"Vattenänglar" av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Vattenänglar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 januari 2018




Första meningen: Himlen är svart bakom ännu svartare moln.

Baksidetext
Kriminalinspektör Malin Fors är våldsrotelns stjärna. Envis och skicklig, intuitiv och intelligent. Besatt. Ständigt på flykt från sig själv, uppslukad av arbete. En septemberonsdag kallas hon till en villa i ett av Linköpings finare områden. Ett gift par har hittats mördade i sin jacuzzi. Nakna och isblå i ett vatten som inte längre är genomskinligt klart. Deras femåriga adoptivdotter Ella är försvunnen och ett intensivt sökande inleds. Är flickan vid liv och har förts bort? Eller har hon försökt rymma från mördaren och drunknat i Stångån? Medan tunga regnmoln vakar över staden dras Malin Fors och hennes kolleger in i ett fall där gränserna har blivit otydliga. Mellan döda och levande, mellan gott och ont. Utredningen tvingar henne att konfrontera sina egna demoner, och begäret att låta alkoholen sudda ut verkligheten är starkare än någonsin. Men hon vet att hon inte får ge upp. Hon kan inte svika Ella. Hon måste hitta henne och den som dödade hennes föräldrar.

Min kommentar
Jag undrar om inte jag egentligen hade tänkt göra slut med serien om Malin Fors efter förra boken, men så hade jag ju vunnit Vattenänglar i en utlottning. Däremot vet jag med bestämdhet att jag var riktigt urless på de dödas röster. Det är förmodligen därför som den (och resten av serien) har stått oläst i hyllan sedan februari 2013. Fem år, snart, alltså. Men nu är det dags att ta tag i de här böckerna igen.

Ända sedan jag läste första delen så har jag, hur underligt det än kan låta, känt mig sugen på att åka till Linköping, där böckerna utspelar sig. Jag får en bra känsla för staden, trots allt elände som händer där och trots att Kallentoft verkar göra sitt bästa för att göra den outsägligt mörk och dyster. Första meningen i boken sätter tonen, skulle man kunna säga.

Språket är som det brukar i de här böckerna, för det mesta är det fantastiskt, men plötsligt och utan förvarning kan det gå över gränsen till pretentiöst och högtravande. Detta sker för det mesta när karaktärerna tänker otroligt krystade och flummiga tankar eller när de döda svamlar. De där döda alltså, hur kan det egentligen komma sig att de vet precis allt. Utom vem som har dödat dem.

Karaktärerna är på tok för många och inte en enda av dem är lycklig. De försöker vara lyckliga, men de hänger hela tiden upp sig på det som är mindre bra. Valen de gör är ibland obegripliga. Allt är mörkt och destruktivt. Malin själv börjar bra i den här boken, men sedan (med hjälp av sin helt osannolikt självupptagna och osympatiska pojkvän) så ramlar hon dit igen. Hade jag haft den där Peter här så hade jag berättat en del saker för honom. Hennes dotter blir jag också lite irriterad på, hon har väl kanske inte haft världens bästa uppväxt, men ändå. Många av karaktärerna har en del mindre populära åsikter och jag gillar att de får lov att ha dem. Åsikterna presenteras bara för mig, utan värderingar, och jag får själv ta ställning. Jo, just det. Det har börjat en ny stjärna i Malins grupp. Elin. Jag har stort hopp om henne.

I Vattenänglar finns det ett stort moraliskt dilemma. Vad som är rätt (från början alltså) är inte alls svårt att förstå, men hur i hela friden rättar man till något som har blivit så katastrofalt fel. Jag kan tycka att Kallentoft väljer en ganska enkel lösning, men för mig känns den trovärdig. Jag blir förskräckt över vad vissa människor tycker sig ha rätt att göra. Då menar jag inte bara att sälja barn som sexslavar. Det är klart att man måste försöka rättfärdiga vissa saker för sig själv, men skulle man verkligen tro på det?

Jag tycker det här är en av de bättre böckerna i serien. Det kan bero på att det var ett tag sedan jag läste förra delen, eller på att det inte finns så många störande anderöster, eller på att Kallentoft har slutat(?) sparka åt alla håll samtidigt. Förmodligen kommer jag fram till en slutsats när jag fortsätter läsa resterande fem delar.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 391 betyg).
På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 502 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Vattenänglar: Bokstunder, Läsa & Lyssna och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Veckans topplista: Danmark

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Danmark.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här temat, men jag väljer författare från Danmark. Det borde vara enkelt.

1. Jussi Adler-Olsen måste ju vara först på den här listan, med sin serie om Avdelning Q.
2. En bok som alltid får vara med när det handlar om Danmark är Flyktingen av Olav Hergel. Den läste jag pre-blogg så det finns tyvärr inget inlägg om den.
3. Vi, de drunknade av Carsten Jensen är en rejäl tegelsten, men den går snabbt att läsa. Den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
4. Kåda av Ane Riel måste ju vara med också.
5. Passageraren av Steffen Jacobsen är första delen i en serie, men också den enda bok som är översatt till svenska av den här författaren. Synd. Humorn i boken passade mig perfekt.

