Smakebit på søndag: Hemsökelsen på Hill House

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har äntligen gett mig på att läsa Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House (skräck passar extremt bra i dimma, dis och duggregn). Det tog ett tag att vänja sig vid det något snirkliga språket (och de alldeles för långa meningarna), men jag tror att det här kan bli bra. Sedan kan jag se TV-serien också.

Min smakebit är från sida 39, när Eleanor för första gången ser huset:

Detta hus, som på något vis tycktes ha format sig av egen kraft, trotsat byggarnas händer, samlat sig i ett eget, mäktigt mönster och ordnat sina vinklar och vrår som det ville, höjde sitt stora huvud mot himlen utan några eftergifter åt mänskligheten. Det var ett ovänligt hus, omöjligt att bo i, opassande för människor, kärlek och hopp. Man kan inte förändra en byggnads utseende genom exorcism; Hill House skulle förbli sig likt tills det blev tillintetgjort.
    Jag skulle ha vänt vid grinden, tänkte Eleanor. Hennes första reaktion på huset hade varit en primitiv kväljning i maggropen, och hon följde taklinjerna med blicken i ett fruktlöst försök att hitta källan till det onda, vad som än fanns där; hennes händer hade blivit kalla av nervositet så att hon tumlade när hon försökte ta fram en cigarett, och hennes rädsla överskuggade alla andra känslor, medan hon lyssnade till den illamående inre rösten som viskade, Försvinn härifrån, försvinn.