitt handlar nästan bara om Cassies alkoholberoende. Att titta på någons delirium är inte vad jag betraktar som vare sig roligt eller underhållande. Scenerna (hallucinationerna) med Cassie i hennes huvud är bara märkliga och tillför absolut ingenting. Sidohistorien med Megan gillar jag inte alls, den är alldeles för hysterisk. Även sidohistorien med Grace blir för mycket. En av ljuspunkterna är vänskapen med Annie och Max, den gillar jag. De är riktiga vänner, men de får tåla en hel del.
Kaley Cuoco gör det i alla fall fortsatt bra. Hennes mamma (Cassies alltså) får också vara med. Spelad av ingen mindre än Sharon Stone. Med brorsan (Cassies alltså), spelad av T R Knight, blir knasiga familjen typ en triss i retro-skådisar.
The flight attendant var tydligen tänkt att bara bli de där första åtta avsnitten, en mini-serie alltså. Efter framgångarna chansade de på att fortsätta. Personligen så tycker jag att det hade varit mycket bättre om de hade hållit fast vid den ursprungliga planen. Förväntningarna var ju höga och det blev ett fall från ganska hög höjd, så slutsatsen får nog ändå bli att detta är sevärt.
På TV Time har serien 9,54 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 59k betyg).
Jag ger den 3,0.
Serien är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Sett 2023,
TV - Betyg 3,
TV - The flight attendant,
TV - Thriller,
TV-serie
Film: Air (2023)
Titel: Air
Originaltitel: Air
Genre: Drama
Regissör: Ben Affleck
Manus: Alex Convery
Skådespelare: Matt Damon, Ben Affleck, Jason Bateman, Viola Davis, Chris Tucker
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 4 juni 2023
Handling
I filmen avslöjas det avgörande partnerskapet mellan den dåvarande rookien Michael Jordan och Nikes nystartade basketdivision som revolutionerade sportvärlden och populärkulturen med varumärket Air Jordan. Denna gripande berättelse följer den karriärdefinierande chansningen där allt stod på spel, den kompromisslösa visionen av en mamma som vet värdet av sin sons enorma talang och basketfenomenet som skulle bli störst av alla.
Min kommentar
Det blev ett långt uppehåll i filmtittandet, vilket kanske var lika bra med tanke på hur ... inte bra förra filmen var. Men så kan det bli när alla helger är uppbokade. Det var egentligen även denna, men på ett hotellrum i Köpenhamn fanns det äntligen tid för en film. Jag tror att Air dök upp i ett nyhetsbrev för ett tag sedan och med den rollistan så åkte den omedelbart upp på vill-se-listan.
Jo, det är en film om en sko. Faktiskt. Det är ingen basket alls egentligen. Bara skor. Och affärer. Märkligt ändå så bra det kan bli. Jag kände inte till något alls om den här historien, men det mesta verkar vara korrekt. Inte heller är jag något basket-fan. Återigen så är det den där passionen som verkligen får mig på fall. Då spelar det ingen roll vad filmen handlar om.
En stor behållning är de lökiga frisyrerna som de hade, men så såg man ut i början av 80-talet. Tro det eller ej. Soundtracket är riktigt bra, men det är ju inte någon högoddsare direkt. Vi snackar ju 80-talsmusik. Den bästa som finns.
Mycket bättre än Matt Damon och Ben Affleck blir det ju inte, men då kastar man in en Jason Bateman och en Viola Davis också. Ett veritabelt dreamteam. Och trots alla manliga stjärnor så är det Viola Davis som stjäl showen. En så smart mor! Och vilken magkänsla Sonny Vaccaro hade! En chansning som verkligen gick hem. För alla inblandade.
Filmen är ganska lång, för att handla om en sko, men jag tappar aldrig intresset. Nog för att jag ju vet hur det måste ha slutat så var det mycket intressant att se hur det gick till när både Nike och Michael Jordan gjorde sitt livs affär(?). Jag tycker det var ett bra val att aldrig visa Michael Jordans ansikte, han syns bara i bakgrunden och bakifrån eller bara nedre delen av kroppen. Utseendet brukar ju aldrig stämma och det är ju faktiskt inte honom filmen handlar om.
Air är dramatisk, rolig på sina ställen, underhållande och mycket charmig. Dessutom fångar den verkligen tidskänslan och det är alltid ett plus när det handlar om 80-talet. Kort sagt så kan man säga att ingen minns en fegis. Med facit i hand så verkar ingen minnas en modig heller. Förutom han som skrev manuset.
På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 254 777 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 97k betyg).
Jag ger den 4,0.
Originaltitel: Air
Genre: Drama
Regissör: Ben Affleck
Manus: Alex Convery
Skådespelare: Matt Damon, Ben Affleck, Jason Bateman, Viola Davis, Chris Tucker
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 4 juni 2023
Handling
I filmen avslöjas det avgörande partnerskapet mellan den dåvarande rookien Michael Jordan och Nikes nystartade basketdivision som revolutionerade sportvärlden och populärkulturen med varumärket Air Jordan. Denna gripande berättelse följer den karriärdefinierande chansningen där allt stod på spel, den kompromisslösa visionen av en mamma som vet värdet av sin sons enorma talang och basketfenomenet som skulle bli störst av alla.