TV-serie: Manhunt: Unabomber (2017)

Titel: Manhunt: Unabomber
Originaltitel: Manhunt: Unabomber
Genre: Drama
Skapad av: Andrew Sodroski, Jim Clemente, Tony Gittelson
TV-bolag: Discovery
Skådespelare: Sam Worthington, Paul Bettany, Lynn Collins, Stan Cole, Keisha Castle-Hughes
Premiär: 2017-08-01
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Netflix januari 2018




Handling
Manhunt: Unabomber följer FBI-agenten Jim Fitzgerald, som spårade upp Ted Kaczynksi, Unabombaren, och såg till att han drogs inför rätta genom sin expertis inom profilering och forensisk lingvistik.

Min kommentar
Den här serien fick sambon rekommenderad av en kollega och eftersom vi fortsätter att beta av serier på Netflix så tyckte vi att vi lika gärna kunde prova. Det lät ju som att den kunde vara intressant.

Efter kanske 15-20 minuter in i första avsnittet så var jag nästan beredd att ge upp den. Det hoppades friskt mellan olika år, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det blev oerhört rörigt. Varför sker inget i kronologisk ordning längre? Jag stör mig jättemycket på detta.

Det är ju en intressant historia det här och precis som vanligt så funderar jag på hur mycket sanning det finns här. När jag googlar lite så verkar det mesta ändå vara rätt och riktigt. Det får mig att inte känna mig ett dugg förvånad över att så många brottslingar kommer undan. FBI:s agerande gör mig så frustrerad.

Den enda skådespelaren jag känner igen på riktigt är Sam Worthington och han är lysande. Med små medel förmedlar han massor. Han gör den här smått besatta karaktären väldigt trovärdigt.

Jag kan rekommendera den här serien om man är intresserad av Unabombaren, men har man inget intresse av det fallet eller verkliga rättsfall rent generellt så kan man nog hoppa över den. Men jag är ändå glad att jag har sett den.



På TV-serier.nu hade säsongen 4,0 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 15 217 betyg).
Jag ger säsongen 3,5.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på discshop.

Film: Fyren mellan haven (2016)

Titel: Fyren mellan haven
Originaltitel: The Light Between Oceans
Genre: Drama
Regissör: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, M.L. Stedman (bok)
Skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz, Florence Clery, Jack Thompson
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Storbritannien | Nya Zeeland | USA
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 12 december 2018




Handling
Fyrvaktaren Tom Sherbourne och hans hustru Isabel lever ett stillsamt och harmoniskt liv på en karg ö utanför Australiens kust. Men den perfekta ytan börjar spricka i kanterna när det visar sig att Isabel inte kan få barn. En dag hittar de en död man och ett ensamt, gråtande spädbarn i en livbåt som blivit uppspolad på stranden. Dilemmat som paret ställs inför kommer att ge eko långt ifrån ön – och helt skaka om såväl deras som en komplett främlings liv, i denna passionerade berättelse om kärlek, hopp och ett ödesdigert val.

Min kommentar
Ett tag funderade jag på att läsa den här boken, men sedan fick jag veta att den skulle bli film. Med Alicia Vikander. Då bestämde jag mig för att vänta på filmen. I stället. Vi försöker ju ändå se allt hon gör.

Det finns väldigt mycket jag skulle kunna säga om den här filmen, men det är nog omöjligt för mig att få fram de rätta orden. Jag tyckte det började väldigt lovande, men det som görs från början är bara felfelfel och kan aldrig någonsin bli rätt. Det som störde mig allra mest och faktiskt gjorde mig arg på riktigt är att ingen av de här människorna ens verkade reflektera över var barnets mamma var någonstans. Här tappar filmen det mesta av min sympati.

Resten av filmen görs bara fler och fler fel, alla som överhuvudtaget kan göras, men det finns inget rätt som kan fixa till det första kardinalfelet. Det är melodramatiskt, sentimentalt och lite svulstigt, vilket gör det väldigt svårt för mig att bli riktigt berörd. Däremot blir jag väldigt ledsen för det här stackarns barnets skull.

Jag brukar verkligen gilla allt som Alicia Vikander gör, men här har jag svårt att förmå mig att tycka att hon är bra. Förmodligen bara på grund av att jag tycker så hjärtligt illa om hennes rollfigur. Michael Fassbender är den som är bäst i mina ögon, han är inte överdramatisk på något sätt.

Filmen är väldigt snyggt filmad och miljöerna är fantastiska. Den är inte dålig på något sätt, det är bara att det blir för mycket. Och så är den på tok för lång. Över två timmar håller den inte för och slutet är onödigt utdraget, det blir mest samma sak flera gånger.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 449 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 36 196 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Glasslottet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Boken jag läser ju, Glasslottet av Jeannette Walls, kanske ligger en bit utanför vad jag brukar läsa. Även om det bara hade varit en vanlig roman så hade det varit så, men detta är faktiskt till och med en självbiografi. Jag började läsa den igår morse när jag inte kunde somna om och har inte kommit jättelångt, men det här är så beklämmande och ändå så fullt av kärlek att jag faktiskt inte vet vilken fot jag ska stå på. En film har det blivit av den också och jag gissar att jag kommer att se den sedan.

