En smakebit på søndag: Lewismannen

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Boken jag läser nu är andra delen i Isle of Lewis, Lewismannen, av Peter May. Första boken gillade jag ganska mycket direkt efter jag läst den, men sedan har den på något sätt växt och blivit fantastisk. Så nu försöker jag att inte ha skyhöga förväntningar på denna. Det är svårt.

Min smakebit kommer från sida 73.

Fin hade svårt att slappna av. Det kändes konstigt att vara tillbaka i huset som var förknippat med så många barndomsminnen. Huset där han och Artair hade fått privatlektioner av mr Macinnes. Huset där de hade lekt som barndomsvänner ända sedan de kunde gå. Ett hus fullt av mörka hemligheter som de båda två hade bevarat enligt en tyst överenskommelse.
     För Marsaili var det bara huset där hon bodde. Där hade hon tillbringat tjugo glädjelösa år med en man som hon inte älskade, och där hade hon vårdat sin sjukliga svärmor och uppfostrat sin son.
     När de kom tillbaka från Stornoway hade hon frågat om Fin ville äta middag med henne och Fionnlagh, och det hade han med glädje tackat ja till. Nu slapp han burksoppan som han hade tänkt värma på sitt lilla campingkök.
     Solen hade ännu inte gått ner, men det mörka, lågt hängande molntäcket gjorde att det redan kändes som kväll. Vinden ven runt dörrar och fönster och fick regnet att smattra mot rutorna utan förbarmande. Den blåste ner röken genom skorstenen och ut i vardagsrummet så att huset fylldes med den stickande doften av bränd torv.