Min kommentar
Det blev ett långt uppehåll i filmtittandet, vilket kanske var lika bra med tanke på hur ... inte bra förra filmen var. Men så kan det bli när alla helger är uppbokade. Det var egentligen även denna, men på ett hotellrum i Köpenhamn fanns det äntligen tid för en film. Jag tror att Air dök upp i ett nyhetsbrev för ett tag sedan och med den rollistan så åkte den omedelbart upp på vill-se-listan.
Jo, det är en film om en sko. Faktiskt. Det är ingen basket alls egentligen. Bara skor. Och affärer. Märkligt ändå så bra det kan bli. Jag kände inte till något alls om den här historien, men det mesta verkar vara korrekt. Inte heller är jag något basket-fan. Återigen så är det den där passionen som verkligen får mig på fall. Då spelar det ingen roll vad filmen handlar om.
En stor behållning är de lökiga frisyrerna som de hade, men så såg man ut i början av 80-talet. Tro det eller ej. Soundtracket är riktigt bra, men det är ju inte någon högoddsare direkt. Vi snackar ju 80-talsmusik. Den bästa som finns.
Mycket bättre än Matt Damon och Ben Affleck blir det ju inte, men då kastar man in en Jason Bateman och en Viola Davis också. Ett veritabelt dreamteam. Och trots alla manliga stjärnor så är det Viola Davis som stjäl showen. En så smart mor! Och vilken magkänsla Sonny Vaccaro hade! En chansning som verkligen gick hem. För alla inblandade.
Filmen är ganska lång, för att handla om en sko, men jag tappar aldrig intresset. Nog för att jag ju vet hur det måste ha slutat så var det mycket intressant att se hur det gick till när både Nike och Michael Jordan gjorde sitt livs affär(?). Jag tycker det var ett bra val att aldrig visa Michael Jordans ansikte, han syns bara i bakgrunden och bakifrån eller bara nedre delen av kroppen. Utseendet brukar ju aldrig stämma och det är ju faktiskt inte honom filmen handlar om.
Air är dramatisk, rolig på sina ställen, underhållande och mycket charmig. Dessutom fångar den verkligen tidskänslan och det är alltid ett plus när det handlar om 80-talet. Kort sagt så kan man säga att ingen minns en fegis. Med facit i hand så verkar ingen minnas en modig heller. Förutom han som skrev manuset.
På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 254 777 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 97k betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Film,
Film - Betyg 4,
Film - Drama,
Sett 2023
söndag 18 juni 2023
Smakebit på søndag: Dagen är kommen
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Nu är det minsann söndag igen och den här helgen var helt oplanerad så vi hann med en del rensning inför flytten. Jag tycker vi ligger bra till, tidsmässigt. Och det har blivit ganska mycket slängt/skänkt. Märkligt hur man samlar på sig, vi gjorde ju ändå en rejäl insats när vi flyttade hit. För tio år sedan. Nåväl, de mängderna har vi i alla fall inte varit i närheten av.
Om jag hade brytt mig om att kolla när Dagen är kommen av Ninni Schulman utspelar sig (jultid) så hade jag väntat med att läsa den. Men det kan ju samtidigt vara svalkande att läsa en vinterbok på sommaren. I alla fall så är detta sjunde och sista delen i Hagfors-serien. Väldigt hög och angenäm lägstanivå på samtliga böcker som igår i den. Alla tidigare har i alla fall fått en fyra.
Min smakebit är från sida 227:
Nu är det minsann söndag igen och den här helgen var helt oplanerad så vi hann med en del rensning inför flytten. Jag tycker vi ligger bra till, tidsmässigt. Och det har blivit ganska mycket slängt/skänkt. Märkligt hur man samlar på sig, vi gjorde ju ändå en rejäl insats när vi flyttade hit. För tio år sedan. Nåväl, de mängderna har vi i alla fall inte varit i närheten av.
Om jag hade brytt mig om att kolla när Dagen är kommen av Ninni Schulman utspelar sig (jultid) så hade jag väntat med att läsa den. Men det kan ju samtidigt vara svalkande att läsa en vinterbok på sommaren. I alla fall så är detta sjunde och sista delen i Hagfors-serien. Väldigt hög och angenäm lägstanivå på samtliga böcker som igår i den. Alla tidigare har i alla fall fått en fyra.
Min smakebit är från sida 227:
9/10
I kväll var det provskjutning på älgskyttebanan och det var med nöd och näppe jag klarade mig i år. Jag sköt så dåligt att Arne inte ens tråkade mig för det. Men det spelar ingen roll.
I förmiddags rensade jag i gästrummet, skakade mattorna och torkade av golvet. Jag kunde inte med att be töserna på hemtjänsten om det. Det här var trots allt städning som inte kan anses nödvändigt för Inga utan bara för mig. På söndag kväll ska jag slå på elementet.
Vädret ska bli skapligt, runt nollan men med uppehåll.
Jag räknar ner dagarna nu.
Etiketter:
Smakebit på søndag
lördag 17 juni 2023
Bok: Lova mig tystnad av Mattias Edvardsson
Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Lova mig tystnad
Genre: Drama
Antal sidor: 335
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie:-
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2023
Första meningen: Mörkret var som skörast där himlen mötte havet och en spröd linje skar genom svärtan.
Baksidetext
Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum.
