Smakebit på søndag: Karthago

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu minns jag varför det har tagit emot att flytta. Det har varit, och är fortfarande, extremt jobbigt. Ungefär 150 kartonger blev det, varav 40 med böcker (som vi inte ens börjat packa upp). Kartongerna fick inte plats i de rum där de hörde hemma, så allt är utspritt överallt. Jag behöver semester efter det här. I övrigt verkar vi, så här långt, ha fått rena vinstlotten med den nya lägenheten. Än så länge är det tyst och lugnt. Trots att grannarna har små barn.

Kanske var det ett korkat beslut att välja att läsa en (nästan) tegelsten under flytten, men jag tänkte mer att den skulle räcka tills det mesta av stöket var klart. Alltså blev det Karthago av Joyce Carol Oates. Min första bok av henne och just nu känns det som att sannolikheten för att det blir fler är väldigt låg. Jag vet inte om just den här boken är speciell, men hennes sätt att skriva passar inte mig alls.

Min smakebit är från sida 271:

    Praktikanten vände snabbt bort blicken från den unge sydamerikanen för hon ville inte se honom i ögonen.
    Han var sårad. Han var en veteran.
    Han hade nyligen kommit hem från kriget. I Afghanistan? Eller i Irak?
    Hon översköljdes av illamående och skuldkänslor. Skuldkänslor, som var så starka att det vände sig i magen på henne.
    Hon vände sig inte om för att se efter den unge mannen, som tydligen var jämnårig med henne, tillhörde hennes generation. Hon upplevde det raseri han kände, såg det i hans kropp med de muskulösa axlarna, i de kraftiga underarmarna och i de starka händerna som kramade de kryckor med vars hjälp han kunde röra sig med något slags stel snabbhet, mycket fortare äv vad man skulle kunnat vänta sig av en handikappad pojke.
    Det vill säga, en sårad veteran.