Det är svårt att välja en smakebit ur den här boken för den vimlar av stycken som är speciella. På något sätt.

Min smakebit är från sida 86. Pappa Rex har precis lärt Jeannette att simma. Medelst upprepade islängningar på djupt vatten.

    "Du kan ju, gumman!" skrek pappa. "Du kan simma!"
    Jag stapplade upp ur vattnet och satte mig på de förkalkade klipporna, medan bröstkorgen hävde sig upp och ner. Pappa kom också upp, och han försökte ge mig en kram, men jag ville varken ha med honom att göra eller med mamma, som hade legat på rygg och flutit omkring som om ingenting hade hänt, eller med Brian och Lori, som kom fram och gratulerade mig. Pappa sa gång på gång att han älskade mig, att han aldrig skulle låta mig drunkna, men att man inte kan hålla sig fast i kanten hela livet, att en läxa som alla föräldrar måste lära sina barn är att om man inte vill sjunka är det bäst att man lär sig simma. Varför skulle han annars göra på det här sätter? frågade han.
    När jag väl hade hämtat andan insåg jag att han måste ha rätt. Det fanns ingen annan förklaring.

Läsplanering februari 2018

Februari är ju en kort månad så jag har försökt hålla ner sidantalet lite. Jag ska ju dock åka tåg i flera timmar och vara på läsretreat en helg så kanske blir det mer läst än vad jag tror. Eller mindre 😁

• Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij. Hyllvärmare. Vi möts igen.
• Fågelbarn av Christin Ljungqvist. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.
• Gargoylen av Andrew Davidson. Hyllvärmare. Boktolva
• Vindsjälar av Mons Kallentoft. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.

En av årets mest efterlängtade böcker

Jag går ju in i 2018 med utgångspunkten att jag inte ska skaffa mig så många nya böcker i år. Med "inte så många" menar jag absolut inte noll, men inte heller 150 stycken. Det finns ju dock en del böcker som jag redan på förhand vet att jag bara måste äga.

Artemis av Andy Weir är en av de där böckerna som jag inte kan motstå och som jag dessutom har längtat efter sedan jag läste Ensam på Mars. Nu har den landat här hemma. Jag kunde inte hålla mig utan läser den redan. Tack till Bookmark Förlag!

Helgfrågan v 4 (25 - 28 januari)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vilken bok har fått ditt lägsta betyg?

Det är faktiskt väldigt sällan som jag läser en riktigt genomusel bok och jag hittar egentligen bara två böcker som har fått det lägsta som jag kan ge: 0,5. Den senaste var i "modern tid", alltså under bloggens tid, och det var Saltstoden av Ole Korneliussen. Förmodligen är det en fantastisk bok som jag bara inte fattar, men den var verkligen inte bra. Fullständigt obegriplig.

Den andra boken var ganska många år sedan (1991) och det var Partisaner av Alistair MacLean. Jag har läst många MacLean och många av dem ar varit bra, en del till och med väldigt bra. Partisaner var inte det. Jag minns inte mycket, men det jag kommer ihåg är att den var helt sanslöst sexistisk.

Bonusfråga: Vilken tv-serie tycker du är riktigt bra?

Det är nästan omöjligt att svara på den här frågan, jag älskar TV-serier. Nästan lika mycket som böcker. Men bara nästan.

En av de senare jag sett och gillat är Godless, en Västern (ja,faktiskt) och en ruggigt bra sådan. Designated survivor har jag bara sett första säsongen av och den var riktigt bra den också. Narcos är en serie som förtjänar mer uppmärksamhet och där har jag sett två säsonger. Och så har vi ju Ozark, Breaking Bad, Game of thrones, Modern Family och så den som har fått full pott (i alla fall första säsongen), Stranger things. Det finns hur många som helst. Och Castle. Och Person of Interest och...

Just i dag har jag faktiskt börjat titta på Suits och den verkar ha potential den också.

Hett i hyllan #128

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så tar vi ett jättekliv en månad framåt och befinner oss i slutet av augusti 2014.

Ett ganska kort tag var jag så lyckligt lottad att de på sambons jobb skänkte bort nya böcker. Så gör de inte längre, men han hann komma hem med några stycken innan det ändrades. Fyrtio dagar utan skugga av Olivier Truc var en av dem.

Precis som för nästan alla andra olästa böcker i min hylla så gäller att jag inte fattar att den inte är läst än. Det här låter både spännande och intressant. En fransman som skriver om Lappland, polarnätter och samer. En utomståendes ögon brukar se så mycket mer.

Naturligtvis så är detta en serie och det verkar ha kommit en del två och så kommer del tre i mars. Dags att börja läsa kanske.

Så här beskrivs boken på baksidan:

Kautokeino, Lappland. Polarnatt och iskallt. Snart ska solen stiga igen, efter fyrtio dagars mörker. En flera hundra år gammal trumma har nyligen återlämnats till ett museum och det sägs att trummans kraft kan hjälpa nåjder, samernas schamaner, att kommunicera med de döda. Men trumman försvinner och det finns många misstänkta.