Min kommentar
I höstas läste jag manuset till Lova mig tystnad, vilket alltid är en ära. När den väl släpptes nu i maj så var min ambition att läsa den under ett besök i Trelleborg. Nu var det tyvärr inte möjligt att klämma in där, men jag fick ju försöka se staden framför mig efter de två besök som jag tidigare gjort. Palmerna har jag sett, men påfåglarna hade jag faktiskt ingen aning om.
Att skriva ett inlägg om Mattias Edvardssons böcker är alltid mycket svårare än att skriva om andra. Jag har helt klart inte samma förmåga att få till en text som han har, men allt jag vill är att få orden rätt, så att precis alla vill läsa den, men jag får försöka. Det är i alla fall inte alls svårt att relatera till småstaden och hur det är att växa upp i en sådan. Jag är själv uppvuxen i en liten by och blev ständigt jämförd med mina äldre syskon. I mitt fall så var det så att det var jag som kom vinnande ur den jämförelsen, men det är aldrig roligt. Dessutom har jag aldrig brytt mig om vad andra eventuellt tycker och tänker om mig. Det är inte de som definierar mig.
Som vanligt så är boken skriven med tidshopp (och ur olika perspektiv) och återigen blir jag överbevisad om att det faktiskt inte alls är tidshoppen jag har svårt för. När det utförs som här så blir det riktigt bra och det går inte att berätta den här historien på något annat sätt. Det viktiga här är fasad och yta, som betyder allt. Hur man uppfattas av andra. Andras förväntningar på en. Andras fördomar om en. Motviljan att ta till sig något som inte stämmer överens med det man redan tycker.
Mattias Edvardssons styrka skulle jag nog säga är karaktärsbeskrivningarna. Människorna är väldigt sällan sympatiska, men det är helt omöjligt att inte känna sympati och empati med dem. För de är verkligen bara människor. De flesta är ju inte medvetet elaka/onda. De gör så gott de kan. De menar väl. Här förekommer inte mindre än fyra olika sätt att behandla sina barn på. Inget av dem är speciellt bra. Föräldrar som lever genom sina barn är nog den minsta gemensamma nämnaren mellan föräldraparen. Även om det sker på helt olika sätt.
Barnen, eller snarare ungdomarna, pushas till olika fritidssysselsättningar utan att någon bryr sig om att fråga vad de egentligen vill. Mest ledsen blir jag nog ändå av det ena paret, som gör så stor skillnad mellan sina barn. Samtliga av manligt kön beter sig mer eller mindre som grottmänniskor. Sasho är nog den som får mest av min empati. Så oförtjänt missförstådd och orättvist behandlad. Hela familjen Ledin finns det egentligen inget att säga om. Det är människor jag aldrig hade umgåtts med. Mammorna, Linda och Maria, är varandras motsatser. Nästan mikrostyrning ställs mot, i stort sett, lämnas vind för våg. Allt de egentligen hade behövt göra var att se och lyssna på sina barn. Så som de är.
Om jag hade kunnat så skulle jag ha satt Lova mig tystnad i händerna på alla som har fördomar mot den så kallade spänningsgenren. De påminner faktiskt lite om karaktärerna i boken. Detta är ingen (dussin)deckare. Detta är insiktsfullt, komplext och helt oemotståndligt. Och nu kommer det jobbiga med att vänta på nästa bok.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 84 betyg).
Jag ger den 4,5.
Andra som bloggat om Lova mig tystnad: Lottens bokblogg, Författare Peter Westberg och Kapprakt.
Titel: Lova mig tystnad
Genre: Drama
Antal sidor: 335
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie:-
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2023
Första meningen: Mörkret var som skörast där himlen mötte havet och en spröd linje skar genom svärtan.
Baksidetext
Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum.
Min kommentar
I höstas läste jag manuset till Lova mig tystnad, vilket alltid är en ära. När den väl släpptes nu i maj så var min ambition att läsa den under ett besök i Trelleborg. Nu var det tyvärr inte möjligt att klämma in där, men jag fick ju försöka se staden framför mig efter de två besök som jag tidigare gjort. Palmerna har jag sett, men påfåglarna hade jag faktiskt ingen aning om.
Att skriva ett inlägg om Mattias Edvardssons böcker är alltid mycket svårare än att skriva om andra. Jag har helt klart inte samma förmåga att få till en text som han har, men allt jag vill är att få orden rätt, så att precis alla vill läsa den, men jag får försöka. Det är i alla fall inte alls svårt att relatera till småstaden och hur det är att växa upp i en sådan. Jag är själv uppvuxen i en liten by och blev ständigt jämförd med mina äldre syskon. I mitt fall så var det så att det var jag som kom vinnande ur den jämförelsen, men det är aldrig roligt. Dessutom har jag aldrig brytt mig om vad andra eventuellt tycker och tänker om mig. Det är inte de som definierar mig.
Som vanligt så är boken skriven med tidshopp (och ur olika perspektiv) och återigen blir jag överbevisad om att det faktiskt inte alls är tidshoppen jag har svårt för. När det utförs som här så blir det riktigt bra och det går inte att berätta den här historien på något annat sätt. Det viktiga här är fasad och yta, som betyder allt. Hur man uppfattas av andra. Andras förväntningar på en. Andras fördomar om en. Motviljan att ta till sig något som inte stämmer överens med det man redan tycker.
