Bok: Natriumklorid av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Natriumklorid
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 470
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Natrium chlorid
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2023




Första meningen: Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan.

Baksidetext
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q – som redan är pressade på grund av coronapandemin – står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.

Min kommentar
Den här gången tog det inte så lång tid innan jag gav mig på nionde delen om Avdelning Q, Natriumklorid. Jag hade lagt till den i min Finish That Series-utmaning och en mini-semester i Köpenhamn gjorde att det blev dags att läsa den i juni. För första gången läser jag alltså en av böckerna på plats, vilket så klart gav en extra krydda åt läsningen, men speciellt mycket externa miljöer är det inte i denna.

Den där speciella tonen som jag har saknat så länge är tillbaka, lite av den i alla fall, men jag tycker att det är på tok för lite av Rose, Assad och Gordon. Framför allt deras samspel. En röd tråd som har löpt genom samtliga böcker smög plötsligt upp bakom mig och bet mig i svansen. Den såg jag inte alls komma och jag gillar inte alls den vändningen.

Här handlar det om en osedvanligt rå gärningsperson. Eller faktum är att det är precis som vanligt. Den här serien är inget för känsliga personer. Jussi Adler-Olsen brukar ju alltid skriva in vanliga samhällsföreteelser, så även här. Motivet känns dessvärre inte alls osannolikt. Världen är full av sådana människor. Alla böcker jag läser nu verkar också ha med pandemin, åtminstone i bakgrunden. Vilket ju inte alls är så konstigt. Den påverkade ju allas liv väldigt mycket. Nu märks den knappt av egentligen, bara genom kommentarer. Inte så mycket i själva handlingen.

Vi får också följa mördaren i några kapitel. I början var det intressant, men mot slutet tycker jag inte att det gav mig så mycket. Efter att man fick veta vem det var så blev det kanske inte ointressant, men inte heller speciellt spännande. Något jag funderade på var att det är lite märkligt att ingen kom att tänka på vad salt kan ha för betydelse. Det var det första som dök upp i mitt huvud. Huruvida det hade hjälpt utredningen eller ej låter jag vara osagt.

Slutet ... men hallå! Hur slutade egentligen detta?! Det är en cliffhanger av Guds nåde, kan man säga. När kommer nästa bok? Av allt att döma så blir dessutom den tionde delen den sista. Med den vetskapen, nu i efterhand, så känns denna lite som en bok bara för att få till slutet.

Natriumklorid är mer en polisroman än en Avdelning Q-roman. Polisromaner går det ju tretton på dussinet på (minst), men tack vare de unika karaktärerna så håller den sig ändå i det övre skiktet. Men jag vill (alltid) ha mer Rose, Assad och Gordon.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 6 643 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Natriumklorid: Bokstunder, hyllan och Deckarlogg.