En renägare hittas mördad med öronen avskurna. Klemet och Nina på norska Renpolisen tror att det finns en koppling mellan stölden och mordet. Men alla vill inte att efterforskningarna ska lyckas.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Kommande böcker februari 2018

Jag vet inte vad jag ska tro när jag går igenom intressanta boksläpp för februari. En bok hittar jag. En. Det verkar komma en hel del nyutgåvor, men inte så mycket nytt. Är nu detta bra eller dåligt?

Avgrund av Jeff Vandermeer
Genre: Science fiction
Serie: -
Antal sidor: 240
Utgivningsdatum: 2018-02-19
Förlag: Fria Ligan

Från Bokus
Område X har varit avskuret från resten av kontinenten i årtionden. Naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. Den första expeditionen återvände med rapporter om ett vackert Edenlikt landskap. Den andra expeditionen slutade med massjälvmord. Den tredje expeditionen
gick under i ett regn av kulor när dess deltagare vände sig mot
varandra. Deltagarna i den elfte expeditionen återvände som skuggor av sina forna jag. Inom veckor var alla döda i cancer. I Avgrund följer vi den tolfte expeditionen.

Gruppen består av fyra kvinnor: en antropolog, en lantmätare, en psykolog - den faktiska ledaren - och vår berättare, en biolog. Deras uppdrag är att kartlägga landskapet, att anteckna observationer av sin omgivning, av varandra, och över allt annat, att undvika att själva bli smittade av Område X.

Expeditionen anländer redo för det oväntade, och Område X lever upp till sitt rykte. Deltagarna upptäcker en enorm topografisk anomali och livsformer bortom all förståelse. Det är dock hemligheterna som de fört med sig över gränsen som till slut ska förändra allt.

Det här låter ju olidligt spännande.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

"Springfloden" av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Springfloden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 442
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 januari 2018




Första meningen: Nivåskillnaden mellan ebb och flod är normalt fem till tio centimeter vid Hasslevikarna på Nordkoster, utom när det är springflod.

Baksidetext
1987. Under en kall och likgiltig fullmåne begås ett sadistiskt mord på en strand på Nordkoster. Offret är en ung kvinna. Förövarna är tre personer. En ung pojke blir ofrivilligt vittne till mordet. Mordutredaren Tom Stilton på Rikskrim arbetar i motvind: offrets identitet kan inte fastställas, inget motiv hittas, gärningsmännen går inte att spåra. Till slut hamnar utredningen på hyllan. Över femton år senare får Stilton, via en annan utredning, en ny infallsvinkel på fallet. Men samtidigt börjar hans psykiska hälsa att vackla och efter en uppslitande skilsmässa tappar han helt fotfästet i tillvaron.

2011. Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett elevarbete på Polishögskolan om det olösta strandfallet. Hon vaskar fram så mycket hon kan via gamla källor, det svåraste visar sig dock vara att få tag i den som ledde mordutredningen. Tom Stilton är nämligen som uppslukad av jorden.

Min kommentar
Ut i ljuset med det bara. Jag har inte läst paret Börjlinds Springfloden förrän nu. 2018. Ja. Jag skäms lite. Boken har ändå stått i hyllan sedan den släpptes som pocket. Det är många år det. Nu, när jag hittat på utmaningen Sist på serien? så tog jag naturligtvis med den här serien och den blev först ut. Faktum är att jag nog borde ha lite stryk. Bara för att jag har låtit den stå oläst så länge.

Det är inte alls svårt att se att Börjlinds är manusförfattare. Miljöer och scener är väldigt väl beskrivna och det känns nästan som att jag är där. Berättelsen är dessutom uppbyggd i vad som känns som (väldigt) snabba filmklipp. Vissa trådar har extremt korta besök, ibland bara några rader. Det gör att det blir otroligt hoppigt. Jag gillar inte det här sättet i vare sig bok eller film. Språket motsvarar det snabba korta, även det är kort och lite avhugget. Många meningar består bara av ett enda ord. Min gamla svensklärare hade blivit galen. Dock är jag ganska förtjust i det, om det inte blir för ofta. Här håller vi oss nog precis på gränsen.

Karaktärerna är många. Väldigt många. En stor del av dem behöver inte ens vara där, men togs kanske med för att de skulle vara villospår (det funkade inte). Det blir ändå inte svårt att hålla ordning på dem. Jag tycker de är så tydliga med egna röster att jag hela tiden minns vem som är vem. Eller kanske beror det på att de är ganska udda. Allihop. Utan att på något sätt kännas osannolika. Jag gillar Olivia, Stilton, Mette, Mårten... ja, nästan allihop.

Det gällde att vara vaken precis hela tiden, inte tappa fokus en enda sekund. Då missade man något. Jag kan inte påstå att det var svårt att hålla sig fokuserad, det blev inte direkt långtråkigt någon gång. Ingen diskbänksrealism, inget vardagspussel så långt ögat kan nå och det är högst befriande att slippa det när man läser deckare (jo, det finns undantag). Som svensk deckare följer den traditionen att ta upp något samhällsproblem och även detta lyckas Börjlind med utan att det stör. Här finns inga pekpinnar överhuvudtaget.