Mattias Edvardssons styrka skulle jag nog säga är karaktärsbeskrivningarna. Människorna är väldigt sällan sympatiska, men det är helt omöjligt att inte känna sympati och empati med dem. För de är verkligen bara människor. De flesta är ju inte medvetet elaka/onda. De gör så gott de kan. De menar väl. Här förekommer inte mindre än fyra olika sätt att behandla sina barn på. Inget av dem är speciellt bra. Föräldrar som lever genom sina barn är nog den minsta gemensamma nämnaren mellan föräldraparen. Även om det sker på helt olika sätt.
Barnen, eller snarare ungdomarna, pushas till olika fritidssysselsättningar utan att någon bryr sig om att fråga vad de egentligen vill. Mest ledsen blir jag nog ändå av det ena paret, som gör så stor skillnad mellan sina barn. Samtliga av manligt kön beter sig mer eller mindre som grottmänniskor. Sasho är nog den som får mest av min empati. Så oförtjänt missförstådd och orättvist behandlad. Hela familjen Ledin finns det egentligen inget att säga om. Det är människor jag aldrig hade umgåtts med. Mammorna, Linda och Maria, är varandras motsatser. Nästan mikrostyrning ställs mot, i stort sett, lämnas vind för våg. Allt de egentligen hade behövt göra var att se och lyssna på sina barn. Så som de är.
Om jag hade kunnat så skulle jag ha satt Lova mig tystnad i händerna på alla som har fördomar mot den så kallade spänningsgenren. De påminner faktiskt lite om karaktärerna i boken. Detta är ingen (dussin)deckare. Detta är insiktsfullt, komplext och helt oemotståndligt. Och nu kommer det jobbiga med att vänta på nästa bok.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 84 betyg).
Jag ger den 4,5.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Lova mig tystnad: Lottens bokblogg, Författare Peter Westberg och Kapprakt.
fredag 16 juni 2023
Nytt i hyllan, igen
Det händer inte så ofta längre att det plötsligt sitter ett bokpaket i brevinkastet, men det finns nästan ingen gladare syn.
Jag tror inte att jag hört talas om Kartografen av Anette Hemming innan den dök upp här, men den har ju en del ... egenskaper ... som jag går igång på. Den är till exempel norsk. Den är också en debut. Kartor är helt klart något jag gillar. Och handlingen i övrigt låter väldigt speciell och spännande. Den får jag nog ta och läsa snart. Tack till Modernista!
Jag tror inte att jag hört talas om Kartografen av Anette Hemming innan den dök upp här, men den har ju en del ... egenskaper ... som jag går igång på. Den är till exempel norsk. Den är också en debut. Kartor är helt klart något jag gillar. Och handlingen i övrigt låter väldigt speciell och spännande. Den får jag nog ta och läsa snart. Tack till Modernista!
Etiketter:
Nytillskott
torsdag 15 juni 2023
Hett i hyllan #409
Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Tro det eller ej, men nu tar vi ett kliv till mitten av juni.
Jag är förmodligen den sista i Sverige som inte har läst Mariette Lindsteins serie Via Terra (eller Dimön-serien, som den tydligen har blivit omdöpt till). Sektens barn är tredje delen.
Mariette är så otroligt snäll att hon frågade om jag ville ha den här boken och trots att jag då inte har läst någon av de tidigare delarna så tackade jag ja. Jag hade ju läst två andra böcker av henne och de var bra. Även de handlade om sekter. Något som jag tycker är vansinnigt läskigt att läsa om, så egentligen förstår jag inte alls varför hela den här serien fortfarande står oläst. Första delen är i alla fall framflyttad till den prioriterade hyllan, som uppenbarligen inte funkar något vidare bra. Men någon gång så.
Så här står det på baksidan:
Tro det eller ej, men nu tar vi ett kliv till mitten av juni.
Jag är förmodligen den sista i Sverige som inte har läst Mariette Lindsteins serie Via Terra (eller Dimön-serien, som den tydligen har blivit omdöpt till). Sektens barn är tredje delen.
Mariette är så otroligt snäll att hon frågade om jag ville ha den här boken och trots att jag då inte har läst någon av de tidigare delarna så tackade jag ja. Jag hade ju läst två andra böcker av henne och de var bra. Även de handlade om sekter. Något som jag tycker är vansinnigt läskigt att läsa om, så egentligen förstår jag inte alls varför hela den här serien fortfarande står oläst. Första delen är i alla fall framflyttad till den prioriterade hyllan, som uppenbarligen inte funkar något vidare bra. Men någon gång så.
Så här står det på baksidan:
Femton år har gått sedan Sofia flydde från sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin. Bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt?Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med Franz Oswald. Det visar sig vara svårare än hon trott. Återigen korsas deras vägar i en vansinnig katt-och-råtta-lek där bara en av dem kan segra.Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Etiketter:
Hett i hyllan
onsdag 14 juni 2023
Bok: Gröna, sköna vårvindar av Christoffer Holst
Författare: Christoffer Holst
Titel: Gröna, sköna vårvindar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 302
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie:Cilla Storm 4
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 maj 2023
Första meningen: Natten spänner mellan vår och sommar.
Baksidetext
Välkommen tillbaka till Bullholmen – där vårkänslorna blandas med ett olöst mysterium från det förflutna.
