Smakebit på søndag: Dödsdansen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ett nytt år alltså. Jag hoppas verkligen att 2023 blir bättre sina senaste tre föregångare. För min del får det också, väldigt gärna, räcka med kriser nu. Jag klarar inte mer än en i taget och just nu är det upptaget där.

Ett nytt år betyder också en ny bok. Det är sedan gammalt. Oftast lyckas jag förvånansvärt bra att avpassa det. Årets första bok blir Dödsdansen av Maria Grund, som är andra delen i serien om polisduon Berling och Pedersen. Jag var väl inte jätteförtjust i första delen. Det här med, så kallade, "intressanta" karaktärer är inget som jag går igång på. I alla fall inte när det trumfar ut trovärdigheten och handlar om poliser som är psykfall, beroende av allehanda droger eller nazister. Nåväl, vi får se vad andra delen tillför.

Min smakebit är från början av boken:

Sanna Berling torkar bort en svettdroppe i nacken. Den tunna svarta blusen klibbar mot bröstet. Luften är kvav. Det enda som rör sig är den vissnande krukväxtens taniga blad som vibrerar av draget från bordsfläkten.
    På datorskärmen glor anteckningarna från veckans förhör tillbaka på henne. Fyllebråket vid gatuköket. Lördag kväll, strax efter midnatt. Fyra män, i åldrarna trettio till femtio, hade slagit ut tänderna på varandra framför grillen som serverar fettdrypande burgare och korv till alla som kommer utsvultna från dansbanan. I en halvtimme hade de hållit på där på parkeringen, fäktats som väderkvarnar mot varandra. Deras fruar och flickvänner hade försökt stoppa dem och själva åkt på varsin blåtira. Det är sådant som händer ute på byn på fredags- och lördagskvällar. Inga mord eller våldtäkter, inga planerade våldsuppgörelser. Bara ful och äcklig frustration.