"Syndabocken" av Sofie Sarenbrant

Författare: Sofie Sarnebrant
Titel: Syndabocken
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Emma Sköld 6
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2019




Första meningen: Trafikljuset i Alvik slår om till rött, ändå gasar han genom kurvan mot Tranebergsbron.

Baksidetext
En inbrottsvåg drar genom Bromma och tjuvarnas metoder blir allt värre. När ett mord på en tonårspojke skakar idyllen kopplas Emma Sköld in på fallet. Allt pekar på ett villainbrott som har gått snett.

Misstankarna riktas mot familjens städerska som hittade offret. På forumet Brommavännerna sprids hatiska fördomar om henne och utländska gästarbetare. Men när fler personer hittas döda tar Emma saken i egna händer, och försätter därmed sig själv och andra i livsfara.

Min kommentar
Sofie Sarenbrants serie är ett ganska säkert kort om man vill ha något tempofyllt och snabbläst. Jag har läst alla de tidigare böckerna, Syndabocken är sjätte delen om Emma Sköld och är inget undantag.

För drygt två år sedan läste jag förra boken och som vanligt har jag problem med att komma ihåg detaljer. Det gör nu ingenting för det är bara det stora hela som återkommer här och det minns jag. I Syndabocken rör vi oss i ett rikemansområde i Bromma. Det är en miljö som jag inte alls känner mig hemma i. Vare sig när det gäller den fysiska miljön eller människorna som bor där.

Vi kan väl ta och börja med Emma... Jag tycker så väldigt illa om henne. Jag skulle vilja ta tag i henne, skaka om henne och säga till henne att växa upp. Hon har inte en enda vettig vuxenrelation. Hon beter sig otroligt korkat när hon alltid, genom eget förvållande, hamnar i livsfara. Vilket jag är sjukt less på. Hon hade inte överlevt länge i verkligheten. Hon förväntar sig att kollegorna ska komma och rädda henne. Problemet är bara att hon inte har talat om vart hon har åkt. Igen. Definitionen av en idiot är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Som Emma gör.

Karaktärerna är genomgående enkelspåriga, speciellt de onda. De har inte ett enda försonande drag. Detta gör också att det blir för många pekpinnar i form av väldigt tydligt ställningstagande. Jag får ingen chans att själv tänka efter. Det gör mig alltid irriterad när någon talar om för mig vad jag ska tycka, vad som är rätt och fel.

Syndabocken är väldigt aktuell och sociala medier har en stor roll. Inte i själva brottet eller lösningen, men i allt runt omkring. Där blir det ju ofta lynchmobbsstämning, väldigt snabbt, när rykten plötsligt blir sanning. Annars tycker jag att det blir lite väl mycket relationsdrama över det hela. Josefin för alldeles för mycket utrymme (här är ännu en som borde växa upp). Hennes ältande är bara jobbigt och hennes tråd känns lite krystad i och med att lösningen indirekt kommer därifrån. Det lilla sidospåret som hör ihop med förra boken känns bara onödigt, men jag gissar att det inte är helt avslutat.

Det är väldigt snyggt ihopmonterat alltihop och det blir inte helt solklart hur allt ligger till alltför tidigt. Det känns tryggt att läsa Sofie Sarenbrant, man vet alltid vad man får och ibland är det precis vad man behöver.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat 441 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Syndabocken: Johannas deckarhörna, Romeo and Juliet och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.