Sidor

lördag 4 december 2021

"Kvinnan som jagade ensam" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Kvinnan som jagade ensam
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 410
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 november 2021




Första meningen: De närmade sig.

Baksidetext
Linn Ståhl har bestämt sig för att aldrig mer samarbeta med Stockholmspolisen. Men när en av hennes tidigare vänner från Antifascistisk aktion söker upp henne i ett känsligt ärende och kort därefter återfinns död, kan hon inte undvika att bli involverad. Linn går motvilligt med på att ännu en gång bistå kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson i en svår och mångbottnad utredning. Samtidigt slits hon mellan dubbla lojaliteter: hon inser att AFA behöver hjälp utifrån, men är inte beredd att avslöja organisationens olagliga aktiviteter för polisen. För att inte behöva förråda någon startar Linn en parallell utredning och påbörjar på egen hand jakten på den misstänkta infiltratör som verkar avrätta AFA-medlemmar en efter en. Spåren leder henne till Danmark, till människor som redan tidigare velat se henne död.

Min kommentar
Kvinnan som jagade ensam är tredje delen i Hatet-trilogin och den dök upp som en överraskning när den släpptes för drygt två år sedan. Detta var innan jag ens hade läst första delen, som också oväntat hade dykt upp här. Eftersom jag är den jag är så började jag ju med att läsa första boken, som inte passade mig speciellt bra och det gjorde att det tog emot lite att fortsätta. I år fick serien vara med i min Finish That Series-utmaning.

Jag vet inte vad det egentligen beror på att den här serien inte klickade med mig. Det kan vara det att jag har så otroligt svårt för fanatiker. Alldeles oavsett om de är vänster eller höger eller vad de nu kan ha för politisk inriktning. De är så fulla av fördomar och sig själva. Helt oförmögna att tänka utanför sin egen extremt lilla box. Två fel kan aldrig någonsin bli ett rätt. Men det måste ändå vara skönt att leva i en värld som antingen är svart eller vit. Inget där emellan. Så enkelt livet hade varit.

Karaktärerna fortsätter att göra korkade saker, bara för att det ska passa historien. Då menar jag i betydelsen att den korkade saken är förutsättningen för att något annat ska hända. Språket är fullt av upprepningar och samtliga känslor beskrivs med tillhörande kroppslig reaktion, till exempel "det hettade i nacken" som är en osedvanligt vanlig känsla i den här boken. Jag fick inte tillåtelse att känna något själv överhuvudtaget och jag vill ju själv känna de där rysningarna och ilningarna. Inte bara få dem dumpade i knät.

En annan sak som stör mig, samtidigt som jag blir oerhört förvånad över att det stör mig, är alla dessa avhuggna meningar. De gör mig nästan tokig. Vanligtvis så gillar jag det, det kan vara väldigt effektfullt. Dock inte när det används hela tiden och då oftast för att förklara något som vi redan vet, flera gånger. Typ så här:
Tågspåren på sidorna blev fler. Stickspår. Avställningsspår. Hon kände igen husen som kantade rälsen. Köpenhamn kändes nästan som ett andra hem. Hon hade varit här många gånger sista halvåret. För att hälsa på Kasper. Och de andra. I organisationen som hon inte var medlem i längre. AFA.
Jag upplever att det är väldigt många lösa trådar kvar. Slutet blev väldigt abrupt och det känns inte som att jag får ett avslut. Måhända tröttnade författaren och ville sätta en eftertrycklig punkt. Själv är jag mer för problemlösningsdelen och det finns det inte så mycket av här. Trots författarens försök att dölja förövaren så var den uppenbar. Jag försökte inte ens låtsas bli förvånad och jag känner mig lite lurad på konfekten.

För mig blir Kvinnan som jagade ensam (eller hela serien faktiskt) för övertydlig, Jag uppskattar en aning mer subtilitet, att inte bli skriven på näsan. Allt sammantaget så känns Linn Ståhl och hela den här trilogin lite som en blek kopia av Lisbeth Salander.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 56 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Kvinnan som jagade ensam: Läsvärd eller inte, Mysterierna och Lenas böcker och annat.

6 kommentarer:

  1. tyckte boken hade spännande tema, tuff och orädd skateboardåkande kvinnlig huvudperson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så kan man också tycka. För mig spelar det ingen roll om det är en kvinnlig huvudperson. Boken blir inte bättre för det.

      Radera
  2. Jag har ju tänkt läsa klart den här serien någon gång, har läst första. Men vet inte om jag lockas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns ju de som gillar böckerna. Kanske skulle du höra till dem 😉 För mig funkar det inte alls.

      Radera
  3. Haha, jag lär nog inte läsa den här boken trots allt. Jag har också svårt för fanatiker och när folk gör idiotiska saker (för att skapa spänning i boken).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trodde nog att jag skulle misslyckas med att få dig sugen på att läsa den 😁

      Radera