Ett par scener i den här boken tar fullkomligt andan ur mig. Mordet alldeles i början är så grymt och hemskt att jag faktiskt inte kan släppa det riktigt. Andra scenen är Stilton i grottunneln. Jag vill inte vara så förmäten att jag påstår att jag kände den ångest som man skulle i någon av dessa situationer, men den jag kände var fullt tillräcklig, tack.

Trots att författarna gjorde sitt bästa med lite för många trådar, lite för tillkrånglad historia och lite för många sidospår så kom inte upplösningen speciellt oväntat. Dock finns det en ganska stor mängd som är höljt i dunkel när det gäller huvudpersonernas bakgrund. Jag hoppas det klarnar i de efterföljande böckerna. Att jag ska fortsätta läsa serien råder det inga som helst tvivel om.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 334 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 2 526 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Springfloden: Booze'n'Books, Bokstunder och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Top Ten Tuesday: Böcker jag verkligen gillade men inte minns mycket av

Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag som nu har tagits över av (That Artsy Reader Girl). Veckans uppgift är Books I Really Liked but Can’t Remember Anything/Much About.

Det finns åtskilliga sådana och jag gör helt enkelt så att jag väljer från den analoga lista jag skrev 1984. Jag har helt enkelt börjat i toppen av listan och fortsatt tills jag hittat tio.

1. Gå sakta kom tillbaka fort av David Niven. Han var väldigt länge en av mina favoritskådisar och när jag hittade den här boken så var jag bara tvungen att läsa.
2. Agnes Cecilia av Maria Gripe. Maria Gripe slukade jag nästan allt av i min ungdom.
3. Den långa vägen hem av Cynthia Voigt.
4. Världarnas krig av H.G. Wells.
5. Rosemarys baby av Ira Levin.
6. Mot nya världar av Arthur C. Clarke.
7. Hela serien om Karolin (Halvvägs till himlen, Fastersarvet, Uti Stockholm vill jag vara, Glaskronan, Dansa min docka, När var tar sin, Ända till himlen, Hjärtats hem, Så länge kärleken varar, Längtans land) av Gunborgh Wildh.
8. På stranden av Nevil Shute. Den här har jag faktiskt köpt, men jag har ännu inte läst om den.
9. Öster om Eden av John Steinbeck.
10. Serien om Övärlden (Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden) av Ursula K Le Guin.

Veckans topplista: Förintelsen

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Förintelsen.

Med anledning av förintelsens minnesdag 27/1 så handlar veckans topplista om just den. Jag har läst och sett min beskärda del av det här sorgliga kapitlet i den mänskliga historien. Nu för tiden så undviker jag det faktiskt, mest för att jag blir så otroligt frustrerad och arg. Men, som sagt, det ska inte vara några som helst problem att hitta fem stycken

1. Förintelsen av Gerald Green hamnar här, först. Både boken och TV-serien. Såg den första gången i skolan, i nian tror jag.
2. Flykten från Sobibor av Richard Rashke är även den både bok och filmatiserad.
3. De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg är en bok.
4. Schindlers list är också både bok och film, jag har bara sett filmen.
5. Pojken i randig pyjamas är också både bok och film, men jag har bara sett filmen.

Film: Patriots Day (2016)

Titel: Patriots Day
Originaltitel: Patriots Day
Genre: Thriller
Regissör: Peter Berg
Manus: Peter Berg, Matt Cook, Joshua Zetumer
Skådespelare: Mark Wahlberg, Alex Wolf, Kevin Bacon, Themo Melikidze, Melissa Benoist
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 5 januari 2018





Handling
Den sanna historien om den största människojakten i USA:s historia. När två bomber exploderar vid målet för det anrika Boston Marathon måste polisen och FBI samarbeta för att hitta attentatsmännen. När det ser som mest hopplöst ut ber myndigheterna staden Boston om hjälp. Snart finkammas hela storstaden på spår efter bombarna. Men de två terroristerna ligger hela tiden steget före och jakten blir en kapplöpning mot tiden - de kan slå till igen när och var som helst.

Min kommentar
Jag minns inte längre när jag första gången fick ögonen på den här filmen. Inte heller kommer jag ihåg varför jag ratade den. Jag kan inte ens erinra mig vad det egentligen var som fick mig att ändra mig. Filmen blev i alla fall inköpt till slut.

Patriots Day handlar alltså om terroristdådet vid Boston Maraton 2013. Det minns jag mycket väl, men efter att ha sett den här filmen så inser jag att jag antingen missade mycket i nyhetsrapporteringen eller att jag har glömt vad jag såg/läste. Eller att filmen eventuellt drar på lite. Jag tänker mest på det som, när jag googlar, kallas för eldstrid och shootout. Det som hände i filmen var ingen eldstrid. Det var krig. Inklusive en hel drös med "bomber". Nåväl...