Det är maj och kriminalreporter Cilla Storm trivs med livet, även om hon är osäker på vad nästa steg för henne och pojkvännen Adam är. Bästisen Zacke är det dock värre med, han har tillfälligt separerat från Jonathan och får låna Cillas kolonistuga på Bullholmen för att vila upp sig.
På samma ö befinner sig mat- och vinprofilen Julia som håller på att färdigställa sin bok. Men en kväll när hon ser över till grannhuset på andra sidan viken blir hon vittne till något hemskt. Något som visar sig ha rötter i ett femtio år gammalt, olöst mord ...
Min kommentar
Gröna, sköna vårvindar är den sista delen om Cilla Storm i den kanske lite märkliga genren mysdeckare. En kombination som fungerar överraskande bra, åtminstone i händerna på Christoffer Holst. Den här boken såg jag verkligen fram emot att läsa en jobbig vecka efter ganska många jobbiga veckor.
Mordgåtan här är nog den bästa i serien. Faktum är nog att den här delen är den bästa i serien, punkt. Jag var visserligen lite disträ när jag läste, men jag är tveksam till om jag hade lyckats lista ut alltihop annars heller. Vissa bitar gissade jag tidigt, men långt ifrån allt. Ett tips är att läsa böckerna under rätt årstid, som jag roade mig med. Jag tror att det ger en extra bra känsla.
Den här gången återvänder vi till Bullholmen, där vi började i första boken, så nu är cirkeln sluten. Här är det mer fokus på mordgåtan än på relationer. Det är helt enkelt inte lika mycket kärlek i denna som i de tidigare delarna. I mitt tycke blir det aldrig vare sig äckligt, läskigt eller blodigt. Feelgood-delen blir aldrig sötsliskig eller rosaskimrande. En perfekt balans.
Personligen så behöver jag inte speciellt detaljerad information om de återkommande karaktärerna. Detta är ju trots allt fjärde boken och jag känner dem nu, jag förstår dynamiken mellan dem. Extra roligt blir det ändå att Zacke får lite mer fokus, även om han inte mådde så bra. Mat (och vin) får också vara med, nästan så mycket att det blir en egen karaktär. Eftersom jag gillar att läsa om mat så är det ett plus.
Här är det mysiga karaktärer och mysig miljö som funkar utmärkt som fond för en mordgåta. Speciellt glad är jag över den kvinnliga vänskap som finns, den är väldigt sällsynt i böckernas värld, åtminstone i de böcker jag läser. Den här vänskapen går till och med över generationsgränserna.
Det är trist att skiljas från Cilla, Rosie, Zacke och de andra, men jag tror ändå det är bra att sluta i tid. Med Gröna, sköna vårvindar så avslutar Christoffer Holst också med flaggan i topp. Detta är ingen halvdan feelgood. Ingen halvdan deckare. Inte varken eller, utan både och. Om målet med boken är att man ska bli glad och må bra så har han lyckats.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 304 betyg).
Jag ger den 4,0.
Andra som bloggat om Gröna, sköna vårvindar: Lottens bokblogg, Nilmas bokhylla och DAST Magazine.
Titel: Gröna, sköna vårvindar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 302
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie:Cilla Storm 4
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 maj 2023
Första meningen: Natten spänner mellan vår och sommar.
Baksidetext
Välkommen tillbaka till Bullholmen – där vårkänslorna blandas med ett olöst mysterium från det förflutna.
Det är maj och kriminalreporter Cilla Storm trivs med livet, även om hon är osäker på vad nästa steg för henne och pojkvännen Adam är. Bästisen Zacke är det dock värre med, han har tillfälligt separerat från Jonathan och får låna Cillas kolonistuga på Bullholmen för att vila upp sig.
På samma ö befinner sig mat- och vinprofilen Julia som håller på att färdigställa sin bok. Men en kväll när hon ser över till grannhuset på andra sidan viken blir hon vittne till något hemskt. Något som visar sig ha rötter i ett femtio år gammalt, olöst mord ...
Min kommentar
Gröna, sköna vårvindar är den sista delen om Cilla Storm i den kanske lite märkliga genren mysdeckare. En kombination som fungerar överraskande bra, åtminstone i händerna på Christoffer Holst. Den här boken såg jag verkligen fram emot att läsa en jobbig vecka efter ganska många jobbiga veckor.
Mordgåtan här är nog den bästa i serien. Faktum är nog att den här delen är den bästa i serien, punkt. Jag var visserligen lite disträ när jag läste, men jag är tveksam till om jag hade lyckats lista ut alltihop annars heller. Vissa bitar gissade jag tidigt, men långt ifrån allt. Ett tips är att läsa böckerna under rätt årstid, som jag roade mig med. Jag tror att det ger en extra bra känsla.
Den här gången återvänder vi till Bullholmen, där vi började i första boken, så nu är cirkeln sluten. Här är det mer fokus på mordgåtan än på relationer. Det är helt enkelt inte lika mycket kärlek i denna som i de tidigare delarna. I mitt tycke blir det aldrig vare sig äckligt, läskigt eller blodigt. Feelgood-delen blir aldrig sötsliskig eller rosaskimrande. En perfekt balans.
