"Brännmärkt" av Lizette Edfeldt

Författare: Lizette Edfeldt
Titel: Brännmärkt
Genre: Science fiction
Antal sidor: 434
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Imperiet 1
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 september 2021




Första meningen: Blodiga fötter springer över det frosttäckta gräset.

Baksidetext
Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. En värld, fyra zoner, tio rang.

Detta är Imperiet. I rang åtta lever Adeline Theta - en sarkastisk och upprorisk tjej som vägrar att acceptera sitt öde. Runt halsen bär hon det enda hon har kvar efter sin bortgångna mor en amulett i silver. Smycket är hennes mest värdefulla ägodel, men den drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel. Hon tvingas ta upp kampen mot Imperiet, som visar sig vila på hemligheter mörkare och blodigare än hon någonsin kunnat ana. För att överleva måste hon ge upp det hon håller allra kärast. Kanske till och med sig själv...

Min kommentar
Brännmärkt dök upp som en överraskning här, för ett bra tag sedan. Den har inte varit högprioriterad, av olika anledningar. En av dem är att beskrivningen lät som något jag har läst många gånger tidigare, men det är ju trots allt så att svensk dystopi, det är man inte direkt bortskämd med. Så i år åkte den upp på Boktolvan. Nu är den äntligen läst och jo, den är väldigt lik andra dystopier.

Det här känns lite som en blandning av Hungerspelen, Divergent och Diabolic (de enda moderna YA-dystopier jag har läst). Personligen så tycker jag att den följer dystopimallen till punkt och pricka (inklusive triangeldramat, och oj, vad jag är less på det), men det är ingen nackdel. Det är också mycket tydligt att den är riktad till en yngre publik. Det jag är säker på att jag hade älskat i min ungdom blir jag bara trött på nu. Så mycket drama...

Världsbygget känns solitt, förutom att själva indelningen av människor inte känns vare sig trovärdig eller effektiv. Karaktärerna är inte speciellt många, men de är tillräckligt många för att det ska bli bara lite förvirrande när alla i samma rang heter samma i efternamn. Det namnet används dessutom i dialogen, så "Kom nu, Theta." kan vara riktat till vem som helst av alla som bor i hela området. Det brukar ändå ge sig vem som menas, men ändå.

Nu, när jag skulle sätta ihop det hör inlägget, upptäckte jag att många har hyllat boken för att den är normbrytande. Visst, hela frågan om sexualitet och kön är avkönifierad, eller vad man ska säga, men... Jag skulle vilja kalla karaktärerna för dystopistereotyper - den lågättade tuffa, snygga tjejen i huvudrollen; den otrevliga, men snygga och starka, manliga birollen, som så klart visar sig vara riktigt trevlig; den fula och elaka och grymma manliga ledaren. På det viset bryter den inga normer alls. Min bedömning bryr sig inte ett dugg om om två människor av samma kön får gifta sig eller om ordet hen används (många gånger helt i onödan, enligt mig). En bok blir inte automatiskt bra för det och inte heller bedömd efter det. Det jag däremot tycker är bra med den här boken är att detta med vem någon blir kär i inte är ett problem överhuvudtaget. Det bara är.

Det här är lite som en debut brukar vara, tycker jag. Den är lite för tydlig, lite för detaljerad, lite för förklarande. Många uttryck används om och om och om igen och en del saker upprepas, många gånger. Hur många gånger måste jag få veta att Davian har isblå ögon? Jag har inte räknat, men jag är ganska säker på att 50 gånger inte räcker. Jag skulle nog våga påstå att läsaren, förmodligen, inte är dum i huvudet och fattar redan första gången något berättas. Bland annat gäller det ledtrådarna, som upprepas in absurdum, vilket gör att den så kallade tvisten inte blir någon överraskning alls.

Potentialen på Brännmärkt är väldigt hög och jag vill kalla detta för bra svensk dystopi. Fortsättningen verkar dröja, men när den kommer så tror jag minsann att jag vill läsa den. Jag tror att den kan vara mycket bättre.

Avdelningen för olika funderingar:
Det här med de röda strecken i dörrkarmen... Vem tog egentligen bort det första strecket? Och var det verkligen det enda de hade att gå efter? Sprang de runt där i mörkret och letade efter röda streck? Det låter väldigt ineffektivt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 186 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Brännmärkt: Bokhuset, Mitt liv i ord och Boktycke.