"Skumtimmen" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 1
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2008
Förlag: Månpocket






Första meningen: Muren var byggd av stora och runda stenar av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.
Sista meningen: Men om någon senare frågade honom hur begravningen av den lille pojken hade varit, skulle Bengt Nyberg kunna svara att den hade känts ljus och värdig och fridfull, som - ja, som en sorts avslutning.

Baksidetext
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Min kommentar
Även i den här boken har vi två olika berättare, den ena berättelsen sker i nutid och skrivs i imperfekt. Den andra berättelsen är då följaktligen dåtid och den berättas i presens. Jag har aldrig funderat på det här, men nu känns det ju lite som att det är ett vanligt berättargrepp. Jag har ett lite tudelat förhållande till böcker som har två berättelser, men jag tror att det är mest positivt. Om det görs på ett bra sätt. Som i Skumtimmen.

Jag, som aldrig brukar gilla miljöbeskrivningar, blev riktigt sugen på att åka till Öland, Visserligen har jag varit där tidigare och till och med åkt runt hela ön, men jag tror jag skulle titta med andra ögon nu, på ett bra sätt. Ödsligheten fullkomligt hoppade ur boken och slog mig i huvudet. Det gjorde han bra, Theorin.

Persongalleriet var precis lagom stort, det går alltså att skriva en bra historia utan att blanda in mer än ett 20-tal människor. Utan att för den skulle göra den skyldige för tydlig. Även om jag var den på spåren, men tyckte att det skulle bli ett för jobbigt slut. Det gjorde han också bra, Theorin.

Tempot var långsamt. För det mesta passade det historien, men ett tag i mitten tyckte jag att allt bara gick i stå. Jag kom inte framåt alls, allting bara stod och stampade, men det satte lite mer fart igen efter ett tag.

Slutet ja, det blev så där jobbigt som jag inte ville tro. Ett extra plus för att det var, trots allt, lite oväntat i en bokvärld full av lyckliga och tillrättalagda slut.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att jag inte visste när "nu" var. Jag fick för mig att jag i början av boken läste tidigt 90-tal, men det kunde jag inte hitta igen när jag letade (i eftertexten står det mitten av 90-talet). För mig är det viktigt att det anges tydligt när "nu" är, om det inte är riktig nutid, vilket betyder när boken skrevs, runt 2007-2008 i detta fall. Ingenting stämde för mig vad gäller priser och användnig av mobiltelefoner. Det var lite störande, men överkomligt.

Jag har tidigare läst Nattfåk av Johan Theorin f.bl (före blogg) och den gillade jag så mycket att den fick en fyra i betyg. I Skumtimmen saknar jag det som skrämde mig i Nattfåk. Inget spökligt, rysligt eller mystiskt. Bara en sörjande mamma, hennes gamle far och en försvunnen pojke. Inte så bara kanske, boken var bra, men den var lite för "lagom".

Boktipset estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Skumtimmen: Boktradition, Bokgalleriet och Boktoka.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Skumtimmen av Johan Theorin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.