Personligen så behöver jag inte speciellt detaljerad information om de återkommande karaktärerna. Detta är ju trots allt fjärde boken och jag känner dem nu, jag förstår dynamiken mellan dem. Extra roligt blir det ändå att Zacke får lite mer fokus, även om han inte mådde så bra. Mat (och vin) får också vara med, nästan så mycket att det blir en egen karaktär. Eftersom jag gillar att läsa om mat så är det ett plus.
Här är det mysiga karaktärer och mysig miljö som funkar utmärkt som fond för en mordgåta. Speciellt glad är jag över den kvinnliga vänskap som finns, den är väldigt sällsynt i böckernas värld, åtminstone i de böcker jag läser. Den här vänskapen går till och med över generationsgränserna.
Det är trist att skiljas från Cilla, Rosie, Zacke och de andra, men jag tror ändå det är bra att sluta i tid. Med Gröna, sköna vårvindar så avslutar Christoffer Holst också med flaggan i topp. Detta är ingen halvdan feelgood. Ingen halvdan deckare. Inte varken eller, utan både och. Om målet med boken är att man ska bli glad och må bra så har han lyckats.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 304 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Gröna, sköna vårvindar: Lottens bokblogg, Nilmas bokhylla och DAST Magazine.
Etiketter:
Betyg 4,
Christoffer Holst,
Cilla Storm,
Läst 2023,
Mysdeckare,
Sverige
tisdag 13 juni 2023
Tisdagstrion: Titlar som Herr, Fru och Fröken i boktiteln
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Titlar som Herr, Fru och Fröken i boktiteln (även Madame, Mr. osv.)
Jag hade velat ha en av varje, men det var extremt tunnsått med fruar och fröknar i min hylla. Alltså blev det tre herrar, men på tre olika språk 🙂
1. Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser är tredje delen i serien om Gunnar Barbarotti. Håkan Nesser verkar kräva en del tillvänjning, men när man väl har vant sig så är han fenomenal.
2. Mr Mercedes av Stephen King är första delen i Kings första försök att skriva thrillers. Jag blev inte ett dugg förvånad över att han kunde även det.
3. Señor Peregrino av Cecilia Samartin är första delen i en serie om mexikanska Jamilet som flyr till USA och tar jobb på ett mentalsjukhus, där hon träffar señor Peregrino. Som har en sällsamt spännande historia att berätta.
Veckans tema: Titlar som Herr, Fru och Fröken i boktiteln (även Madame, Mr. osv.)
Jag hade velat ha en av varje, men det var extremt tunnsått med fruar och fröknar i min hylla. Alltså blev det tre herrar, men på tre olika språk 🙂
1. Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser är tredje delen i serien om Gunnar Barbarotti. Håkan Nesser verkar kräva en del tillvänjning, men när man väl har vant sig så är han fenomenal.
2. Mr Mercedes av Stephen King är första delen i Kings första försök att skriva thrillers. Jag blev inte ett dugg förvånad över att han kunde även det.
3. Señor Peregrino av Cecilia Samartin är första delen i en serie om mexikanska Jamilet som flyr till USA och tar jobb på ett mentalsjukhus, där hon träffar señor Peregrino. Som har en sällsamt spännande historia att berätta.
Etiketter:
Tisdagstrion
måndag 12 juni 2023
TV-serie: Fleishman is in trouble (2022)
Titel: Fleishman is in trouble
Originaltitel: Fleishman is in trouble
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Michael Goldbach, Taffy Brodesser-Akner (bok)
TV-bolag: Hulu
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Claire Danes, Lizzy Caplan, Adam Brody, Josh Stamberg
Premiär: 2022-11-17
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 44-70 min
Såg den på Disney+ april-juni 2023
Handling
Äntligen fri från sitt mardrömsäktenskap är Toby Fleishman redo för ett liv med nätdejting och föräldraplikter endast på helger. Men när han optimistiskt ser på en framtid som är väldigt annorlunda än den han föreställt sig vänds hans liv upp och ner när hans exfru, Rachel, plötsligt försvinner. Medan Toby försöker ta reda på vad som hände - balanserande arbete, barn och hans nya, app-assisterade sexuella popularitet - är hans prydligt ordnade berättelse om en föraktad make hans enda tröst. Men om han någon gång verkligen vill förstå vart Rachel tog vägen och vad som verkligen hände med hans äktenskap, måste han överväga att han kanske har sett allt ur fel synvinkel från första början ...
Min kommentar
Första gången Fleishman is in trouble dök upp på min radar så var jag osäker på om jag ville se den. Sedan hörde jag en hel del bra saker om den och betyget på olika filmsajter talar ju sitt tydliga språk. Vilket bara visar att det inte alltid funkar att titta på dem.
TV-serietittandet har inte gått så bra här på sistone. Det tog en mindre evighet att se dessa ynka åtta avsnitt och det bara på grund av att den inte lockade till vidare tittning, inte på något sätt. Den är säkert riktigt rolig, om man har den typen av humor. Vilket varken sambon eller jag har. Den har sina roliga stunder, det har den, men de är alldeles för få. Jag kan sträcka mig så långt som att kalla den tragikomisk, men mest är den bara tragisk.
Det är svårt att säga vad serien egentligen handlar om, men stor vikt läggs på det här med avancemang. Både socialt och i yrkeslivet. Vad som skulle kunna hända i ett äktenskap när den ena ser klättringen som det viktigaste som finns och vill uppåt till viket pris som helst, och den andra egentligen inte bryr sig. Personligen så kunde jag inte bry mig mindre om detta, så kallade, dilemma.
