"Vita rosor" av Emma Olofsson

Författare: Emma Olofsson
Titel: Vita rosor
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 368
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karlshamnsserien 1
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 22 juli 2021




Första meningen: Det hände att han inte kunde hindra minnena från att skölja över honom.

Baksidetext
Sommarvärmen har just kopplat sitt grepp om Karlshamn när en ung kvinna hittas död och våldtagen i en klippskreva i hamnen. Över hennes kropp har någon spridit vita rosenblad. Några dagar senare försvinner en sextonårig flicka från sitt hem. Flickorna går på samma gymnasieskola, och vita rosenblad hittas i huset.

Matias Hernández och hans kollegor på Grova brott sätts på fallet, men står handfallna tills det visar sig att Matias bror Sebastian stått båda offren nära i sin roll som lärare. Misstankar riktas mot honom trots Matias protester. Sebastian släpps i brist på bevis, men plötsligt försvinner han, samtidigt som ytterligare en flicka från skolan anmäls saknad. Allt tyder på att de försvunnit tillsammans.

Fler och fler frågetecken dyker upp om Sebastians inblandning i fallen, och i jakten på honom får polisen upp ett spår som leder dem in i en härva av övergrepp och maktmissbruk, som ger ringar på vattnet ända till militärdiktaturen i Chile.

Min kommentar
Jag gillar ju att läsa böcker som utspelar sig där jag är, när jag är på resande fot. Vissa orter/platser är svårare att hitta böcker för än andra, så direkt när vi hade bokat Karlshamn så började jag leta efter någon bok att läsa där. Efter en del sökande så hittade jag Vita rosor, som ju dessutom är första delen i en serie, vilket ju är bra eftersom vi brukar hamna i Karlshamn så där en gång om året. Det underlättar ju om jag skulle slippa leta varenda gång.

Det är en del platser som nämns, men speciellt mycket Karlshamn är det nog tyvärr inte. Jag känner igen flera ställen och gator, men jag hade nog önskat mig mer lokalt. Det som är mest framträdande med Karlshamn är lukten från AAK och den nämns också. En gång. Dock kommer det, med jämna mellanrum, helt opåkallade meningar om hur fantastiskt och vackert det är med Karlshamn, sommar och havet. Det blir lite som att läsa en naturromantisk bok. Jag får känslan att författaren har lagrat favoritformuleringar som hon stoppar in här och där. För mig blir det bara ryckigt och konstigt.

Vi kommer på kant med varandra med en gång, boken och jag. En av anledningarna är det jag nämnt här ovanför, men det fanns så mycket mer att störa sig på här. Texten är extremt utseendefixerad. Jag tror aldrig jag har träffat på så många otroligt vackra människor i en bok. Precis alla är bildsköna, de vackraste som finns. Allihop. Alla är de dessutom utrustade med stora (enorma) gröna/bruna/blåa ögon. Jag bryr mig inte för ett ögonblick vad de har för ögonfärg. Det tjatas om det hela tiden och det finns inte en alldaglig människa så långt ögat kan nå.

Det här med färg verkar vara något som författaren hyser något slags förkärlek för. Allt har en färg. Till och med kaffemuggarna de dricker ur. Vad spelar det för roll vilken färg den har? Här är så många adjektiv. Faktiskt så många att hälften hade varit nog. Det är väldigt många formuleringar som dyker upp ofta, till exempel att vinden/vattnet/valfritt smeker en kind. Tjatigt och upprepande blir det.

Karaktärerna vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. De flesta är helt okej, men den där Matias hoppas jag verkligen inte finns (som polis) i verkligheten. Han borde ha blivit avstängd för sitt beteende och han borde definitivt inte ha fått arbeta med fallet där hans bror var misstänkt. Om Sebastian hade varit vem som helst, och inte Matias bror, så skulle Matias så klart ha sett på alla tillfälligheter med andra ögon. Så vansinnigt oprofessionellt. Jag har svårt att se att någon med det labila psyket skulle lyckas ta sig igenom polisutbildningen.

Dialogen är i bästa fall krystad, men oftast så är den bara plump. Här är nämligen så mycket sextrakasserier så det nästan är svårt att förstå. Varenda kvinna, inklusive kollegor och till och med chef, berättar för Matias, gärna flera gånger varje dag, hur otroligt snygg han är och hur gärna de skulle vilja gå till sängs med honom. Sextrakasserier på jobbet är aldrig okej, oavsett vem som blir utsatt; kvinna eller man. Eller är det verkligen någon som tycker det är okej att kvinnor utsätter män för det? Men inte tvärtom?

Nu låter det så klart som att Vita rosor är helt värdelös, men om jag bortser från allt jag nämnt här ovanför så är det inte så illa. Historien i sig är okej och inte en som jag har läst många gånger förut. Temat är både spännande och alltid aktuellt. Det var kanske lite för uppenbart vem/vilka som var skyldiga, upplägget var ganska tydligt. Andra delen släpptes för någon vecka sedan och kanske blir den läst nästa gång det är dags för hotellweekend i Karlshamn.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 36 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Vita rosor: hyllan, Mysterierna... och Systrarna boktokiga.