Sidor

lördag 16 januari 2021

"Eileen" av Ottessa Moshfegh

Författare: Ottessa Moshfegh
Titel: Eileen
Genre: Drama
Antal sidor: 232
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Eileen
Översättare: Alva Dahl
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 december 2020




Första meningen: Jag såg ut som en flicka man ser på en innerstadsbuss, med näsan i en inbunden biblioteksbok om växter och geografi, kanske med ett nät över det ljusbruna håret.

Baksidetext
Det är inte mycket med julen som gör Eileen Dunlop särskilt glad. Hon är en försynt men djupt bekymrad ung kvinna fångad mellan rollen som sin alkoholiserade pappas vårdare - i ett hem vars eländighet folk pratar om i grannskapet - och ett dagjobb som sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som är fullt av sina egna vardagliga fasor.

Eileen håller på att förtäras av bitterhet och självförakt, och kompenserar sina dystra dagar med perversa fantasier och drömmar om att fly till storstaden. Samtidigt fyller hon sina nätter och helger med snattande, förföljelse av en fängelsevakt vid namn Randy, och med att städa upp efter sin pappas alltmer förvridna fyllor.

När den smarta, snygga och gladlynta Rebecca Saint John dyker upp som Mooreheads nya kurator blir Eileen hänförd och lyckas inte motstå det som till en början framstår som en mirakulös, knoppande vänskap. I en Hithcock-artad vändning drar hennes tillgivenhet för Rebecca slutligen in henne i ett brott som går bortom hennes vildaste föreställningar.

Min kommentar
Eileen dök upp här som en överraskning för ganska längesedan. Det är nog ingen bok jag själv hade plockat upp och därför har den blivit stående oläst. Jag visste att den utspelar sig i jultid så i år planerade jag in den i december. Speciellt julig är den inte. Jag skulle nog sträcka mig så långt som att kalla den för motsatsen till julig.

Vi befinner oss någonstans i New England. Året är 1964. Det är snöigt och kallt. Rejält kallt. Förutom det så får jag egentligen ingen känsla för miljön. Jag vet nog inte ens om jag befinner mig i en stad eller i en by, men jag tänker nog hela tiden by i betydelsen liten småstad. Berättaren är Eileen själv, femtio år senare, när hon är 24 år. Hon är en verkligt underlig människa. Hon är gnällig och självupptagen, men samtidigt nästan självutplånande. Med tanke på hur hon är så borde jag ha avskytt henne, men helt ärligt så lyckas inte boken väcka så mycket intresse hos mig att jag orkar engagera mig så mycket.

Tonen är full av självömkan, vilket passar karaktären Eileen förträffligt bra. Väldigt ofta hintas om saker som kommer att hända och det är ett svårt grepp. Jag vet inte så många författare som klarar det, men Ottessa Moshfegh behärskar detta. Boken är nästan som en dagbok, men mycket, oändligt mycket, mer detaljerad. Här händer i stort sett ingenting och det hela verkar inte heller gå ut på någonting. Förutom att frossa i elände. Det är otroligt mörkt, nästan deprimerande, och skitigt. Eventuellt är den rolig. Om man har den typen av svart humor. Vilket jag, uppenbarligen, inte har.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inte med själva historien att göra, utan mer med typografin, eller vad man ska säga. Det är som en stor textmassa alltihop, som går från den ena marginalen till den andra. Här finns nästan inga nya stycken eller andra uppdelningar, det jag brukar kalla pausställen. Det gör att jag läser mycket kortare stunder, eftersom jag måste sluta när boken bestämmer det. Inte när jag vill.

Eileen är lite som en olycka man passerar på vägen. Om man är den typen av människa så tittar man, trots att man inte vill. Boken är som en psykologisk studie i en trasig människas tankevärld och det är nästan omöjligt att inte förfasas över denna människospillra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,53 i genomsnitt (beräknat på 34 269 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Eileen: Litteraturkvalster, och dagarna går och Bear Books.

4 kommentarer:

  1. Jahaja. Den här författaren står i min Boktolva, dvs den här boken. Blev ju inte mer lockad precis...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju inte meningen att förstöra lockelsen, men den här boken... nej, den var inte för mig, men den är ju inte heller helt oläsbar. Den har sina sidor 🙂

      Radera
  2. Vilka intressanta tankar du har. Jag har ju fått hennes Ett år av vila och avkoppling nyligen som verkar handla om någon som ska göra typ ingenting under ett år. Så det kanske är hennes grej litegrann, att skriva lite mörkt, deppigt ooch udda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eileen är ju fascinerande och jag tror att jag kanske hade gillat boken mer om den hade varit formaterad på ett annat sätt. Det låter kanske konstigt, men den vinner nog på att läsas i längre stunder och det orkar jag inte när det ser ut som det gör i den här 😳

      Radera