Jag har ju alltid, av någon anledning, haft svårt för Mark Wahlberg (det kan vara en av anledningarna till att jag ratade filmen från början). Förmodligen har det att göra med att jag faktiskt inte tycker att han är någon speciellt bra skådis. Han gör alldeles säkert sitt bästa här, det är inte dåligt, men det är inte heller bra nog. Ingen skådespelare sticker egentligen ut, det är ett gediget hantverk. Varken mer eller mindre.

Det är ett ganska långsamt tempo, men när det väl händer något så händer det ordentligt och när jag i vanlig ordning googlar så verkar det mesta ligga hyfsat nära sanningen. Det som förstärker den autentiska känslan är att "vanliga" människor har fått en egen tråd. Det är också de berättelserna som berör mig mest. Speciellt när de här personerna får komma till tals på riktigt i eftertexterna och det var egentligen här det blev som mest intressant också.

Filmen är så väldigt mycket för lång, drygt två timmar är den och jag tror den hade tjänat på att klippas ner något. Dock inte den del som handlade om de alldeles vanliga privatpersonerna.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 309 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 57 806 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Vattenänglar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter drygt fyra års uppehåll är det dags att plocka upp serien om Malin Fors igen. De där böckerna av Mons Kallentoft där de dödas röster är ganska högljudda. Vattenänglar är sjätte delen och än så länge tycker jag nog att anderösterna har hållit en ganska låg profil. Tack och lov. Det var väl mest på grund av dem som jag tröttnade lite. Och kanske lite beroende på Malin själv. Hon är inte direkt någon sympatisk figur och jag kan inte påstå att jag gillar henne, men hon har min sympati.

Min smakebit är från sida 228.

Malin kommer gående mot bilen och i det grå förmiddagsljuset ser hon glåmig ut. Bristen på sömn har gett henne svarta ringar under ögonen. och hon stannar, gnuggar sig i ögonen, skakar på huvudet som en blöt hund och Zeke hoppas att hon ska lyckas skaka ur sig allt det hon behöver, men han tvivlar.
    Hon tickar nu. Malin.
    Men kommer hon att explodera?
    Jag hoppas inte det, och vad kan jag göra?
    Prata med henne? men då blir hon vansinnig, sist jag frågade hur hon mådde fräste hon åt mig att sköta mitt.

"När skruven dras åt" av Henry James

Författare: Henry James
Titel: När skruven dras åt
Genre: Skräck
Antal sidor: 151
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The turn of the screw
Översättare: Ola Klingberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1898 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2018




Första meningen: Visst hade historien hållit oss i spänning kring brasan, men förutom den självklara iakttagelsen att den var för kuslig, vilket ju en egendomlig historia som berättas i ett gammalt hus på julafton faktiskt ska vara, minns jag ingen särskild reaktion - inte förrån någon råkade påpeka att han aldrig tidigare hört talas om att en sådan hemsökelse drabbat ett barn.

Baksidetext
En ung kvinna börjar arbeta som guvernant på det ensliga godset Bly utanför London. Där möts hon av de två föräldralösa barn hon ska ta hand om, en tvetydig husföreståndarinna och en iskall, övernaturlig stämning. Snart börjar ett par egendomliga gestalter dyka upp oanmälda och en krypande fasa tar både guvernanten och läsaren i ett allt hårdare grepp.

Min kommentar
Det finns ju ett antal skräckklassiker som man som skräckfantast borde ha läst. När skruven dras åt är en av dem. Därför blev jag ju väldigt glad när jag såg att det hade kommit en nyöversättning och till slut så flyttade den hem till mig. Efter drygt två år som dammsamlande i hyllan så var det äntligen dags att läsa den.

Den här historien börjar precis likadant som otaliga andra som jag har läst från den här tiden; män som samlas och berättar spökhistorier för varandra. Här fanns visserligen ett par kvinnor också, men de åkte visst hem innan den här hemska berättelsen skulle ta sin början. Man får inte heller veta vad någon av berättarna heter, vilket verkar ha varit vanligt.

När jag började läsa så blev jag nästan trollbunden och ville egentligen inte lägga ihop boken och kliva av bussen. Det här tog dock slut efter 20-25 sidor. Ungefär samtidigt som guvernantens egen historia tog vid. Förmodligen beror det på en väldig massa saker, men den främsta anledningen är att det aldrig pratas i klartext. Det fullkomligt öser antydningar över en och eftersom jag inte alls kan relatera till vare sig tankar eller agerande så förstår jag inte vad det är som antyds. Alla de här sakerna var antagligen självklarheter på 1800-talet, men känns helt främmande på 2000-talet. Det mesta överdrivs och överdramatiseras och ingen säger vad den tänker. I mina ögon så är guvernanten och husan två hysteriska fruntimmer som bara går runt och skvallrar.

Den namnlösa guvernanten gör inte något speciellt bra jobb utan ägnar sig kanske mer åt sådant som inte ingår i hennes jobbeskrivning. Hon blir anförtrodd fullständigt ansvar för barnen, men vågar inte ens fråga en 10-åring varför han blev relegerad. I stället fantiserar hon och husan ihop något. Guvernanten är så självgod och vansinnigt nedlåtande mot husan, kanske var guvernant snäppet högre än husa. Klasskillnader verkar vara en viktig ingrediens här. Hennes (guvernantens alltså, det är så jobbigt när folk inte har namn) känslor för och behandling av de oerhört vackra, underbara och fantastiska barnen känns väldigt märkliga och ger mig kalla kårar. Hon, guvernanten, är fullkomligt genomosympatisk.