Fleishamns är inga sympatiska människor. Ingen av dem. Faktum är att jag nog inte kan känna sympati med någon. Faktiskt inte någon i hela ensemblen. Alla pratar. Ingen lyssnar. Serien är i mitt tycke bäst när den fokuserar på Rachel, vilket är på tok för sällan.
Skådespeleriet är det i vilket fall inga fel på. Alla gör det här väldigt bra. Och Claire Danes ... hon är ju fenomenal på att spela kvinnor med (psykiska) problem. Kan hon spela något annat? Adam Brody har jag nog knappt sett i något sedan OC (jo, det har jag, men jag minns det bara inte). Förvirrande nog så heter hans karaktär samma här.
Kanske är jag för gammal för en berättelse som Fleishman is in trouble. Kanske kan jag bara inte relatera till dessa navelskådande medelålderskrisande självupptagna människor. Vad det än beror på så passar serien inte mig.
På TV Time har serien 9,4 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 12k betyg).
Jag ger den 3,0.
Originaltitel: Fleishman is in trouble
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Michael Goldbach, Taffy Brodesser-Akner (bok)
TV-bolag: Hulu
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Claire Danes, Lizzy Caplan, Adam Brody, Josh Stamberg
Premiär: 2022-11-17
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 44-70 min
Såg den på Disney+ april-juni 2023
Handling
Äntligen fri från sitt mardrömsäktenskap är Toby Fleishman redo för ett liv med nätdejting och föräldraplikter endast på helger. Men när han optimistiskt ser på en framtid som är väldigt annorlunda än den han föreställt sig vänds hans liv upp och ner när hans exfru, Rachel, plötsligt försvinner. Medan Toby försöker ta reda på vad som hände - balanserande arbete, barn och hans nya, app-assisterade sexuella popularitet - är hans prydligt ordnade berättelse om en föraktad make hans enda tröst. Men om han någon gång verkligen vill förstå vart Rachel tog vägen och vad som verkligen hände med hans äktenskap, måste han överväga att han kanske har sett allt ur fel synvinkel från första början ...
Min kommentar
Första gången Fleishman is in trouble dök upp på min radar så var jag osäker på om jag ville se den. Sedan hörde jag en hel del bra saker om den och betyget på olika filmsajter talar ju sitt tydliga språk. Vilket bara visar att det inte alltid funkar att titta på dem.
TV-serietittandet har inte gått så bra här på sistone. Det tog en mindre evighet att se dessa ynka åtta avsnitt och det bara på grund av att den inte lockade till vidare tittning, inte på något sätt. Den är säkert riktigt rolig, om man har den typen av humor. Vilket varken sambon eller jag har. Den har sina roliga stunder, det har den, men de är alldeles för få. Jag kan sträcka mig så långt som att kalla den tragikomisk, men mest är den bara tragisk.
Det är svårt att säga vad serien egentligen handlar om, men stor vikt läggs på det här med avancemang. Både socialt och i yrkeslivet. Vad som skulle kunna hända i ett äktenskap när den ena ser klättringen som det viktigaste som finns och vill uppåt till viket pris som helst, och den andra egentligen inte bryr sig. Personligen så kunde jag inte bry mig mindre om detta, så kallade, dilemma.
Fleishamns är inga sympatiska människor. Ingen av dem. Faktum är att jag nog inte kan känna sympati med någon. Faktiskt inte någon i hela ensemblen. Alla pratar. Ingen lyssnar. Serien är i mitt tycke bäst när den fokuserar på Rachel, vilket är på tok för sällan.
Skådespeleriet är det i vilket fall inga fel på. Alla gör det här väldigt bra. Och Claire Danes ... hon är ju fenomenal på att spela kvinnor med (psykiska) problem. Kan hon spela något annat? Adam Brody har jag nog knappt sett i något sedan OC (jo, det har jag, men jag minns det bara inte). Förvirrande nog så heter hans karaktär samma här.
Kanske är jag för gammal för en berättelse som Fleishman is in trouble. Kanske kan jag bara inte relatera till dessa navelskådande medelålderskrisande självupptagna människor. Vad det än beror på så passar serien inte mig.
På TV Time har serien 9,4 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 12k betyg).
Jag ger den 3,0.
Serien är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Sett 2023,
TV - Betyg 3,
TV - Dramakomedi,
TV - Fleishman is in trouble,
TV-serie
Film: The mother (2023)
Titel: The mother
Originaltitel: The mother
Genre: Action
Regissör: Niki Caro
Manus: Misha Green, Andrea Berloff, Peter Craig
Skådespelare: Jennifer Lopez, Lucy Paez, Omari Hardwick, Joseph Fiennes, Gael García Bernal
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 maj 2023
Handling
En Afghanistan-veteran, en namnlös kvinna, som är en extraordinär skarpskytt råkar under sin militärtjänstgöring i konflikt med den korrupta generalen Adrian och den mexikanska vapensmugglaren Hector.
Förhållandet mellan trion blir sämre och hon hamnar under FBI:s beskydd. De blir attackerade och hon får gå under jorden och drar sig tillbaka till ett eremitliv i Alaskas vildmark. Enda problemet är att hennes före detta älskare fortsätter att jaga henne och känner till hennes bortadopterade dotter Zoe.
