Bok: Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Förbundsbryterskan
Genre: Fantasy
Antal sidor: 477
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 3
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 juli 2022




Första meningen: Plopp!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf får i uppdrag att bryta det uråldriga förbundet mellan sitt eget folk och de underjordiska. Kanske kan de på så sätt få mäktiga bundsförvanter i kampen mot den hotande Kylan. Men det är en märklig och gastkramande resa de måste göra. Drömmar, minnen och verklighet flyter ihop och det är lätt att gå vilse i en främmande värld där inget riktigt är som de är vana vid. Dessutom ruvar de underjordiska på hämnd för gamla oförrätter och tvillingarna måste kämpa med en växande frustration över att ha fastnat i ett händelseförlopp som de inte förstår och inte tycks kunna styra.

Min kommentar
Det var ju bara runt en månad sedan jag läste förra delen i den här serien och den gillade jag så jag såg verkligen fram emot att läsa Förbundsbryterskan. Fantasy är ju inte en självklar genre för mig så det kändes lite ovant att känna sig taggad inför läsningen av en sådan bok.

Boken börjar så bra. Första delen tycker jag om, mycket. Här är det Wulf, mestadels, som är berättare. Här kändes det som att ja, det här kommer att gå bra. Sedan är det bara Sunia (nästan, åtminstone ingen Wulf) och jag har haft svårt för hennes perspektiv genom hela boken. Bara det är en ganska tuff uppförsbacke för boken, men när perspektivet byts till Sunia så går det bara utför. Både bokstavligt och bildligt. Och alltså, allt det här vandrandet. Jag blir så trött. Måste man vandra i en fantasy?

Här beger man sig nämligen ner i underjorden och helt kort så kan man nog säga att hela den biten är mer än vad jag klarar av. Det blir på tok för konstigt, flummigt, abstrakt och drömskt. Inget händer. Egentligen. När boken slutar är vi, typ, på samma ställe som när den började. Jag får lite samma känsla som när man tittat på Dallas i två år (eller vad det var) och får veta att nej, Bobby är inte alls död. Det är Pamela som har drömt alltihop. Det blir liksom bortkastad tid.

För den som går igång på ett vackert/poetiskt språk så är den här boken en guldgruva. Det är oerhört vackert. Tyvärr så är det inte vackert jag söker när jag läser en bok och det här blir för, ja, dekorerat. Nästan lite krystat. Jag måste ha mer innehåll = substans. Det räcker inte med yta och vackert uppmålade bilder. Jag tycker det känns som utfyllnad och faktiskt ordbajseri.

Förmodligen så är allt glasklart i författarens huvud, hur allt hänger ihop och, framför allt, hänger ihop. Jag vill inte påstå att det är författarens fel att det inte riktigt går hem hos mig. Han gör verkligen sitt bästa. Mot slutet blir det bara för mycket. Av allt.

Förbundsbryterskan verkar vara en riktig vattendelare. Antingen älskar man den eller så känner man som jag. Efter att ha läst den så känns det i alla fall inte så lockande att läsa sista delen. Som dessutom är rejält tjock. För mig är detta ett praktexempel på fantasy som inte funkar för mig. Jag behöver åtminstone ett uns av verklighetsanknytning.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 210 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Förbundsbryterskan: 1MiljonBoktips, Fiktiviteter och Carola Strömstedt.