Det som gör den här historien lite läskig är att det är helt öppet om spökena faktiskt finns eller om det bara är guvernanten som är galen. Om jag någon gång tvekade så blev jag helt säker när jag kom till slutet. Detta är tydligen en fråga som fortfarande är brännhet. Jag kan inte alls hålla med Ola Larsmo på DN, som är blurbad på omslaget, om att detta skulle vara världens bästa spökhistoria. En gång var den säkert det och jag har inga svårigheter att se att den skrämde slag på folk för hundra år sedan, men nu? Nej, inte så mycket.

Boktipsets estimerade betyg var 2,8 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 201 betyg).
På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 69 965 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om När skruven dras åt: Endast e-böcker, Annikas litteratur- och kulturblogg och Stringhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Helgfrågan v 3 (18 -21 januari )

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vilka bloggaktiviteter deltar du i?

Det är nog en del... Vi har ju Tematrion på måndagar, den är jag inte med i så ofta, men det händer. På tisdagar är det Veckans topplista och Top Ten Tuesday, som har lämnat över stafettpinnen till en annan blogg och ämnena har varit något bättre de senaste veckorna. Ibland hänger jag på Kulturkollos veckoutmaning, som även den kommer på tisdagar. På torsdagar på det min egen Hett i hyllan och Helgfrågan. På söndagar är det Smakebit på søndag. Och så klart Månadens bästa bok. Jag tror det är allt... får se om jag har glömt något när jag kollar runt hos alla andra.

Hett i hyllan #127

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Fortfarande i slutet av juli 2014, men detta är sista boken som köptes då.

Även Spionen på FRA av Anders Jallai inköptes på e-boksrean och även denna är alltså fortfarande oläst.

Jag var länge nyfiken på den här boken, men samtidigt hade jag läst en del negativa inlägg om den så jag motstod frestelsen. Ända tills jag såg att det kommit en omarbetad upplaga av den. Alltså en bok som har FRA och spion i titeln måste jag ju bara ha.

Originalversionen av den här boken släpptes så tidigt som 2010 och nu ser jag till min stora fasa glädje att detta inte bara är en serie, utan det har har kommit ganska många delar. Den åttonde släpptes nu i december. Där har jag att göra om jag gillar vad jag läser.

Så här beskrivs boken på baksidan:

Den hemligaste organisationen i Sverige gömmer sig i skuggorna och opererar helt utan ansvar gentemot medborgarna i landet. I dess periferi finns höga militärer, myndighetschefer och näringslivstoppar.

Anton Modin, den före detta underrättelse-operatören inom Sektionen för Särskild Inhämtning SSI, blir besatt av att avslöja organisationen och dess chef, den gränslösa och pragmatiska Chris Loklinth. Modin förlorade sina två barn och sin fru i Estoniaolyckan 1994. Fortfarande 14 år efter olyckan, anklagar han sin förra arbetsgivare för att ha del i olyckan. Vad han inte vet är att sedan andra världskriget samarbetar den hemliga avdelningen SSI med CIA, Mossad och Brittiska MI6, och tillsammans bildar de Sveriges skuggregering (Deep State). Något mycket hemligt och djupt begravt i vårt land. Den berättar också om verkliga spioner inom FRA. Svenska spioner som i hemlighet arbetar för främmande makt.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Bläckmagi" av Cornelia Funke

Författare: Cornelia Funke
Titel: Bläckmagi
Genre: Fantasy
Antal sidor: 665
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Tintenblut
Översättare: Gunilla Borén
Serie: Bläckvärlden 2
Förlag: Opal
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 januari 2018




Första meningen: Det skymde och Orfeus hade inte kommit än.

Baksidetext
Den unga flickan Meggie läser över sig själv och sin vän Farid till en förtrollad värld för att hon ska få se den fantasifulla värld där hennes mamma Resa varit under flera år.

Meggies föräldrar, Mo och Resa, blir förtvivlade över att hon gett sig av, och de beger sig efter henne för att få hem henne till sin värld igen. Men svårigheter dyker upp och de hittar inte varandra. Konflikter uppstår i Bläckvärlden. Kommer de någonsin att hitta varandra levande?

Min kommentar
I december 2012 läste jag en bok som jag väl egentligen aldrig trodde att jag skulle läsa, men tack vare utmaningen Böcker om böcker så hittade jag Bläckhjärta. En smått fantastisk bok om böckernas magi. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville läsa hela trilogin så andra delen inköptes. Sedan fick den stå där. Jag har för mig att jag började läsa negativa inlägg om den, men det är inget jag överhuvudtaget kan hitta nu. I alla fall, nästan exakt fem år senare så var det äntligen dags för Bläckmagi.

