"En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 491
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Miserere
Översättare: Cecilia Franklin
Serie: -
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juli 2014





Första meningen: Skriket var fånge i orgeln.

Baksidetext
En körledare hittas mördad i en armenisk kyrka i Paris. Snart försvinner också barn ur kören. Lionel Kasdan, en pensionerad polis som tillhör församlingen kastar sig genast ut i mördarens spår, i något som är långt ifrån en officiell polisundersökning. Den hårdföre snuten Cédric Volokine, som egentligen borde vara på avgiftning, intresserar sig också för de försvunna barnen. De två försöker tränga in i mördarens hemlighet och förstå hans motiv i ett fall där allt tycks kretsa kring den mänskliga rösten.

Min kommentar
Jean-Christophe Grangé har skrivit boken som en av mina favoritfilmer, De blodröda floderna, bygger på. Detta upptäckte jag efter jag hade köpt En mässa för de döda på en semester för tre år sedan. Varför, kan man då undra, har det dröjt så länge innan jag läste den? Mest är det nog på grund av mina förutfattade meningar om franska böcker, men också för att boken är ganska tjock och tätskriven. Det har helt enkelt tagit emot. Men nu har jag läst den och gissa om jag är glad för det...

Vi kom dock lite på kant direkt från början, boken och jag, när prästen som hittade liket gjorde det 16:45. Sedan ringde han till sin vän polisen, som tittade på klockan när han kommit till liket. Då var den 16:22. Såvida det inte handlar om en tidsresa, helt utan förvarning och anledning, så måste det ju ha blivit galet någonstans. Visst, det är ett litet fel och det har ingen som helst betydelse för historien, men jösses vad det stör mig.

Till slut får jag ändå falla till föga. Det här är en gediget skriven historia, utan trams som vardagsproblem och kärlekshistorier. Här handlar det bara om polisens, visserligen väldigt oortodoxa, arbete. Inga ledtrådar ramlar över det otroligt omaka radarparet, de letas upp, placeras i kontext och slutsatser dras. Radarparet ja, det är så osannolikt och underligt att man bara måste älska dem båda två. De kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt och bara relationen dem emellan gör den här boken läsvärd.

Boken är härligt uppfriskande politiskt inkorrekt, förmodligen är det inget som drabbat Frankrike och det känns väldigt ovant att läsa något som inte är tillrättalagt och "lagom". Men, som sagt, härligt. Det här är en odyssé genom monstruösa tortyrmetoder och -redskap och väldigt, väldigt sjuka sinnen. Det enda som eventuellt stör mig genom berättelsen är de ibland för utförliga historieföreläsningarna och förklaringar av självklarheter.

Mot slutet befinner vi oss väldigt nära gränsen till vad som är trovärdigt, men sanningen är att jag egentligen inte har några som helst problem med att så här sjuka människor finns. Det enda jag möjligtvis skulle kunna invända mot är Lionels och Cédrics smått övermänskliga förmågor vid själva uppgörelsen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4.1. På Goodreads hade den 3.76 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En mässa för de döda: Pocketblogg, Annika och Maria L.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.