Smakebit på søndag: Hur ljuset tar sig in

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är det bara två veckor kvar tills jag ska vara julledig. Det är en ledighet som är otroligt efterlängtad och väldigt mycket behövd. Jag trodde aldrig att jag skulle påverkas så här mycket av att inte träffa folk. Jag är ju introvert! Skillnaden är att jag alltid har haft möjligheten till (och ibland blivit påtvingad) sociala aktiviteter. Nu får jag inte. Att kunna välja är tydligen viktigt...

Hur ljuset tar sig in av Louise Penny är nionde delen i serien om den kanadensiske kriminalkommissarien Armand Gamache. Det tog mig många år att fortsätta läsa böckerna efter första delen (nej, den var inte dålig, tvärtom). Jag glömde helt enkelt alltid bort att jag ville läsa. Sedan kom jag på att jag ju kunde läsa dem efter årstiderna. Det framgår ganska tydligt på dem när de utspelar sig. Den planen gjorde underverk, kan man säga. Nu är jag i stort sett ifatt. Det finns bara en till som är översatt och jag har från en hyfsat säker källa att den kommer att ligga under granen på julafton.

Min smakebit är från bokens början, en början som fick i alla fall mig intresserad.

Audrey Villeneuve visste att det absolut inte skulle bli som hon föreställde sig. Hon var en vuxen människa och kunde skilja mellan verklighet och inbillning. Men hon såg det varje morgon när hon körde genom Ville-Marie-tunneln på väg från sitt hem i östra delen av Montréal till kontoret. Hörde det. Kände att det hände.
    Det första tecknet skulle bli en explosion av rött när hela kön tvärstannade. Lastbilen framför henne skulle få sladd och ställa sig på tvären. Ett fruktansvärt oljud skulle studsa mot de hårda väggarna, komma rusande emot henne och uppsluka allt i sin väg. Tutor, larmsignaler, bromsar, människor som skrek.
    Och sedan skulle Audrey få se enorma betongblock lossna från taket och dra med sig en härva av metalliska ådror och senor. Tunnelns inälvor skulle välla ut. De som höll konstruktionen uppe. Som höll hela staden uppe.
    Tills nu.
    Och sedan, sedan... skulle den ljusa ovalen i änden av tunneln slockna. Slutas som ett öga.
    Och så mörker.
    Och en lång, lång väntan. På att krossas.
    Varje morgon och kväll körde Audrey Villeneuve genom det underverk av ingenjörskonst som förband ena änden av Montréal med den andra, och varje morgon och kväll rasade det samman.