Böckernas magi fortsätter och blir egentligen än mer fantastisk. Äntligen får vi komma till Bläckvärlden som vi hörde så mycket om i första delen. Det är ingen stor värld, rent fysiskt, men ganska stor i övriga hänseenden. Den beskrivs så väl att jag nästan kan se den framför mig. En karta i början är en extra bonus. Det här med att läsa ut karaktärer ur böcker eller eventuellt läsa in sig själv är lite som det ju faktiskt är. Även om det inte är så bokstavligt i vår verklighet, men känslan är ju densamma.

Många av karaktärerna från Bläckhjärta återkommer här, eller egentligen nästan alla. I alla fall de som inte är döda. Jag är glad att Sotfinger får större utrymme här, jag gillar honom. Fenoglio får mig att tänka på Donald Trump. Han är ungefär lika självgod och arrogant med ungefär samma storhetsvansinne. Fenoglio, leker med andras liv, lägger till och drar ifrån lite som det behagar honom. Hela tiden efter devisen att människorna i Bläckvärlden ju ändå inte är riktiga. Meggie själv, ja, vad ska man säga om henne. Hon är bara 13 år, vilket får mig att höja på ögonbrynen ett flertal gånger (vid flera tillfällen får jag faktiskt bläddra tillbaka för att kolla att det faktiskt står 13). Vi får också möta glasmannen Rosenkvarts (min nya favorit), Sotfingers fru Roxane (verkar vara en kvinna som klarar sig själv), bokmålaren Balbulus och många, många fler.

Det här är en mycket mörkare historia än Bläckhjärta, vilket man kanske kan ana om man tittar på vad boken heter i original. Blut betyder inte magi, utan precis vad det låter som; blod. Titeln får plötsligt en helt annan mening. Översättningen här är bättre än för första delen. Den omvända ordningsföljden är tack och lov borta. Vad som dessvärre är kvar är den otroligt jobbiga kommateringen. Den gör att jag hela tiden stannar upp och tappar flytet. Boken är dessutom alldeles för lång, historien räcker liksom inte riktigt till drygt 660 sidor. Ganska ofta står berättelsen stilla och det är inget den vinner på.

Jag gillade inte denna lika mycket som Bläckhjärta, men jag ser verkligen fram emot att läsa den avslutande delen snart. Till min stora fasa ser jag att den är ännu längre.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 4,1 (beräknat på 94 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 92 482 betyg).
Jag ger den 3,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bläckmagi: Carolina läser, Eli läser och skriver och Bokstävlarna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Top Ten Tuesday: Bokliga förhoppningar för 2018

Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag som nu har tagits över av (That Artsy Reader Girl). Veckans uppgift är Bookish Resolutions/Goals.

Några löften blir det inte, men jag jag lovar att jag ska försöka...

1. att njuta av läsningen är det allra första och viktigaste målet.
2. att inte köpa fler böcker än jag läser vore något att sträva efter. Svårt. Det vet jag efter att ha misslyckats vartenda år.
3. att ro i land boktolvan borde inte vara några problem.
4. att inte påbörja en mängd nya serier känns som en bra målsättning, förutom de sex som jag har i min utmaning. Också den ohyggligt svår.
5. att läsa klart diverse serier som jag följer känns prioriterat, de är ganska många. Trots att jag kört Finish That Series Challenge i flera år, så även 2018.
6. att läsa alla tre hyllvärmare varje månad borde fungera.
7. att läsa 12 e-böcker under året.
8. att läsa det ganska modesta antalet 60 böcker borde inte vara några problem.
9. att rensa ut i bokhyllan är väldigt obehagligt, men det är ett nödvändigt ont.
10. att njuta av läsningen. Sa jag det?

Veckans topplista: Vinterkänsla

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Vinterkänsla.

Det får nog bli någon sorts blandning av omslag och innehåll här. Och jag verkar ha en märklig syn på vintern... med ett undantag så har alla böcker en dragning åt skräck.

1. De förjagade av Mikael Strömberg - åtta män kommer fram till ett läger i Norrbotten, nära gränsen till Finland, där en hemlig transaktion ska ske. Men lägret är tomt och det finns tecken som tyder på strid.
2. Evig natt av Michelle Paver - Jack får ett erbjudande om att åka med på en arktisk expedition. Det slumpar sig så att han till slut är ensam kvar. Eller är han det?
3. Vinterfolket av Jennifer McMahon - ända sedan Sarah hittades död bakom sitt hus 1908 så har det gått rykten om de djupa skogarna och traktens invånare har vant sig vid mystiska försvinnanden. Hundra år senare hittar Ruthie, som nu bor i Sarahs gamla hus, Sarahs dagboksanteckningar.
4. Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund - det dröjer veckor innan solen återigen visar sig över byn Idijärvi, där Nåjdernas råd plötsligt har dykt upp. Ett råd som Áili inte alls litar på. I stället försöker hon lösa allt på egen hand. Andra delen i Idijärvi-trilogin.
5. Nattfåk av Johan Theorin - Åludden är en stor, igenbommad gård vid en fyrplats. De nya ägarna som flyttar dit på hösten får höra en kuslig sägen om gården: varje jul får den besök av de döda.