Bokföring enligt Monika: "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist

Genre: Skräck
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2006
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 november 2014

Första meningen: "Salud, commendante."

Baksidetext
Stockholm en dag i mitten av augusti. Det är onaturligt varmt fast det är sent på kvällen och överallt klagar människor på huvudvärk. Det känns som om ett elektriskt fält lagt sig över stan. Ett omvänt strömavbrott. Inga lampor kan släckas, inga maskiner stängas av. Paniken ligger i luften. Så plötsligt är allt över. Ingenting har hänt...

Den pensionerade journalisten Gustav Mahler är trött på livet. Allt har gått fel och allra värst är att hans älskade barnbarn Elias nyligen dött i en olyckshändelse. Nu får Mahler plötsligt ett samtal från en gammal kontakt på Danderyds sjukhus som påstår att de döda vaknar. Det måste vara ett skämt. Ändå tar han sig dit för att undersöka saken. Han möts av en lika ofattbar som skrämmande syn. Läkare på sjukhuset bekräftar: massor av människor som avlidit under den senaste tiden tycks ha vaknat till liv. Mahler slås av en tanke. Elias. Men han är ju begravd. Mahler vet ändå att han måste åka till kyrkogården.

Min kommentar
Detta är tredje boken jag läser av John Ajvide Lindqvist. Först läste jag om vampyrer, som jag egentligen inte alls gillar, och blev helt såld. Därför tänkte jag nu att det var dags för Ajvides version av zombies. Zombies, som jag noga räknat gillar ännu mindre än vampyrer. Varför jag läser om något jag inte gillar? Ja, det kan man fråga sig.

Faktiskt är svaret ganska enkelt i det här fallet. John Ajvide Lindqvist skriver inte vanliga vampyr- och zombieböcker, de är väldigt mycket mer. Och där ser man lite faran med att kategoriskt vägra en genre bara för att man läst en dålig bok. Jag är i själva verket inte speciellt förvånad över att jag gillar även den här boken, det funkade ju med vampyrer. Men precis som i Låt den rätte komma in så är det inte "monstren" som är de otäcka och det är inte de som skrämmer mig. Det är de vanliga människorna.

Boken börjar helt fantastiskt och jag är fast efter bara ett par meningar. Det är något med språket eller uppbyggnaden som trycker på helt rätt knappar. Det kan också vara de lågmälda, men träffande beskrivningarna av människor och deras relationer. Med väldigt enkla medel får han mig att se allt för mitt inre öga och när han låter statsministern, utan att säga hans namn, prata så vet jag ändå exakt vem det är. För precis så där pratar han ju. Och jag verkligen älskar Ajvides sätt att ta det vardagliga och göra det skrämmande. Det här är ändå inte en vanlig skräckroman, här finns inga billiga skrämseleffekter eller läskiga monster, det är kusligt på en helt annan nivå.

Jag vet inte vad som skulle hänt i andra länder, men det som händer är väldigt typiskt svenskt. Det tillsätts utredningar, kommittéer och alla människor tror sig veta vad som är bäst för de omlevande. Ja, omlevande, för naturligtvis måste de ju kallas något. Och naturligtvis måste de införlivas i samhället, så de inte blir kränkta. Ingen verkar tänka på att detta är döda människor, utan alla olika grupper försöker dra fördel av dem. Allt från personliga skäl till stora, grandiosa planer får folk att reagera på olika sätt.

Slutet är oväntat och, ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i kombination med en zombiebok, vackert. Egentligen det enda tänkbara slutet, ändå har jag fått veta att novellen Sluthanteringen i novellsamlingen Pappersväggar kan ses som slutet på den här historien. Det är bara en sak jag inte förstår [spoiler]om larven är själen, varför blev inte de omlevande som vanligt då?[/spoiler]

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 2355 betyg).
På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 6014 betyg).
Jag ger den 4,0.