"Bekännelsen" av Jessie Burton

Författare: Jessie Burton
Titel: Bekännelsen
Genre: Drama
Antal sidor: 447
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The confession
Översättare: Kalle Hedström Gustafsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2020




Första meningen: Den lördagen - tidigt om vintern en eftermiddag på Hampstead Heath - hade Elise egentligen väntat på någon annan.

Baksidetext
Tidig vinter 1980, i Hampstead Heath. Elise Morceau träffar Constance Holden och blir som förtrollad av henne. Connie är vågad och förförisk, en framgångsrik författare vars bok ska filmatiseras i en stor Hollywood-produktion. Elise följer med Connie till Los Angeles, en stad av swimmingpooler, grandiosa drömmar och sena tillställningar med glamourösa människor.

Men medan Connie stortrivs i den elektriska nya världen, där alla siktar mot stjärnorna och där ingen riktigt talar sanning, vet Elise inte hur hon ska föra sig. Och när hon under en fest råkar höra en konversation som ställer saker på ända, tar hon ett impulsivt beslut som kommer förändra hennes liv för all framtid.

Min kommentar
När Jessie Burtons Miniatyrmakaren kom så blev jag väldigt nyfiken på den och den var väldigt nära att bli reslektyren på en resa till Amsterdam. Jag valde en annan bok i stället och sedan föll Jessie Burton lite i glömska. Ända tills Bekännelsen ramlade ner i hallen. Jag tog med den i årets boktolva och där blev den först ut.

I Bekännelsen finns två olika trådar; en som börjar 1980, där Elise träffar Connie, och en som börjar 2017, där Rose letar efter sin försvunna mamma (Elise). Det är dessa tre kvinnor som är bokens huvudpersoner (det är egendomligt fritt från män, vilket inte stör, förutom det att de få som faktiskt finns verkar inkapabla till att ha ett känsloliv). De här tre kvinnorna är inte speciellt lätta att tycka om. De har komplicerade personligheter. Eller snarare så gör de allt komplicerat. Elise och Rose gör mig nästan tokig, de är sanslöst veliga och osäkra. Connie är den enda som tar för sig, men hon blir å andra sidan precis som en av de få männen i boken.

Språket är, oftast, medryckande och lättillgängligt. Ibland blir det dock lite pretentiöst och högtravande. Där tappar jag fokus. Ganska ofta känner jag att författaren vill tvinga mig att känna/tycka på ett visst sätt. Det här är dömt att misslyckas för jag kan tänka själv och i stället stör jag mig lite på det.

Mycket av handlingen verkar gå ut på sökandet efter sin identitet, vem man egentligen är och vad man egentligen vill. Det här är jag för gammal/pragmatisk för att förstå hur det ens kan behövas. Det är faktiskt så enkelt som att man bara känner efter. Funkar klockrent. Roses sökande efter sanningen är mycket enklare att förstå. En annan stor "grej" är moderskap. Alla kvinnorna har en relation till det, men ingen verkar nöjd. Oavsett vad de väljer. Slutet är öppet för egen tolkning. Jag gillar det och vet precis hur jag tolkar det.

Bekännelsen var en märklig läsupplevelse. Den var lite tråkig, men väldigt intressant. Tempot är olidligt långsamt, men historien höll mig (nästan) hela tiden i ett järngrepp. När jag skulle sätta ihop det här inlägget så läste jag lite vad andra tycker om den och jag blev lite förvånad. Många verkar lyriska över att boken beskriver kvinnor precis som de är. Det hoppas jag verkligen inte.

Jag tror att det kommer att bli så att jag vill läsa mer av Jessie Burton, för det här var, som sagt, en märklig läsupplevelse. Det gillar jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 2 475 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Bekännelsen: Snowglitter och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.