När lämnar civilisationen ingår hon ett avtal med en av de överlevande FBI-agenterna om att han ska berätta för henne om hennes dotter någon gång hamnar i skottlinjen. 12 år senare händer det oundvikliga ...
Min kommentar
Det var egentligen en annan film på tapeten den här fredagen, men det visade sig att den inte gick att hyra digitalt, bara köpa. Då försvann den från bordet. I stället blev det The mother, en film med Jennifer Lopez, som släpptes förra veckan.
Efter att ha sett den så måste jag ställa mig frågan vad det är med Netflix och dåliga manus. Vi undrade vem som hade skrivit detta och funderade på om det kanske var en 12-åring. Till min stora förvåning så visade det sig vara tre, mer eller mindre, erfarna manusförfattare. Samtliga med mer än en storfilm bakom sig. Slutsatsen blir att de måste ha haft en förfärlig otur när de plitade ihop den här historien.
Filmen börjar ganska hyfsat och potentialen är faktiskt stor. Även om vi har sett historien otaliga gånger. Ingen skugga ska dock falla på skådespelarna. De gör verkligen så gott de kan, men de får verkligen inget vettigt att jobba med.
Trovärdigheten är försvinnande liten. Det har inte gått speciellt lång tid innan den första "men vänta lite här nu". Sedan fortsätter det. Och blir bara värre och värre. Lågvattenmärket kom när en bil tydligen är osynlig. Trots att de kör på en raksträcka med fri sikt i flera kilometer åt alla håll så ser de inte bilen som närmar sig.
Miljön är fantastisk och då tänker jag på den när de påstås vara i Alaska. Det är de inte. De visar sig vara i Vancouver och det är ju inte illa det heller. Den staden finns på min bucket list och nu blir jag ännu mer sugen på att åka dit.
The mother är ganska seg, men inte riktigt tråkig. Dock är den på tok för lång. Det finns inget (positivt) som sticker ut och den är dessutom förutsägbar så till den milda grad. Någon besvikelse blir det inte ändå, för den är ungefär vad jag förväntade mig. En dussinaction.
På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 15 149 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger den 2,5.
Originaltitel: The mother
Genre: Action
Regissör: Niki Caro
Manus: Misha Green, Andrea Berloff, Peter Craig
Skådespelare: Jennifer Lopez, Lucy Paez, Omari Hardwick, Joseph Fiennes, Gael García Bernal
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 maj 2023
Handling
En Afghanistan-veteran, en namnlös kvinna, som är en extraordinär skarpskytt råkar under sin militärtjänstgöring i konflikt med den korrupta generalen Adrian och den mexikanska vapensmugglaren Hector.
Förhållandet mellan trion blir sämre och hon hamnar under FBI:s beskydd. De blir attackerade och hon får gå under jorden och drar sig tillbaka till ett eremitliv i Alaskas vildmark. Enda problemet är att hennes före detta älskare fortsätter att jaga henne och känner till hennes bortadopterade dotter Zoe.
När lämnar civilisationen ingår hon ett avtal med en av de överlevande FBI-agenterna om att han ska berätta för henne om hennes dotter någon gång hamnar i skottlinjen. 12 år senare händer det oundvikliga ...
Min kommentar
Det var egentligen en annan film på tapeten den här fredagen, men det visade sig att den inte gick att hyra digitalt, bara köpa. Då försvann den från bordet. I stället blev det The mother, en film med Jennifer Lopez, som släpptes förra veckan.
Efter att ha sett den så måste jag ställa mig frågan vad det är med Netflix och dåliga manus. Vi undrade vem som hade skrivit detta och funderade på om det kanske var en 12-åring. Till min stora förvåning så visade det sig vara tre, mer eller mindre, erfarna manusförfattare. Samtliga med mer än en storfilm bakom sig. Slutsatsen blir att de måste ha haft en förfärlig otur när de plitade ihop den här historien.
Filmen börjar ganska hyfsat och potentialen är faktiskt stor. Även om vi har sett historien otaliga gånger. Ingen skugga ska dock falla på skådespelarna. De gör verkligen så gott de kan, men de får verkligen inget vettigt att jobba med.
Trovärdigheten är försvinnande liten. Det har inte gått speciellt lång tid innan den första "men vänta lite här nu". Sedan fortsätter det. Och blir bara värre och värre. Lågvattenmärket kom när en bil tydligen är osynlig. Trots att de kör på en raksträcka med fri sikt i flera kilometer åt alla håll så ser de inte bilen som närmar sig.
Miljön är fantastisk och då tänker jag på den när de påstås vara i Alaska. Det är de inte. De visar sig vara i Vancouver och det är ju inte illa det heller. Den staden finns på min bucket list och nu blir jag ännu mer sugen på att åka dit.
The mother är ganska seg, men inte riktigt tråkig. Dock är den på tok för lång. Det finns inget (positivt) som sticker ut och den är dessutom förutsägbar så till den milda grad. Någon besvikelse blir det inte ändå, för den är ungefär vad jag förväntade mig. En dussinaction.
På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 15 149 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Etiketter:
Film,
Film - Action,
Film - Betyg 2,
Sett 2023
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)