Bok: Karthago av Joyce Carol Oates

Författare: Joyce Carol Oates
Titel: Karthago
Genre: Drama
Antal sidor: 510
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Carthage
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juli 2023




Första meningen: De älskade mig inte tillräckligt högt.

Baksidetext
Unga Cressida Mayfield försvinner i vildmarken utanför det lilla samhället Karthago, New York. Traktens invånare hjälper till i sökandet, men dagarna går utan att något resultat. Den siste som tycks ha sett Cressida är systern Juliets före detta pojkvän, en ung Irakveteran som är svårt traumatiserad av sina krigserfarenheter. Misstankarna mot honom stärks, samtidigt som familjen Mayfield slås i spillror av sorgen efter en dotter som de kanske redan förlorade innan hon försvann.

Min kommentar
Många gånger har jag läst/sett/hört lovord om Joyce Carol Oates böcker och för drygt sju år sedan köpte jag Karthago på bokrean. Sedan har den bara stått där och samlat damm. Av någon anledning så har det tagit emot att läsa den. Jag tyckte att det var en bra idé att ta tag i den under en flytt, så att den skulle räcka länge. Det gjorde den. Men kanske av fel anledning.

Man kan nog kort säga att den här boken har precis allt jag inte gillar i en text. Boken är otroligt ordrik och ja, jag skulle kalla det för ordbajseri. Faktum är att jag får känslan att detta är ett första utkast, skrivet direkt ur huvudet och utan att ha editerats överhuvudtaget. Tankar, prat, tillbakablickar och allt möjligt blandas lite hur som helst och det gör det väldigt, väldigt rörigt. Jag kan se behovet att göra det rörigt i en av trådarna. Förmodligen så är det precis lika förvirrat i den karaktärens huvud.

Berättarstilen är bara konstig, för mig. Helt slumpmässigt, tycks det, placeras ord/fraser inom, växelvis, citationstecken eller apostrofer. Ibland är det kursivt. Ibland versaler, Ibland fetstil. Parenteser vimlar det av. Ibland är det parenteser inom parenteser. Jag kan inte se någon som helst logik i när vad används. Det är bara otroligt jobbigt att läsa. Korta avhuggna meningar blandas med evighetslånga. Ibland en halv sida långa. Det finns många naturliga ställen att dela upp dem, men satserna bara staplas på hög. Det blir helt omöjligt att hitta en rytm. För att göra det hela än värre så upprepas saker in absurdum. Texten känns lika dysfunktionell som familjen Mayfield.

Karaktärerna är inte speciellt många, men inte någon av dem är sympatisk. Det är egentligen bara en enda som jag kan känna någon empati med. Alla andra är världsfrånvända, självupptagna och rent allmänt otrevliga. Omöjliga att tycka om. Varenda karaktär, hur liten roll den än har, får en rejäl bakgrundshistoria. Vare sig det behövs eller ej. I mitt tycke är detta en ganska ointressant (berättad) historia. Stundtals rent tråkig. Den lockar inte alls till läsning.

Många påståenden kastas ut, utan egentlig grund, bara den att författaren jar bestämt det. Som att Cressida är ett konstigt och svårt namn. Och att en man på 92 kg är gigantisk. Inte bara en gång. Oavbrutet och ideligen.

Temat i Karthago borde göra historien berörande, men det känns mer som att karaktärernas känslor skyfflas ner i halsen på mig. De påtvingas mig så in i minsta detalj att jag bara tappar intresset. Jag måste få lov att känna och uppleva själv. Den känns pretentiös och onödigt lång. Väldigt förutsägbar är den också. Det positiva med boken är att den är mycket samhällskritisk och det gör den i alla fall bra. Om det blir någon mer bok av Joyce Carol Oates? Det är tveksamt. Just nu känns det inte så, men jag vet ju att jag tycker att alla borde få en andra chans.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,41 i genomsnitt (beräknat på 4 955 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Karthago: Boktanken, DAST Magazine och Den läsande kaninen.